En fråga som cirkulerat i Bajenland jag vet inte hur länge och den eminenta bloggen …grönvita sidan upp! landar nog ganska nära sanningen i sin analys av läget. Vankas det silly season, kontraktsförlängningar och bokslut kan du dock räkna med att debatten aktualiseras igen men jag tänkte denna gång inte på in på Hammarbys ekonomi. Istället undrar jag vad det är som äter upp den allsvenska kakan år efter år och om Olof Lundh inte fick ihop sin ekvation då, lyfte han nog inte blicken speciellt högt. Det fanns nämligen fler svarta hål, dessutom betydligt större än på Söder. För att få lite perspektiv, allsvenskan som helhet har ökat sina intäkter (drift) från msek 308 år 1998 till msek 611 år 2005, en ökning heter duga och i Olofs värld och med Olofs räknesticka borde det med andra ord finnas gott om vinnare, speciellt med tanke på att intäkterna i allsvenskan ökat i snabbare takt än Hammarbys. Faktum är dock att Hammarby Fotboll AB framstår som ett föredöme när vi märker att de allsvenska klubbarnas ackumulerade underskott landar (räknat från 2002) på msek-142 (-10/klubb i driften) eller msek-67 (-5/klubb inkl spelarförsäljningar). Ser man dessa siffror blir man direkt mörkrädd och när detta dessutom sker under en period där allsvenskan som liga sakta men säkert sjunkit ner till det bottenskikt i Europa där ligors totala omsättning förmodligen är lika stor som MFF´s, är frågan därför befogad, vem fan är det egentligen som skor sig på det ökade fotbollsintresset i Sverige? Inte är det klubbarna, marginalerna idag är lika dåliga som de var igår, inte heller är det supportrarna som istället fått betala mer och mer för att leva med sina respektive lag utan att få se klubbarna närma sig Europacuperna. Istället förefaller det som att spelarna som i takt med de högre intäkterna fått se sina löner hejdlöst höjas utan att vi i gengäld sett någon signifikant kvalitetshöjning. Vi ska inte heller glömma agenterna förstås, med Rune Hauge i spetsen har de profiterat på det ökade fotbollsintresset runt om i världen och aldrig har vi sett en yrkesgrupp som åstadkommigt så lite värdeskapande till omvärlden (förutom sina klienter förstås) som dessa herrar gjort. Klubbledarna ropar högt efter nya pengar, mer pengar, men frågan är, vad säger att dessa resurser inte försvinner ut i samma svarta hål där allt dumpats de senaste 10 åren? Jag vet inte längre….

Allsvenskan må ur ett internationellt perspektiv hålla en rent ut sagt medioker standard, men ligan har det många andra ligor saknar, en jämnare konkurrenssituation mellan lagen. Den skulle faktiskt kunna, om man bortser från alla regleringar och upp/nedflyttningar liknas vid ett amerikanskt ligasystem där man eftersöker just jämnhet. Det är inför varje säsong lika ovisst om platserna och seriemakarna gnuggar säkert händerna då detta driver intresset. Baksidan av myntet är det faktum att allsvenska lag hopplöst halkat efter i kampen om den åtråvärda Champions League platsen, det finns helt enkelt inget toppskikt på två till tre lag som lyckats rycka loss och kontinuerligt fått deltaga i kvalen till de olika cuperna. Ledare runt om i landet pratar om att det behövs mer pengar och åter mer pengar men hur duktiga är då klubbarna på och utnyttja sina resurser och finns det klubbar som har kapacitet och rycka ekonomiskt från andra lag och skapa förutsättningar för kontinuerliga framgångar?

För att syna styrkeförhållandena i allsvenskan har jag använt mig av samma metod som när jag räknade på Hammarbys marknadsandel. För att få ytterligare en dimension har jag räknat respektive lags effektivitet genom att använda mig av ”spreaden” mellan den sportsliga andelen och marknadsandelen som nyckeltal. Tyvärr finns det brister med denna metod då vissa klubbar finansierar sina trupper med hjälp av externt kapital och på så sätt blir kostnaderna orättvisst jämförbara mellan klubbarna. Vidare har klubbarna olika kostnadskostymer där arenahyror, kostnader för säkerhet är olika för respektive klubb. Normen för jämvikt borde rimligtvis vara 0 i spread, de klubbar som har en negativ spread har dålig effektivitet alternativt profiterar och lag med en positiv spread har en bra effektivitet alternativt lever över sina tillgångar. Nu blir det svårt att dra sådana slutsatser fullt ut men resultaten ger ändå några intressanta indikationer och jag har valt ut ett antal exempel samt kompletterat med ekonomiska resultatutfallet både exkl och inkl spelarförsäljningar.

