För drygt en månad sedan skrev jag detta blogginlägg där jag redovisade resultaten för sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2011. Idag presenterade SvFF sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier. För fjärde året i rad inkluderar man också respektive klubbs personalkostnader. Det betyder att det finns nu data för att kunna mäta de allsvenska klubbarnas effektivitet för fyra säsonger. Modellen är följande:

En fotbollsklubbs sportsliga framgångar beror på storleken av talang som man har i truppen i relation till sina motståndare i ligan. Eftersom det finns en marknad på vilken talang kan handlas på så ska talangnivån rimligen kunna definieras i form av det pris som den kostar på marknaden. Det gäller naturligtvis även de spelare som klubbarna själva producerar. Så fort deras talang blir känd för omvärlden så kommer andra klubbar att vilja locka den till sig. Det driver upp talangens lön till en marknadsmässig nivå även om han stannar kvar i sin hemmaklubb.
 
Men de sportsliga framgångarna beror också på dess förmåga att generera intäkter. Intäkter är resurser som behövs för att kunna upprätthålla en tillräckligt hög talangnivå i truppen. Det behövs administrativ personal för att kunna koordinera intäkterna. Därmed är också den administrativa personalen bidragande till klubbens sportsliga resultat och ingår därför som en resurs i analysen.

Input: Relativ kostnad (x-axeln) definieras som respektive klubbs personalkostnader plus kostnader för spelarförvärv under 2009 t.o.m. 2012 i förhållande till de 16 klubbarnas genomsnittliga kostnad. Personalkostnaderna är den absolut största posten. 87 procent av klubbarnas input består av personalkostnader.

Output: Sportslig framgång (y-axeln) definieras som: 1/[genomsnittsplacering säsongerna 2009-2012] där en första plats i allsvenskan = 1, en andra plats = 2 och så vidare. Första plats i superettan = 17 och så vidare. 

Urvalet består av klubbar som varit i allsvenskan 2 säsonger eller fler under mätperioden. Totalt 19 klubbar.

Det vi får fram i mätningen är med andra ord den relativa effektiviteten. Den skulle kunna förklaras så här: Ponera att det finns två lag i en liga och klubbarna möts 20 gånger. De vinner lika många poäng vardera och når exakt samma målskillnad och delar därför plats i tabellen. Man har också samma personal- och transferkostnader när säsongen startar. Men två tilltänkta startspelare visade sig inte riktigt hålla måttet för det ena laget så klubben får värva två nya tilltänkta startspelare efter halva säsongen. Så länge båda klubbarna vinner lika många poäng har den andra klubben en bättre effektivitet. Man gör saker bättre än sin konkurrent även om man i slutändan hamnar på samma plats i tabellen.

Figuren nedanför visar förhållandet mellan input och output under perioden 2009 till och med 2012. Förklaringsgraden är 79%.

Vi ser ganska tydligt att det är Elfsborg som har varit bäst på att utnyttja sina resurser. Klubben har höga personal- och transferkostnader men man har samtidigt lyckats uppnå en hög och jämn sportslig prestation. BK Häcken och Helsingborg är två andra klubbar som har varit framgångsrika under de senaste fyra säsongerna. Häckens personal- och transferkostnader är lägre än genomsnittet (0.97 ggr). Det har räckt till 5.25 i genomsnittlig placering vilket är betydligt bättre än medel. Bland de i ligan lägre rankade lagen är det Gefle, Åtvidaberg och Syrianska som har fått en bra sportslig avkastning givet de pengar som de har investerat i sina respektive verksamheter. Djurgården är den klubb som har haft sämst output. 1.17 gånger medelkostnaden har genererat en 11:e plats i genomsnitt.

En berättigad fråga att ställa är om någon av klubbarna har lyckats knäcka koden? Det vill säga skapa sig bestående konkurrensfördelar. Man skulle kunna argumentera för att Elfsborg har kommit dit. Men avvikelsen från trendlinjen är inte tillräckligt stor för att man ska kunna dra den slutsatsen. Snarare handlar det om att man har hittat en affärsmodell som har fungerat väl. I första hand handlar den om att ha nordiska spelare i truppen med en rutinerad grundstomme som är tillräckligt välavlönad. Spelarna känner sig därmed motiverade att inte flytta utomlands för första bästa bud. De får dessutom exponering i kontinuerligt spel i Europacuperna. Runt (och tack vare) dessa spelare har man skapat en god miljö för unga spelare att utvecklas. När ungtupparna sedan når upp till en tillräckligt hög nivå så kan Elfsborg sälja spelarkontrakten med en god förtjänst. Pengarna återinvesteras sedan i spelartruppen. Cirkle of success. Den kan dock brytas. Bland annat om de mindre effektiva storbudgetlagen börjar utnyttja sina resurser bättre.
 
När det pratas om ekonomi inom fotbollen så tittar man ofta enbart på resultaträkningen. Är det ett positivt resultat så anses ekonomin vara god. Är det negativt så är den dålig. Ett mycket tydligt exempel på det kunde vi se när Djurgården presenterade sitt bokslut tidigare i år och man gjorde en stor sak av att ekonomin hade blivit bättre. Bara genom att hänvisa till det redovisade resultatet. Men ekonomi handlar väldigt lite om debet och kredit. Det är bokföring. Ekonomi är att hushålla med resurser. I ett tillstånd av knapphet. Ekonomi handlar om komparativa fördelar. Att göra saker effektivt och bättre än sina konkurrenter.

Därför blev jag blev nyfiken om det finns något samband mellan effektiviteten och det redovisade ekonomiska resultatet. I följande matris kan man på x-axeln se det genomsnittliga årliga resultatet (miljoner kronor) för respektive klubb under perioden 2009 t.o.m. 2012. Y-axeln visar respektive klubbs effektivitet. Den beräknas genom skillnaden mellan den teoretiska output som klubben förväntas att få enligt ekvationen minus det faktiska utfallet.

