2009 lider sakta men säkert mot sitt slut. Låt oss därför väldigt kort sammanfatta det hela.

För snart tre år sedan målades de storslagna planerna upp i Borås. Att bli Sveriges andralag där man engagerar i princip alla. 2009 gjorde marknaden en värdering och därmed ett bokslut av tre års utveckling. Ingen svensk nationell TV distributör fann något värde i att sända Elfsborgs matcher mot Lazio i ”play-off” till UEFA Europa League.

Hammarby Fotboll som trots att man sparade mer än planerat ändock förväntas redovisa ett lika stort driftunderskott som 2008.

Årets diss
Sportekonomen Stefan Szymanski menar att de ekonomiska effekterna av stora mästerskap ofta är överskattade. Fifa World Cup 2010 sägs vara ett ”waste of resources”. Dessutom myntar han ”de fem myterna” gällande mervärdet från att vara värdstad för de olympiska spelen.

Blev en misslyckad sådan. Det på grund av ett samtal från Helsingborgs hövding till klubbens sportchef Jesper Jansson som skulle förhandla i Stockholm. Konsekvensen stoppade AIK:s försäljning av Daniel Öhrlund till norska Rosenborg. Öhrlund höll nollan ytterligare sex matcher samtidigt som den tilltänkte ersättaren läckte som ett såll när han väl tog plats mellan stolparna i Helsingborg.

Årets kapplöpning
Den mellan Arsenals delägare Stan Kroenke och Alisher Usmanov. Båda försöker ständigt att komma över aktieposter för att nå den magiska 30% gränsen och därmed tvingas lägga ett bud på hela klubben. I somras försökte Usmanov att ”snacka” till sig en nyemission. Främsta syftet var sannolikt att späda ut de ägare som saknade finansiering till att teckna nya aktier och på så sätt öka sin egna ägarandel. Det blev ingen nyemission och just nu är det fördel Kroenke.

Men vad händer ifall båda två, i samma veva, lyckas med konststycket att nå över 30 procent?

Årets ”rent-seeking”
Dött lopp mellan de etablerade sockerpapporna Roman Abramovich, Silvio Berlusconi och Massimo Moratti och den polska regleringen av spelmarknaden. Återstår att se vilket genomslag respektive case får i Europa.

Årets citat#3
“Football needs ‘sugar-daddies‘” – Chelseas avgående VD, Peter Kenyon

Årets tillväxtmarknad
Polska Ekstraklasa som trots att man brottas med stora styrnings- samt ordningstörningsproblem lyckas växa kraftigt. Och nu kommer arenaboomen där det byggs nya arenor i samma takt som det en gång i tiden byggdes kyrkor.

Lech Poznan, den på polska marknaden idag snabbast växande klubben.
1 PLN ~ SEK 2.55

Önskar jag alla bloggens läsare.

Endast dagar återstår av den gamla svenska skatteregimen. Skattetekniskt är det billigare att signa från utlandet rekryterade spelare innan årskiftet.

Många ställer sig därför frågan om varför klubbarna inte värvar mer innan skattesatserna justeras. Anledningarna är säkert flera. Svaga finanser men även det faktum att denna skatterabatt inte alls blir så stor i verkligheten.

Vid sådana affärer går naturligtvis ”rabatten” inte enbart till klubben. Det är något som rimligtvis även prisas in i spelarens kontrakt där denne också får sin del av premien. Precis som man idag reglerar och prisar in riskerna och pay-off mellan klubben och spelarna.

Den part som är minst ”desperat” att teckna ett avtal får den största delen av kakan. Och duktiga och eftertraktade spelare har sällan en anledning att vara desperata.

Denna priskorrigering bör sakta men säkert ha börjat redan den dagen som skatteförslaget blev offentligt. Det vill säga då marknaden erhöll ny information.

Vi närmar oss det tredje transferfönstret sedan kollapsen världens kapitalmarknader. Sentimentet för ett år sedan var ett förväntat sjunkande pris på talang, främst den icke-extraordinära typen.

Vi har sedan dess sett ett starkt januari-fönster under 2009 som drevs av flera transaktioner. Vi har sett ett sommarfönster med rekordstora enskilda transfersummor men med något mindre pengar i omlopp, i alla fall i England.

Vad som väntar härnäst är intressant. Extraordinär talang kommer fortsätta att vara dyr, men i övrigt? Och vilka klubbar kommer att pumpa pengar in i transfersystemet under 2010?

