Kapitalisten slåss för och försvarar alltid fria marknader fram till den stund då denne nått en viss marknadsandel. Då börjar strävan efter monopol. Privata monopol är generellt inte särskillt farliga för konsumenten. Ofta uppstår de tack vare företagens egna meriter som genererat nöjda kunder. Privata monopol blir inte heller särskilt långvariga. Teknologisk utveckling bryter oftast sönder dessa. Ett exempel på det är SKY:s monopolställning på den brittiska betal-tv marknaden som nu håller på att brytas. Ny teknologi har gjort det möjligt för British Telecom att distribuera det lönsamma betal-TV via deras fibernät. Den nya konkurrensen från British Telecom pressar Sky:s lönsamhet och därmed aktiekurs.

Det är en anledning till att kapitalisten istället försöker skaffa sig legala monopol. De är mer beståliga. Vi kan kalla det för rent-seeking och med hjälp av myndigheterna försöker man påverka de juridiska förutsättningarna som reglerar de ekonomiska aktiviteterna på marknaden. Ett exempel på det är bil-återförsäljar-lobbyn som nyligen försökte driva igenom en ny lag i New York och North Carolina som skulle förbjuda innovationsföretaget Tesla Motors att sälja bilar direkt till konsumenterna*.

Inom fotbollen känner vi igen sådant beteende i samband med Uefa Financial Fair Play. Michael Platini hade en vision om att skapa ett regelverk vars syfte var att stoppa de skenande skulderna bland fotbollsklubbarna. Men projektet kapades av de största klubbarna i Europa och resultatet blev ett regelverk som ger fördelar åt dem som under decennier har byggt upp starka varumärken. I flera fall genom metoder som man nu förbjuder genom regelverket.

Idag slog nyheten om Svenska Hockeyligans försök att reformera den högsta ligan ner som en blixt från klar himmel. Men det borde egentligen inte ha kommit som någon större överraskning. Efter många år med en relativt liten omsättning av lag i elitserien har nya namn som Växjö Lakers och Örebro slagit ut ett par etablerade namn från den högsta ligan. Djurgårdens intäkter minskade med närmare 50 procent, från 99 miljoner kronor till 55 miljoner efter degraderingen till allsvenskan. Kvalserien må vara en av landets mest spännande ligor men spänningen har ett pris. Ingen klubb i SHL vill hamna där. Kampen om att undvika kvalserien och risken för degradering är därmed förödande för klubbarnas ekonomier som med till buds alla stående medel försöker att undvika den.

Den ekonomiska rationalen för hockey-reformen är följande:

För sex år sedan formulerade ekonomerna Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll**. Denna modell utgick från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Hockeyklubbarna påverkas av flera ovanstående faktorer vilket leder till svaga finanser. Därav en stark intern drivkraft för att göra om regelverket och förutsättningarna som påverkar de ekonomiska aktiviteterna i ligan.

Det som kanske är mer intressant i förslaget är wild-card till stora klubbar som tack vare stor publik genererar mycket intäkter. Genom att stänga ute dessa klubbar från SHL skulle man utsätta sig för en risk. För ganska exakt ett år sedan skrev jag om just detta fenomen***. Erfarenheten från Nordamerika säger att de etablerade och stängda ligorna har utmanats av nya ligor. Konsekvensen har varit att utmanarligorna har slagits i spillror. Antingen genom en ihopslagning eller med att de mest attraktiva lagen i utmanarligorna har lockats över till Major Leagues.

Wild-card systemt ger också Svenska Hockeyligan möjligheten att dränera hockeyallsvenskan på resurser. Dels så att ligan är något hot och så att hockeyligan får så stor marknadsandel av de kommersiella intäkterna som hockeyn i Sverige genererar.

Nyheten har väckt starka reaktioner runt om i landet. Det är förståeligt. Men det är konsekvensen av att det är klubbarna själva som driver sin liga. Det är som om bil-återförsäljarna skulle reglera sin egen marknad. Klubbarna strävar efter en modell som är mest gynnsam för dem själva. Ett klassiskt kartellbeteende.

Men SHL:s propå är också intressant från ett fotbollsperspektiv. Den allmänna uppfattningen är att det är Sef, det vill säga klubbarna själva ska få ta över den högsta fotbollsligan i Sverige. Som vanligt bör man vara försiktig med vad man önskar sig. Framtiden kommer troligen inte att tilltala alla.