Det finns fyra rutor i matrisen: (1) Låg avkastning och låg effektivitet. (2) Låg avkastning och hög effektivitet. (3) Hög avkastning och låg effektivitet. (4) Hög avkastning och hög effektivitet. Teoretiskt borde det inte finnas några klubbar i ruta (2) och (3). Hög effektivitet borde leda till god lönsamhet och dålig effektivitet ska rimligen leda till dåliga finansiella resultat. Lönsamhet är helt enkelt resultatet av alla de aktiviteter som klubbarna gör varje dag.

Tre klubbar är undantagsfall och avviker från denna hypotes. Elfsborg, Gefle och IFK Göteborg. Elfsborg har lyckats väl i det nationella spelet men har inte varit framgångsrika i det internationella. Uteblivna intäkter från deltagande i gruppspel i Uefa:s turneringar har belastat resultatet. Det betyder rimligen också att det finns en sårbarhet i Elfsborgs modell. Situationen kan bli mycket bättre ifall klubben gör ett framgångsrikt internationellt framträdande i höst.

Gefle har inte lyckats kapitalisera Pelle Olssons höga prestation i termer av kommersiella intäkter. Lyckas man inte göra det så blir det på sikt ännu svårare för Gefle att hålla sig kvar i allsvenskan. Något som Trelleborg har fått erfara.

IFK Göteborg har ett par mediokra säsonger bakom sig. Trots det har man under de senaste 4 åren redovisat ett samlat positivt resultat. Man har med andra ord lyckats sälja förhoppningar tillräckligt väl för att hålla intäkterna på en hög nivå. Men förhoppningar är en färskvara och man måste börja prestera för att undvika och förflyttas till ruta (1). IFK Göteborg är alltså den enda klubben som har lyckats nå ett positivt resultat kombinerat med en dålig effektivitet. Värt att notera är att man har visat negativt resultat de två senaste åren.

Bland de klubbar som befinner sig i ruta (1) ser vi GAIS, MFF, AIK, Sundsvall, Djurgården, BP och Halmstad. Flera av dessa har också degraderats till superettan. IFK Norrköping har två säsonger i Superettan i ryggen där man hade förhållandevis höga kostnader.

Djurgårdens position i matrisen sticker ut. Det paradoxala är att folk runtomkring klubben har försökt förmedla att man inte har haft resurser för att kunna skapa ett bättre lag. Men saken är den att under de senaste fyra säsongerna så har Djurgården köpt nya spelarkontrakt för ungefär samma belopp som BK Häcken. Denna ineffektivitet har i allra högsta grad bidragit till de mediokra ekonomiska resultaten. Ökar inte Djurgården effektiviteten så kommer man inte kunna skapa sig utrymme för sportslig tillväxt. Och med den ökade intäkter.

I figuren ser vi mycket tydligt att Häckens höga effektivitet gör att man inte behöver använda sig av alla sina resurser som man har (Gothia Cup). Man har därmed kunnat spara pengar varje säsong och bygga ett stort eget kapital. 

Noterbart är Brommapojkarna som man skulle kunna säga skapar mer nytta till samhället i form av sin stora talangverksamhet än vad man skapar nytta åt sig själv som elitförening. Å andra sidan hade BP troligtvis inte haft någon elitverksamhet i annat fall. Med tanke på den ringa publik som man attraherar. Däremot attraherar den stora ungdomsverksamheten flera sponsorer som rimligen inte hade stöttat klubben i annat fall. Under 2010 hade BP en intäkt (exklusive transfers) per åskådare på 1370 kronor. Detta kan jämföras med Gefle som hade 615 kronor.

Resultaten är dynamiska. När vi mäter samma nyckeltal om fyra år så är det mycket troligt att vi får se en del omkastningar. Fyra år är trots allt en relativ kort period under vilken en enskilda klubbar kan pricka in en framgångscykel. Ändå ger framför allt effektivitet – lönsamhetsmatrisen en förhållandevis bra bild över vilka klubbar mår bra och vilka klubbar som behöver vara mer uppmärksamma över sina risker.  

För två år sedan kunde vi läsa artiklar om att Wolverhampton var den mest effektiva klubben i Premier League. Baserat på input i förhållande till output. Med en förhållandevis låg kostnadsmassa lyckades man väl i den högsta ligan. För två månader sedan kunde vi läsa om att Wolverhampton redovisade en ekonomisk vinst för tredje bokslutet i rad (säsongen 2011-12). 

Med en omgång kvar av säsongen kan bara ett mirakel rädda klubben från en degradering. För andra säsongen i rad. I början på mars berättade klubbens ordförande Steve Morgan att man stod inför stora finansiella utmaningar om klubben ramlar ner till League 1.

It’s up to us to make sure we don’t get into a tail spin. The contracts were done when we were in the Premier League,” Morgan said. ”There was no question or thought about going into League One. None of the contracts take that into account.

Det ironiska är att ifall nu Wolves degraderas så kommer man rimligen att bryta mot det finansiella regelverket som sedan tidigare finns på plats i Football League. Och risken är stora att man då straffas med ett transfer embargo.

I höstas publicerade ekonomen Stefan Szymanski en studie* om insolvens inom den engelska fotbollen.Han ville ta reda på om det berodde på irrationellt beteende eller negativa chocker. Negativa chocker uppstår när oväntade saker inträffar vilket påverkar den ursprungliga planen. Studien baserades på samtliga observerade fall av insolvens inom de fyra högsta divisionerna i England under perioden 1982 till 2010. Totalt 66 observationer.

Resultaten visade att den absoluta majoriteten av fallen uppstod efter år av försämrade sportsliga resultat. Slutsatsen var att det snarare handlade om negativa chocker än irrationellt betéende från klubbarnas sida. 

