Lönetak för juniorer

Jag läser att elitserieklubbarna i hockey vill förhandla fram ett lönetak för spelare upp till 21 år. Genom att införa en ingångslön på 18 750 kronor vill man naturligtvis minska de stora talangernas förhandlingsstyrka gentemot klubbarna och kunna exploatera spelarna. Klubbarna säker att man inte gör det för att tjäna pengar och påpekar att ingångslönen gör att vissa klubbar till och med kan få ökade kostnader. Troligtvis menar man att en del talanger idag tjänar mindre än ingångslönen. Det resonemanget faller dock eftersom det omöjligtvis kan finnas särskilt många klubbar som vill betala mer för en spelare än vad han egentligen är värd. Och det värdet speglas förhållandevis väl i dagens regim. 
Därför borde rimligtvis talanger som förväntas vara värda mindre än 18 750 kronor i månaden inte att få något elitseriekontrakt, förstås. Klubbarna har inte råd att allokera bort resurser på spelare som kanske blir bra längre fram och samtidigt riskera att missa det intäktsgenererande slutspelet eller hamna i ett något riskfyllt kvalspel. Däremot stämmer det nog att klubbarna inte kommer att tjäna några pengar genom denna mekanism. För istället kommer klubbarna att använda pengarna till att rekrytera mer rutinerade spelare för att behålla sin sportsliga konkurrenskraft.
Man kan därför fråga sig vad klubbarna har att tjäna på förslaget. Många duktiga talanger lämnar elitserien för spel i NHL i relativt tidig ålder, oavsett hur mycket än de svenska klubbarna betalar dem. Så genom att sätta ett lönetak på talangerna så kan man exploatera denna kategori spelare under den tid de producerar i elitserien. Och de resurser som lösgörs allokeras till övriga spelare som inte är tillräckligt bra för NHL men som är väl duktiga för att vara värdeskapande i den svenska hockeyligan och därmed riskerar att värvas av andra ligor som konkurrerar om den hockeytalang som finns ute i världen.
Är det då genomförbart? Inte alls omöjligt, klubbarna borde ha förhållandevis goda möjligheter att få igenom det här i en förhandling med Sveriges ishockeyspelares centralorganisation (SICO). Det blir helt enkelt mer pengar över till deras medlemmar och det lär inte finnas särskilt många juniorer i den organisationen.

AIK Fotboll Q1 – alternativkostnaden för spelarförsäljningar

Idag presenterade AIK Fotboll AB rapport för det första kvartalet. Som vanligt ska man vara mycket försiktig med att dra några slutsatser eftersom det under det under denna period inte sker några större affärsdrivande aktiviteter som genererar intäkter. De inkomster som klubben erhåller från försäljningen av säsongskort periodiseras över året i samband med att matcherna äger rum.

Det som kan vara av intresse under 2012 års första kvartal är att AIK gjorde en profilrekrytering i form av Celso Borges som anslöt som free-agent strax efter årsskiftet. Förvisso behövde klubben inte betala någon övergångssumma men det betyder inte att spelaren är gratis för det. Ett utgående innebär att spelaren äger sitt marknadsvärde vilket innebär att om han är tillräckligt talangfull så kommer efterfrågan på hans signatur att driva upp värdet på det personliga kontraktet.

Det är också det som har hänt i samband med denna rekrytering. AIK:s personalkostnader under det första kvartalet ökade med 7.9 miljoner kronor vilket till största del kan förklaras genom den sign-on fee som man fick betala till Celso Borges. Det gör också att klubbens resultat för perioden ser svagare ut. Men precis som jag skrev i min analys av AIK:s tredje kvartal 2011 så kan klubben börja att ta höjd för högre intäkter som man kommer kunna tillgodoräkna sig från och med säsongen 2013 och flytten in på den nya arenan i Solna.

Samtidigt är det här ett lysande exempel på den alternativkostnad som uppstår när fotbollsklubbar säljer spelarkontrakt för större summor. I de flesta fall har de spelare som är aktuella för export de som har nått en så pass hög nivå att spelarnas lön är lägre i förhållande till deras prestation. Så när dessa spelarkontrakt säljs så uppstår ett talangunderskott i truppen vilket oftast skapar ett rekryteringsbehov. Och för att lösa det behovet vill klubbarna gärna hitta spelare som har förhållandevis goda dokumenterade kvalitéer. Dessa kvalitéer är också det som kostar eftersom spelarnas talang inte är någon hemlighet på marknaden. Den är observerad av väldigt många andra klubbar också. Men dessa förvärv är också förenade med risk. Det är inte säkert den rekryterade spelaren presterar lika bra i sin nya omgivning. Så det är dessa kostnader som klubbarna hela tiden måste försöka att minimera. Ett sätt är att försöka hålla nere spelaromsättningen så väl det går. 