—————————————–

* Tesla Motors Successfully Fights Off Auto Dealership Assault in North Carolina – DailyTech.dom – Juni 2013

** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model – Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

*** Förutsättningarna för ”fem fotbollsförbund” – osynligahanden.blogspot.se – 26:e december 2012

Mediabevakningen av de finansiella förhållandena för Nationalarenan har lagt sig. För den här gången.

Det kan inte ha kommit som en överraskning att Nationalarenan INTE skulle bära sig. Saken är den att Nationalarenan inte heller skulle bära sig även om den saknade konkurrens från den andra nya arenan i Stockholm.

Hade arenan förväntats vara lönsam så hade privata investerare rusat med sina pengar till projektet på den tiden det beräknades kosta 1 miljard kronor mindre än vad notan till slut landade på. Men redan då krävde projektet en till stora delar en offentlig finansiering (Solna Stad samt statliga Jernhusen).

Man behöver inte vara ekonom för att inse att en arena som står outnyttjad under majoriteten av årets dagar och som kostar i runda svängar 200 000 kronor om dagen i räntekostnader inte kommer kunna gå runt. En tumregel inom branschen är enligt denna artikel att det krävs 200 intäktsdrivande evenemang per år för att överhuvudtaget kunna närma sig lönsamhet – Hej.

Naturligtvis måste delägarna för Friends vetat om det här. Från första början. Jag kan inte tro något annat. Utåt har de dock hållit en god min. Av naturliga skäl. Jag menar, hur skulle det se ut om man gick in i det hör bygget och kommunicerade att det är ett förlustprojekt. Därav den uppstådda konflikten mellan delägarna och media samt förstå-sig-påarna som gladeligen har passat på att vinna de enkla poängen när väl resultaten har börjat uppdagas.

Många menar att fotbollsförbundet inte skulle ha gått in som delägare utan direkt ha gått in som hyresgäster på Nationalarenan. Det hade naturligtvis varit en fantastisk lösning. Kanske den allra bästa. Men det resonemanget är naivt. Nationalarenan hade aldrig kunnat byggas utan förbundets delägarskap. De andra parterna hade knappast gått in med ännu mer pengar. Framför allt hade det inte varit politiskt genomförbart. Hur skulle det se ut om förbundet cashade hem på Råsundamarken och skattebetalarna stått för ännu större del av notan?

Istället får man väl säga att politikerna har gått segrande i det senaste mediedrevet. De har ju nästan helt sluppit stormen som istället landade på fotbollsförbundets bord.

Men vet ni vad? Skattebetalarnas risk är högre. Engagemanget per skattebetalare i Solna är lite drygt 6000 kr för investeringen och 3000 kr för den borgen som Solna Stad får betala vid en eventuell konkurs.

De som argumenterar för stadens räkning menar att skattebetalarna tjänar in pengarna genom att sälja markrätter och genom andra skatteintäkter som kommer till stånd tack vare Nationalarenan. Men, handen på hjärtat – hur många hade gett en kommunalpolitiker närmare 10 000 kr i näven om denne knackade på dörren och frågade om pengar för att  investera i en arena och att avkastningen blir god?

Och staden hade naturligtvis kunnat sälja markrätter ändå, utan ett arenabygge. Det är ju inte så att det krävs nya arenor på andra ställen där det byggs bostadsområden eller kontorskomplex?

Fakta i målet är att fotbollsförbundet ännu inte har spenderat några pengar överhuvudtaget i denna affär. De har investerat Råsunda Stadion som för några år sedan värderades till 200 mkr i samband med att AIK var aktuella för en möjlig affär. Råsunda Stadion var dessutom belånad med ca 160 mkr. Lån som förbundet har kunnat amortera tack vare arenaaffärerna.

Så vad händer nu? Det återstår att se. Jag har skrivit en krönika @MagasinetOffside om vad förbundets worst-case scenario är. Det ser faktiskt inte ut att vara särskilt skrämmande. Från fotbollsförbundets perspektiv. Det som ligger framför oss är ett spel om hur de olika parterna som har engagerat sig i projektet ska försöka nå bäst möjliga utfall för sig själva.

Men oavsett utfall så tror jag att svensk fotboll kommer att ha mer pengar i framtiden tack vare Nationalarenan. Inte mindre. Även om nu arenan skulle gå i konkurs och en annan operatör tar över.