Wolverhamton Wanderers är ett ganska bra exempel på det. Problemet med de finansiella regelverk som nu sätts på plats inom fotbollen är att de utgår från antagandet att klubbarna är irrationella. Regelverken må därmed stoppa sugar daddies. Mindre troligt är att de stoppar klubbar från att hamna i finansiella trångmål.

————————–
* Insolvency in English professional football: Irrational Exuberance or Negative Shocks? – Stefan Szymanski, Oct 2012

Två tyska lag går in i semifinalspelet i Champions League. Anmärkningsvärt menar många. Egentligen inte. Man kan tycka att den största ekonomin i Europa (Tysk BNP ca 50% större än UK) också borde ha den starkaste ligan i världen. Vem orkar göra en analys på varför utvecklingen har tagit så pass lång tid? 

Hur som helst. Här är ett par av vad jag tror är de direkt utlösande faktorerna bakom kvalitetsförbättringen.

Under de senaste 10-15 åren har klubbarna investerat cirka €750 miljoner i talangutveckling. Klubbarna har producerad väldigt många kompetenta spelare under de senaste åren. Men det är naturligtvis lång ifrån hela sanningen. Talang går att förvärva på marknaden. De franska klubbarna har t.ex. varit duktiga på att utveckla spelare. Dessa spelare har dock flyttat till andra ligor där resurserna har varit större. Därmed har man producerat talanger åt klubbar i andra ligor. Riktigt så har inte varit fallet i Bundesliga. Ligan har ökat sina intäkter tillräckligt mycket för att hålla kvar duktiga spelare i en större utsträckning.

Värdskapet av världsmästerskapen 2006 skapade en mycket god plattform för de tyska klubbarna. Fem helt nya arenor byggdes och sju stycken genomförde en totalrenovering till en total investeringskostnad på €1.4 miljarder. En bra start på en arenaboom. Cirka 1/3 av detta finansierades med offentliga medel vilket dels har varit mycket förmånligt för klubbarna, dels har finansierat en stor publikkapacitet som klubbarna på ett framgångsrikt sätt har utnyttjat.

Men den tyska fotbollen har också haft mycket god draghjälp av den tyska industrin. Figuren nedanför visar utvecklingen i industriproduktionen där tyskarna har varit mycket starkare än sina största konkurrenter på den europeiska marknaden för fotboll. Tyskland har en mycket stor exportindustri som på kortare sikt har gynnats av medlemskapet i EMU (undervärderad valuta håller produktiviteten på en hög nivå). Starkare tyska företag har kunnat sponsra tysk fotboll med mer pengar. 

Precis som alla andra europeiska ligor som är konstruerade enligt ett kapitalistiskt system (vinnarna belönas, förlorare straffas) så innebär den kommersiella revolutionen att resurserna centreras till ett fåtal klubbar över tid. Bayern Münchens framgångsrika historia har kunnat kapitaliserats. Sportsliga framgångar genererar högre intäkter som ökar sannolikheten till mera sportsliga framgångar som genererar ännu högre intäkter. En framgångscirkel.

Även om Borussia Dortmund har gjort ett fantastiskt arbete så har det finansiella gapet upp till Bayern ökat. Figuren nedanför visar att sponsor och de kommersiella intäkterna i Bundesliga har ökat med €200 miljoner sedan 2006. Bayern München har fått €100 miljoner av denna ökning. Dortmund €50 miljoner och resterande klubbar har fått dela på €50 miljoner. 

Det har i allra högsta grad bidragit till att den absoluta toppen på ligan har blivit starkare i ett internationellt perspektiv.

Men allting är inte frid och fröjd. Häromdagen kunde vi läsa en artikel i The Guardian om huruvida inte Bundesliga var på väg mot den situation som finns i Spanien. Att det finns två starka klubbar och efter det, ett stort vakuum.

Men jag tror inte att vi får se den spanska sjukan i Tyskland. Skillnaden är att både Real och Barcelona kan båda behålla de spelare som man vill behålla. I Tyskland är det bara Bayern München som har den statusen. Jag tror snarare att Bundesliga egentligen är en replica av Premier League ifall den engelska ligan inte hade haft sugar daddies. På de 21 första mästerskapen som har delats ut i Premier Leagues historia har ManUtd vunnit 13 st. Arsenal har vunnit 3 st och sugar daddies har vunnit 5. Utan sockerpapporna är det rimligt och anta att ManUtd hade vunnit ytterligare ett par-tre mästerskap och Arsenal någon extra enstaka titel.

Knäckfrågan är om en sådan regim är hållbar för att Bundesliga ska växa sig ännu starkare. Och bli den bästa ligan i världen. Något som flera hävdar ska inträffa. Jag är tveksam.

Igår, på Twitter, skrev personen bakom bloggen The Swiss Ramble att han hade sammanställt de 20 Premier League klubbarnas finansiella resultat för säsongen 2011-12. 10 av 20 klubbar redovisade en vinst efter skatt. 9 av 20 visade vinst före skatt.

Jag räknade ihop klubbarnas enskilda siffror och lade in i mitt Excel-ark för att se utvecklingen över tid. Ni kan se den i figuren nedanför. Och trenden är tydlig. Klubbägarna håller på att konsolidera sina finanser. För snart ett år sedan bloggade jagom varför jag tror att det förhåller sig på det viset.

– Bankerna lånar inte längre pengar ut hur som helst vilket innebär att det finns mindre pengar att spendera på spelare.

Så har klubbarna i Premier League röstat igenom en implementering av ett finansiellt regelverk. Southampton, Swansea, Manchester City, Fulham, West Brom och Aston Villa uppges ha varit emot. Jag har skrivit två blogginlägg i ämnet. Dessa finns under länkarna här och här. I denna bloggpost utgår jag från ett par frågeställningar.