Figuren nedanför visar en jämförelse av det första kvartalet under de tre senaste åren.

I övrigt kan vi notera att intäkterna från sponsorer och marknad har ökat med nästan tre miljoner kronor jämfört med det första kvartalet 2011, från 10.5 miljoner till 13.1 miljoner vilket till största del förklarar ökningen i rörelseintäkterna. Försäljningen av Kevin Walker till GIF Sundsvall, tillsammans med ett utbildningsbidrag för annan spelare inbringade lite drygt en halvmiljon kronor i transferintäkter.

Om vi tittar på balansräkningen så ser vi att den är förhållandevis svullen. En starkt bidragande orsak till det är de stora kortfristiga fordringarna där övriga fordringar uppgår till 25.6 miljoner kronor. Troligtvis avser det de sista delbetalningarna för de intäkter som klubben redovisade under 2011 från försäljningen av Bangura x2. Klubbens långfristiga skulder har ökat med 4.75 miljoner vilket baserat på vad som kommuniceras i kvartalsrapporten avser förutbetalda intäkter från sponsoravtal som är kopplade till den nya arenan och som därmed kommer att bokföras som en intäkt om mer än ett år men som betalades ut till AIK redan under det första kvartalet 2011.

GAIS – hur vänder de trenden?

GAIS är den första allsvenska klubben sedan Örebro SK som har redovisat ett negativt eget kapital och därmed hamnat på licensnämndens radarskärm och granskning. Tyvärr finns det ingen årsredovisning tillgänglig offentligt vilket innebär att detta inlägg utgår från de siffror som SvFF har presenterat i sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier. Det innebär att en hel del data som hade varit relevant inte syns vilket påverkar analysen som får utgå från något fler antaganden. Framför allt balansräkningen skulle jag önska få en inblick i för att få en bättre bild av verkligheten. Men trots allt så går det att grafiskt visa en del trender i utvecklingen över tid.
Att GAIS vid årsskiftet redovisade ett negativt eget kapital på 6.7 miljoner kronor beror på att kostnaderna har vuxit betydligt mer än intäkterna har gjort. De två figurerna nedan visar klubbens utveckling vad gäller rörelsekostnader och intäkter. Sedan 2006 har kostnadsmassan ökat med så mycket som 18 miljoner och 2011 var klubbens personalkostnader nästan 4 miljoner högre vad de totala kostnaderna var 2006. Intäkterna har däremot inte alls ökat i samma takt. 2011 var intäkterna från matchdag, marknad & sponsring samt centrala avtal 5 miljoner högre än motsvarande säsongen 2006. Trendlinjen för personalkostnaderna är betydligt brantare än den för rörelseintäkterna vilka trots allt är den intäktskälla som i första hand bör förväntas finansiera dessa kostnader.

Det vi också kan se att klubben har fått ökade finansiella kostnader vilket beror på att klubbens balansräkning har blivit större och den är finansierad genom skulder vilket naturligtvis kostar pengar. Under 2011 var finansnettot minus 1.5 miljoner vilket kan jämföras med minus 300 tusen för säsongen 2006. I figuren saknas kostnader för avskrivningar på spelarkontrakt vilket istället återspeglas i nettoresultatet från spelartransfers lite längre ned.

