Kategori: revenue-sharing

Revenue Sharing update – Big 5

För lite drygt en månad sedan skrev jag om förslaget till en kollektiv försäljning av de spanska sändningsrättigheterna. Mycket snabbt krossades dock mina något naiva förväntningar om en tiltad liga av Simon Kupers kolumn i Financial Times.

The Spanish league’s president, José Luis Astiazarán, explains that he hopes to increase total television revenues rather than distribute them differently. “It’s the big teams that have big importance on TV”.

Vilken fantastisk affärsidé. Att bilda en kartell med syfte att höja priset för att sedan använda sig av dagens aktuella proportioner när pengarna väl ska distribueras. Helt plötsligt blir det Barcelona och Real Madrid som friåker på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessa ger ju upp sina rättigheter till kartellen för att sedan knappt få någon konkurrensfördel tillbaka.

Hittills har dessa karteller överlevt myndigheternas onda blickar hävdandes att ligan måste ses som en enhet och att en viss subvention av de svagare klubbarna är nödvändig för den produkt som levereras. Det spanska upplägget däremot är helt annorlunda. Man kan fråga sig om de spanska konkurrensmyndigheterna kommer att kunna blunda för det? Möjligtvis, med lite ”övertalning” så…

Alla som lyfter fram Barcelonas affärsmodell som ett föredöme måste komma ihåg att klubben tillsammans med Real Madrid i det närmaste saknar nationell konkurrens. Pep Guardiola hyllas, naturligtvis. Hans prestation är i själva verket varken mer eller mindre än vad vi kan förvänta oss. En djupare analys av konkurrensbalansen i Spanien finns här.

Hur väl Barcelona och Real Madrid ges möjligheten att kapitalisera sin historia samt framtida förväntningar visas mycket tydligt i figuren nedan. Förutom det nationella jättegapet pratar vi om åtminstonde €100 miljoner i årlig konkurrensfördel gentemot sina största internationella konkurrenter.

Jag kan tycka att det är fantastiskt att vi inte har hört Platini nämna detta en enda gång i sin ”equality” retorik. Å andra sidan kanske det sätter fingret på hela den falska agendan.

saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.
Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%.
Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt.
Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.

Värt att notera är Premier League som de senaste åren har ökat sin subvention från tv pengarna till ligans svagare klubbar.

Fortfarande är distributionsnyckeln 50-25-25 men den gäller numera enbart för de inhemska sändningsrättigheterna. I takt med ligans globala tv expansion har fördelningen av intäkterna från utlandet fördelats lika mellan ligans samtliga klubbar.

Med tanke på topp4 klubbarnas framgångar och växande tv bidrag från Champions League är det egentligen en rimlig utveckling. 1992-2004 var fördelningen av tv pengar från topp till botten 2.2-2.4 ggr (42-45%). Något som mycket sannolikt bidrog till den polarisering som ligan har upplevt. Därefter har detta nyckeltal minskat till nivåer på 1.7 – 2 ggr (50-59%).

Denna omdistribution av centrala intäkter skulle kunna finna sin förklaring i bilden nedanför. Efter att ha nått upp till en viss nivå vad gäller ojämnhet så förefaller det kanske ha funnits en önskan att sakta ner den processen.

Å andra sidan skapar en sådan manöver ett större gap ner till divisionen under. Degradering från Premier League blir också mycket mer kännbar. Något som skapar incitament till överinvesteringar med syfte att rädda kontraktet samt överinvesteringar hos klubbar i the Championship i jakten på en uppflyttning till Premier League.

Dessa är några av de utmaningar som de italienska klubbarna i Serie A samt Serie B nu kommer att ställas inför.

(klicka på bilden för bättre upplösning)
Saxat från: ”The European Club Footballing Landscape, Benchmarking report 2009 Club licensing”

Utspädning av talang även i La Liga?

Det ligger nu ett förslag för att TV rättigheterna ska säljas centralt även i Spanien från 2013 och framåt. Går det igenom kommer Barcelona Och Real Madrid att få uppleva en större konkurrens både inhemskt men även från toppklubbarna i de andra fyra storligorna i Europa. Intressant att se hur stort lobby-arbete de två stora drakarna väljer att lägga ner för att eventuellt motverka ett regimskifte. Båda klubbarna har skuldfinansierat sin talang och bär därmed en finansiell risk. Nu kan även affärsriken komma att öka.