Hammarby har som jag tidigare skrivit inte lyckats att öka sin omsättning i samma utsträckning som de övriga ligalagen gjort. Bajens skattade effektivitet är dessutom inte direkt top of the line. Det måste dock tilläggas att klubben har fått finansiera samtliga nyförvärv internt samtidigt som man satsat långsiktigt på div 2 laget HTFF som givetvis kostar en slant. Hammarby Fotboll AB har haft en hyfsat jämn resultatutveckling (2005 undantaget) om man jämför med konkurrenterna dock utan att kunna leverera ackumulerad vinst. Det blir svårt att ta sista steget rent sportsligt om man inte lyckas hitta en annorlunda finansieringsmodell för spelarförvärv alternativt markant öka sin marknadsandel.

Djurgården är lite svårbedömda jämfört med sina konkurrenter då klubben har en snårskog med bolag i organisationen där bl.a spelarfinansieringen ligger separat. Intressant dock att jämföra klubben över tiden och man fick onekligen en kanonstart på millenniet med en fin track record. Man hade ett gyllene tillfälle att rycka ifrån men effektiviteten har de senaste åren haft större varians än tidigare och kanske beror det på klubbens inkonsekvens vad gäller strategi för bl.a värvningar samt hets för att nå snabba framgångar. Man har likt Hammarby kört fast lite vad gäller ökning av marknadsandelen (lite märkligt med tanke på framgångarna) och man gjorde ett försök genom en biljettprishöjning för något år sedan. Mycket oroväckande för klubben är 2005 års driftresultat och det är lite spännande att se vad utfallet för 2006 blir, fortsätter kräftgången även det året kan den uteblivna långsiktigheten med obefintlig talangutveckling under guldåren visa sig bli mycket kostsam längre fram.

AIK var en klubb i fritt fall under perioden 2002-2004. Marknads- andelen sjönk drastiskt, effektiviteten likaså och underskotten i driften nådde galaktiska nivåer. Klubbens supportrar har bara att tacka dess finansiellt starka diton då de räddade klubben från undergång. Efter sejouren i superettan har klubben kommit tillbaka starkt och nyckeltalen lär bli mycket bra när 2006 så småningom ska kvantifieras. Spelartruppen lär ha varit billig i drift förhållande till de intäkter som de sportsliga resultaten hjälpte till och generera vilket lär ge signifikanta utslag i resultatet för 2006.

Malmös siffror är mycket intressanta då klubben är den som ökat sin marknadsandel överlägset mest åren 2002-2005. Klubbens sportsliga andel har dock efter guldet 2004 gått åt andra hållet och man skulle kunna tro att ledningen istället valt att profitmaximera. Vi ser dock inga större vinster i driften fram till 2005 och det är med andra ord ren kapitalförstöring från Malmös sida då klubben hade en marknadsandel nästan dubbelt så stor som 2002 men sportandelen var lägre både -05 och -06. Klubben har haft bra balans i driftresultetet men den inre effektiviteten på den sportsliga sidan är helt klart under all kritik. Malmö har dock tack vare sin ökade marknadsandel, samt genom sina spektakulära spelarförsäljningar skaffat sig ett ekonomiskt försprång och lyckas man förvalta detta bättre än tidigare kommer klubben bli svårstoppad de närmaste åren. Det rapporteras om att MFF kommer visa ett positivt driftresultat om 14 miljoner för 2006. Det är mycket bra men har man utnyttjat sina resurser maximalt i år? Vad säger medlemmarna?