Fig1: kostnader och Fig2: intäkter (mkr). Obs: kostnaderna är exklusive avskrivningar.
Denna utveckling har lett till att balansräkningen är oerhört svag. Figuren nedan visar de stora dragen i den. Noterbart är att det bokförda värdet på klubbens spelarkontrakt är 8.4 miljoner kronor vilket är 3 miljoner högre än för ett år sedan. Det borde förklaras genom att GAIS köpte tillbaka Wanderson och aktiverade kostnaden för transfern som en immateriell tillgång på balansräkningen. Kostnaden för Wanderson skrivs därmed av linjärt över de tre år som kontraktet löper. Vi ser även att klubben endast hade 0.5 miljoner i sin kassa per den 31:a december 2011 och balanslikviditeten (omsättningstillgångar dividerat med kortfristiga skulder) var enligt SvFF:s rapport mycket svaga 0.3 vilket indikerar på att klubben upplever likviditetsproblem vilka man behöver finansiera. Vi ser också att klubbens skulder är högre än dess bokförda tillgångar. GAIS står med andra ord inför en mycket stor utmaning där man måste skapa värden ur en obefintlig kassa och de andra bokförda tillgångarna. 
Tillgångar vs Skulder & Eget kapital (mkr)
Frågan som alla ställer sig är naturligtvis hur GAIS ska lyckas att göra det och förbättra sin finansiella hälsa. Vi har läst om att klubben tänker sälja Gaisgården och på så sätt få in likviditet och en positiv resultateffekt som skulle förbättra det egna kapitalet. Ett annat sätt är att sälja spelare. Här måste vi komma ihåg att nettoeffekten från spelarförsäljningar kommer att begränsas genom avskrivningar samt nedskrivningar av de på balansräkningen bokförda spelarkontrakten. Om vi till exempel antar att Wanderson står för 7 miljoner av de 8.4 miljonerna hos de immateriella tillgångarna så skulle en försäljning av brassens kontrakt för en summa av 10 miljoner ge en positiv resultateffekt på 3 miljoner kronor. Tittar vi på klubbens spelaraffärer under de senaste sex åren så ser vi att dess nettovinster från denna aktivitet inte har varit särskilt stora. Resultatet är beräknat genom att man från klubbens intäkter från spelarförsäljningar subtraherar avskrivningar samt nedskrivningar på spelarkontrakt samt eventuella kostnader för hyra av spelare.
Man bör också fundera på hur mycket pengar som spelartruppen egentligen är värd. Alla pratar om Wanderson, men han är trots allt 26 år gammal och hade han varit så pass efterfrågad på marknaden som många påstår att han är så hade han naturligtvis inte spelat i GAIS idag. Rent bokföringsmässigt kan det också vara mer lönsamt att sälja en annan spelare som saknar bokfört värde på balansräkningen. Men frågan är hur stor den årliga driftkostnaden är för Wanderson och om det finns andra spelare i truppen som har ett värde ute på spelarmarknaden.

Men vi måste också ha i åtanke att när klubben säljer spelare så det det produktivitet som försvinner från truppen vilket ju skapar kostnader, antingen i form av ett rekryteringsbehov och/eller negativa effekter från sämre sportsliga prestationer. Och historiskt sett så visar bilden också att klubbens kostnader för spelarrekrytering har varit förhållandevis höga.

Intäkter spelarförsäljningar och det bokförda resultatet från spelartransfers (mkr)
Genom att sälja Gaisgården och att göra en eller annan spelaraffär kan man förvisso förbättra klubbens mycket ansträngda likviditet och minska det negativa egna kapitalet. Men det är inget som löser klubbens verkliga problem. Det första är dessutom en operation som kommer att öka de löpande kostnaderna eftersom klubben blir tvungen att hyra anläggningen från den motpart som man säljer den till. Vi måste också ha på minnet att GAIS inte har hamnat i den här situationen på grund av uteblivna fastighetsaffärer utan enbart eftersom kostnaderna har vuxit snabbare än intäkterna. Något som är en funktion av de historiska beslut som klubbledningen har fattat med syfte att säkerställa en viss nivå av sportslig framgång. Så sanningen är den att man måste börja göra saker lite annorlunda och lite bättre. Och man måste börja göra det ganska så fort för att undvika att situationen till slut blir ohanterbar.

Personalkostnader vs tabellplacering: Empiri från Allsvenskan

Jag har tidigare testat sambandet mellan intäkter och tabellplacering i svensk elitfotboll (det går att läsa om här). I brist på data har jag inte kunnat testa personalkostnaderna. Men idag och för tredje året i rad levererar SvFF i sin årliga presentation av de allsvenska klubbarnas ekonomier uppgifter på respektive klubbs personalkostnader.

I de stora ligorna i Europa finns det ett tydligt samband mellan personalkostnader och sportsliga resultat. Anledningen till det är att duktiga spelare vinner poäng åt klubbarna. Och för att kunna ha duktiga spelare i truppen så måste klubbarna få dem att skriva på kontrakt vilket kräver att de erbjuder spelarna det som motiverar dem till det, oftast pengar i lönekuvertet. De klubbar som har högst löneutrymme har därför bättre möjligheter att vinna fler poäng än andra. I Premier League och Championship är det senast uppmätta sambandet 74% mellan åren 1998-2007. Det betyder att sportslig framgång till 74% kan förklaras genom hur mycket pengar som klubbarna lägger på spelarlöner. Hur ser det ut i allsvenskan? Eftersom sambandet mellan intäkter och tabellposition under åren 2000-2008 hade en förklaringsgrad på 36% så borde det finnas ett liknande samband även mellan personalkostnader och tabellplacering.