Det är goda nyheter för tävlingsbalansen i Spanien och där talangen i så fall förväntas att spädas ut bland fler klubbar. Jag tror det kan komma att gynna La Liga på sikt även om Barcelona och Real Madrid sannolikt minskar något i internationell slagstyrka. Samtidigt ska vi komma ihåg att båda klubbarna har dominerat i Spanien sedan ligan startade 1928 och lär göra så även i framtiden. Även om segerprocenten förväntas minska en aning. Under dagens regim har Barcelona och Real Madrid ca 60% av de intäkter som samtliga La Liga klubbar genererar.

Men det är lite goda nyheter för de fyra största klubbarna i Premier League som sedan ligan startade 1992 subventionerar dess mindre klubbar genom fördelningsnyckeln 50-25-25 där 50% av TV intäkterna delas lika, 25% baserat på tabellplacering och 25% baserat på exponering i TV. 2010 slår den nya höginkomsskatten till i England och det här kan vara en hjälpande hand som minskar ett förväntat talangutflöde.

Från och med nästa säsong går Italien över från individuell försäljning av sändningsrättigheter till central. Även Bundesliga samt franska ligan säljer sedan tidigare sina sändningsrättigheter centralt där 50% av TV intäkterna distribueras ut lika till ligans samtliga klubbar.

Mer läsning i ämnet:
Teori och empiri från England – ”revenue sharing”
Förväntat utfall i Italien
Den italienska distributionsnyckeln
I skuggan av El Clasico

Revenue Sharing – reflektioner från Danmark

Även om jag inte håller med i Flemming Fjeldgaard’s resonemang gällande konsekvenserna från den i Danmark, inför denna säsong, nya fördelningsnyckel för pengar från TV rättigheter, så uppskattar jag när det är lite mer tankeverksamhet bakom sportjournalisternas alster. Det är vi inte bortskämda med här hemma.

”En stor portion af tv-aftalen kommer fra en solidaritetspulje, som fordeles ligeligt. Høj som lav – alle 12 klubber i rækken får det samme fra denne pulje.”

Hmm tänker jag… vad har jag missat?

”Solidaritetspuljen tager cirka en tredjedel af hele tv-aftalen, og vi taler om en håndfuld millioner kroner til hver SAS Liga-klub hver sæson. De sidste knap to tredjedele af tv-aftalen udbetales fra en cocktail af placeringer i rækken og antal tv-seere til de enkelte klubber”

Haha, ja ok… vilken tur för FC Köpenhamn och Bröndby att man inte spelar i allsvenskan där 74% af hele tv-aftelen kommer fra en solidaritetspuljen.

Men som sagt, jag håller inte riktigt med den gode Flemming. Det är lite väl mycket omgångsekonomi över resonemanget. Över tiden förväntas den nya, mer offensiva distributionen av TV pengarna i själva verket gynna just de större klubbarna dit även Odense numera bör räknas.

Och titta, Odense ser ut att ha räknat hem en investering på dkk 3 miljoner för så lite som ytterligare ett år för en av sina viktigare spelare En spelare som annars skulle bli free-agent (bosman) denna vinter. Kanske blev det möjligt tack vare den stora pay-off tårtbiten som sportslig framgång genererar. Potentiellt värdeskapande utan större förväntade transfersummor inblandade.

Risk-reward har jag för mig att det kallas.
Annars ger 2/3 baserat på prestation och exponering i TV rutan stora incitament till överinvesteringar. En högre risk och något som ställer höga krav på klubbarnas management. Å andra sidan ska höga krav snarare ses som utvecklande. Och det gäller för klubbarna att veta sin plats i den inhemska näringskedjan.

Förvisso har Flemming Fjeldgaard en bra poäng i att en individuell modell skulle vara mer gynnsam för FCK samt Bröndby och därmed cementera deras position i den absoluta toppen. Framför allt eftersom fördelningen av TV intäkterna och den relativa skillnaden mellan klubbarna skulle vara känd och fixerad redan på förhand. Nu ska det trots allt spelas om en del av marknadsandelarna. Å andra sidan är det inte från en sådan regim som man kommer ifrån och är egentligen inget att sträva mot heller.

Revenue Sharing vs Competitive Balance – empiri från English Football League

De som följer bloggen har förmodligen snubblat på mina resonemang där hypotesen är en förväntad större rörlighet av talang inom riket i samband med en reduktion av subventionen från centrala avtal. (här och här)

Vi har även ett resonemang där det förväntas kunna skapas större incitament för klubbar från större lokala marknader att försöka behålla talangen hos sig ytterligare en period. Detta tack vare att spelarnas BFP (bruttofotbollprodukt), genom en omdistribution av monetära resurser, rimligtvis borde öka hos dessa klubbar.

Det är svårt att hävda att verkligheten verkligen följer dessa hypoteser. Alldeles nyligen har det däremot publicerats en studie som behandlar just den typen av omdistribution av talang.

