Klubbarna i första hand längre ner i fotbollens näringskedja har upplevt en lägre aktivitet under de senaste transfer-fönstren. I Sverige minskade de allsvenska klubbarnas intäkter från spelarförsäljningar under 2010 med nästan 80 miljoner jämfört med året innan. För många klubbar som lever på marginalen var det en oroväckande utveckling. Det finns dock tendenser på att affärerna återigen tar fart och det finns en del fundamenta som förklarar den högre aktiviteten.

När finanskrisen slog till fanns det en väldigt stor osäkerhet om hur intäkterna inom fotbollsindustrin skulle utveckla sig. Farhågorna var stora framför allt i segmentet under toppen av pyramiden. Klubbarnas affärsmodeller bygger på en ständig tillväxt i intäkterna samt förväntade framtida spelarförsäljningar. Det var ungefär för tre år sedan som finanskrisen eskalerade och det borde rimligtvis ta 1.5 till tre år för klubbarna att rulla sin spelarportfölj och anpassa den till nya förväntade intäktsnivåer. Denna process borde nu vara färdig hos flera klubbar som återigen kan börja tänka på investeringar.

En annan trolig anledning till den lägre aktiviteten har varit en mycket självbedräglig synvilla. Relativt fort blev det en överflöd av free-agents på marknaden som gjorde att klubbarna trodde att kostnaden för sportslig framgång hade minskat. Men faktum är att alla dessa free-agents naturligtvis även var tillgängliga för alla andra konkurrenter. Det kraftigt ökade utbudet av spelare som kommer uppifrån näringskedjan har troligtvis ökat tävlingsbalansen lägre ner i fotbolls-pyramiden. Ett utmärkt exempel på det är den superjämna superettan samt allsvenskan. Men ska klubbarna vinna så måste man kontraktera bättre än den överskottstalang som finns tillgänglig. Kostnaden för sportslig framgång är därför fortfarande lika hög som förr, minst. De klubbar som har pengar, kommer därför sannolikt att investera dessa i förvärv av spelarkontrakt.

Hos de största klubbarna och ligorna har tillväxten efter att ha bromsats upp en liten aning åter igen börjat öka. Säsongen 2009/10 var ett bra år för de största ligorna där intäkterna ökade med 6% och den nyligen avslutade säsongen har tack vare nya större tv avtal ökat intäkterna ganska rejält både i Premier League och Serie A. Det är uppifrån de största klubbarna och ligorna som transfer-pengarna distribueras nedåt i näringskedjan. Figuren nedan visar hur pass väl fotbollsindustrin trots allt har tagit sig igenom lågkonjunkturen.

Under de två senaste åren har vi läst väldigt mycket om fotbollens finansiella armageddon. Erfarenheten säger oss dock att vi alla bör vara ganska försiktiga med att konstatera att fotbollsindustrin är på väg att gå under. Vi har kunnat observera att fotbollen genom årens lopp har visat sig vara extremt tålig mot finansiella chocker. Men kanske har finanskrisen blivit ett bra tillfälle för mediokra klubbledare och klubbägare att försöka implementera mekanismer som skyddar dem och låter dem fortsätta utöva dåligt management.

I början av 2000 talet upplevde fotbollseuropa en större kris där tv bolag hade överinvesterat i sändningsrättigheter. I Tyskland gick KirchMedias omkull och i Storbritannien kollapsade ITV och klubbarna i framför allt The Championship inte fick sina utlovade intäkter. Den dåvarande krisen var av en mycket högre magnitud vilket framför allt figuren nedan visar. Antalet klubbar i de fyra högsta engelska divisionerna som hamnar i administration är just nu på historiskt låga nivåer.

Fler än häften av de 80 klubbar som deltog i de europeiska cupernas gruppspel under säsongen 2010/11 gick med vinst året tidigare! Det finns många klubbar där ute som går på knäna, men det är inget nytt under solen, faktiskt.

Förra månaden släppte Southwest Airlines sin kvartalsrapport som visade en intäktsökning på 18% till $3.1 miljard och en vinst på $5 miljoner. Det är ingen större vinst men fortfarande betydligt bättre än dess amerikanska konkurrenter American, Delta och United Continental som samtliga hade redovisat röda siffror. Hemma i Skandinavien har vi sett SAS som har haft lönsamhetsproblem. 2009 tog bolaget in 6 miljarder kronor i en nyemission för att året senare emittera ännu fler aktier och resa ytterligare 5 miljarder. I mars 2011 refinansierade SAS en del av balansräkningens skuldsida när man sålde obligationer för motsvarande 2 miljarder kronor där man förbundit sig att betala en årlig ränta på 10% under 3.5 år.