Elfsborg har på två säsonger gått från en undanskymd tillvaro till och kunna titulera sig som svenska mästare. Dessutom pekar prognoserna att klubben under 2006 plockat marknadsandelar tack vare den nya arenan. Jag tycker detta fenomen speglar allsvenskan som företeelse ganska väl där klubbar som inte varit topplag har alla möjligheter att nå dit. Samtidigt har Elfsborg lyckats med konststycket att direkt få utdelning på sin strategi.

Landskrona, ett lag som hade en bra spread men som finansierade detta genom ett större underskott i driften under en längre period. Spelarförsäljningar räddade ekonomin kortsiktigt men klubben straffades till slut och laget fick lämna allsvenskan efter 2005 års säsong. Klubben klarade inte av sin vision att spela offensivt med den lilla marknadsandelen man hade.

Trots liten marknadsandel lyckades Örgryte placera sig topp 4 två år i rad, 2002 och 2003. Spreaden var fantastisk dessa år men detta finansierades helt och hållet genom ett mycket stort driftunderskott. 2004 nådde man nollresultat vilket direkt speglades i antalet inspelade poäng. Örgryte gick inte helt oväntat samma öde till mötes som Landskrona och åkte ur ett år efter Skåningarna. Intressant är även hur ledningen i Örgryte kunde prata om topplaceringar så sent som för ett år sedan. Hur hade de tänkt finansiera en sådan målsättning?

Tittar vi på Halmstad är likheterna slående med både BOIS och ÖIS och frågan är om inte klubben hamnat i en ond spiral och där utökningen av antalet lag i serien kommer som en räddande ängel.

Kalmar ser ut som ett föredöme för mindre klubbar både vad gäller effektivitet och förmåga att balansera helheten i resultaträkningen, dock saknas förmodligen hävstången i form av intäkter för att ta klivet till den absoluta toppen. Ny arena kommer förmodligen skapa lite bättre förutsättningar och vi får se om KFF lyckas att förvalta de ökade intäkterna lika väl som Elfsborg har gjort.

Mest anmärkningsvärt när vi tittar på siffrorna är att det inte är omöjligt för mindre etablerade lag att nå sportsliga framgångar och till och med komma ut i europakvalen. Höpresterande klubbar med en lägre marknadsandel har med andra ord mycket goda förutsättningar att placera sig före lågpresterande ”storklubbar”. Sedan är min spontana känsla att skillnaden i kostnaderna mellan de högst och lägst avlönade spelarna inte ligger i paritet med skillnaden mellan dessa spelares och lagens prestationer på planen. Det är ganska tydligt att klubbar med en liten marknadsandel har tjänat på en defensiv spelidé och mindre klubbar som försökt satsa på offensiv fotboll har blivit straffade. Betyder det att vi får se mer defensiv inriktning när serien väl utökas till 16 lag? Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att de allsvenska klubbarna nyttomaximerar där samtliga medel används till den sportsliga verksamheten. Finansiering av driften genom spelarförsäljningar är dock med facit i hand ingen strategi som jag skulle rekommendera, många klubbar har historiskt sett gått i den fällan. Hur som helst är det klart att allsvenskan inte är någon bra marknad för ägarintressen som vill tjäna pengar på sin klubb, i alla fall inte med dagens spelregler. Vi kommer förmodligen kunna skönja en hel del förändringar när alla planerade arenor är färdigbyggda och frågan är om ligan blir mer segmenterad än vad den är idag. Om det sedan räcker till och nå C.L återstår och se, FCK försökte många år innan de slutligen halkade in på ett bananskal genom skrällsegern mot Ajax.

Med Max såld för en ansenlig summa pengar lär det finnas en bra nettopeng över (både avseende kassaflöde och resultat) efter förvärvet av Traoré. Jag vill nu inte se en tillstymmelse av att denna peng landar på nedersta raden när bokslutet för 2007 presenteras om drygt ett år.

Jag har tidigare skrivit lite om fotbollklubbars motiv när de fattar beslut och huruvida de profit- eller nyttomaximerar där jag samtidigt spekulerat i att det i Hammarby Fotboll AB´s styrelse kan finnas drivkrafter med olika motiv vad gäller sportsliga investeringar vs profit.

Och visst måste man göra sin minoritetsägare någorlunda nöjd under en period då den förväntas öka sitt engagemang i klubben avsevärt, men det får inte gå till överdrift och på bekostnad av vad i alla fall jag som supporter och medlem ser som verksamhetens viktigaste drivkraft, de sportsliga resultaten.