I mitt enkla test har jag använt sportslig framgång som den beroende variabeln och personalkostnader som den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t.

Mellan 2009 och 2011 ser vi ett samband som har en förklaringsgrad på 26% vilket är lägre än vad jag hade förväntat mig. Tittar vi på säsongerna var för sig ser vi dock att under 2009 så var förklaringsgraden så pass liten som 7%. Och under 2011 förklarades den allsvenska tabellen till 47% genom personalkostnader. Har den allsvenska marknaden börjat genomgå en transformation där pengar gör en allt större skillnad?

En möjlig förklaring hade varit att gapet mellan de som har mest pengar till löner och de som har minst har ökat och på så sätt skapat en större skiktning i ligan. Figuren nedan visar lönestrukturen i allsvenskan säsongen 2011 respektive 2009, från den klubb som spenderar mest på löner till den som betalar minst. Förändringen är dock alldeles för att det ska kunna motivera förändringen i förklaringsgraderna. Det som i första hand sticker ut under 2009 är lagen med sjätte respektive sjunde högst personalkostnader. Det var de för året mycket mediokra upplagorna av Djurgården och Hammarby. Den första har konsoliderat sina kostnader sedan dess och den andra har omstrukturerat sig i divisionen under.

Men kanske har klubbarna generellt blivit duktigare på att utnyttja sina resurser under det senaste året. Om det nu är så och om utvecklingen fortsätter i den riktningen så kommer de klubbar som inte genererar tillräckligt mycket egna intäkter från matchdag och marknadsaktiviteter att få det svårare att försvara sina allsvenska positioner.

Mest sannolikt var 2009 ett extremt år. Frågan är om 2011 med sina 47% i förklaringsgrad var extrem år andra hållet, eller är på väg mot en större skiktning som även allsvenskan förr eller senare borde förväntas uppleva.

Vem tjänar egentligen på ett nytt kollektivavtal?

Om ni har missat det, så skriver jag varannan tisdag en krönika på magasinet Offsides nya och fräscha hemsida. Igår skrev jag den om den arbetsmarknadskonflikt som råder mellan föreningen svensk elitfotboll och spelarfacket och det faktum att spelarna har betydligt mer att förlora än att vinna (läs gärna krönikan här innan ni fortsätter här).

Arbetsmarknadskonflikter är inte alls ovanliga hos de nordamerikanska professionella sportligorna. Så sent som i vintras pågick en längre lockout i NFL där spelarfacket och representanter för klubbägarna till slut enades om ett nytt kollektivavtal, Collective Bargaining Agreement. Den stora anledningen till konflikterna är att klubbägarna sedan lång tid tillbaka har lärt sig hur man genom samarbete med varandra kan exploatera spelarnas talang och därmed kunna tjäna pengar på sin verksamhet. Det stora syftet med spelarfackens agenda och förhandlingar är därför att se till att de får en lite större del av de vinster som den amerikanska sportindustrin genererar.

I Europa däremot är konflikterna inte särskilt vanliga vilket naturligtvis beror på att klubbarna generellt inte genererar några ekonomiska vinster till sig själva. Det finns därför inga pengar för spelarna att förhandla sig till utan de lägger redan vantarna på all avkastning, och lite mer därtill.

I krönikan skrev jag att de allsvenska klubbarna skulle kunna tänkas att svara på spelarorganisationens offensiv genom samarbete och en intern överenskommelse om att sätta ett lönetak och därmed minska avkastningen från produkten fotboll till spelarna och öka den till sig själva. Men även om de allsvenska klubbarna nu inte skulle välja att samarbeta så är det ändå värt att fråga sig hur ett nytt kollektivavtal skulle komma att påverka klubbarna samt spelarna. Och om nu det svenska spelarfacket får igenom sina krav om sjukersättning och tjänstepension blir man nyfiken på varifrån pengarna ska transfereras? För det finns som sagt inga vinster som klubbarna skapar från vilka dessa försäkringar skulle finansieras. Det enda logiska svaret på denna fråga måste därför vara: Pengarna till spelarnas försäkringar tas från deras egna löner. Men är resonemanget verkligen så enkelt? 