Anledningen till det är att värdet på ett hyreskontrakt på en sådan toppmodern facilitet är högre än värdet av att vara ägare till en gammal arena med begränsade möjligheter att sälja premiumprodukter. Det är bra för svensk fotboll ifall det nu blir svårare att kvalificera sig till VM i framtiden.

Tacka skattebetalarna i Solna Stad för det.

Lite korta reflektioner:

Under de senaste dagarna har Real Madrids finanser ännu en gång hamnat på löpsedlarna. Den allmänna visdomen är att klubben – om så krävs – kan antas att bli räddad av den spanska huvudstaden. Jag blev nyfiken och har funderat om ledningen i Real Madrid därmed medvetet tar för stora risker. Moral Hazard. 

Jag började med att leta upp Real Madrids senaste årsredovisning. Det fanns en färsk sådan. För säsongen 2012/13. På spanska. Men det spelar inger roll. En balansräkning är en balansräkning. Det var ganska enkelt att få en bild över hur Real Madrids verksamhet är finansierad. En balansräkning består som ni kanske känner till av två delar. På ena sidan finns företagets tillgångar. På den andra sidan hur tillgångarna är finansierade: skulder och eget kapital. Per den 30 juni 2013 uppgick Real Madrids tillgångar till €852 miljoner varav €614 miljoner är anläggningstillgångar där arenans bokförda värde var €309 miljoner och spelarkontrakten var värderade till €267 miljoner. 

Real Madrid balansräkning (klicka på bilden för högre upplösning)

Vi kan också se Real Madrid har fordringar på till andra klubbar sålda spelare och som förfaller om mer än ett år. Dess fordringar uppgår till €8.7 miljoner. Real Madrids omsättningstillgångar uppgår till €238 miljoner där kassan är det största enskilda tillgången med sina €155 miljoner. En annan stor post är fordringar på sålda spelarkontrakt. Omsättningstillgångarna är bland annat fordringar förfaller inom 12 månader. Om alla betalar sina räkningar kan Real Madrid räkna med dessa pengar. 

På den andra sidan ser vi hur tillgångarna är finansierade. Det egna kapitalet uppgick per den sista juni till knappt €320 miljoner. Skulderna till totalt €540 miljoner varav €202 miljoner är långfristiga. Det vill säga de förfaller om mer än ett år. Det betyder att €338 miljoner i skulder förfaller inom 12 månader. 

Den som är observant nog ser ganska snabbt att de kortfristiga skulderna överstiger omsättningstillgångarna. Med ganska exakt €100 miljoner. Real Madrid kommer med andra ord behöva betala ut mer pengar inom ett år än vad som enligt balansräkningen kommer att finnas tillgängligt. Det så kallade rörelsekapitalet är alltså negativt, minus €100 miljoner. Hur går det ihop kan man fråga sig? 

Det finns olika sätt att finansiera det underskottet. Ett är att avyttra anläggningstillgångar, till exempel spelarkontrakt och på så sätt få in likvida medel. Ett annat sätt är att öka de långfristiga skulderna. Ersätta skulder med nya skulder som förfaller längre fram i tiden. Ett tredje sätt är att rörelsen levererar tillräckligt stor vinst så att den löpande vinsten täcker underskottet i rörelsekapitalet.

Real Madrid resultaträkning (klicka på bilden för högre upplösning)

Om vi tittar på Real Madrids resultaträkning så kan vi se att klubben under den förra säsongen omsatte €520 miljoner. På den nedersta raden fanns det €36.9 miljoner efter skatt. I resultaträkningen finns det en hel del bokslutsposter som inte är utbetalningar, t.ex. avskrivningar. Det är därför mer intressant att göra en kassaflödesanalys. Den delar man upp i rörelseresultatet, hur mycket pengar som går åt för investeringar samt om det har varit några nya lån eller amorteringar under året – finansieringsverksamheten. 

Real Madrids rörelseresultat före avskrivningar, ränta och skatt uppgick under den förra säsongen till €131.8 miljoner. Man hade en positiv förändring i rörelsekapitalet (om ni inte vet vad det betyder så finns det beskrivet i detta blogginlägg, fjärde o femte stycket). Efter att skatten var betalad hade Real Madrid ett positivt kassaflöde på 140.2 miljoner. 