Många av de allra yngsta spelarna visar just nu framfötterna mitt under pågående försäsong men det är varken något nytt eller banbrytane. Vi har sett samma tendenser i stort sett varje vinter och när serien så småningom dragit igång har de flesta talangers prestationer kommit ner på en för dem mer normal nivå, mycket beroende på att omgivningen, både internt och i motståndarlagen höjer sig.

Det är därför lite naivt och hoppas att spelare som Isak, Fadi (har iof inte fått chansen att visa upp sig än) samt Matthias Olsson ska lyfta backlinjen till en nivå som ska räcka till den absoluta toppen. Så investera Max pengarna nu och hoppas istället på att man kan öka marknadsandelen genom högre publikintäkter.

Att ytterligare tappa marknadsandelar och tjäna pengar genom avyttring av spelare är början på en ond spiral och ett lysande exempel på kapitalförstöring. Låt istället Hammarby Fotboll växa sportsligt genom att reinvestera kapitalet idag för att sedan kunna realisera vinsterna när den nya arenan är färdigbyggd.

Att i en omgivning där konkurrenterna nyttomaximerar och med en minskad marknadsandel försöka profitera är enligt mig inget annat än vansinne.

Årsmötet närmar sig och med det bokslutet, varje år lika omdebatterat. Det är inga högoddsare på att det kommer ältas siffror fram och tillbaks i år igen och det är helt naturligt då ämnet är känsligt, mycket pga att det är mätbart där man får bolagets prestation svart på vitt. Dessutom känns varje bokslut som den mest bevaradade hemligheten i världen fram till dagen D. Till Hammarby Fotboll ställer jag frågan, var är transparensen? Den officiella hemsidan uppdateras flitigt med en drös artiklar och krönikor i alla möjliga teman men sektionen ekonomi verkar vara den som gud glömde och den informationen vi finner där kan väl snällt sägas vara begränsad och under all kritik. Det enda av intresse är en kortare förvaltningsberättelse och en enkel uppställning av resultat- och balansräkningen för det senaste räkenskapsåret. Inga historiska data som ger möjlighet till jämförbarhet över tiden, inga kommentarer kring utfallet vs plan. Tittar vi runt på hur våra största konkurrenter redovisar har de ofta betydligt mer utförlig information att presentera på sina respektive hemsidor, AIK, DIF, MFF för att nämna några exempel. Vi Hammarbysupportrar blir istället förpassade till kansliet alternativt Patent och Registreringsverkets databaser för att hitta historiska data och fåordiga rapporter. Ska det verkligen behöva vara så? Förvisso är AIK är ett publikt bolag med hårdare krav på redovisning men det hindrar inte Hammarby Fotboll från att rannsaka sig själva och höja kvaliteten på informationen. Jag pratar inte om uppdateringar samt underhåll varje vecka, jag pratar inte om kostsamma delårsrapporter, jag pratar om elementära uppgifter som i de flesta fall endast behöver uppdateras en gång per år.

Visst kan man alltid ta till den utslitna klyschan att kostnaden inte får överstiga nyttan, men jag anser mig ändå ha ett antal argument på varför värdet av nyttan i detta fall ska skattas väldigt högt. Till och börja med handlar det oerhört mycket om respekt gentemot sina medlemmar. En av de största debattämnena och irritationsmomenten under årens gång har varit ekonomin och genomlysningen av den. En synlig ambition från ledningens sida att redovisa och genomlysa mer tydligt tar bort en hel del misstankar på att det kan finnas något och dölja utan att det i själva verket gör det. Vidare engagerar Hammarby människor på ett känslomässigt sätt som är svårt att finna på annat håll. Hammarby Fotboll har en skylighet att leverera bättre service till sina medlemmar där många lever med klubben varje dag. Dessutom är Hammarbys uttalade ambition att förbättra kommunikationen internt och externt i och med anställningen av informationschefen och vill man bli den ledande klubben i Skandinavien, måste man gå i bräschen inom samtliga områden, även investor relations. Den information jag efterlyser och bör finnas samlat på ett och samma ställe är i själva verket grundläggade, men nödvändig för att medlemmarna på ett objektivt sätt skaffa sig en uppfattning och klara av att syna de ledande i föreningen/bolaget. Kan även tilläggas att informationens tillgänglighet innan årsmötet måste bli betydligt bättre än vad det är nu.

