Under 2014 kommer balansräkningen att minska eftersom en kortfristig skuld till finansinstitut ska betalas. Den minskade balansräkningen stärker soliditeten (allt annat lika). Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

SvFF rörelsekapital (omsättningstillgångar inklusive kassa minus kortfristiga skulder) . Kassan stärkt för att kunna möta utbetalningar. Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

2013 var ett mycket bra evenemangssår för SvFF. Nettovinsten uppgick till 70mkr. Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

En plot gjord på data från Peeters studie. Här enbart Ginikoefficienten som en funktion av skillnaden mellan klubbarnas kapacitet att attrahera åskådare (drawing power distribution). Mätperiod 2001 – 2008.

Resultaten i Peeters analys säger att de två olika analysmodellerna för hur sändningsrättigheter säljs (individuellt eller centralt) inte har någon signifikant betydelse för tävlingsbalansen i en liga. Detta resultat bekräftas av både tvärsnittssanalysen samt peneldata-analysen.  

Olof Lundh kan idag avslöja att Elfsborgs förlust för säsongen 2013 kan komma att hamna på 12 miljoner kronor. Det är en ansenlig summa pengar. Bosse Johansson menar att man hade exceptionellt höga avskrivningar, 17 miljoner kronor. Avskrivningarna borde dock inte ha varit en issue eftersom ordföranden för två år sedan slog fast att truppen var lågt värderad i samband med att han försvarade underskottet för 2011. En lågt värderad spelartrupp borde därmed ha skapat tillräckligt bra avkastning för att väga upp storleken på avskrivningarna. Men det är bara teknikaliteter i sammanhanget.

Den stora frågan är: Tog klubben för stora risker inför säsongen? Det förefaller i alla fall tämligen solklart att Elfsborg bytte beteende och blev oerhört mindre försiktigt än tidigare år.

Att det var en medveten satsning råder det ingen tvekan om. Men också Leeds satsning på Champions League för ungefär 10 år sedan var medveten. Och de flesta andra klubbar som hamnat på obestånd har också de gjort medvetna satsningar.

Det kunde faktiskt ha slutat riktigt illa också i det här fallet. Det där sena målet på bortaplan mot FC Nordsjælland ledde till gruppspel i Europa League och vad man kan förmoda lite drygt 10 miljoner kronor i nettovinst på europaäventyret. Istället för mer eller mindre ett break-even resultat därifrån.

Kanske är det så att Elfsborg till slut drabbades av Stockholmssjukan. Doften av potentiella Champions League multimiljoner lockade fram det stora riskartilleriet. Just det här är något jag ska försöka bena ut när siffrorna väl är färdiga.

Två intressanta rapporter har släppts. Deloitte Football Money League* samt Bundesliga Report 2014**. 

Den senare visar än en gång att de tyska klubbarna i Bundesliga1 har välbalanserade böcker. 17 av ligans 18 klubbar redovisade ett positivt Ebitda (vinst före räntor, skatter, nedskrivningar och avskrivningar) och 12 av 18 redovisade vinst efter skatt. Anledningen till det är att de tyska klubbarna har kommit överens om ett finansiellt regelverk där man inför varje säsong måste presentera en välbalanserad budget för att erhålla elitlicens.

Bundesliga är med andra ord ett ganska bra jämförelseobjekt för möjliga långsiktiga konsekvenser av de finansiella regelverk som har börjat tillämpas inom den europeiska fotbollen.

För snart två år sedan skapade Markus Sass en teoretisk modell*** om hur tävlingsbalansen i fotbollseuropa kan förväntas att påverkas på längre sikt. Sass menar att i en liga där klubbarna har sportsliga framgångar som den största drivkraften (nyttomaximering) och under break-even restriktioner, så kommer den större klubben att över tid distansera sig från den mindre klubbarna. 

Figuren visar hur andelen vunna matcher och andelen av ligans totala intäkter förväntas att utvecklas över tiden. Rationalen är att fler segra ger ökade intäkter som ger bättre förutsättningar att vinna fler segrar i nästa period vilket leder till ännu mer intäkter. Och så vidare.  Denna process kan fortgå relativt ostört tack vare finansiell reglering där mindre konkurrenter begränsas möjligheten att investera i ökad framtida marknadsandel.