Nettot av investeringarna var negativt, €79.5 miljoner. Real köpte spelarkontrakt för €65.6 miljoner och andra anläggningstillgångar för €24.2 miljoner. Man sålde spelarkontrakt för €24 miljoner. 

Vi kan också se att Real Madrid amorterade €11.6 miljoner på sin bankskuld som per den 30/6-2013 var nere på €89.6 miljoner. Man amorterade också €6.7 miljoner på övriga långfristiga skulder.

Real Madrid kassaflödesanalys säsongen 2012-13

Real Madrids rörelsevinst var med andra ord så pass stor att kassan ökade från €113 miljoner till €155 miljoner. Trots att klubben nettoinvesterade och amorterade på sina långfristiga skulder. För lite drygt ett år sedan uppgick det negativa rörelsekapitalet till €122 miljoner. Men det var inga problem att finansiera det underskottet. Klubben har ett negativt rörelsekapital av en anledning. Man är en tillräckligt stor kassako och behöver därmed inte röra sig med ett positivt rörelsekapital. 

Men är det hållbart? Kan rörelseresultatet vara lika starkt också i framtiden? Vilka risker finns? Real Madrid finansierar sin balansräkning till lite mer än 60 procent genom skulder. Soliditeten är inte större än 36 procent. Det är en förhållandevis hög finansiell risk. Klubben är beroende av det starka kassaflödet från sin verksamhet. Är det rimligt att Real kan fortsätta att leverera tillräckligt stora vinster? Följande figur visar hur klubbens intäkter samt EBITDA har utvecklats under de senaste 11 åren. Vi ser en tydlig positiv trend. 

Real Madrid Intäkter & EBITDA (rörelsevinst före amorteringar, skatt och räntekostnader)

Man brukar säga att ju lägre affärsrisk ett företag har desto högre finansiell risk kan man bära. En ökad affärsrisken påverkar generellt företagens rörelseresultat negativt. Ju högre affärsrisk man exponeras mot desto mer volatilt brukar resultatet bli. Affärsrisken beror ofta vilken bransch man verkar inom, hur pass stor konkurrensen är och hur verksamheten är utformad. Inom fotbollen är konkurrensen mycket hög. Vi ser det mycket tydligt på lägre nivå, till exempel i allsvenskan där klubbarnas ekonomiska resultat beter sig som en jo-jo från år till år. 

Real Madrid befinner sig i toppen av fotbollspyramiden. Klubbens affärsmodell går ut på att ha de bästa och mest kända spelarna i världen. Reals €520 miljoner i intäkter är de största inom fotbollsindustrin. Det betyder att det är ytterst få klubbar som kan komma att konkurrera om de största namnen på transfermarknaden. Klubben har en möjlighet att rekrytera de bästa spelarna och betala ett pris som man själv kan hantera men få andra klubbar klarar av att erbjuda. 

Den enskilt största risken för Real Madrid borde med andra ord vara att fler klubbar skulle nå upp i lika stora intäktsnivåer alternativt att fler miljardärer skulle ta över mindre klubbar och förse dem med pengar. T.ex. Manchester City och PSG. 

Men denna risk verkar snarare bli mindre. I alla fall om Uefa håller vad man har lovat angående Financial Fair Play. Då borde det finnas utrymme att kunna öka den finansiella risken lite till. Och öka storleken på balansräkningen med hjälp av skulder.

Det är dock inte Real Madrids fel, eller problem. Problemet är på vilket sätt fotbollen i världen är reglerad och organiserad. För er som undrar vad jag menar finns det beskrivet i detta blogginlägg.

Under den förra veckan kunde vi läsa om att Benfica TV blir en premiumkanal som från och med i höst kommer att kosta €10 per månad att prenumerera på. Benfica har fattat det strategiska beslutet att inte längre sälja sina sändningsrättigheter till externa kanalbolag utan väljer istället att exploatera dessa i sin egna TV kanal (startade 2008). 

Fram till idag har Benficas intäkter från sändningsrättigheter uppgått till €8.5 miljoner per säsong varav €7.5 miljoner kommer från försäljning av klubbens ligamatcher till betal-TV operatören Sport TV.

För att skapa ett premium innehåll har Benfica TV också förvärvat sändningsrättigheterna till Premier League till ett pris på €7.5 miljoner för de kommande tre säsongerna (priset på Premier League indikerar att ligan inte är lika populär bland Portugiserna som den är i t.ex. Sverige). Sedan tidigare äger man också rättigheterna till den brasilianska och grekiska ligan samt till Major League Soccer. 