Vi kan säkert fortsätta rada upp än mer punkter och jag kanske är naiv, men en punktinsats för att kunna leverera denna typ av information borde kunna genomföras inom ramen för dagens organisation.

Ännu en anrik klubb håller på att köpas upp av intressen långt bortom supporterperspektivet. Jo, det är alltså Liverpool som allt att döma blir uppköpt av amerikanerna George Gillett Jr och Tom Hicks, båda med ägarerfarenhet i den profitmaximerande amerikanska sportbranschen. Det totala värdet på budet inklusive arenabygge samt öronmärkta medel till spelarköp, uppges ligga kring 6,6 miljarder SEK, ”småpotatis” jämfört med de 20 miljarder SEK som värderingen av Manchester United vid Malcolm Glazers slutbud landade på. 6,6 miljarder är dessutom inte så där jättemycket mer än det marknadsvärde på 4,9 miljarder SEK på Parken beräknat på dagens slutkurs, inte illa pinkat av Danskarna.

Det blir ett par rader om Malmö FF också, förvisso snart två veckor gammalt men tål ändå och nämnas. Malmö och IMG har som alla säkert läst och hört valt att gå skilda vägar innan samarbetet ens börjat. Visst, dryga 600 miljoner var fina riskfria kassaflöden in fördelat på kommande 13 år men jag anser att uppsidan för en klubb med Malmös varumärke och potential är större än så, framför allt med en ny arena. Visst hade de extra miljonerna sett fint ut på de närmast kommande resultaträkningarna samtidigt som deras finansiella konkurrenskraft ökat ytterligare på kortare sikt. Dessa två faktorer är dock inte klubbens största bekymmer just nu utan de har nog den inre effektiviteten på den sportsliga sidan som sin nyckel till framgång. Betänk dessutom ifall de allsvenska toppkonkurrenterna, låt säga år 5 och framåt sprungit om Malmös img-miljoner, ja då skulle nog varken supportrarna eller klubbdirektören haft mungiporna uppåt. Ingen vet riktigt vilket värde reklamkontrakten i allsvenskan kommer ha i framtiden men kunde FCK de senaste fem åren gå från 50 miljoner till 120 så förstår nog många att det finns potential även på hemmaplan. Däremot vore det intressant att få reda på den riktiga anledningen till sprickan och vem vet, kanske kommer IMG istället att presenteras som en ”exklusiv svensk partner” hos en grannklubb senare i vår?

Medan Hammarbyspelarna springer runt på gräsmattorna i L.A tänkte jag göra en kortare överblick över det amerikanska sättet att driva proffsligor. Skillnaden mot den europeiska modellen är slående och märks tydligast genom att proffsligorna i Amerika är stängda, dvs saknar upp respektive nedflyttning.

Syftet, förutom att nå en monopolliknande ställning för ligans intressenter, är bl.a. att lag som halkat efter i serien inte ska behöva finansiera förvärv för att klara sig kvar i ligan. I huvudsak handlar det om att konkurrensen ska vara så jämn som möjligt och samtliga lag ska över en längre period kunna få möjlighet at vinna ett mästerskap. Sporten ses i första hand som underhållning och det är det som ska stimulera publikströmmarna och TV-bolagens vilja att köpa sändningsrättigheter.

För att nå konkurrensjämvikt har olika regleringar införts både sportsligt och ekonomiskt, i NFL fördelas t.ex. publikintäkterna 60-40 mellan hemma och bortalag. Samtliga reklamavtal förhandlas centralt och det finns lönetak för att kunna hålla kontroll över lönekostnaderna. På det sportsliga planet finns dem haussade draftsystemen som ger de sämsta lagen möjligheten att välja de största talangerna. Den ekonomiska avkastningen är central i verksamheten och hela systemets struktur syftar i att lönsamhet ska uppnås.