Med hjälp av Deloittes årliga rapporter kan man få en bra bild över huruvida denna teori kan hålla i Bundesliga1. Figuren nedanför visar intäkterna i ligan under de 10 senaste säsongerna samt Bayern Münchens andel av dessa intäkter (marknadsandel). Vi kan se att klubben har ökat sin marknadsandel från 15 procent och man tar nu sats mot att ha 1/4 av ligans intäkter. Denna relativa ökning återspeglas förhållandevis i ligatabellen där Bayern München slår nya rekord var och varannan omgång.

Bundesliga1 (€m)

Denna utveckling är fullt naturlig. Fotbollen i Europa drivs enligt en ytterst kapitalistisk modell där vinnarna belönas och förlorarna straffas. Det är likadant i andra industrier där antal företag i början är stort men där konkurrensen leder till att det ena efter det andra slås ut eller köps upp.

Inom fotbollen har sugar daddies historiskt sätt bromsat denna utveckling. Tanken med de finansiella regelverk som sätt på plats är att ta bort sugar daddies från fotbollen. Problemet med det är att fotbollens polarisering skulle öka farten och den ligamodell som vi känner från Europa kommer att bli ohållbar. Det medför att affärsmodellen kommer att få göras om.

Detta är något som Stefan Szymanski, erkänd sportekonom och en av författarna till Soccernomics tar upp i bloggen**** på soccernomcs-agency.com. 

——————————-
* Deloitte Football Money League 2014
** Bundesliga Report 2014
*** Long-term Competitive Balance under UEFA Financial Fair Play Regulations – Markus Sass, May 2012 
**** European football will never be the same again

Kommer ni ihåg arbetsmarknadskonflikten som drabbade NFL för ett par, tre år sedan? Med den följde en säsong där lönetaket togs bort. Också lönegolvet var inaktivt förstås. Lönetakets främsta syfte är att minska spelarnas andel av ligans intäkter och generera mer profit till ägarna. Lönegolvets är att enskilda klubbar inte ska underinvestera i talang och uppnå en konkurrenskraftig spelartrupp.

När lönegolvet togs bort under det året så var familjen Glazers Tampa Bay Buccaneers en av klubbarna som passade på att sänka sina lönekostnader till en nivå som var en bra bit under det gamla lönegolvet*. Detta trots att klubben under flera år har tillhört de sportsligt sämre i NFL. Det var dock ingen tillfällighet. I en akademisk studie** kom författarna fram till att Tampa Bay Bucs och familjen Glazer var de som utnyttjade systemet mest med syfte att tjäna pengar.

NFL drivs likt de andra majorligorna i Nordamerika enligt en socialistisk modell. Dåliga prestationer straffas inte. Man kan inte degraderas. Det är till och med så att dåliga prestationer belönas tack vare att man får en bättre turordning i den årliga draften. Klubbägarna delar också solidariskt på de ekonomiska vinster som ligan genererar. I NFL säljs sponsorkontrakten centralt av ligan och sponsorintäkterna delas lika mellan klubbarna. Samma sak med försäljning av TV rättigheter. Och när det kommer till biljettintäkter så delas också de mellan lagen: 66/34 mellan hemma och bortalag. Modellen medför att sportsliga tillkortakommanden inte påverkar klubbarnas finanser särskilt negativt. Är man skicklig så går det till och med tjäna stora pengar på det.

Förutom Tampa Bay Bucs så äger familjen Glazer också Manchester United. Klubben har upplevt en tung höst och befinner sig idag på en plats i tabellen som inte skulle kvalificera klubben till Champions League. Till skillnad från familjens amerikanska verksamhet så är man betydligt mer villig att investera i spelare. I igår gick Manchester United ut med att man har förvärvat Juan Matas kontrakt. Till ett pris som är högst i klubbens historia, £40 miljoner.

Den stora skillnaden mellan familjen Glazers två klubbar är den miljö de spelar inom. Den europeiska fotbollen är organiserad enligt en kapitalistisk modell. Vinnare belönas stort och förlorare straffas hårt. Sportsliga motgångar leder ofta till minskade intäkter och i värsta fall till degradering som inte sällan är förödande för klubbarnas finanser. Av de £360 miljoner som Manchester United hade i intäkter under den förra säsongen genererades drygt £300 miljoner på egna meriter. Bara ca 10% av de totala intäkterna kom från Premier Leagues centrala TV kaka.

