Crystal Palace fick igår sin ansökan beviljad och förpassades in i ”administration”. Exakt vad den termen betyder finns mycket väl beskrivet av BBC från den tiden vi upplevde den förra stora ruschen, året var 2002.

Från och med 2005 bestraffas även klubbarna med 10 poängs avdrag. Anledningen till det är att överinvesteringar med administration som en utväg inte ska uppmuntras.

Även om målgruppen av potentiella nya klubbägare i takt med the credit crunch har minskat så förväntas administratorn hitta nya investerare.

I grafen nedan kan vi se en tidsaxel och hur många klubbar som hamnat på obestånd. 2009 års siffror sträcker sig enbart till maj och jag känner inte till det slutliga utfallet. Cynisk nog kan vi bedöma förutsättningarna som relativt goda för att nå ett nytt all time high under 2010.

I kolumnen till höger hade jag tänkt att uppmärksamma aktuella händelser som inte är tillräckligt viktiga för få ett eget längre blogginlägg män ändå är värda en omtanke.

Just nu kan ni läsa om vad Pontus Kåmark egentligen menade i fotbollskanalen europa när han sade att fotbollsekonomin var uppe på regeringsnivå. Vi avslöjar vilken information som med största säkerhet inte fanns med i Lars Åke Lagrells EM kalkyl som han, i jakt på statliga miljardgarantier, lämnade till regeringen. Dessutom heads up om att sportredaktionerna inom mycket snar framtid har kommit till insikt om att obligationer, precis som aktier, ofta prissätts på daglig basis och kan gå upp eller ned i värde. Det kommer man att tycka är jättekul.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg förväntas det vara PL-klubbarna med hög wages/revenue ratio samt klubbarna lägre ned i ligasystemet vilka för tillfället upplever kärva tider.

En viktig finansieringskälla för dessa klubbar är handel med spelarkontrakt. På så sätt ökar de kapitalomsättningshastigheten på sina tillgångar. Denna vinter har transfermarknaden visat sig vara extremt trög. Earnst & Young gjorde en ögonblicksbild efter ca två veckor in på det nya året.

När ovan nämnda finansieringskälla minskar så ökar istället klubbarnas kortfristiga lån med framtida tv-intäkter som säkerhet. I sista hand förväntas ägarna låna ut likvida medel till sina klubbar.

Vi ska komma ihåg att de två föregående vintrarna har varit extrema och bör naturligtvis inte användas som norm. Ändock har aktiviteten varit lägre än tidigare år. Jag förväntar mig däremot att vi ser en överreaktion och att vi redan i sommar får se en korrigering även om prisnivån på spelare lägre ned i kedjan rimligtvis blir lägre.

Dels har vi ett VM slutspel där nya stjärnor kanske tänds på fotbollshimlen och driver talangen uppåt i näringskedjan. Dels så betalas merparten av tv pengarna ut under sommaren vilket generellt ger en mycket högre aktivitet under sommarfönstren.

Och när Mancinis smekmånad snart är över kommer det återigen att bränna till i scheik Mansours plånbok.

Vi ska även komma ihåg att toppen på fotbollspyramiden upplever en fortsatt stark efterfrågan på produkten fotboll. Något som till viss del säkerställer balanserna lägre ned i kedjan.

Låt oss titta på hur transferflödena går i det engelska ligasystemet. Vi får inte heller glömma bort att mer än hälften av transfersummorna hamnar utomlands där flödena mycket sannolikt följer en liknande väg. Den minskade transferaktiviteten når på så sätt även marknader långt ner i kedjan, däribland allsvenskan. En helhetsbild finns sedan tidigare beskriven här.

källa: deloitte annual review of football finance 2009
Figuren visa pengaflöden i samband med transfer av spelarkontrakt säsongen 2007/08.
Totalt förvärvade de engelska klubbarna kontrakt för £779miljoner. £451 miljoner hamnade utomlands och £328 miljoner fördelades till klubbarna och divisionerna enligt figuren ovan.
Ju mindre pengar byter ägare högst upp i hierarkin, desto sämre likviditet blir det längre ned.