Detta fenomen har uppmärksammats av flera forskare och ekonomiprofessor Stefan Szymanski skrev i en artikel 1999 att den europeiska fotbollen bör ta efter om man vill ta steget till profitmaximering på klubbnivå, ”Öppen konkurrens gynnar i stort sett samtliga intressenter utom klubbägarna”. En annan företeelse är det för oss ofattbara sättet som lagen (som drivs som franchise) flyttar mellan olika städer på i syfte att bl.a. sätta press på staden att investera i infrastruktur kring den sportsliga verksamheten. Detta bisarra tillvägagångssätt kan betraktas i denna text där Columbus lyckades med konststycket att förvärva (som de väljer och kalla det) två proffslag, både fotboll och baseball.

Fotbollen har länge varit en nischad sport i USA och försök att skapa proffsligor har tidigare inte varit särskilt framgångsrika, NASL dog ut efter en ganska kort tid under tidiga 80-talet. Nu gör man ett nytt försök med MLS men gudarna ska veta att det är ingen liga som bildades tack vare ett intresse eller efterfrågan av professionell fotboll. Ligans bildande var ett krav från FIFA för att USA skulle få arrangera VM 1994 och man har valt att köra den amerikanska modellen fullt ut med alla regleringar som hör till och som om det inte var nog så har man dessutom toppat med ett värvningssystem där ligan skriver kontrakt med spelarna och allokerar dem sedan till sina respektive lag för att försöka optimera den sportsliga jämvikten.

Även lönetak infördes, men det pressas stadigt uppåt eftersom till skillnad från de övriga amerikanska proffsligorna, konkurrerar MLS med Europas höga löner i kamp om spelare. Trots att en vissa modifieringar gjorts bl.a. har klubbarna för första gången i år fått lov och förhandla fram egna sponsoravtal (en viss % ska dock tillfalla MLS), är konceptet fortfarande mycket främmande från den övriga fotbollsvärlden där tjusningen ligger i spänningen, lidelsen, kärlek och hat då i stort sätt samtliga konflikter i samhället kan speglas på en fotbollsplan, katoliker mot protestanter, olika samhällsklasser mot varandra, politiska värderingar, stad mot stad, land mot land m.m.

Fotbollen har växt sig stark under åren där kapitalet ännu inte bestämde reglerna och blev en integrerad del av samhället och det är tack vare det som näringslivet till slut kunnat kapitalisera på sporten, glöm aldrig bort detta. I USA har man istället utgått från kapitalet och försökt skapa ett intresse, en nöjesprodukt. Man har med andra ord börjat i en helt annan ända och det är inte den bästa förutsättningen för att få detta till en nivå i världsklass. Nej, MLS har istället blivit en stor förlustaffär för ligan som helhet de första 10 åren och endast den AEG ägda klubben L.A Galaxy samt ytterligare ett eller annat lag har genererat vinst, detta bl.a tack vare, surprise surprise, egna arenor.

Planen är nu att samtliga lag ska bygga egna arenor, men jag ställer mig ytterst tveksam till om det verkligen räcker för att placera MLS som en respekterad liga på världskartan. Även om den amerikanska modellen varit framgångsrik på hemmaplan och jänkarna gillar den typ av underhållning finns det i dag flera andra proffsligor som är både större och mer vinstdrivande vilket gör att fotbollen kommer få svårt att etablera sig i USA och bli den profitmaskin som man önskar. Pengarna finns där, men kulturen lyser med sin frånvaro.

Båda finns i Europa och det finns en risk att man tar konceptet över till andra sidan Atlanten och försöker implementera den här. Vi har redan sett hockeyn i Sverige som försökt och ta vissa steg mot en sådan struktur. Snälla, låt oss slippa och se detta och för att åter citera Szymanski, ”Öppen konkurrens gynnar i stort sett samtliga intressenter utom klubbägarna”.

Intressant läsning: European Football: Back to the 1950s, Loek Groot, may 2005

I fredags tog Platini över på stolen som UEFAs störste pamp. Ett skifte som förutom nytänkande kan leda till drastiska beslut som på sikt kan få obehagliga konsekvenser. Det är ingen vild gissning att UEFA, efter Sepp Blatters öppna stöd för Platini, kommer närma sig FIFA.