Familjen Glazers motiv är rimligen detsamma i båda fallen. Att maximera det ekonomiska värdet på båda sina klubbar. Manchester United hade naturligtvis inte köpt Mata-kontraktet om man inte hade behövt förbättra sin position. Men Glazers måste anpassa sig till de helt skilda ekonomiska förutsättningarna som gäller på respektive marknad som lagen verkar på. Två klubbar, samma ägare men helt olika beteende. Detta är ett utmärkt exempel på vad nationalekonomi handlar om: Läran om incitament.

—————————–
* With no salary floor, Bucs, Chiefs, Jags keep millions in their pockets.
** Free Ride, Take It Easy: An Empirical Analysis of Adverse Incentives Caused by Revenue Sharing – Daniel A. Rascher, Matthew T. Brown, Mark Nagel, Chad D. McEvoy , Oct 12th-2010

Häromdagen kunde man läsa om i dansk media om att Bröndby hotar med att bryta sig loss från det danska kollektiva TV avtalet*. Det finns fakta på att Bröndby är den mest attraktiva klubben i det paket av matcher från den danska ligan som visas i TV. Klubben vill på så sätt positionera sig inför kommande förhandlingar kring ett nytt TV avtal. Inga konstigheter.

Det som är mer intressant är att Bröndby fick kalla handen av FC Köpenhamn** när man försökte få över dem till samma planhalva. Parken S&E direktören Anders Hørsholt säger att han håller med Bröndby i sak, men att man inom FC Köpenhamn är nöjda över hur TV pengarna distribueras mellan klubbarna*. Man kan fråga sig varför eftersom också FC Köpenhamn skulle tjäna på den förändring som Bröndby vill driva igenom.

En mycket trolig anledning till att Anders Hørsholt och FC Köpenhamn är nöjda med sakernas tillstånd är just Bröndbys missnöje. FC Köpenhamn har under 2000 talet vunnit 9 av 13 mästerskap. Bröndby har vunnit två stycken. Det senaste våren 2005. De övriga två mästerskapen har vunnits av Ålborg respektive FC Nordsjælland.

Storleksmässigt är Bröndby den enda klubb som på längre sikt är ett potentiellt hot mot att FC Köpenhamns enorma dominans. De stora pengar som deltagandet i Champions League ger**** skulle i Bröndbys händer vara oerhört mycket mer skadligt för FC Köpenhamns räkning jämfört med om de hamnar hos andra betydligt mindre klubbar. Genom att inte stödja Bröndby så minskar man klubbens förmåga att distansera sig från de andra klubbarna och ta upp kampen med FC Köpenhamn på allvar.

Så trots att FC Köpenhamn får nominellt mindre pengar från den danska ligans TV avtal så kan man ta igen det med råge tack vare fler möjligheter att delta i Champions League. Kort och gott: FC Köpenhamn värderar mindre konkurrens högre än fler TV miljoner.

 ——————————-
* Brøndby går solo: Vil have flere tv-millioner
** FCK vil ikke ændre superliga tv-aftale
*** De danska TV pengarna fördelas där 33% av TV intäkterna ska fördelas lika. 11% baserat på klubbarnas exponering i TV och resterande baseras på prestationer.
**** FC Nordsjælland kom hem från Champions League med €20.4 miljoner i premier

För snart ett år sedan skrev jag i min analys av Helsingborgs bokslut om att klubben hade varit på fest. Man spenderade friskt de miljoner som man hade tjänat på de stora spelarförsäljningarna sommaren 2011 samt miljoner som deltagandet i Europa League gav klubben. Festen visade sig vara lite drygt två år. Sen kom baksmällan. 

Höstsäsongen 2013 var sportsligt sett misslyckad och under vintern har vi kunnat läsa om att Helsingborg återigen har mycket ont om pengar. I dagarna har klubben lånat ut Imad Khalili fram till maj. Khalili gjorde 15 mål under 2013 varav 8 stycken under de 10 allsvenska matcher som han spelade i Helsingborg under hösten. Helsingborg ska enligt obekräftade uppgifter ha fått €300 000 för besväret. Det är förvisso rent generellt inte alls dåligt betalat från ett allsvenskt klubbperspektiv. Men är det en bra affär från ett Helsingborgsperspektiv?

För att försöka analysera det så har jag valt att backa bandet ett par år.

Enligt Helsingborgs årsredovisning för 2011 så köpte man spelarkontrakt för 12.3 miljoner kronor det året. Utöver det tillkom kostnader i samband med lån och spelarförvärv. Dessa uppgick enligt resultaträkningen till 15.5 miljoner kronor. I verksamhetsberättelsen framgår det att Helsingborg lånade Peter Larsson, Sebastian Carlsen, Jörgen Skjelvik samt Gudjon Petur Lydson. Thomas Sörum, Erland Hanstveit samt Alvaro Santos värvades.