Låt oss försöka skapa oss en bild av läget i Premier League baserad på den offentliga information som finns tillgänglig.

I takt med att årsredovisningarna tickar in tänkte jag sammanfatta nyckeltalen för säsongen 2008/09. Vi söker signaler på att ett ekonomiskt armageddon skulle stå för dörren. Jag hoppas kunna uppdatera tabellen i takt med att fler bokslut ramlar in.

figur 2. Beläggningsgrad på arenorna i Premier League. Säsongerna 1995/96 till 2009/10

Att det fanns en hel del hål att stoppa igen i samband med bail-outen av West Ham kan omöjligtvis ha kommit som någon överaskning för David Gold och David Sullivan.

Sedan flera år tillbaka en av ligans högsta wages/revenue ratio. Tröjsponsorn XL som i september 2008 släckte igen samt isländska ägare som, föga oväntat, inte längre hade medel att skjuta till.

Inga konstigheter, framför allt eftersom Sullivan själv vet hur en väl genomförd due diligence går till. För ganska exakt två månader sedan dissade han Carson Yeung efter köpet av Birmingham från honom själv och David Gold.

“It’s a bit like me buying a house, failing to conduct a survey and then moaning when the damn thing collapses”

Tilläggas kan att Yeung gick och ringde farbror blå.

Den senaste veckan har vi kunnat läsa mängder med texter om den ”ekonomiska kollapsen” i Premier League. Själv har jag svårt att hitta några nya nyckeltal som skulle förändra den tidigare helhetsbilden till det sämre.

Manchester United har varit den stora slagpåsen där skulden samt finansierinsgkostnaderna har uppmärksammats. Men har inte dessa varit kända ända sedan 2005 i samband med att Glazer tog över klubben?

Någonstans på vägen verkar man helt ha missat nyheten och det faktum att klubben under säsongen 2008/09, efter att ha förvärvat spelarkontrakt för £56 miljoner, betalat räntorna (£41m) och amorterat £10 miljoner på någon av Glazers kreditfaciliteter, trots allt levererade ett brutalt starkt positivt kassaflöde på £100 miljoner. Det är mer än vad Manchester City hade i totala intäkter under samma säsong.

Men visst finns det en stor kulturkrock. I fotbollseuropa har vi svårt och acceptera att klubbar drivs med syfte att i första hand generera profit till sina ägare. David Conn på the Guardian har varit den som har skrikit allra högst men vi får inte glömma bort att Conn gärna väljer ut och lägger enskilda nyckeltal så att de passar in i de fack där de egna värderingarna finns. Värderingar som sedan tidigare präglar hans böcker*. Absolut inget fel med det men är värt att ha i åtanke när man läser tidningarna. Det är nämligen en viss skillnad mellan ”systemet suger” och ”systemet är på väg mot en säker undergång”.

Tittar vi vidare bland de ekonomiska nyckeltal från säsongen 2008/09 som sakta men säkert börjar släppas är det ännu inte mycket som tyder på att situationen i Premier League är värre än vad den varit tidigare.

Arsenal presenterade ett bokslut starkare än någonsin tidigare och Tottenham tuffar på med sin profit-maximerande modell. Chelsea redovisade sin vana trogen röda siffror på den nedersta raden men underskottet har minskat från tidigare år. Manchester City som nyligen redovisade en galaktisk förlust sticker naturligtvis i ögonen. Underskottet är dock helt i linje med planen att föra klubben till det absoluta toppskiktet.

Visst, många mindre klubbar kämpar hårt och kräver årliga kapitaltillskott från sina ägare. Men inte heller det är någonting nytt. Det skulle i så fall vara det att klubbägarna, i skuggan av the credit-crunch, har mindre pengar att skjuta till.