Låt oss göra en snabb och enkel överslagsräkning. Mellan 2001 och 2010 har de allsvenska klubbarna tillsammans sålt spelare för lite drygt en miljard kronor vilket man kan tycka borde innebära att klubbarna blev ofantligt mycket rikare. Det har de inte riktigt blivit utan klubbarnas samlade egna kapital har ökat med blygsamma 130 miljoner kronor, från 137mkr till 268mkr. Resterande pengar har nästan oavkortat gått till spelarnas personliga kontrakt.
Och även om klubbarna trots allt har ökat sitt egna kapital så betyder det inte att vinsterna har betalats tillbaka till deras ägare. För utav dessa 130 miljoner kan vi identifiera en motsvarande överföring till klubbarnas balansräkningar enligt följande: De immateriella tillgångarna (på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt) har ökat med 40 mkr sedan 2001 och hos ökningen av de övriga tillgångarna sticker framför allt 85 miljoner ut vilket i första hand kan härledas till Malmö FF (35mkr investerat eget kapital [aktier] i sitt arenabolag och 20mkr i lån till arenabolaget) samt Kalmar FF (investerat 30mkr eget kapital i aktier i sitt arenabolag). Investeringarna i arenorna har dessutom inneburit ökade intäkter för klubbarna och att båda har ökat storleken på sina personalkostnader med syfte att förbättra produkten vilket på sätt kommer spelarna till godo.
Så om nu klubbarna ska betala mer i sjukersättning och tjänstepensioner så är det logiska resonemanget att dessa pengar till största del kommer att tas från den pool som redan idag går till spelarnas personliga kontrakt dvs löner. Denna pool måste – hur man än vrider och vänder på det bli mindre, förstås.

Nästa fråga borde rimligtvis bli hur det mindre löneutrymmet påverkar den enskilde spelaren? Eftersom spelarmarknaden är avreglerad med en fri rörlighet, avsaknad av lönetak respektive lönegolv, och en regim där spelarna förhandlar sina kontrakt individuellt så kan de mest eftertraktade spelarna på marknaden förhandla sig till de absolut bästa villkoren. De näst bästa spelarna får de näst bästa villkoren och så vidare. Lönegapet mellan de bästa spelarna och de sämsta blir på så sätt mycket stort.

De duktigaste spelarna är de som är de mest eftertraktade hos de allsvenska klubbarna och de borde rimligtvis uppleva den minst negativa effekten på sin grundlön när löneutrymmet minskar. Kanske skulle denna spelarkategori till och med uppleva en positiv nettoeffekt (grundlön plus försäkringar) jämfört med tidigare. Men denna vunna nytta sker ju på bekostnad av någon annan spelare. Och de spelare i de allsvenska trupperna som är minst efterfrågade av klubbarna drabbas troligtvis hårdare. Förvisso får dessa spelare en viss procent av sin lön i andra ersättningar som ett nytt kollektivavtalet reglerar fram, men denna procent blir baserad på en lägre nominell inkomst vilket riskerar att orsaka att denna spelarkategoris totala kaka blir lite mindre än vad den ursprungligen var under den tidigare regimen.

Frågan är därför om det verkligen är klubbarna som spelarna ska förhandla med? Därifrån finns det verkligen inte särskilt många fler ören att krama ur. Så borde inte spelarna prata med varandra istället? Med tanke på att de redan lägger beslag på alla vinster i industrin borde en mer relevant fråga var hur dessa vinster ska fördelas mellan spelarna. En ädel lösning skulle till exempel kunna vara att de svenska spelarna kommer överens om en intern och progressiv skatt baserad på deras bruttolöner och som de betalar in. Dessa medel skulle gå till tjänstepensionsförsäkringar och privata sjukförsäkringar som spelarna tecknar kollektivt. Progressiviteten i modellen innebär att den skulle ge en bättre försäkring till de spelare som behöver det mest, det vill säga de som i ett tidigt skede får sina karriärer förstörda. Något som finansieras av stjärnorna som har haft förmånen att klättra i spelarnas egna hierarki. 

Vem säljer Leo Messi?