Det skulle betyda att Helsingborg betalade 10 miljoner kronor, kanske till och med lite mer till till Haugesund för Tomas Sörums kontrakt. Tillsammans med spelarens personliga kontrakt så borde rimligen värdet på de 2.5 åren som han tecknades för uppgå till åtminstone 15 miljoner kronor. Det vill säga ca 6 miljoner kronor per säsong. Detta för en spelare som kommer från en extern miljö vilket medför en produktionsrisk i den nya miljön.

Det är dessa affärer som leder till att klubbar upplever affärer som den nyligen med Imad Khalil som goda. Men det Helsingborg ser ut att göra är att man släpper iväg Imad Khalili på ett lån som enligt obekräftade uppgifter är värt €300 000 för nästan hälften av en säsong. Det ser alltså inte bättre ut än att klubben värderar Sörum och Khalili ungefär lika. Trots att den senare idag är en dokumenterad målskytt i Helsingborgs miljö vilket Sörum inte var när han rekryterades.

För en klubb med toppambitioner bör det nog betraktas som ett misslyckande.

I ett tidigare blogginlägg ställde jag en hypotes där jag menar att samtliga arenor i en liga av en europeisk modell (kapitalistisk, i motsats till den amerikanska socialistiska ligamodellen) omöjligtvis kan nå en ekonomi i balans. Jag menar också att ju mer skattesubventioner det finns totalt i ligan, desto mindre lönsamt blir det privata ägandet. Detta eftersom subventionerna skapar en överkapacitet samt ökade kostnader för sportslig framgång som krävs för att fylla arenorna.

Jag blev lite mer nyfiken och har försökt att samla information från arenaboomen inom hockeyn. Hockeyklubbarna har flera gånger målats upp som förebilder. Och nog borde det finnas bättre förutsättningar för hockeyklubbarna att få ekonomi i arenorna. Arenorna har generellt lägre kapacitet och används fler dagar per år. HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag.

Vid en närmare analys så kan man se att hockeyklubbarna har varit duktiga. Men framför allt är det på att suga ut skattepengar från sina kommuner. Till exempel har Modos arena ungefär lika stora kostnader som Guldfågeln. Den stora skillnaden är att Modo har lyckats förhandla till sig cirka 10 miljoner mer i driftsbidrag från kommunen än vad Kalmar FF får från sin stad. Vill man hårdra det hela rent så är det enbart Kinnarps Arena som idag bär sina kostnader på marknadsmässiga grunder. I de andra fallen blir frågan om hur den verkliga kostnaden för kommunernas hyra av istider ska värderas.

HV71 och Färjestad är de klubbar som var först ute med nybyggandet. Precis som Elfsborg kunde man dra nytta av den så kallade ”first mover advantage” och nådde dels sportslig framgång men också kraftigt förbättrade finanser. Denna fördel finns inte längre.

Definitionsproblem:
Frågan är hur en arenas lönsamhet ska definieras. Ligger arenan i ett separat fastighetsbolag så är dess huvudintäkt generellt i form av en hyra. Denna kan vara fast eller rörlig baserad på t.ex. biljettintäkter. Är hyran fast så att fastighetsbolagets böcker är i balans så kan istället klubben drabbas av ett finansiella problem vilket kräver kommunala stöd eller andra åtgärder. Att titta över kommunala driftsbidrag samt andra engagemang kan därmed vara en god indikator på om en arena klarar av att bära sina kostnader på marknadsmässiga grunder.

Jag börjar med en kortare genomgång av ett antal nya arenaprojekt samt en kommentar på den politiska retoriken som matas i media för att till slut försöka dra en slutsats.

2001 Kinnarps Arena (HV71 äger fastigheten) – Kapacitet: 7000 – publiksnitt säsongen 2012-13 6770
Investeringskostnad: 145 miljoner kronor (110 mkr + tillbyggnad 2004: 35mkr)
Finansiering: (räntebärande lån från Kinnarps AB):
Kommunens engagemang: HV71 köpte loss gamla Rosenlundshallen från kommunen för 7 miljoner kronor. HV 71 arrenderar marken av kommunen till ett marknadsmässigt arrende.
Kommunen köper istider från HV71 för 1.8 miljoner kronor per år.
Kommentar: Ett litet kommunalt engagemang. Arenan bär sina kostnader på egen hand.