Hur högt blir lönetaket?
För att enklast förklara hur lönetaket fungerar så har jag valt att välja ut ett antal klubbar för att visa hur taket påverkar dessa. Lönetaket gäller alla klubbar som har personalkostnader på £52 miljoner eller mer vilket i stort sätt är alla klubbar i ligan.  

Lönetaket baseras på respektive klubbs intäktsklasser och dess tillväxt. Från och med nästa säsong kommer klubbarnas TV intäkter att öka med minst £25 miljoner. Hur stor ökningen blir beror på tabellplacering och antal visade matcher i TV. Från denna intäktsökning får dock endast £4 miljoner användas till ökade personalkostnader under säsongen 2013-14. Under 2014-15 kan klubbarna öka sina personalkostnader med ytterligare £4 miljoner och likadant säsongen 2015-16.  

Men klubbarna kan öka sina personalkostnader mer än så: Är det så att de på egen hand lyckas öka sina övriga intäktskällor (matchdag och kommersiella intäkter) så kan personalkostnaderna öka med så mycket som ökningen är. Det ger oss exemplet nedanför (baserat på data för säsongen 2011-12).

Översta tabellen visar data från säsongen 2011-12. Mittentabellen visar förväntade ökningar i de respektive intäktsklasserna under det första året som regelverket gäller.  Wigan tillåts att öka sina personalkostnader fritt upp till gränsen på £52m. Därefter aktiveras lönetaket.

Som ni kan se så gynnar lönetaket klubbar som besitter starka varumärken som går att kapitalisera. Meningen är att dessa klubbar inte ska behöva använda hela sitt löneutrymme. Förstås. Det tack vare att konkurrenternas investeringar i spelarkontrakt begränsas av regelverket. På så sätt blir det mer pengar som rinner igenom till den nedersta raden i resultaträkningen.

Varför är så många klubbägare positiva?
För de stora klubbarna som drivs med finansiellt vinstintresse ger regelverket så som det är utformat mycket goda möjligheter till en ökad finansiell avkastning. Det är också dessa klubbar som har varit drivande i frågan. Man kan därför fråga sig hur de övriga lagen resonerar.

Jag skulle gissa att majoriteten av klubbägarna har givit upp hoppet om topplaceringar. Det är mycket talande när Everton som drivs på ett mycket kompetent sätt och som gör en av sina bättre säsonger mest sannolikt inte kommer att nå högre en 6:e plats i ligan. Det finansiella gapet upp till toppen har vuxit sig för stort vilket figuren nedanför illustrerar mycket väl. 

För majoriteten av klubbarna i ligan handlar vardagen till stor del att undvika degradering. Genom samarbete kan de minska priset för degradering och göra det mindre obekvämt. Kan Premier League dessutom öka sina fallskärmsbetalningar så kan det tillsammans med bättre finanser skapa enorma konkurrensfördelar inför vistelsen i Championship. Degradering kan komma att bli en naturlig del i en långsiktig strategi.

Men rent konkret handlar det i mångt och mycket om att man exploaterar spelarna med hjälp av regelverket. Det medför en överföring av förmögenhet från spelare till klubbägare. Förbättrade finanser ökar värdet på klubbarna. Det är bra för ägarna.

Figuren visar medelintäkten per klubb i respektive jämförelsekategori säsongen 2010-11 (£miljoner). Champions League clubs bestog av ManUtd, Chelsea, Arsenal & Tottenham. Relegated Clubs var de som degraderades denna säsong: Birmingham, Blackpool & West Ham. Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance 2012

Vad händer med pengarna? 
Eftersom spelarna bara får en mycket liten del av ökningen från sändningsrättigheterna så blir det väldigt mycket pengar över. Intäkterna från sändningsrättigheterna kommer att öka med cirka £600 miljoner per säsong under de kommande tre åren. Totalt £1.8 miljarder. Lönetaket begränsar spelarnas andel till max £100 miljoner år 1 och ytterligare £500 miljoner de kommande två säsongerna. Klubbarna får med andra ord £1.3 miljarder att disponera hur de vill. 

Kanske kommer det medföra en stor inflation på transfer-marknaden. Klubbarna använder pengarna till att köpa spelarkontrakt av varandra. En stor del av pengarna kan därför komma att distribueras mellan klubbarna och till utlandet. Mer pengar in i transfer-systemet skulle få transfer-summorna att skjuta i höjden. 

Ett annat scenario är att klubbägarna själva tar hand om pengarna. Figuren nedanför visar hur mycket pengar som de har lånat ut till sina klubbar (soft loans). Som av en slump motsvarar de £1.3 miljarderna som regelverket kan generera nästan det belopp som klubbägarna i Premier League har lånat ut till sina klubbar.

Ur ett politiskt perspektiv så kommer det troligtvis kunna genomföras relativt smärtfritt. Klubbarnas skulder kommer att minska. Tekniskt. Det uppfattas som positivt av omvärlden. I praktiken är det dock i stort sätt samma sak som aktieutdelningar. Hade klubbägarna tillfört dessa pengar genom aktieemissioner istället för att låna ut dem så skulle processen med att ta ut pengarna från klubbarna varit betydligt mer ifrågasatt. Ironiskt nog.

Hur kommer regelverket att påverka ligan?
De klubbar som har drivit frågan har argumenterat att man inför regelverket för att skydda ligan. Det är naturligtvis inte sant. Regelverket införs för att skydda klubbarna själva. 

För lite drygt 20 år sedan bildade 22 klubbar Premier League. Ligan har blivit en enorm kommersiell succé. Det kommer också fler människor till arenorna idag än innan ligan startade. I högstadivisionen har publiksnittet ökat från 22 000 (1991) åskådare till 35 000. Och i andradivisionen från 10 000 åskådare (1991) till 17 000.