Men alla bolag är inte ineffektiva. Precis som det finns olönsamma bolag, finns det naturligtvis även flera lönsamma flygbolag på marknaden. Bolag som har lyckats positionera sina affärsmodeller väl och utnyttjar sina resurser på ett effektivt sett. 

Flygindustrin uppvisar en del likheter med fotbollsindustrin. 1978 avreglerades flyget i USA när alla nationella bolag fick tillträde till samtliga linjer och prissättningen blev fri. Denna avreglering var dock inte fri utan gällde enbart flygbolag med amerikanska ägare. Southwest Airlines blev pionjären bland lågprisflyg och tack vare en ny affärsmodell bidrog man till att öka den totala marknaden genom att konkurrera med och ta marknadsandelar från andra kommunikationsmedel såsom tåg och bussar.

Avregleringen i USA ledde till större effektivitet och lägre priser vilket var tilltalande för beslutsfattarna även i Europa där marknaden gradvis har avreglerats. 1993 fick vi en första liberalisering av den internationella trafiken mellan europeiska länder och 1997 fick flygbolag full trafikrätt inom EU. Samtidigt upplever flygbolagen en större konkurrens på grund av entrén av nya aktörer vilket trots den kraftigt växande marknaden håller rörelsemarginalerna nere. Precis som inom fotbollen med ekonomiskt mindre rationella ägare vars nyttofunktion i första hand är sportslig framgång finns det inom flygindustrin bolag som finansieras statliga institutioner. Och inte helt olikt fotbollen är säkerheten viktig, olyckor och terrorattacker som skapar externa effekter åt tredje part vilket jacket i intäktskurvan visar post september 2001.

Grafen visar intäkter samt lönsamhet i Premier League. Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance

I dag släppte Deloitte Annual Review of Football Finance 2011. Den avhandlar inte den nyligen avslutade säsongen utan säsongen 2009/10. Den europeiska fotbollsmarknaden ökade med 4% och omsatte €16.3 miljarder under denna säsong.

Även om informationen laggar ett år så finns det ett antal intressanta nyckeltal och trender som är värda att uppmärksamma. Under de kommande veckorna kommer jag att plocka ut ett antal observationer och kommentera dessa på bloggen. Om vi börjar med att titta på den utveckling som Premier League har haft är den inte helt olik flygindustrins med en mycket hög tillväxt men med pressade rörelsemarginaler. Ju högre status som ligan har nått desto fler klubbägare strävar efter att nå äran och berömmelsen i toppen. Och samtidigt som gapet ner till den näst högsta divisionen hela tiden ökar så ökar även kostnaden för degradering. Det upplevs mer rationellt att överinvestera för att öka sina chanser att hänga kvar och därmed redovisa en ekonomisk förlust än att degraderas med konsekvensen av att drabbas av ett ännu högre underskott.

Det engelska ligasystemet är en relativt avreglerad marknad med både fri rörlighet av arbetskraft och kapital, något som inte är okontroversiellt. Men fakta talar för sig själv, den kollektiva analysen av landets fotbollssupportrar säger oss att de trots allt är relativt nöjda med situationen. Den engelska ligafotbollen har upplevt en fantastisk publikutveckling under de senaste 20 åren. Publiksnittet i Premier League ökat med ca 70%, i The Championship med lite drygt 200% och League 1 med ungefär 50%. 

Precis som fler människor flyger runt om i världen så ser fler människor fotboll live i England. Den stora skillnaden mellan flygindustrin och fotbollsmarknaden är att konkurrensen har slagit ut en hel drös av flygbolag, bland annat högprofilerade PanAm och flygrutterna har tagits över av mer effektiva aktörer. I England har det däremot försvunnit så lite som tre klubbar av de 88 som 1923 utgjorde de fyra professionella divisionerna. Resten finns kvar idag och flertalet spelar i samma division som då. Anledningen till klubbarnas överlevnadsförmåga är den lokala förankringen samt de trogna fansen som förblir lojala.

Kraftigt ökade intäkter, pressade rörelsemarginaler och misskötta klubbar gör däremot inte fotbollen unik.

Teori är en sak och praktik en annan. För att testa dessa hypoteser skulle det krävas klubbar som enbart ägnar sig åt egen produktion respektive sådana som enbart specialiserar sig på scouting av externa förvärv. Dessutom skulle båda jämförelsegrupperna behöva befinna sig på samma nivå i näringskedjan. Vi kommer inte att kunna identifiera sådana objekt och de flesta klubbar har någon form av en blandstrategi. Det finns dock en hyfsad jämförelse i fallen FC Barcelona och Real Madrid. Och det finns en akademisk studie* som har jämfört båda klubbarnas respektive strategier. 