Det är med andra ord troligt att Blatter kommer kunna få möjlighet att få igenom sina regleringar på den kapitalstarka europeiska fotbollsscenen. Blatter tycker själv att fotbollen blivit för kommersiell ”Girighet är på väg att förstöra fotbollen för all framtid”.

Jag instämmer till fullo, men när det kommer från honom är det direkt motsägelsefullt mot hans och organisationen FIFA´s sätt att agera på. Så sent som i augusti 2006 tecknade organisationen ett nytt, ekonomiskt mycket fördelaktigt avtal med EA Sports där bolaget fick förlängda rättigheter till och kunna använda sig av varumärket FIFA, bara för att nämna ett billigt exempel.

Blatters visioner innebär en hel del regleringar som till ytan kan tyckas värna om fotbollens ideologi och leda till en mer antikommersiell inriktning, men vid närmare eftertanke handlar det snarare om ett försök till omallokering av intäkterna från de mäktiga klubbarna tillbaks till förbunden FIFA och UEFA som märker av att deras del av de totala intäkterna börjar minska.

När Premier League nyligen tecknade ett nytt globalt TV avtal för sändningsrätter utanför UK och som var värt £625miljoner, (ger ligan totala Tv-intäkter om £2.7miljarder/3år vilket genererar ca £45miljoner/klubb/år) mörknade det säkert för ögonen på pamparna.

Samtidigt som detta avtal stärker PL´s varumärke ytterligare, kommer det och generera i än fler icke inhemska spelare i ligan. Just avregleringen av spelarmarknaden har lett till att det i de europeiska ligorna kryllar av spelare med olika nationaliteter. Studier pekar på att detta faktum höjt kvalitén på de inhemska ligorna i förhållande till landslagsfotbollen.

Parallellt med detta pratar många betraktare om att VM och EM slutspelen inte riktigt motsvarar förväntningarna avseende spelkvalitén. Fortsätter denna utveckling finns det en risk att UEFA och FIFA på sikt kan börja förlora intäkter från sina största intäktskällor och Blatter har officiellt uttalat att han vill jämna ut balansen (läs ta kommandot) mellan klubb och landslagsfotbollen, frågan är om det handlar om sportsliga eller ekonomiska värderingar.

Blatters förslag om max 16 lag per liga är förutom en åtgärd för att minska slitaget på spelarna även en reglering som begränsar ligaklubbarnas totala intäkter. Ett annat förslag ska reglera antalet utländska spelare genom en regel om minst 6 inhemska per klubb, något som får klubbdirektörerna och EU att gå i taket.

Med bakgrund av detta kan man dra slutsatsen att FIFA/UEFA vill stärka sin position på klubbarnas bekostnad, så kom inte och snacka om en minskad kommersiellisering, det handlar snarare om att förbunden själva vill ha en större del av den finansiella kakan fotbollen bakat.

Girigheten har i så fall bara börjat och en maktkamp kommer att sluta med en förlorare, fotbollen. Problemet ligger i att den ekonomiska hetsen har nått en punkt där det är omöjligt att trycka på stoppknappen utan ett det får ödesdigra konsekvenser.

Det finns en stor maktfaktor i form av G14 lagen, en maktfaktor som Platini säger sig inte vilja erkänna, en maktfaktor som jag är rädd kan få vatten på sin kvarn och få tummen ur arslet och bryta sig loss för att starta en utbrytarliga.

Jag är tämligen övertygad att en sådan ligas utformning kommer likna de ligasystem som finns på andra sidan Atlanten. Hamnar vi där, är det början på slutet, både när det gäller klubbfotboll men framför allt landslagsfotboll.

2006, året då svensk fotboll fick ett nytt TV avtal, ett avtal som satt j:ligt långt inne och ett avtal som genererade 6 – 10 miljoner extra till varje enskild allsvensk klubb. Är då aktieägarna respektive kassörerna i de allsvenska klubbarna de stora vinnarna? Knappast, klubbarna i Europa har länge brottats med den bisarra paradoxen att de allt större intäkterna har ränderat i allt lägre vinster. Frågan är snarare ifall spelarna och agenterna är de som får skratta hela vägen till banken.