Men om ni idag frågar de klubbägare som var med och bildade ligan så svarar nog majoriteten att det inte har gått så bra. För dem själva. 11 av 22 de klubbar som spelade i Premier League den första säsongen spelar inte där idag. Och Crystal Palace, Queens Park Rangers, Ipswich Town, Wimbledon, Leeds United, Southampton och Coventry City har någon gång sedan dess hamnat på obestånd (administration).

Om regelverket får önskad effekt så är ett troligt scenario att en betydande majoritet av de klubbar som spelar i Premier League den kommande säsongen, också kommer att göra det om 20 år. Och de klubbägare som om 20 år har lämnat fotbollen kommer till skillnad från sina föregångare inte ha gjort det på grund av dåliga finanser. Utan för att de själva har velat sälja sina klubbar. Till ett bra pris. Allt detta är mycket goda nyheter för de enskilda klubbägarna. Däremot är det per automatik inte säkert att det är bra för ligan. 

För ett par veckor sedan utsåg The International Centre for Sports Studies (CIES) Ajax fotbollsakademi till den mest produktiva i Europa. Trots det är den anrika holländska storklubben idag långt ifrån de stora arenorna. 1995 var Ajax högst rankat av alla lag. Mätt i Uefa koefficienten. Idag återfinns man först på en 31:a plats.

Tidigare under veckan blev det klart att Real Madrid, Barcelona och Bayern München avancerade till semifinalerna i Champions League. Mätt i intäkter är det tre av de fyra största fotbollsklubbarna i världen. Dessa tre klubbar spelade var också med i förra årets semifinaler. I ett tidigare blogginlägg kan vi se att de fyra resursstarkaste klubbarna har ökat sin marknadsandel i fotbollslandskapet. Deras intäkter ökar snabbare än alla andras gör. Rimligen återspeglas det på fotbollsplanen.

Dessa observationer illustrerar konsekvenserna av både en avreglering men också en kvarvarande reglering i hur fotbollen organiseras.

I och med att spelarmarknaden avreglerades 1995 och spelare tilläts röra sig fritt över gränserna så skapade det goda förutsättningar för ett fåtal länder i Europa och dess ligor att suga till sig de bästa spelarna. I samband med TV revolutionen under 90 talet gynnades de ligor vars länder hade en stor befolkning som var förhållandevis rik. Ju fler hushåll desto större var den inhemska TV marknaden. Mätt i pengar.

Problemet för Ajax var att man spelade i den holländska ligan som är knuten till en liten TV marknad i Europa. Skulle Ajax kunna byta ligasystem fritt och hade flyttat till Premier League så hade man mest sannolikt än idag varit en stormakt inom klubbfotbollen. Av kulturella och traditionella skäl fungerar inte det. Det är dessutom inte tillåtet.

Fotbollen i Europa har med andra ord en avreglerad arbetsmarknad men en reglerad produktmarknad. Det betyder att det inte spelar någon roll vilken klubb som producerar talangen. Talangen flyttar till de klubbar och ligor där resurserna finns. Producenten av talangen stannar kvar på samma nivå så länge inte nya resurser tillförs.

Idag står dock fotbollen inför en ny stor utmaning. Den största sedan TV revolutionen. I och med att världen utanför Europa växer och bli rikare så har det skapats mer resurser att konsumera fotboll i de nya ekonomierna. Det har gett ett fåtal klubbar i Europa stora möjligheter att kapitalisera sina varumärken på den globala marknaden. Ett exempel på det är Manchester United vars nya tröjsponsoravtal med Chevrolet ökade i värde från £20 miljoner per säsong till £50 miljoner.

Manchester United är en av det fåtal klubbar som kan klassas som globala klubbar. Det stora problemet är att dessa klubbar spelar i ligor där de möter lokala klubbar vars resurser blir underlägsna i och med denna trend. Och gapet ökar hela tiden. I La Liga har Barcelona och Real Madrid seglat iväg och har idag fyra gånger så stora resurser som nästkommande lag. Situationen i Spanien är ohållbar på längre sikt. Oavsett om man centraliserar försäljningen av sändningsrättigheter eller ej. Det finns inte tillräckligt många klubbar som kan vara eller bli tillräckligt konkurrenskraftiga för att mäta sig med topplagen. Så ser det ut i flera ligor idag.

Uefa:s nya finansiella regelverk kommer mest sannolikt att ha en effekt som cementerar de globala klubbarnas dominans. I Champions League och i det nationella ligaspelet. Men det kan kanske undvikas till en viss gräns. Om produktmarknaden avregleras.

I Ryssland och Ukraina har flera oligarker investerat sina pengar i fotbollsklubbar. Det med syfte att göra dem konkurrenskraftiga på den internationella arenan. Uefa:s regelverk sätter dock stopp för detta. Ryssland och Ukraina är fortfarande förhållandevis fattiga länder som saknar kapacitet att finansiera tillräckligt många inhemska klubbar för att det ska finnas en konkurrenskraftig liga. Som en reaktion på det har det börjat pratas om en gränsöverskridande liga i Ryssland och Ukraina. Med Gazprom i ryggen.

Det återstår att se hur detta förslag tas emot av Uefa. Frågan är ganska intressant. Tittar man på saken från ett EU rättsligt perspektiv så ska det rimligen vara tillåtet för klubbar att bedriva sin verksamhet i vilket medlemsland de än önskar. Det hävdar i alla fall Glasgow Rangers VD Charles Green som menar att man inom fem år kommer att spela i det engelska ligasystemet. Oavsett vad FA har att säga om det.