Benfica TV har tecknat ett avtal med ZON Multimédia och Portugal Telecom som kommer att distribuera kanalen i sina nät. ZON och PT har 90 procent av den 3 miljoner (ca €1 miljard) hushåll stora betal-TV marknaden i Portugal.

Det ekonomiska motivet till att Benfica gör som man gör att man anser sina sändningsrättigheter vara undervärderade. En trolig orsak till det skulle kunna vara en svag konkurrens på den portugisiska TV marknaden. Sport TV är den enda aktören på marknaden som har premiumsportinnehåll. Det betyder att de olika rättighetsinnehavarna mer eller mindre har agerat pristagare. 

Figuren ger en förenklad inblick i värdekedjan på TV marknaden i Portugal. De €120 per årsabonnemang som Benfica tar för sin kanal kommer in i distributionsledet och klättrar upp hela vägen till rättighetsinnehavarna. TV marknaden är flerdimensionell med både horisontell och vertikal konkurrens. Vinster förväntas att uppstå i varje led. Skulle t.ex. kanalbolagen börja redovisa stora vinster så kommer aktörerna i rättighets- och distributionsledet att bli intresserade av att starta egna kanaler.

Det finns troligen en anledning till att det bara finns en TV aktör inom premiumsportsegmentet. Vinsterna kan inte vara tillräckligt stora för att locka fler aktörer till det segmentet.

Benfica TV tar därmed en förhållandevis stor risk. Kanalen bör sälja uppemot 200 000 abonnemang för att affären ska falla ut med ett bättre resultat än klubbens tidigare sätt att sälja sina sändningsrättigheter på. 200 000 abonnemang är ca 7 procent av ZON och PT:s totala kundstock som alltså ska lockas att betala €10 i månaden för en fotbollskanal. Som jämförelse kan vi ta Sport TV som har ungefär 600 000 abonnenter. Kanalen har dock ett betydligt större innehållsutbud.

Är det så att Benfica TV kommer att tjäna mycket pengar så kommer priset på rättigheterna att öka framgent. Sport TV blir mer angelägna att vinna tillbaka sändningsrättigheterna för Premier League och Benficas ligamatcher. Det kan de göra genom att antingen köpa rättigheterna från innehavarna eller förvärva hela TV kanalen. Båda två alternativen skulle fylla Benficas syfte: Att skapa vad man tror är en korrekt värdering på klubbens sändingsrättigheter. 

För snart ett år sedan skrev jag denna notis om att Lech Poznan, trots synpunkter från myndigheterna, inte vill starta en organisation för andra evenemang än fotboll på Stadion Miejski som var en av värdarenorna under Euro 2012. Det är helt enkelt inte lönsamt för klubben som driver verksamheten på arenan åt staden.

För ett par veckor omförhandlades hyresavtalet mellan staden och klubben. Lech tyckte att hyran var för hög och hotade att lämna stadion (trots att det idag saknas bättre alternativ). Enligt det gamla avtalet betalade Lech Poznan 3 miljoner zloty (ca 6mkr) om året plus 5 procent av biljettintäkterna. I relativa termer motsvarar det ungefär 20 procent av årets matchdagsintäkter. Det är ungefär som att MFF:s kostnad för Swedbank Stadion skulle vara 8 miljoner kronor om året.

Enligt det nya avtalet får Lech Poznan hyra fastigheten till en fast kostnad av 600 000 Zloty (ca 1.2mkr). Den rörliga kostnaden på 5 procent tas ut enbart i samband med matcher i europacupmatcher. Det nya avtalet ger en hyreskostnad på mindre än 5 procent av matchdagsintäkterna.

För staden går kalkylen inte ihop. Förstås. Investeringen som uppgick till 750 miljoner zloty (ca SEK 1.5mdr) finansierades i sin helhet genom offentliga medel. Upplåningskostnaden för polska staten är cirka 4 procent vilket indikerar en årlig finansieringskostnad 30 miljoner zloty. Skattebetalarna i Poznan får alltså tillbaka 1/50 av pengarna plus eventuella bonusar om Lech är framgångsrika internationellt. De får också ett lag som ges goda möjligheter att slåss i toppen av Ekstraklasa. Vill invånarna i Poznan däremot se andra storevenemang än fotboll så får de troligen åka till en annan stad eller investera i en ny multiarena.