2001 Löfbergs Lila Arena (FBK äger fastigheten) – Kapacitet: 8647 – publiksnitt säsongen 2012-13 6209
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor.
Finansiering: Räntebärande lån
Kommunens engagemang: Föreningen fick köpa gamla ishallen och mark för 1,5 miljoner av kommunen.
Driftsbidrag på 6 miljoner kronor per år i 20 år.
Kommentar: Större engagemang från kommunen än i Jönköping.

2004 Cloetta Center (LHC hyr från kommunen) Kapacitet: 8500 – publiksnitt säsongen 2012-13 6287
Investeringskostnad: 250 miljoner kronor.
Finansiering: Linköpings kommun
LHC:s engagemang: Hyresavtal tom 2019 – 22mkr/år (omförhandlat 2012, nya villkor 15mkr per år)
Kommentar: Cloetta Center bidrog direkt till att Linköping kunde etablera sig på en hög nivå i Elitserien. Det kommunala fastighetsbolaget har under de senaste året gått ungefär +-0. Fram till 2013 hyrde LHC arenan till ett pris som medförde att arenabolaget hade en balanserad ekonomi. Efter omförhandlingen borde det rimligen uppstå ett underskott som kommunen får finansiera.

2006 Fjällräven center (Modo äger fastigheten) Modo Kapacitet: 7600 – publiksnitt säsongen 2012-13 5884
Investeringskostnad: 225 miljoner kronor
Finansiering: Räntebärande skulder.
Kommunens engagemang: Ursprungligen 5mkr per år. Modo Hockey har lyckats förhandla till sig ytterligare 10mkr/år från och med 2014.
Kommentar: Den ursprungliga subventionen räckte ett par år. Klubben behövde snabbt mer pengar.

2006 Läkerol Arena (Brynäs äger fastigheten) Kapacitet: 8600 – publiksnitt säsongen 2012-13 6229
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Gävle kommun
Kommunens engagemang: Brynäs Arena AB köpte Gavlerinken av Gävle kommun för 3,4 miljoner kronor. Kommunen lämnade ett lån på 110 miljoner kronor för finansiering av arenaprojektet.
Kommunens årshyra för istider bestämdes till 6,5 miljoner kronor med en hyreshöjning på 200 000 kronor per år.

2008 Coop Arena (Luleå äger fastigheten) Kapacitet: 6300 – publiksnitt säsongen 2012-13 5184
Investeringskostnad: 180 miljoner kronor
Finansiering: Luleå kommun
Kommunens engagemang: Luleå Hockey köpte den nyrenoverade arenan med tillhörande ishallar för 260 miljoner kronor. Luleå kommun hyr istider från klubben för 27mkr/år i 30 år.
Kommentar: Hyresavtalet med kommunen gör egentligen kommersiell verksamhet på arenan överflödig. Den riskjusterade avkastningen är rimligen tillräckligt hög tack vare att man har kommunen som en välbetalande hyresgäst.

2008 Skellefteå Kraft Arena (SAIK hyr från kommunen) Kapacitet: 6000 – publiksnitt säsongen 2012-13 5197
Investeringskostnad: 16 miljoner kronor
Finansierings: Skellefteå kommun
Driftskostnad: 5.9 mkr/år (el, vatten, försäkringar, sophämtning)
SAIK:s engagemang: SAIK hyr arenan för 5mkr per år.

2011 Vida Arena (Växjö Lakers äger fastigheten) Kapacitet: 5700 – publiksnitt säsongen 2012-13 5042
Investeringskostnad: 256 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Växjö kommun
Kommunens engagemang: Driftsbidrag på 18mkr per år fram till 2018.
Kommentar: Den nyaste arenan. Ett bra exempel jämfört med Kinnarps Arena på hur mycket större behovet av kommunala subventioner har blivit under de 10 åren som arenaboomen har pågått. Kommunens årliga engagemang är nästan 9 gånger högre på årsbasis i Växjö än vad det var i Jönköping (2.1mkr i 2013 års penningvärde).