Båda klubbarna hade för lite drygt tio år sedan svaga finanser och man valde olika vägar att försöka lösa sina problem.

Att Barcelona har gjort kraftiga förbättringar i tabellen i förhållande till de första åren under mätperioden kan till stor del tillskrivas till den försämrade konkurrensstyrkan som ligans övriga lag upplevt i förhållande till de två giganterna i ligan. Enligt den brittiska telekommarknadsregulatorn Ofcom, växte den spanska betal-tv marknaden mellan åren 1996 och 2006 med 33% per år. Enligt Deloitte Football Money League 2003, hade de båda storklubbarna en tredjedel av de totala intäkterna från sändningsrättigheter som såldes av de spanska ligaklubbarna. Eftersom sändningsrättigheterna säljs på individuell basis fick Real Madrid och Barcelona en extra hävstång i takt med att den totala tv-marknaden växte. I samband med den senaste upphandlingen hade båda klubbarna tillsammans nått en marknadsandel på ungefär 50%. En dålig säsong får någon av lagen innebär därför idag inte något större fall i tabellen utan endast i förhållande till varandra.

———————————
* Real Madrid – Barcelona: Business Stradegy v Sports Strategy, 2000-2006 – Kase, Kimio; Gómez López-Egea, Sandalio; Urrutia de Hoyos, Ignacio; Opazo, M.; Martí, Carlos

Som några kanske redan har märkt finns numera den osynliga handen även på facebook. Där hoppas jag kunna publicera kortare kommentarer på vardagliga händelser. Kort efter finalen i Champions League kunde man hitta förklaringen till det trots allt logiska resultatet. Man kan naturligtvis diskutera hur mycket man vill om spelidé vs taktik men bottom line handlar det i första hand om resurser. FC Barcelonas trupp håller en högre kvalitet vilket beror på att klubbens spelarbudget är 75% högre än Manchester Uniteds som trots allt hör till en av fotbolls-Europas absolut största budgetar.

Anti-Glazer falangen får här naturligtvis vatten på sin kvarn. Klubben skulle kunna öka sin sportsliga budget med uppemot €60 miljoner årligen om man inte var tvungen att bära Red Football Ltd:s finansieringskostnad. Men är det ekonomiskt försvarbart att rusta för en match som kanske inträffar vart annat år? Klubbens fans menar att så är fallet, naturligtvis. Å andra sidan tycker rimligtvis inte de övriga Premier League konkurrenters supportrar samma sak. Ett så pass stort årligt tillskott av monetära resurser till Manchester Uniteds trupp skulle mest sannolikt göra dem mer överlägsna i Premier League. Även om det skulle glädja ManU:s fans så skulle det göra ett betydligt större antal supportrar mindre glada. Något som totalt sett leder till en välfärdsförlust för ligans kollektiva inhemska supporterskara.

På facebook kan ni bland annat även finna länken till en nyligen publicerad undersökning som har mätt de så ofta överskattade samhällsekonomiska effekterna av att arrangera stora mästerskap. Undersökningen finner intressanta resultat från arbetsmarknaden i samband med FIFA1994.

Så håll koll på FB och försäkra dig därmed så att du inte missar något.

Ikväll spelas finalen i Champions League. Matchen får som vanligt oerhört mycket uppmärksamhet och mediautrymme. Det är en final mellan två ytterligheter, den ena klubban styrs av giriga kapitalister och den andra av giriga och maktfullkomliga presidenter som har åtta år på sig att sola sig i den politiska glansen av ett av världens starkaste sportsliga varumärken.

Professor Simon Chadwick har värderat de ekomiska effekterna från finalen. Det mervärde som segrande lag förväntas att få beräknas till så mycket som €126 miljoner. Denna siffra är i mina ögon överdriven och jag tog hjälp av min modell som jag använde mig av i samband med min värdering av Manchester United för att försöka få en bättre bild över var värdena måste skapas.

För att erhålla en värdeökning på motsvarande €126 miljoner (£110mio) krävs en årlig ökning av klubbens totala intäkter motsvarande ungefär 2% per år under de kommande sju åren och denna ökning måste komma från intäktssegmentet commercial. De två andra intäktskällorna klarar inte av att ta till sig den exponering som finalen ger. Det motsvarar i så fall kommersiella intäkter som årligen är 10 procentenheter högre med en Champions League seger i bagaget än vad de skulle vara utan. Jag har svårt att se den isolerade effekten vara så stor. För det skulle betyda att Barcelona som vunnit turneringen både 2006 och 2009 idag hade haft högre intäkter från kommersiella samarbetsavtal än Real Madrid som inte vunnit turneringen sedan 2002. 2006 skilde det €40 mellan Real Madrids kommersiella intäkter och Barcelonas dito. 2010 var skillnaden fortfarande mycket respektabel och uppgick till €30 miljoner.