Samtidigt, en annan värdstad har huvudägaren av Slask Wroclaw – Zygmunt Solorz, börjat pressa stadens politiker. Slask Wroclaw brottas med finansiella bekymmer och Zygmunt Solorz hotar med att dra in sitt finansiella stöd samt dumpa sina aktier i klubben. Hans krav är att han får totalt driftansvar för stadens arena. Men det stannar inte där. Solorz är på jakt efter marken intill stadion där han vill bygga en inomhushall med plats för 20 tusen åskådare. Marken har tidigare varit ute till försäljning till ett pris av 80 miljoner zloty utan att någon köpare har nappat. Staden har sänkt priset till 68 miljoner men Solorz vill kunna komma undan med ett betydligt lägre pris än så samt utan eventuell budgivning. Stadens representanter menar att de är hårda i förhandlingarna men erfarenheten från Poznan säger att Solorz har mycket goda chanser till att göra en bra affär.

Att låta den offentliga sektorn betala kapitalkostnaderna och ta den finansiella risken för stadionbyggen är inte bara en lönsam affär för klubbarna. För samtidigt tas skattebetalarna också som gisslan. Går stadens profilstarka klubb omkull så försvinner en betydande del av intäkterna och arenan riskerar att stå tom. Myndigheterna känner sig därmed tvingade att rädda klubben när den hamnar i finansiella trångmål. Det skapar en implicit garanti för klubbarna som ges incitament till ett större finansiellt risktagande. Det är bara en del av priset som skattebetalarna får betala för en investering som ofta motiveras med att den ökar utbudet i staden.

I torsdags släppte Deloitte sin Annual Review of Football Finance som behandlar fotbollsekonomin för säsongen 2011-12 i Europa i allmänhet och England i synnerhet. Där kunde vi bland annat läsa om att rörelsevinsten för Premier League klubbkollektivet ökade till £98 miljoner jämfört med säsongen innan. Med rörelsevinst avses vinst före spelartransfers och finansiella kostnader som t.ex. räntor.

Den kommande säsongen aktiveras ligans ersättningar från den nya TV avtalscykeln vilket kommer att ge klubbarna sammanlagt £600 miljoner mer i årliga intäkter. Jag har tidigare skrivit om den kartell som klubbarna i Premier League har bildat. Genom en överenskommelse har man kommit överens om respektive klubbs lönekostnader får öka med maximalt £4 miljoner per år. Totalt £80 miljoner för hela ligan. Mer om hur detta avtal är konstruerat kan ni läsa om i detta blogginlägg.

Det betyder att Premier League förväntas att öka rörelsevinsten för kollektivet till cirka £600 miljoner.  Frågan är naturligtvis vart detta överskott ska ta vägen. För någonstans måste ju pengarna hamna i slutändan. Ett alternativ är att klubbägarna väljer att själva ta hem vinsterna och investera dessa i andra verksamheter än fotboll. Ett annat alternativ är att man kommer att använda överskottet till handla spelarkontrakt med. 

Det senare skulle innebära att mer pengar skjuts in i transfersystemet vilket leder till inflaterade priser på spelarövergångar. Troligen kommer vi att se båda alternativen praktiseras. Än idag kan ägarkollektivet i Premier League antas vara nytto-maximerande vilket betyder att de föredrar sportslig framgång före finansiell avkastning. 

Samtidigt innebär inflaterade transferpriser att profit-maximerande ägare inte bara kan ta hem vinsterna. De kan också sälja spelare för en nominellt högre ersättning till ligakonkurrenter. Ökade fallskärmsbetalningar för lag som degraderas från Premier League minskar samtidigt incitamenten för att återinvestera pengarna. Från och med nästa säsong får de klubbar som degraderas från Premier League £60 miljoner i ersättning. Dessa pengar betalas ut under fyra år.

Nya regler och nya TV avtal kan på så sätt ha inverkan på konkurrenslandskapet. Exakt hur det kommer att arta sig vet ingen. Landskapet är inte bara en funktion av respektive klubbägares beteende. Det finns också en omvärld med många aktörer som ännu inte finns i Premier League men som på grund av förändrade förutsättningar kan komma in i ligan.