Värderingsproblem:
Ett problem är att bestämma hur mycket de istider som kommunerna köper från hockeyklubbarna är värda. Jag ser framför allt två viktiga argument i problematiken.
1) För mindre än 10 miljoner kronor årligen borde kommunen rimligen kunna finansiera och driva åtminstone två inomhushallar, varav den ena spartansk och den andra lite större med löparbanor etc.
2) Risken att stora investeringar i hockeyarenor tränger bort offentliga medel till infrastruktur och träningstider för andra idrotter.

Om vi tar Skellefteå Kraft Arena som ett exempel. Kommunens nettokostnad för hockeykostnad är 22 miljoner kronor. SAIK hyr den för 5 miljoner kronor. Borträknat alternativkostnaden enligt (1) ovanför så borde rimligen SAIK hyra vara subventionerad med närmare 10 miljoner kronor årligen.

Sammanfattning:
Problemet ser ut att vara att subventionerna skapar negativa externaliteter hos de andra hockeyklubbarna. HV71 har en sportslig målsättning att nå semifinal varje säsong. Den finansiella målsättningen är att ha 40-50 miljoner i eget kapital. Man använder sig av en vad man kallar defensiv budget. Det vill säga, man räknar bara med intäkter från grundspel. Under de senaste tre säsongerna har man redovisat negativa resultat och HV71 har inte lyckats gå längre än en kvartsfinal de senaste 4 säsongerna. Det egna kapitalet som man lyckades bygga upp under början av 2000 talet har minskat till mindre än 35 miljoner kronor.

Modo ursprungliga driftsbidrag på 5 miljoner kronor från kommunen ser ut att ha räckt till att börja med. Men försämrad konkurrenskraft har medfört till att man fick förhandla till sig ytterligare 10 miljoner kronor per år. Linköping som har betalat en marknadsmässig hyra har också upplevt problem med sin konkurrenskraft på senare år. Efter en flerårig diskussion med kommunen har man från och med 2013 lyckats minska sin hyra med 7 miljoner kronor per år till 15 miljoner. Det betyder att den välbalanserade arenaekonomin i Linköping rimligen kommer att behöva ett årligt kapitaltillskott från kommunen på 7 miljoner.

Båda stockholmsklubbarna och Frölunda har också upplevt stora problem. Till stor del beroende på försämrad konkurrenskraft, till viss del på grunda av de kommunala subventionerna i Elitserien. I Göteborg pratas det om att bygga en helt ny arena för att möta konkurrensen och stockholmsklubbarna har med jämna mellanrum försökt lyfta frågan via media. I dagens marknad så handlar frågan inte bara om att bygga en modern anläggning. Det handlar framför allt om hur mycket subventioner som behövs för att inte anläggningen ska stå där med ett lag som inte spelar i den högsta serien eller har gått i konkurs. Skulle Göteborg och Stockholm bygga moderna arenor med subventioner till klubbarna så skapar det negativa effekter till de andra klubbarna i ligan.

Och så här kan man nog fortsätta i all evighet. Det uppstår en paradox. Man måste bygga en arena för att hänga med sportsligt i den högsta divisionen. Samtidigt ökar risken eftersom en ny arena i en lägre division blir en betydligt större belastning för klubben än vad en gammal arena skulle ha varit. Denna ökade risk driver upp personalkostnaderna i ligan eftersom klubbarna konkurrerar med varandra om de duktiga spelarna som ska leda laget till framgång. Något driver de kommunala subventionerna. Det skapar en kapprustning som drivs på med skattemedel. För inom en inte alltför lång framtid borde rimligen också HV71 behöva ett större stöd av sin kommun.

Problemet behöver däremot inte nödvändigtvis härröra sig från att arenorna har för höga kostnader, eller för låga intäkter. Probelet borde också kunna härledas till överinvesteringsmekanismen som finns inneboende i den europeiska ligamodellen*.
Och det problemet kan man om man vill komma åt genom att stänga ligan, införa lönetak samt intäktsdelning.

—————————
* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model – Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

I en intressant artikelserie skriver fotbolldirekt.se/idrottensaffärer.se om de stora utmaningarna för klubbar att finansiera sina egna arenor. Det har under många år målats upp en mycket naiv bild om att en egenägd arena kommer att ge rikedomar.

Anledningen bakom det tror jag grundar sig i följande:

FC Köpenhamns framgångar – Som vid en närmare analys inte går att replikera i Sverige, dels på grund av att Parken Sport & Entertainment kunde köpa ett nyrenoverat konkursbo till ett pris som var betydligt lägre än anskaffningskostnaden. Dels tack vare att det var aktieägarna i bolaget som hade tagit en stor del av risken. Men också tack vare det faktum att man fick en lönsam kund i form av det danska fotbollsförbundet som hyresgäst plus att bolaget kunde bygga upp en event-verksamhet som mer eller mindre saknade konkurrens i regionen.