Rimligtvis borde likviditeten vid det här laget vara relativt ansträngd hos många av Europas klubbar. Avstannande tillväxt i kombination med många kontrakt tecknade på toppen av den förra högkonjunkturen pressar marginalerna mot botten och på så sätt försämrar klubbarnas likvida situation.

I enighet med kvantitetsteorin är den monetära basen en mycket viktig faktor som påverkar transferpriserna.

I somras pumpade bland andra Real Madrid pengar in i systemet.
Tittar vi på den enskilda förvärvet av Benzema från franska Olymique Lyon så vandrade pengarna sedan vidare till andra klubbar hos vilka Lyon hämtade sin nya talang hos. Nice (ca €23m), FC Stade Rennes (ca €8m), FC Metz (ca €7m), AS Monaco (ca €5m) samt Lille (ca €14m). Dessa klubbar hämtade i sin hand talang än lägre i kedjan osv.

Vad som händer högt upp i värdekedjan påverkar förutsättningarna även för de svenska klubbarna.

Så vem drar ur transferpluggen i januari 2010? Eller blir det ett lugnare transferfönster med färre avslut där köp- och säljsidan är ganska lång ifrån varandra vad gäller prisbilden? Förr eller senare kommer dock denna ”spread” att minska eftersom rörlighet på spelarmarknaden är en grundläggande faktor i den europeiska pyramidmodellen.

Det finns ytterligare en parameter som skulle kunna förväntas pressa priset på talang going forward.

När en klubb rekryterar en spelare betalar man transfer-fee (oftast), sign-on fee samt löpande löneutbetalningar under hela kontraktets löptid. Därmed värderas hela kontraktet som rimligtvis bör motsvara klubbens förväntningar på spelarens bidrag till framtida kassaflöden från matchdag, reklam, TV pengar samt eventuellt en framtida försäljning av spelaren.

Kontrakt tecknade denna vinter förädlas och säljs i flera fall vidare om 2-3 år. 2012 förväntas UEFA financial-fair-play att implementeras. Ett system som, om Platini får som han vill, kommer att begränsa den monetära basen i fotbollseuropa. Lägre transfersummor om 2-3 år borde i rimlighetens namn börja prisas in redan idag.

Å andra sidan säger erfarenheten att ytterst få klubbbar ser ut att ägna sig åt omvärldsanalys.

Silly Season fortsätter. Denna spekulation kan vara ett långskott och är förmodligen, som allt som oftast under silly season, mest spekulationer. TV rättigheterna för svensk fotboll ska, i syfte att öka priset, paketeras och säljas tillsammans med Premier League?

Att paketera lågkvalitativa produkter och sälja dessa har nyligen testats av marknaden och resultatet är nog känt för de flesta. Jag har för mig att de kallar det för ”the-credit-crunch”.

Don´t go there…

Det var inte länge sedan som den skotska ligan sålde rättigheterna till ett ”överpris”. Det är inte så jävla roligt att redan ha prisat in spelarkontrakt in i en ny intäktsregim för att sedan komma till insikt att intäktssidan korrigeras åt fel håll.

Spelarlöner som benchmark?
Så här i lågkonjunkturtider är det ”inne” med spelarlönelistor i tidningarna. De senaste veckorna har jag sett ett antal artiklar om hur mycket spelare och ledare tjänar i bland annat Sverige, Norge, Danmark och Polen.

Dessvärre ger spelarlönerna en inte helt rättvisande bild av hur mycket spelare kostar klubbarna.

Låt oss ta ett exempel. (vi räknar inte med sociala avg här)
Klubb [X] har mittfältare (a) i sitt stall vars kontrakt närmar sig förfall. Eftersom klubben värderar spelarens tjänster någorlunda väl, skriver man ett nytt treårskontrakt med spelaren där han får 100 000 kr i månaden.
Total kostnad för spelarkontraktet över 3 säsonger: 3.6 miljoner.

Klubb [Y] är ute på jakt efter en mittfältare. Man scoutar spelare (b) hos en annan svensk klubb. Sign-on på 2 miljoner och 40 000 kr i månadslön över tre år. Dessvärre måste man köpa loss spelaren som har en viss tid kvar på kontraktet med sin gamla klubb. Transfer-fee 1.5 miljon.
Total kostnad för spelarkontraktet: 5.1 miljoner.

Ett år har gått och spelarna presterar likvärdigt, vilket kontrakt är dyrast? Det med 100k eller det med 40k i månadslön?

Beror ju naturligtvis vem du frågar, kvartalsekonomen eller värdeinvesteraren.