Robert Simmons och Terry Robinson har mätt förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.

Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen. Det här var ca 10 år innan bildandet av Premier League.

Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.

Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.

Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.

Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)

Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna.

Värt att notera är att resultaten även ger stöd åt Szymanskis & Garcia del Barros slutsats om att de engelska klubbarna nyttomaximerar. (försämrad comp.balance förkastar profit-maximering enligt matrisen ovan)

Vad kan denna erfarenhet säga oss om vår egna hemmamarknad?
Det finns vissa avvikelser från verkligheten. För det första, undersökningen är gjord pre-bosman. Förändringen på spelarmarknaden bör rimligtvis ha ökat sannolikheten än mer. För det andra, globaliseringen av spelarmarknaden post-bosman har ökat utbudet av talang och kan även det ha en viss inverkan på ovan nämnda sannolikhet. Å andra sidan har vi många allsvenska ledare som uttryckt sin önskan att främst rekrytera inhemsk talang men istället tvingas scouta utbudet utanför rikets gränser.

Det finns verktyg i lådan om nu svensk fotboll på allvar vill satsa på europaspelet. De verktygen heter inte höst/vår. Men dessa verktyg är känsliga ämnen som kostar den nuvarande och mycket jämna tävlingsbalansen.

Jag tycker att det är OK om man nu inte vill betala det priset. Men då bör man kanske kommunicera det. För när målen sätts upp så som i ”elitprojektet” kan vi tyvärr inte annat än att dissa handlingsplanerna.

Resultaten i undersökningen bör även ge ett stöd till denna hypotes. En ny broadcast-revenue-regim i Italien bör rimligtvis ha den motsatta effekten. Där de flesta förväntar sig ”Premier League effekten”, borde vi på kort sikt istället se en försvagning av den internationella konkurrenskraften i Italien. Med en STOR brasklapp för den italienska kreativiteten vad gäller fördelningsnycklar. Jag har nämligen lite svårt att se de stora drakarna gå i denna ”fälla”.

Den nya italienska modellen är kanske det mest intressanta regimskiftet fotbollseuropa har haft på väldigt länge. Framför allt konsekvenserna av denna.

———————————————–
*Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570

I skuggan av El Clasico

Hysterin kring söndagens El Clasico är det ultimata beviset på att competitive balance inte är den betydande drivkraften för efterfrågan på produkten fotboll i Europa. Vi vill inte se talangen utspädd bland hundratals klubbar i fotbollseuropa. Det vi vill se är de bästa spelarna, som under 90 minuter mäter sina krafter med varandra.

Competitive balance är något som överhuvudtaget knappt har existerat i den spanska ligan, någonsin. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.

Mäter vi sedan broadcast-revenue-revolutionen 1995/96 blir Barcelonas samt Real Madrids ”ligavinstprocent” hela 73%. Den stora anledningen bakom ökningen ligger naturligtvis i att de spanska klubbarna individuellt säljer sina egna TV rättigheter, något som tydligen den spanska staten ”har bestämt”. Rent konkret betyder det att fördelningen av pengarna från TV intäkterna i Spanien idag har ett förhållande på 18-1 från topp till botten. Det kan sättas i relation till Premier Leagues 1.66-1.

Jag gissar att få har missat det senaste årets svarta rubriker vad gäller de spanska klubbarnas ekonomiska status. Valencia är en av flera hårt pressade klubbar. Jakten på sportslig framgång och platser i europacuperna är kostsam.

Sanningen är dock att det inte är något nytt fenomen. 1984 hade klubbarna i den spanska högstadivisionen skulder på totalt €124 569 270. På den tiden ett mycket högt belopp. Tänk på att 80 talets fotbollsmarknad i Europa endast var en liten bråkdel av dagens bruttoprodukt som uppgår till €14 miljarder. Vi har under årens lopp sett interventioner från myndigheter i syfte att rädda och hjälpa de spanska klubbarna på fötter igen. Vi har sett mycket kreativt värderade köp och försäljningar av materiella tillgångar, vi har sett skattelättnader, ja… you name it.

Så när Michel Platini pratar financial-fair-play, bör Spanien kanske vara den första marknaden att agera på. Men jag tror att ingen i själva verket verkligen vill det.

Söndagens produkt är nämligen ett resultat av de stora klyftorna i den europeiska fotbollen och vad jag har förstått så finns både en och annan som ser fram emot fajten.