Idag kunde man i polsk TV se Cezary Kucharski berätta att hans klient Robert Lewandowski inom ett par dagar kommer att skriva på för Bayern München. Många reagerar över de nyblivna CL mästarnas metoder att barskrapa sina värsta konkurrenter på talang. Det finns dock ett andra perspektiv att se på saken.

Borussia Dortmunds framfart och Bayern Münchens inbyggda dominsans har fått flera experter, däribland representanter för tyska klubbar oroligt uttrycka sig om att Bundesliga ska drabbas av den spanska sjukan. Det vill säga att det enbart är två lag som dominerar ligan säsong efter säsong.

Den tyska ligan lider av konkurrensproblem. Ligan har ett implementerat finansiellt regelverk som begränsar konkurrensen men också en 51 procentregel som har en negativ inverkan på densamma. Något som forskarna Oliver Budzinski och Anika Müller uppmärksammar i sin paper*.

Det är därför ytterst viktigt att det finns en aktör som reglerar tävlingsbalansen på den tyska marknaden för fotboll och det är Bayern München som har tagit på sig den rollen. Så fort det dyker upp en potentiell andra storklubb så ser Bayern München till att denna klubb dräneras på talang.

Kostnaden för denna marknadskontroll är att Bayern München själva lägger beslag på majoriteten av mästerskapen. Nyttan är att flera olika klubbar solidariskt får dela på de mästerskap som Bayern München inte lägger vantarna på.

————————————
 * Finanzregulierung Und Internationale Wettbewerbsfähigkeit: Der Fall Deutsche Bundesliga (Financial Fairplay Regulations: The Case of the German Bundesliga) – Oliver Budzinski & Anika Müller, Jan 2013.

Morgondagens kvalmatch som leder till Premier League kallas av många som £120 miljonersmatchen. Enorma pengar står på spel. Det är faktiskt så att en plats i Premier League är betydligt mer värd än en plats i Champions League. I nominella belopp räknat.

Det är de ständigt växande intäkterna från sålda sändninsrättigheter som har skapat ett enormt gap mellan Premier League och Championship. För sju år sedan var en plats i den högsta ligan värd £40 miljoner. Idag är den alltså tre gånger så mycket.

saxat från deloitte.com

Men egentligen är inte de nominella beloppen det mest intressanta. Mer intressant är de incitament för klubbägare som det ökade gapet kan skapa. Bryter man ner siffrorna på klubbnivå så kan vi se hur stort bidraget från Premier League är i förhållande till klubbarnas övriga intäkter. 

För det första kan man fråga sig om TV intäkternas mycket stora andel i intäktsmixen är sund. För det borde den stora men på sikt osäkra TV intäkten locka klubbägarna till att inte investera i spelarkontrakt och istället låta pengarna rinna igenom till den nedersta raden på resultaträkningen.

Ett bra exempel på det är Blackpool som inte investerade nämnvärt mycket av premierna som Premier League betalar ut. Under sitt år i Premier League redovisade klubben en vinst på £21 miljoner. Det blev degradering men det första året i Championship med en fallskärmsbetalning på £16 miljoner genererade vinst också under säsongen 2011-12. £15.5 miljoner i överskott det året blev det och £36.5 miljoner i vinst hittills. Det är fortfarande £32 miljoner kvar av fallskärmarna att betalas ut.

Klubbarna i England har länge ansetts vara nytto-maximerande. Det betyder att man istället för att maximera profit hellre vill placera sig högre upp i tabellen. Det har i allra högsta grad bidragit till att Premier League är den liga som lockar till sig överlägset flest TV tittare runt om i världen. Men det har också bidragit till att klubbägarna i England har förlorat väldigt mycket pengar på sitt ägande.

Men allt har en gräns. Så även förhållandet mellan nytto- och profitmaximering. Jag är nyfiken på när vi får se fler klubbägare som väljer att kapitalisera på gapet mellan Premier League och Championship.

Ett sådant beteende skulle ha en inverkan på Premier League. Å ena sidan gynnar den stora grupp Premier League klubbar som varje säsong upplever en risk för degradering. Mindre konkurrens från nykomlingarna minskar den risken vilket också skulle förbättra finanserna för klubbarna i Premier League. Å andra sidan gör underinvesteringar att ligan skulle bli mer förutsägbar i botten vilket riskerar att påverka efterfrågan på produkten negativt.