Att löneinflationen i allsvenskan trappats upp har vi redan fått vissa signaler om, Max erbjöds tydligen ett ”drömkontrakt” och enligt agenten fick PFO ett förslag i en storleksordning som Hammarby inte tidigare varit i närheten av. Lönespiralen verkar därmed ha börjat rulla igen vilket i sig är ganska logiskt eftersom samtliga klubbar fått ungefär lika mycket extra resurser att leka med. Dessa medel kommer nu att användas för att konkurrera om spelare med en liknande kvalitetsnivå som tidigare. Jag skulle dessutom gissa att lönegapet mellan de bästa spelarna och övriga spelare i serien kommer att öka. Kvalitetsöknngen lär med andra ord bli knapp i relation till de miljoner som pumpas in i systemet.

Klart är att Hammarbys lönebudget ökat, men det har även konkurrenternas gjort och det gäller att hitta konkurrensfördelar på annat håll. Räkna inte med några större effekter i resultaträkningen.

”Vi ligger på samma nivå som förra året och kommer nog hamna runt 8000 även i år”. Citatet är Göran Rickmers i samband att antalet sålda säsongskort presenterades. Jag vet inte om 5376 är ett feltryck eller om Göran är felciterad, för jag anser inte att detta ligger i paritet med siffrorna från förra året. För min del ringde varningsklockorna direkt när jag såg siffran och tankarna föll genast tillbaks på höstens sjunkande publiksiffror både i serien men även RL där siffrorna i jämförbara matcher (Söderstadion) var lägre än förra turneringen trots betydligt mer namnkunnigt motstånd. Trenden ser ut och peka åt fel håll och 8000 känns just nu som en väldigt avlägsen siffra. Skulle säsongskortförsäljningen landa 1-2 k lägre än tidigare år är helt plötsligt Hammarbys exponering mot de sportsliga resultaten, den operativa risken betydligt högre än tidigare. Därför lär de sportsliga prestationerna vara direkt avgörande för Hammarbys ekonomi 2007. En mellansäsong med 6 – 7 plats skulle sätta sina spår i resultaträkningen och risken är stor att en stor del av Max-pengarna i så fall kommer att gå åt att täppa igen hål i driftunderskottet. Helt plötsligt satt min spontant positiva känsla som en klump i halsen och ledningen måste tänka till ordentligt om hur man ska förvalta Max – Traoré överskottet, både ur ett sportsligt perspektiv men även ur ett ”skapa intresseperspektiv”.

Max ut, Christian Traoré in och förhoppningsvis ett antal miljoner kvar på kontot efter dessa två avslut. Tajmingen i värvningsarbetet visar med största tydlighet kommunikationens genomslagskraft hos supportrarna, bra där! Är det möjligtvis ett trendbrott vi ser? Själva affären då, ur ett profitmaximerande perspektiv fick vi nog (utan att veta den exakta summan), maximalt ut ur Max. Ur ett nyttomaximerande perspektiv vet vi ännu inte hur pass mycket dessa två (kanske det blir fler) transfers påverkar truppens slagkraft och därför är det kanske lite för tidigt att bedöma säljbeslutet fullt ut ur det perspektiv jag personligen och som medlem väljer och ha, även om den första spontana känslan trots allt var positiv. Positiv för att prislappen kan ha varit nära det åttasiffriga belopp jag trodde var en utopi, positiv för att man samtidigt presenterade ett förvärv och positiv för att det borde finnas medel till fler. Det ska nu bli intressant och se hur ledningen resonerar. Om bolagets uttalade ambition att driften ska finansieras av den löpande verksamheten gäller även för 2007 års budget finns det två alternativ för bolaget att agera på, satsa och investera nettoöverskottet i truppen eller låta pengarna ramla ner på sista raden. Eftersom Hammarby Fotboll befinner sig i en tillväxtfas där man ännu inte fullt ut nått sina mål och visioner är det enligt min åsikt uteslutet att välja alternativ två om nu inte det ekonomiska utfallet för 2006 varit fatalt. Jag vill med andra ord se ytterligare förstärkning av truppen eftersom backlinjen ännu inte känns slagkraftig nog. Jag vill att Hammarby Fotboll fram till den dagen man kan börja profitera med hjälp av en ny arena fattar nyttomaximerande beslut i sin verksamhet. Tack för allt Max! Välkommen Christian!