Men i själva verket är det i divisionerna under Premier League där problemen rimligtvis bör upplevas som allra värst. Låt oss ta en snabb överblick.

Klubbarna i Premier League hade (2007/08) en genomsnittlig wages/revenue ratio på 62%. Motsvarande nyckeltal i the Championhsip var 87%, League 1 – 71% och League 2 – 69%. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vilka som får mest stryk nu när aktiviteten på transfermarknaden, under en övergångsperiod, avtar och stryper de så viktiga kassaflödesströmmarna uppifrån och ned i systemet. Men betänk att dessa siffror är nästan två säsonger gamla och klubbarna från the Championship lever, trots sina då höga 87%, än idag.

Och för att få ytterligare perspektiv låt oss titta på säsongen 1999/00 samt 2000/01 där klubbarna i the Championship bar upp ett genomsnittligt wages/revenue ratio på 94% respektive 101%. Hur fan löste man det? Det var för övrigt innan fotbollseuropa spåddes gå mot ”ett ekonomiskt armageddon”.

Så är domedagen nära? Det går utifrån den idag kända informationen inte att bedöma om så är fallet. Kanske, kanske inte… Jag skulle däremot säga att den mest sannolikt inte är det.

Många anhängare av UEFA-Financial-Fair-Play har den senaste tiden fått vatten på sin kvarn. De som hoppas på ett mer spännande och ovisst fotbollseuropa kan dock sluta drömma. Vi ska komma ihåg att en sådan reglering kommer att tas emot med öppna armar av Malcolm Glazer. Att försvåra överinvesteringar i talang innebär att priset för sportslig framgång kommer att minska för klubbar med högst intäkter, klubbar som Manchester United.

The Sport Economist har kommenterat dessa regleringar i bästa osynliga handen anda. Man har dessutom en kortare diskussion kring anledningen till varför de mindre klubbarna inte protesterar. Det är egentligen ganska enkelt, det är bättre att bibehålla sin idag halvmediokra plats i värdekedjan än att bli passerad och ifrånsprungen underifrån.

Vill man ha ett jämnare fotbollseuropa finns det egentligen bara ett sätt att göra det på. Lyfta bort de största klubbarna i de största ligorna och bilda en ”superliga”. Men vilken klubb vill lämna ära och medaljer och byta det mot risken att slåss i botten av en tabell? För någon måste ju alltid komma sist.
——————————
*Två av David Conn författade böcker.
The Football Business: Fair Game in the ’90s?
The Beautiful Game? Searching For The Soul of Football
——————————
Klistrar till sist in ett kortare reportage från SKY där man i veckan diskuterade fotbollens ”eviga lågkonja”.
http://news.sky.com/sky-news/app/flash/SkyvideoWrapper.swf?playerType=embedded&type=sky_prod_v7&videoSourceID=2161476&flashVideoUrl=/feeds/skynews/latest/flash/ACT-BB-TU-RANDALL-DISCO-FOOTBALL-120110.flv

Läser i den rosa tabloiden att Malmö FF VD Pelle Svensson skyller den uteblivna värdeökningen på de allsvenska sändningsrättigheterna, som dessutom måste justeras för inflation, på agenterna. Ingenting kunde vara mer fel!!!

Och jag som trodde att vi skulle ta de svåra frågorna på allvar. Lösningen på svensk fotbolls konkurrenskraft heter inte höst/vår. Den hänger inte heller på agenternas vara eller icke vara.

Det vi ser är en prissättning av resultatet på den investering som Svensk Elitfotboll gjorde i samband med att man sålde sändningsrättigheterna för perioden 2006-2010. En investering som definieras i form av den fördelningsnyckel de svenska elitklubbarna har varit överens om.

Malmö FF ska dock vara glada. Ökad ersättning från sändningsrättigheterna skulle med dagens fördelningsnyckel försämra klubbens finansiella konkurrenskraft.