Bosman är gratis
Den första frågan man bör ställa sig. Varför är spelaren free agent? Är det för att han inte är tillräckligt bra så att världens fotbollsklubbar ska teckna ett längre avtal med honom och därmed försäkra sig mot risken att gå miste om spelarens potentiella framtida marknadsvärde?

Eller är det för att spelaren spelar i en klubb där intäkterna inte klarar av att bära ett större kontrakt. Spelaren har med andra ord ”vuxit ur” klubbens kostym och är underbetalad i relation till prestationen. Istället väljer han pay-off genom free agency, vägrar skriva ett nytt avtal, och lägger därmed personligen vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Den senare kategorin skapar rimligtvis en större efterfrågan på spelarens signatur genom vilken spelaren kan förhandla upp sina villkor i sitt kommande kontrakt.

Låt oss ta ett exempel, återigen utgår vi från att tidningarna alltid har rätt.

Elfsborg köper loss och rekryterar James Keane på ett 5 års kontrakt. 4 miljoner transfer-fee samt 12 miljoner till spelaren.
Total kostnad för kontraktet: 16 miljoner vilket utslaget per månad blir 270k.

Malmö FF rekryterar Jonathan Johansson på ett 2.5 års kontrakt. JJ är en free-agent. Sign-on 10 miljoner och en okänd månadslön. Låt oss räkna lågt, 50k.
Total kostnad för kontraktet: 11.5 miljoner vilket utslaget per månad blir 380k.

Vilket kontrakt är billigast?

Allsvenskan gynnas när klubbar i andra ligor får problem med ekonomin
Lågkonjunkturen är ett globalt fenomen och eftersom fotbollsklubbars affärsmodeller bygger på ständig tillväxt så kommer kontrakt tecknade på toppen av högkonjunkturen att upplevas som extra dyra när tillväxten börjar att avta.

Det är likadant i Sverige, Norge, Danmark, England, Spanien osv.

För hur mycket extraordinär talang i den så hårt krisdrabbade norska ligan har hittills hamnat i allsvenskan? Och hur många duktiga spelare i Premier League tar, i skuggan av kreditkrisen, steget ner till den holländska ligan?

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”*

Samma hypotes bör ju även rimligtvis gälla ligor. Och då är det enda relevanta hur intäkterna förändras i relation till omvärlden. ”Bottom line” är över tiden ganska så ointressant.

Så allsvenska klubbar med europacupambitioner ska rimligtvis jämföras med de konkurrerande ligors toppklubbar och deras respektive tillväxt/stagnation.

——————————————
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)

Det asiatiska fotbollsförbundet haussar sitt nya TV avtal. Som vanligt köper den rosa tabloiden de absoluta beloppen och sväljer propagandan rakt av. Men hur stort är det egentligen?

Well… Fram till 2020 behöver fotbollseuropa sannolikt inte oroa sig för någon större omdistribution av extraordinär talang till Asien. Sändningsrättigheterna omfattar Asian Champions League under perioden 2013 till 2020, men även AFC Cup 2015 & 2019, kvalen till VM 2014 samt 2018 och kvalen till de olympiska spelen 2016 & 2020.

Allt detta till ett ynka värde av $1 miljard vilket motsvarar ungefär €82 miljoner per år under perioden 2013 till 2020.

Vi kan sätta summan i relation till Europa där den i våras avslutade upplagan av UEFA Champions League (säsongen 2008/09) betalade ut €583.4 miljoner i premier till i turneringen deltagande klubbar. Asien har med andra ord en ganska så lång väg att vandra innan marknaden är konkurrenskraftig med den europeiska eliten.

************************************
I Sverige handlar det om en försäljning av sändningsrättigheter för 2011 och framåt. Vi låter affären komma till ett avslut innan vi ritar den förväntade förändringen i konkurrensbalansen. Istället tittar fyra år tillbaka till dagen då det nuvarande avtalet lanserades. (en gammal artikel här)

– Nu tycker alla att det är enormt mycket pengar och 2010 kommer alla säga: Hur kunde ni sälja det så billigt? säger förbundsordförande Lars-Åke Lagrell som ändå är mycket nöjd avtalet.

Avtalet som tecknades 2006 innebar mycket stor ökning jämfört med föregående. Korrigerat för inflation, blir det nästkommande avtalet så mycket större än dagens?

– Oerhört glädjande för svensk klubbfotboll. Det innebär en större ekonomi för klubbarna som gör att man kan planera bättre för framtiden och satsa hårdare för att nå internationella framgångar, säger Sef:s generalsekreterare Tommy Theorin.