Från Italien till Tyskland – en potentiell omallokering av talang i Europa

Det finns två skolor vad gäller försäljning av TV rättigheter. Den ena är att klubbarna själva säljer sina respektive varumärken till TV bolagen och den andra är att rättigheterna säljs centralt* för att sedan fördelas ut till ligaklubbarna enligt en viss nyckel.

Den senare skolan har i praktiken visat sig maximera ligors totala intjäning från TV rättigheter samtidigt som det med hjälp av fördelningsnycklarna ger ligaorganisationerna större möjlighet att styra ligans tävlingsbalans. En individuell försäljning maximerar de starkaste klubbarnas TV intäkter men summan av samtliga individuellt sålda avtal har erfarenhetsmässigt visat sig vara lägre än från en central förhandling.

Bland Big-5 ligorna är det idag enbart Italien och Spanien där klubbarna på egen hand säljer sina respektive TV rättigheter. Italien går över till den centrala modellen från och med säsongen 2010-11. En möjlig brytningspunkt eftersom det sannolikt kommer att påverka konkurrensbalansen i Serie A.

Den italienska ligafotbollen har under 2000 talet inte riktigt hängt med vad gäller tillväxten bland Big-5 ligorna (grafik här). De starka klubbvarumärkena har trots allt lyckats med att försvara sina positioner i alla fall någorlunda hyfsat. Främst tack vare sin marknadsposition som skapats under årtionden av framgång och tradition i kombination med en minimal subvention till ligans svagare varumärken.

Grafiken längs ned** visar en jämförelse av marknadskoncentrationen i de europeiska ligorna, det vill säga de fyra största klubbars intäkter i relation till ligans övriga medlemmar. Serie A:s fyra största klubbar omsätter 4.7 ggr mer än resterande ligakonkurrenter. Detta nyckeltal kommer från och med säsongen 2010-11 att korrigeras eftersom intäkter från TV står för en mycket hög andel av italienska klubbars intjäning. Således goda nyheter för Serie A:s mindre klubbar vars konkurrenskraft förväntas öka.

Rimligtvis kommer det hela att påverka allokeringen av talang inom ligan och vi borde därför kunna förvänta oss en korrigerad tävlingsbalans i Italien.

Det som dock är än mer intressant, är huruvida de italienska toppklubbarna påverkas i relation till sina europeiska konkurrenter i ”Football Money League”, dvs de 20 klubbar som omsätter mest i Europa. Förlorar Milan, Inter, Roma och Juventus marknadsandelar i det europeiska perspektivet kommer vi se ett nettoutflöde av extraordinär talang ut från Serie A till andra fotbollsmarknader i världen.

Av ren nyfikenhet simulerade jag Premier Leagues alldeles nyligen tecknade och rekordhöga TV avtal enligt en 50-25-25 nyckel. En sådan fördelning av de centralt sålda TV rättigheterna skulle innebära att de italienska topp 4 klubbars årliga intäkter från TV skulle landa mellan €80m och €100m.

Hur det slår? Börsnoterade Juventus, idag på elfte plats i ”Football Money League”, hade enligt sitt senaste bokslut (säs2007-8) TV intäker på €125m.

För att nå ”status-quo” vad gäller TV intäkter för ”Football Money Leagues” fyra italienska klubbar måste det centrala avtalet i Serie A generera ett pris ca 30% högre än Premier Leagues nytecknade TV avtal. Problemet är att det snarare är tveksamt ifall Serie A:s centrala TV avtal överhuvudtaget kan nå Premier Leagues nivåer.

Kanske får vi istället se en innovativ ”italiensk fördelningsnyckel”? Helt klart är att de italienska klubbarna nu blir illa tvungna att utveckla sin produkt inom det område man tappat mest i förhållande till omvärdlen – match day income.

Vinnaren i denna karusell bör kunna bli Bundesliga som upplever en fin tillväxt och dit en betydande del av talangen borde omallokeras.

————————————————
* Centralt förhandlade TV avtal har ifrågasatts ur ett ”antitrust” perspektiv eftersom det kan tolkas som kartellbildning där en grupp av företag(klubbar) tillsammans agerar prissättare. Fotollens branschorganisationer menar bl.a. att man istället ska se produkten ur ett helhetsperspektiv, dvs ligan som en produkt och inte den enskilda klubben. Detta var en ganska stor issue hos de tyska konkurrensmyndigheterna i samband med Bundesligas senaste omförhandling av TV avtal.

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig1. Marknadskoncentration i Europafotbollen 2007. Observera gärna att allsvenskan är den liga som har minst skillnad mellan de starka och svaga klubbarna avseende omsättning.
saxat från: ”UEFA Benchmarking 2007” speciellt framtaget för det kroatiska ligaseminariet i Zagreb december 2008.