Det är naturligtvis omöjligt att säga hur ett framtida landskap skulle kunna komma att se ut. Kanske skapas det flera nya ligor centralt. Dit man kommer att försöka locka utvalda klubbar. Kanske skapar klubbarna själva egna ligor. Kanske kommer klubbar att söka sig till andra länders ligor. Jag skulle kunna tänka mig att Legia Warszawa och Wisla Krakow kan ta steget österut till den ryskukrainska ligan. Lech Poznan och Lechia Gdansk går in i den tyska ligan. Barcelona och Real Madrid lämnar Spanien för Frankrike där de får sällskap av ett par italienska lag. Samtidigt som de tre största klubbarna i Portugal går in i den spanska ligan. I Norden kan jag tänka mig att FC Köpenhamn söker medlemskap i Allsvenskan dit även Rosenborg kommer. Kanske också något lag från Finland samt de baltiska länderna. Och varför inte Arka Gdynia vars gulblå färger sägs härstamma från svenska sjömän som kom över med gåvor i form av kläder?

Så. Vad talar för en sådan stor förändring? Det finns enorma kulturella och traditionella hinder för detta, åtminstone idag. Men det är långt ifrån omöjligt att vi kommer till ett läge där dagens format helt enkelt blir för förutsägbart. Samtidigt förändras världen. Om vi tittar tillbaka till 80 talet. Vad var det det till exempel som talade för att Uefa Champions League skulle komma att ersätta Europacupen för mästarlag?

Då kom denna förändring som en reaktion på att ledande klubbar hotade att starta en egen liga. En liga där de bästa spelarna ställs mot varandra. Som kunde generera mycket högre intäkter till de största klubbarna. Genom att grunda Champions League så kunde Uefa behålla makten i Europa och samtidigt skapa större resurser till de största klubbarna. Uefa kommer sannolikt att utmanas fler gånger. Den kommersiella fotbollen är mycket ung. Den har betydligt fler år framför sig än vad den har lagt bakom. Samtidigt möts Uefa och de europeiska klubbarna av en framtid där konkurrerande förbund och klubbar i de nya ekonomierna kan komma att vinna mark. Och makt.

Det finns en alternativ lösning. Men bara på papperet. Den går ut på att reglera arbetsmarknaden igen. Förstås. Att begränsa antalet utländska spelare till ett minimum skulle över tid jämna ut landskapet. Denna förändring kan dock inte ske i praktiken. Det stora globala publikkollektivet vill inte se duktiga fotbollsspelare som är utspridda över hela Europa. Även om tävlingsbalansen skulle förbättras. För hade man velat se en bättre tävlingsbalans så hade Uefa Europa Leagues sändningsrättigheter och publikintäkter varit betydligt högre än det mycket mer förutsägbara Champions League. En sådan reform inom Uefa skulle därför skapa utrymme för privata alternativ. Privata aktörer som helt enkelt kan starta gränsöverskridande ligor dit de skulle locka över antingen redan etablerade klubbar eller de bästa spelarna.

I Dagens Industri läste jag om Stadium som upplever en tuffare marknad att verka inom. Stadiums försäljningstillväxt under 2012 var 2.2 procent vilket var den lägsta sedan år 2005. Detta trots att marknaden för sporthandel ökade med 8.9 procent under 2012. Också vinstmarginalen har försämrats. 2010 hade Stadium en rörelsemarginal på 6.6 procent. Förra året var den nere på 3.3 procent. Anledningen bakom denna utveckling är ökad konkurrent. Marknaden för sporthandel har vuxit sig stor och fler aktörer är intresserade av att komma in och tjäna pengar. XXL, Decathlon är några av de nya spelarna i Sverige. Dessutom har vi sett att bla H&M har lanserat en sportkläderkollektion. Inträdesbarriärerna är låga. Försäljningslokaler kan hyras. Branschen är inte särskillt kapitalkrävande.

Ökad konkurrens betyder prispress. Det har försämrat Stadiums vinstmarginaler. Vi har sett en liknande utveckling på marknaden för hemelektronik där OnOff och Expert har fått kasta in handduken. Konkurrensen är bra för konsumenterna. Fler aktörer skapar ett större utbud och de krympande vinstmarginalerna för företagen innebär förmögenhet överförs till konsumenterna.

På ett liknande sätt har vi sett en utveckling i engelska Premier League. Ligans ökade globala exponering och popularitet har lockat till sig nya aktörer. Inte i form av nya klubbar utan nya ägare. I toppen av ligan har vi i första hand kunnat se Roman Abramovich som har förvärvat Chelsea och nu senast Scheik Mansour som har tagit sig an Manchester City. Detta har skapat utmaningar för de två klubbar som har dominerat Premier League under ligans första 20 år. Manchester United och Arsenal har tillsammans vunnit 15 av 20 mästerskap och när denna säsong tar slut om någon månad så är dessa två aktörer uppe i 16 titlar. Den ökade konkurrensen har dock pressat båda klubbarna. Framför allt har kanske Scheik Mansours inträde skapat mest märkbara effekter. 2010 hade Manchester United en Ebitda marginal på 36 procent. 2012 hade den sjunkit till 28 procent. Detta trots att klubben har varit mycket framgångsrika i att kapitalisera sitt varumärke på den globala marknaden och därmed har varit den klubb i England som har ökat sina intäkter mest av alla.

Arsenal har fått uppleva en pressad Ebitda marginal samt ett talangutflöde. Klubben levererar en hög avkastning på eget kapital till sina ägare men under de senaste åren har man gjort det tack vare att kapitalisera sin kompetens inom talangutveckling. Det villl säga genom att sälja duktiga spelare som man har scoutat och utvecklat till andra klubbar. Det har medfört att man har gått från att vara titelutmanare till att slåss om en plats i Champions League.