I samma veva som Chelsea och Manchester City släppte sina bokslut för den senaste säsongen kommunicerade man även att respektive klubbs skulder har konverterats till eget kapital.

Betyder det att klubbarna helt plötsligt blivit lönsamma ? Inte direkt och denna artikel förklarar denna lek med papper och penna enkelt och bra. Ni kan även kalla det för kosmetika.

Chelseas rörelse är fortfarande inte lönsam. Man redovisade ett minus på £45 miljoner och lär göra liknande även denna säsong.

Och skulle du t.ex. köpa Manchester City från Sheikh Mansour för låt oss säga £400 miljoner så köper du förvisso en på papperet ”skuldfri” klubb. Problemet är att du på köpet får spelare vars framtida kontrakterade ersättning är högre än vad intäkterna från matchdag, marknad samt TV pengar kommer att generera. Där har du på balansräkningen idag osynliga skulder. Så antingen fullföljer du resan mot toppen och får investera ytterligare ca £400 miljoner eller så säljer du stjärnorna.

Hur mycket kostar det att köpa sig en klubb i den absoluta toppen i fotbollseuropas värdekedja? Det finns två olika sätt att göra det på. Köpa en klubb som reden befinner sig i toppen eller köpa en sämre klubb och förvärva talang med syfte att klättra upp dit. I slutändan blir priset förmodligen detsamma.

Vill du som ägare direkt komma in på absoluta toppen lär det kosta dig drygt £1 miljard. Det är mellan tummen och pekfingret det som lär krävas för att köpa loss Manchester United från Malcolm Glazer.

Roman Abramovich valde den andra vägen och köpte det 2003 halvmediokra Chelsea för ungefär £200 miljoner. Därtill har han fått stoppa in ytterligare runt £500 miljoner för att än idag finansiera de röda siffrorna klubben årligen redovisar.

Shejk Mansour Bin Zayed al-Nahyan valde samma väg som Roman. Hittills är notan uppe på ca £400 miljoner men det lär som sagt krävas ytterligare en halv miljard pund från hans ficka.

Europas största klubbar har genom årens lopp byggt upp mycket stora inträdesbarriärer och det krävs en långsiktigt komittad sockerpappa för resan till toppen ska vara realistisk.

Vad gäller Manchester City så krävs det än mer extraordinär talang vilket innebär att lönekostnaderna måste tredubblas från senaste bokslutets £40 miljoner. Jag förväntar mig att innevarande säsongs bokslut kommer att visa ännu rödare siffror än de som nyligen presenterades. Det har ingenting med konjunktur att göra. Det är det som är priset för att komma in på den marknad som Europas toppklubbar har skapat.
————————–
1 GBP ~ SEK 11.4

Läser om hockeyns planer. Sedan tidigare har jag mycket kort kommenterat fenomenet både här och där.

”competition is nice, but if you want it to be profitable, it helps to write your own rules” – John Vrooman.

Det som däremot slår mig är förebilden, det vill säga NHL. När man nu har chansen att starta en verksamhet från grunden, en verksamhet som av ingenjörerna själva förväntas att etablera sig som den mest lysande stjärnan på den europeiska sport & entertainment himlen, så kommunicerar man inte den affärsmodell som av väldigt många anses vara den mest effektiva inom samma industri, nämligen NFL.

NHL måste väl trots allt betraktas som en konkurrent som EHL ska utmana? Men det kanske kommer längre fram, när mer officiella uttalanden än ”uppgiftslämnare nära utredningen” dyker upp.

En skön och lättläst bok värd att läsa är, Tailgating, Sacks, and Salary Caps: How the NFL Became the Most Successful Sports League in History av Mark Yost.

Sist men inte minst. Knäckefrågan är hur en sådan omorganisation kan förväntas att påverka svensk elitfotbolls konkurrenskraft och marknadsandel vad gäller nationella sändningsrättigheter och sponsorer. Bra, dåligt eller status-quo?