Chadwick menar att i dessa €126 miljoner finns det en värdeökning på spelartruppen inprisad. En sådan värdeökning är dock inget som klubbarna kommer att kunna kapitalisera. För det första så är inte klubbarnas affärsmodell att sälja spelare. Båda klubbarna tjänar sina pengar tack vare sportsliga framgångar och därmed genom Ebidta vilket innebär att klubbarba är beroende av sina bästa spelare för att kunna kapitalisera marknadsvärdet genom kommersiella avtal. För det andra så överförs den största delen av spelartruppens värdeökning till spelarna själva. Det är rimligt och anta att spelarna kommer att bli mer eftertraktade vilket ökar deras bargainimg power i samband med kommande kontraktsförhandlingar. Ett lysande exempel på det är Wayne Rooney och hans nya kontrakt som han tecknade i höstas.

Prismekanismen är marknadsekonomins mest effektiva informationssystem. Den sänder information om vilka varor och tjänster efterfrågas. Om det finns en brist i utbudet så höjer producenterna priset. Denna information gör att konsumenten kan komma att välja ett substitut alternativt att andra leverantörer kommer in på marknaden för att leverera produkten. På så sätt korrigerar båda aktiviteterna priset mot dess jämvikt. I fotbollsvärlden har t.ex. tv sedan en tid tillbaka levererat matchen vars produkt har blivit ett substitut för fotbollskonsumenterna.

Prismekanismen skapar även synliga incitament till produktion. I brist på utbud ökar priserna vilket tillåter större lönekostnader inom industrin vilket i sig attraherar fler människor att producera och därmed möta efterfrågan. Flera tidningskrönikörer och skribenter ondgör sig över globaliseringen av fotbollen men faktum är att den i själva verket är deras bread & butter produkt. För nog är sportredaktionerna mer bemannade idag än för 20 år sedan?

Ett stort problem med konsekvent felprissättning är att det skapar andrahandsmarknader som innebär att andra aktörer kan tjäna pengar på produkten och producenterna av denna förlorar motsvarande intäkter. Prissättning är mycket svårt, det är både en konst och en vetenskap och nu kan man köpa ett verktyg för detta ändamål när Ticketmaster lanserar en tjänst med dynamisk prissättning. 

Dynamisk prissättning är något som framför allt flygbolag sedan ett bra tag använder sig av. När jag förra torsdagen flög från Skavsta till Gdansk Lech Walesa Airport köpte jag resan ungefär en månad tidigare och den kostade mig 197 kr t/r. Wizzairs Airbus A320-200 lyfte fylld så gott som till varenda plats. När jag just nu tittar på samma rutt (tors ut/sönd tbx) för nästa veckoslut är priset 1248 kr. Inom sporten har San Francisco Giants sedan 2009 använt sig av dynamisk prissättning utvecklad av Qcue Inc och enligt egen utsago har man upplevt att korrigerade priser i realtid baserat på utbud och efterfrågan bidragit till att sälja fler biljetter.

Det är naturligtvis långt ifrån säkert att det fungerar på den svenska marknaden och det kan också påverka efterfrågan på säsongskort. Resultatet blir sannolikt olika beroende på klubb och i vilken affärscykel man befinner sig i. Det vore dock intressant om i alla fall någon svensk klubb provar systemet. Tjänsten är ytterligare ett verktyg i managements verktygslåda. 

Trial and error är en viktig del i utvecklingsprocessen. I detta inlägg skrev jag hur de allsvenska klubbarna genom sin idérikedom utvecklade ligan under den förra publikboomen i slutat av 90 talet. I förra veckans The Economist kunde vi läsa krönikan Fail often, fail well som lyfte fram det potentiella värdet av misslyckanden. 

* Det börsnoterade bolaget AFC Ajax NV som driver verksamheten ägs till 75% av klubben. 

Denna helg avgörs US Masters i golf. Inför 2006 års turnering förlängde man banan till 7445 yards vilket var 520 yards längre än när Tiger Woods vann tävlingen 2001. Flera spelare däribland Jack Nicklaus uttryckte sig kritiskt och menade att banan i första hand skulle gynna långslående spelare.

Tävlingsledningen är dock oberoende från tävlingens deltagare och dess uppgift är att skapa en bra serie, en produkt som skapar värde åt konsumenterna genom att utmana spelarna och få ut det absolut mesta och bästa av deras färdigheter. När tävlingen väl var slut, hade flera av världens bästa golfare placerat sig på de översta platserna och av de fem förhandsfavoriterna hos spelbolagen (Woods/Mickelson/Els/Goosen/Singh), hade fyra placerat sig på topp 10.