Denna utveckling har lett till att klubbarna i Premier League nyligen har kommit överens om att införa finansiella regelverk. Man vill skydda sig från en ökad konkurrens. Om ni är intresserade så har jag skrivit om de förväntade konsekvenserna av regelverket i detta blogginlägg. Sedan tidigare kan vi också se ett finansiellt regelverk som Uefa har konstruerat.

För cirka en vecka sedan skrev Jean-Louis Dupont en krönika i Wall Street Journal om att Uefas regelverk strider mot EU rätten. Dupont är advokaten som 1995 vann mot Uefa i bosmanfallet. och har stora poänger i sin krönika. Även om man kanske får se den som markndadsföring riktad mot klubbar som önskar utmana regelverket. Uefa å sin sida menar att regelverket fyller ett större syfte vilket rättfärdigar brottet mot lagen.

Rationalen bakom konkurrenslagstiftningen är inte att skydda marknadens enskilda aktörer. Den är till för att skydda marknaden. När dåliga företag går i konkurs så befrias marknaden från mediokerhet och de som är duktigare får bedriva verksamheten istället och tillgodose konsumenternas behov. Det är bra för konsumenterna.

Rationalen i Uefas regelverk däremot är att skydda de enskilda aktörerna och inte marknaden i sig. Och det händer faktiskt att man inom EU tillåter just det. Bland annat inom jordbruket och flygindustrin. Inom det senare kan det t.ex. handla om SAS som genom statliga garantier tillåts överleva trots att mer effektiva konkurrenter håller på att slå ut företaget från marknaden.

Jag kan till viss del förstå rationalen i Uefas regelverk. Fotbollsklubbar har genom årens lopp blivit en livsstil för väldigt många människor. Därmed skulle man kunna argumentera för undantag från marknadsekonomins mekanismer. Å andra sidan har erfarenheten visat att klubbar inte försvinner. Även om de går i konkurs. 

Men det finns också ett annat stort problem här. Den europeiska fotbollen är organiserad enligt en ytterst kapitalistisk modell. Duktiga klubbar vinner mästerskap och belönas. Dåliga klubbar bestraffas genom degradering. Det betyder också att över tid så flyttas resurserna till de fåtal klubbar som genom åren visat sig ha varit duktiga eller skaffat sig sin starka position på annat sätt.

Problemet med det finansiella regelverket är att dess syfte är att skapa en balans som mäts genom de finansiella resultaten. Oavsett om klubbarna drivs effektivt eller inte. En förbättrad balans i böckerna kommer därför rimligen ske på bekostnad av ökade obalanser på annat håll i systemet. Förr eller senare kommer det att börja upplevas som ett problem vilket kommer att kräva ett nytt ingrepp i marknaden. När det väl sker är jag inte säker om att det kommer att tilltala alla. Framför allt inte de som idag är starka förespråkare av det som går under namnet Uefa Financial Fair Play.

Nu tror jag att marknaden skulle komma dit på egen hand också. Regelverket kan dock påskynda denna process. Jag återkommer i ärendet i kommande blogg.

Allsvenskan har under många år varit den mätt i resurser mest jämlika ligan i Europa. Under de senaste åren har dock trenden pekat på en skiktning av resurser. Jag analyserar det närmare i detta blogginlägg.

Men den jämlika allsvenskan betyder inte att resurser inte spelar någon roll. Det gör de i allra högsta grad. Det har de alltid gjort. Titta bara på Åtvidaberg som en gång i tiden var en maktfaktor i svensk fotboll. Man var det tack vare att Gunnar Ericsson, först VD och sedan styrelseordförande i Facit också var engagerad i klubben. Åtvidaberg FF fick tillgång till resurser som till exempel arbetstillfällen på Facit åt rekryterade spelare.

Jag har roat mig med att titta på hur stor relationen är mellan rörelseintäkter (exklusive spelartransfers) och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2011. Finansiella data har hämtats från svenskfotboll.se. Anledningen till att intäkter är intressanta är att det är intäkterna som utgör basen för de resurser som klubbarna kan kontraktera duktiga spelare för. Duktiga spelare bidrar till fler poäng vilket i förlängningen leder till titlar. Titlar leder till större intresse för klubben vilket rimligen genererar högre intäkter. Duktiga klubbar kan utnyttja denna framgångscirkel till en bestående konkurrensfördel. Resultatet av det ser vi i flera av de europeiska ligorna som domineras av ett fåtal lag.

BK Häcken sticker här ut som en underpresterande klubb. Anledningen till det är att jag har inkluderat intäkterna från Gothia Cup. Häcken har inte heller använt sina resurser på spelarkontrakt. Istället har klubben lagt pengar på hög. 2000 hade BK Häcken ett eget kapital i storleksordningen 0.3 miljoner kronor. Idag är man uppe i närmare 60 miljoner kronor. I stort sätt helt bestående av likvida medel. Unikt.

Men saken är den att allsvenskan också domineras av en mindre grupp klubbar som alla kan anses ha relativt stora resurser. Under de senaste 20 åren så har den resursstarka och etablerade gruppen (inringat i rött) vunnit 16 mästerskap.

I tisdagens krönika i Magasinet Offside skrev jag hur allsvenskan ska fördubbla sina intäkter. Kontentan är att det är klubbarna själva som måste visa prov på stor idérikedom. Ju fler idéer desto högre tillväxt kommer konkurrensen mellan klubbarna att generera. En av de stora anledningarna till att allsvenskan är kommersiellt underutvecklad i ett internationellt perspektiv är att idéerna inte har varit tillräckligt många. De har kommit från för få klubbar. För sällan. Exempel på idéer tillbaka i tiden är skapandet av en marknad för säsongskort i Sverige (1998). Nätverk för företag (1999). Den svenska modellen för riskkapital (början av 2000 talet). Nya moderna arenor (2005). 