De nya hockeyarenorna i landet – Hockeyn har en betydligt fler matcher per säsong vilket ger en högre beläggning. Till exempel har HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag. Men också inom hockeyn finns det flera lag som upplever kapitalkostnaderna för nya arenabyggen som alldeles för höga. Exempelvis Modo, Timrå och Leksand.

Elfsborgs framgångar – Elfsborg lyckades hålla nere kostnaderna för sin arena vars investering uppgick till 119 miljoner kronor. Cirka 7 000 kronor per plats. En annan viktig parameter är att Elfsborg var först ut med en modern fotbollsarena på den allsvenska marknaden vilket gav klubben en fördel. För att en arena ska kunna bära sig så måste fyllas med åskådare. Och sponsorer. För att fylla arenan behövs det en attraktiv produkt. För ett fotbollslag handlar det i grund och botten om att vinna tillräckligt många matcher för att åskådarna ska komma till arenan med jämna mellanrum.

Vi vet sedan tidigare om att det finns ett strakt positivt samband mellan personalkostnader och sportslig framgång. De klubbar som har tillräckligt stora intäkter vilka i sig kan finansiera högre personalkostnader i relation till ligans genomsnitt har mycket goda möjligheter att nå sportslig framgång. Figuren nedanför visar hur priset på sportslig framgång har ökat över tiden. 2006 hade Elfsborg 1.3 gånger så höga personalkostnader som det allsvenska genomsnittet. Då uppgick personalkostnaderna till inte mer än lite knappa 40 miljoner kronor. Bäst syns det ökade priset på sportslig framgång åren 2008 och 2012. Det krävdes 50 miljoner kronor för att nå 1.5 gånger genomsnittet år 2008. 2012 behövde man finansiera 60 miljoner kronor (57.4mkr i 2008 års penningvärde) för att bibehålla samma konkurrenskraft.

Elfsborg – Personalkostnader samt personalkostnaderna i relation till det allsvenska genomsnittet.

När Kalmar FF flyttade in på Guldfågeln arena inför säsongen 2011 så kunde man finansiera 34 miljoner kronor i personalkostnader. Konkurrensmässigt motsvarade det dock inte mer än 0.9 av det allsvenska genomsnittet. Kalmar FF hade inte lika goda förutsättningar som Elfsborg för att bygga upp en tillräckligt attraktiv produkt. Är det så att de nya arenorna som de allsvenska klubbarna har rest under de senaste åren har höjt priset på sportslig framgång?

Ponera att alla klubbar skulle bygga nya arenor. Alla klubbar räknar naturligtvis med att öka sina intäkter så att de kan komma högre upp i tabellen. Bättre tabellplacering ger högre intäkter och tack vare det kan investeringen räknas hem. I en liga kommer det dock alltid att finnas lag som hamnar på den nedre halvan. Några klubbar kommer dessutom att degraderas. För dessa lag kommer kapitalkostnaderna tillsammans med de sportsliga motgångarna att ganska snabbt orsaka brist på pengar vilket ger sämre förutsättningar för kommande period. I förlängningen leder det till att klubbarna hamnar på obestånd.

Erfarenheten från hockeyn säger att det är skattebetalarna som till slut får betala notan. Oavsett vem som från början äger själva arenan.
 
För svenska fotbollsklubbar finns det framförallt två problem:
– Hög investeringskostnad kontra lågt kapacitetsutnyttjande.
– Ökad kostnad för sportslig framgång för varje ny arena. Det skapar en synvilla i kalkyleringen där marginalen uppskattas högre än vad den sedan i själva verket blir. Kostnaden för sportslig framgång ökar ännu snabbare ju större offentliga subventioner som ges till arenorna. Det senare gör privata arenalösningar olönsamma.

Det är ingen slump att ägarförhållandena för fotbollsarenor i Europa ser ut som det gör. Enligt Uefas årliga rapport över Europas fotbollslandskap ägs 66 procent av arenorna av stat eller kommun. 17 procent ägs av klubbarna och 15 procent ägs av andra privata aktörer. I England där det privata arenaägandet är som störst har arenorna i Premier League en snittålder på närmare 80 år. Endast ett fåtal topplag med en stor efterfrågan på biljetter som håller priserna på en hög nivå har en möjlighet att finansiera ett nybygge. Resterande lag får nöja sig med stegvis renovering och utveckling av befintlig fastighet anpassat till efterfrågan. Och ska man vara ärlig så känns detta spontant som en mer sympatisk lösning.