Lars-Åke Lagrell säger, utan att kunna alla siffror, att avtalet för klubbarnas del är i paritet med hur det ser ut i Norge och Danmark. Länder som fotbollsmässigt är i samma storleksordning och som Sverige, enligt Lagrell, riskerade att ”bli avhängda av” innan det nya avtalet stod klart.

Och det gick bra?

Nyemissionen har nu även nått Parken Sport & Entertainment. Det är varken den första eller den sista nyemissionen vi ser under 2009. Naturligtvis stora tabloidrubriker på sportsidorna(!) i Danmark.

Hur det påverkar inkorporerade fotbollslaget FC Köpenhamn? Frågar ni mig så tror jag att vi får se business as usual. Det vill säga enligt grafen nedanför och fortsatt jakt på Champions League med hjälp av talanger finansierade av bland annat 60 svenska elitprojektmiljoner.

FC Köpenhamn ökade sina intäkter under de tre första kvartalen. Matchdag, marknad samt TV-premier är upp dkk 42 miljoner, motsvarande 35% jämfört med föregående år. Bara själva ökningen är större än vad en medelallsvensk klubb omsätter per år.

Årets bästa ”the-arms-race” insikt levereras av Harry Redknapp.

“We’re going to end up with a league of billionaires, all winners in whatever they do in their life, all going to want to win,” said Redknapp. “We can’t all win. There’s going to be a champion; there’s going to be cup winners; there’s going to be Champions League teams. And the others won’t understand why they’re investing mega money when they come in and buy the club and they can’t win and be No. 1.”

Är det ett rat-race vi ser i engelsk ligafotboll där många av de nya exotiska ägarna som dyker upp, på allvar går in för att bli nummer 1?

Eftersom Tottenhams bokslut för säsongen 2008/09 har haussats runt om i media (bla här) är det på sin plats att försöka skapa lite balans i det hela. Båda påståendena är nämligen korrekta. Sedan beror det naturligtvis på vilka nyckeltal som man väljer att lyfta fram.

Intäkterna från de tre benen, match-day-revenues, commercial samt broadcast ner marginellt från £114.7miljoner till £113m. Här uppges inkomsterna från VIP boxarna ha minskat, men uppvägdes tack vare ökade premier från TV där det nya avtalet kickade igång.

Vi kan även konstatera priset för sportslig framgång har ökat. Rörelsekostnaderna upp från £87.7 till £94.6 miljoner vilket pressade rörelsemarginalen. Bottom line såg det däremot betydligt bättre ut då klubben sålde Berbatov till ManU samt Robbie Keane till Liverpool. Dessa transfers bidrog till att realisationsvinsten från spelartransfers blev så pass mycket som £56 miljoner. Därmed kunde Tottenham stolt leverera rekordsiffror på den nedersta raden. Vi pratar plus £33.4 miljoner före skatt.

Betyder det att klubben har massor med pengar att spendera under vinterns transferfönster? Pengarna investerades redan under samma bokslutsperiod (2008/09) och mer därtill. £68 miljoner spenderades på spelarkontrakt, bland annat köptes Robbie Keane tillbaka från Liverpool. Dessa spelarkontrakt aktiverades på balansräkningen som immateriella tillgångar som skrivs av under hela löptiden på kontrakten. Vidare investerades £32 miljoner i materiella anläggingstillgångar.

För att klara av och finansiera samtliga investeringar ökade man nyttjandet av sin kreditlina hos banker/finansinstritut med £15. De räntebärande långfristiga skulderna uppgick vid bokslutet till £66.5 miljoner.

Under året betalades även £3.7 miljoner i utdelning till aktieägarna, vilket motsvarar en direktavkastning på ca 4%. Samma belopp som året innan. När samtliga kassaflöden (in och utbetalningar) väl var summerade hade kassabalansen minskat från £35 miljoner (30/6-2008) till £19 miljoner (30/6-2009).

Förra säsongen startade katastrofalt men man jobbade sig så småningom upp till en 8:e plats i Premier League. Årets säsong har inletts betydligt bättre men det är rimligt och förvänta sig att man även i år landar i nivå med tidigare års tabellplaceringar. Marginalkostnaden för att ta steget upp till topp 4 är alldeles för hög.

Tottenhams profit-maximerande affärsmodell håller därmed än idag. Positioneringen i ligan räcker gott och väl för att leverera profit. Till skillnad från majoriteten av Premier League klubbarna, där ägarna varje säsong skjuter till pengar, finansierar Tottenham sig själva och delar årligen ut pengar tillbaka till aktieägarna. Klubben är noterad på Londonbörsen men ca 80% av aktierna innehas av investementbolaget Enic International Ltd .