Följande figur visar hur Djurgården kunde kapitalisera den i Sverige innovativa riskkapitalmodellen i form av sportsliga framgångar. Riskkapitalmodellen gav klubben möjligheten att rekrytera bättre spelare. Man fick på så sätt in nya resurser som låg utanför rörelseintäkterna.

Men som alla andra idéer inom fotbollen var den inte särskilt svår att kopiera. Snart hade väldigt många klubbar tillgång till riskkapital. Djurgården misslyckades med att uppgradera sin verksamhet och förlorade sin status som ledande klubb.

Om ett par år, när Olympia står nyrenoverad, så har samtliga klubbar i den röda cirkeln fått sina matchdagsfaciliteter uppgraderade till moderna krav. Det ska bli intressant att se vad de kan göra. Men för att konkurrensen inom svensk elitfotboll ska bli ännu bättre skulle fler klubbar än de på den högra delen av figuren behöva utvecklas. Nu är risken överhängande att det finansiella gapet till de övriga klubbarna ökar snabbare.

Henrik Klouman och Djavid Beljulji vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping har i sin magisteruppsats* analyserat just denna fråga. De har studerat vad ishockeyklubbar på Division 1 nivå gör (och inte gör) för att stärka sina varumärken. Bland utmaningarna har författarna identifierat brist på finansiella resurser, brist på kompetens och ledarskap samt ökade problem med att rekrytera frivilliga ideella krafter.

Jag har svårt och se att man kommer prata om andra saker i framtiden. Så länge det finns politiska och juridiska hinder som begränsar inflöde av kapital samt nya idéer och kompetens så finns det mycket få, om några lösningar på dessa problem. Det till de etablerade klubbarnas stora glädje. Förstås. 

Frågan är hur lång tid det tar innan den svenska toppen blir smalare än vad den är idag. De ökade premierna för deltagandet i Europa League kommer rimligen leda till en mindre förutsägbar allsvenska framgent. Mekanismen bakom denna process finns beskriven i detta blogginlägg.

——————
* Branding in the lower level sport club setting: The case of Swedish division 1 ice hockey teams – Henrik Klouman och Djavid Beljulji, 2012.

I den danska tidningen Ekstra Bladet kan vi läsa om att Michael Henriksen kan komma att köpa loss Bröndby Stadion. Priset på transaktionen uppges ligga på 150 miljoner danska kronor. Efter affären förväntas Bröndby hyra fotbollsanläggningen för 6 miljoner danska kronor per år.

Tre intressanta observationer och en frågeställning.

Arenans marknadsvärde
Bröndby totalrenoverade sin stadion som blev klar för 13 år sedan. Denna investering uppgick till lite drygt 300 miljoner danske kronor. I höstas skrev Bröndby ner det bokförda värdet på arenan från 374 miljoner danska kronor till 194 miljoner. Nu ser det alltså ut som att Bröndby Stadion är värd ännu mindre än så.

Man kan naturligtvis argumentera för att Bröndby måste sälja och får göra det till vrakpris. Å andra sidan, hade det varit ett fynd så hade det dykt upp fler spekulanter vilket skulle driva upp priset till arenans verkliga värde. Problemet är det jag har skrivit om tidigare. Den största ytan på en arenafastighet står oanvänd under mer än 90 procent av årets dagar.

Vem förlorar pengar?
Upprustningen finansierades genom skulder (ca 150 miljoner danska kronor) och eget kapital (ca 160 miljoner som restes i en aktieemission). Klubben har under årens lopp amorterat ner skulderna till 80 miljoner kronor. Det betyder att bankerna kommer att få tillbaka sina pengar om försäljningen av stadion blir av. Bröndby kommer att få realisera en förlust: Likviden för transaktionen understiger arenans bokförda värde med knappt 50 miljoner kronor. Det egna kapitalet kommer att minska med motsvarande belopp. Idag värderas klubbens egna kapital till 88 miljoner danska kronor på den danska börsen. Hälften av det som aktieägarna tillförde i slutet av 90 talet. I nominella tal. Mycket mindre i reala. Det är också ett bra exempel på varför priset för företag att låna pengar generellt är lägre än att ta in kapital från aktieägarna. De senare kräver en högre premie som kompensation för högre risk. Smartast är naturligtvis att resa pengar av skattebetalarna. Erfarenheten säger att de inte kräver någon avkastning alls.

Det går fort utför
Bröndby Stadion är inte huvudanledningen till att Bröndby har hamnat i finansiellt trångmål. Klubbens ledning har under de senaste åren fattat en mängd dåliga beslut och gjort dåliga investeringar i spelarkontrakt. Det har medfört till att klubben har förlorat mycket publik. Och därmed också intäkter. Kanske har man fokuserat för mycket på fastighetsförvaltning och tappat fokus på det som gjorde klubben stor en gång i tiden. Det vill säga den sportsliga verksamheten. Kärnverksamheten. Figurerna längs ner visar dels Bröndbys publiksnitt över tid, dels intäktsutvecklingen (1998 spelade Bröndby i Champions League). Det går mycket fort att förlora intäkter. Det går långsammare att sänka sina kostnader. Fotbollsspelare är kontrakterade över flera år.

Första rekonstruktionen i den svenska arenaboomen
Det här kan bli den tredje arenarekonstruktionen som jag har uppmärksammat på denna blogg. Jag har tidigare skrivit om hur Parken Sport & Entertainment förvärvade Parken i Köpenhamn i samband med en rekonstruktion. I Norge har vi sett Staebeks arenaprojekt kollapsa. Nu kan alltså Bröndby använda sin arena för att komma över för klubben nödvändigt rörelsekapital. Det behöver man för att få sin kärnverksamhet på fötter igen.

Frågan är. När får vi se den första rekonstruktionen på den svenska fotbollsarenemarknaden som under de senaste åren har upplevt en boom? Och vem blir först ut?