I Nordamerika har man löst problemet på ett socialistiskt sätt. Man delar på intäkter och inget lag degraderas till en lägre division. Genomsnittsåldern på arenorna i NFL och MLB är 25 år vilket är lägre än medianåldern på en amerikansk familj. Men inte heller här kommer skattebetalarna undan. Systemet möjliggör att klubbägarna kan utöva utpressning genom och hota att flytta verksamheten till en annan stad.

Man brukar säga att avsaknaden av en franchise på den stora marknaden i Los Angeles gör mer nytta för NFL än om ligan hade haft en verksamhet där och som genererat intäkter till ligan. Flera NFL franchiseägare har använt Los Angeles som hot om en potentiell destination när de har lyckats förhandla till sig förmånliga arenaavtal med deras lokala politiker.

Tidigare arenaartiklar:
Egen arena ingen lysande affär | Offside
Kan svenska klubbar anamma Parken S&E modellen?
Marknadens arenalösning uttömd?

Under veckan gjorde spelarnas fackliga paraplyorganisation Fifpro ett pressuttalande om att man kommer att utmana det globala transfersystemet legalt. Pressmeddelandet i sin helhet kan ni läsa under denna länk. Fifpro menar att transfersystemet begränsar spelarnas fria rörlighet samt att ett stort antal pengar som istället hade kommit spelarna till godo hamnar hos klubbar, agenter och tredjepartsägare.

Det Fifpro inte berättar är att transfersystemet är en solidaritetsmekanism som överför förmögenhet från de bästa spelarna till de som är sämre. För ett par år sedan införde Fifa ett system där alla transfers ska registreras. Statistiken säger att 70 procent av alla globala övergångar är free agents. Av de resterande 30 procenten engagerar ungefär hälften en klubb till klubb kompensation (läs transfersumma). 15 procent av de spelare som byter klubb är med andra ord tillräckligt attraktiva för att klubben som rekryterar den enskilde spelaren ska betala en premie till en annan klubb utöver det personliga kontraktet med spelaren i fråga. Utan den rådande transferregimen skulle med andra ord denna minoritet rimligen också kunna lägga beslag på denna premie.

Men det intressanta är vad som händer med de pengar som utgörs av transfersummor. I denna krönika i @Offside.org förklarar jag hur transfersystemet arbetar för spelarnas räkning. De transferpengar som 15 procent av alla övergångar genererar distribueras ner genom näringskedjan till mindre klubbar och ligor. Sedan år 2000 har det allsvenska klubbkollektivet sålt spelarkontrakt för nästan 1,6 miljarder kronor och köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor vilket betyder att cirka 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas kontrakt. Det är i genomsnitt närmare 40 miljoner kronor per år som har distribuerats till de allsvenska spelarna. Dessa 40 miljoner finansieras av de mest attraktiva spelarna på marknaden.

Skulle FifPro lyckas driva igenom en revolution som slår sönder transfersystemet så blir de rimliga konsekvenserna följande:

Klubbarna kommer att få lägre intäkter. Men de kommer samtidigt att få lägre kostnader eftersom det inte kommer att finnas några intjänade transferpengar att spendera på spelarkontrakt eller andra saker – Plus minus noll.

Agentkollektivet kommer rimligen att tjäna lika mycket som tidigare. Spelare kommer byta klubbar även i framtiden och agenter lär fortsätta fakturera procent på spelarkontraktets storlek som rimligen kommer att öka med motsvarande belopp som transfersummorna minskar. En intressegrupp kommer att behöva omstrukturera sig. Det är riskkapitalisterna. Förvisso skulle de kunna investera i aktier i fotbollsklubbar. Eller kanske andra instrument kopplade till fotbollsindustrin. Mer rimligt är att de investerar sina pengar i andra verksamheter.

Spelarna ser med andra ord vara de som har mest att förlora. Framför allt de som håller till i de ligor där klubbarnas intäkter från matchdag, sponsring och TV inte är särskilt stora. Transfersystemet bidrar till att fler spelare i Europa kan livnära sig på sin fotboll.

Nu ska ett antal byråkrater lägga sig i affärerna.