Till den franska tidningen L´Equipe säger Barcelonas president Sandro Rossel att en privatägd klubb skulle sälja Leo Messi för att tjäna pengar men det gör inte FC Barcelona.
Det är naturligtvis mycket möjligt att så skulle vara fallet. Vi minns mycket väl hur Manchester United sålde Christiano Ronaldo till Real Madrid för £80 miljoner. Man gjorde det för att det var en fantastisk affär som visade sig vara värdeskapande för samtliga inblandade parter. Ronaldo fick en högre lön i Spanien och Real Madrid har sedan affären genomfördes både ökat sina intäkter samt klubbens vinst. Och på andra sidan transfern fick Manchester United extremt bra betalt samtidigt som man inte har förlorat några marknadsandelar. Men en förutsättning för att affären överhuvudtaget skulle bli av var att Real Madrid har en omsättning som är ungefär €100 miljoner högre än ManUtd. Christiano Ronaldos producerade nytta är därmed högre i Real än vad den var i den engelska klubben.
Nu var det här var enbart en beskrivning av de finansiella drivkrafterna bakom affären. Och det var säkert inte det budskap som Rossel försökte föra fram. Så låt oss fundera om huruvida Leo Messi hade varit kvar i Barcelona om nu klubben skulle ha privata ägare. Kan vi vara säkra att Leo Messi skulle få lämna Barcelona? Kanske beror det på vilken ägare som det rör sig om.
Skulle Roman Abramovich äga Barcelona så skulle troligtvis Messi spela där idag och även nästa säsong, tillsammans med alla andra av hans nuvarande lagkompisar. Erfarenheten från England säger att Romans rationella val när det kommer till fotboll utgår från att maximera antalet vunna poäng och titlar och inte finansiell avkastning. Skulle Barcelona däremot ägas av familjen Glazer så hade kanske utfallet blivit annorlunda. Erfarenheten från Tampa Bay och Manchester United säger oss att Glazers rationella val helt och hållet grundar sig på att maximera de finansiella nyckeltalen, i första hand intäkter minus rörelsekostnader.
En sak är helt säker, skulle Barcelona ha haft intäkter i storleksordningen som en medelklubb i den spanska ligan har så hade Leo Messi för länge sedan ha varit såld till en klubb som befinner sig högre upp i fotbollens näringskedja. Liksom många av de andra storspelarna som Barcelona själva har producerat i La Masia. Och det oavsett om klubben hade varit privatägd eller inte. Att Messi spelar kvar i Barcelona beror till största del på att ingen annan klubb i världen har tillräckligt stora intäkter för att med hjälp av dessa både övertala den katalanska klubben samt spelaren. 
Så även om Barcelona skulle ägas av familjen Glazer så är det inte säkert att det hade varit just Leo Messi som skulle ha blivit såld. För kanske hade istället någon eller några andra av de duktiga spelarna i dagens Barcelona ha blivit transfererade till andra klubbar. 

MFF spelarkontrakt & cash flow 2012

I skymningspressen kunde vi idag läsa om de utgående kontrakt som Malmö FF behöver managera under året. Det rör sig om bland andra om de mer eller mindre produktiva spelarna Johan Dahlin, Jimmy Durmaz, Wilton Figueiredo och Daniel Larsson. Att spelares kontrakt löper ut är naturligtvis en del av klubbarnas vardag. Det som är mer intressant är hur klubbarna kan hantera det och vilka förutsättningar de har för att göra det.

Sedan flytten in på Swedbank Stadion har MFF:s kostnadskostym ökat markant. Till största del beror det på de höga kostnader som den nya arenan har fört med sig. Klubben som äger samtliga kommersiella rättigheter på arenan har svårt att utnyttja kapaciteten och den står mer eller mindre tom under fler än 90% av årets dagar. Det är ansträngande för klubbens finanser. 

Under 2011 löste MFF sitt finansieringsbehov genom att tillföra 28.5 miljoner i kapital genom att sälja vinstandelar i spelartruppen. Även gruppspelet i Uefa Europa League genererade stora intäkter men som troligtvis ännu inte i sin helhet hade betalats ut från Uefa innan förra årets utgång. Under 2012 spelar MFF enbart allsvenska matcher samt svenska cupen och möjligheterna att sälja vinstandelar i spelartruppen är naturligtvis betydligt mer begränsade. En fråga som dyker upp är hur klubben kan hantera ett sådant år och samtidig möta ett förmodat investeringsbehov i nya spelarkontrakt.

Figuren längre ner i inlägget visar klubbens kassaflöden så som de skulle kunna se ut under 2012. Man gick in i året med 5.9 miljoner kronor i kassan. Ett troligt kassaflöde från Ebitda (under en förhållandevis framgånsgrik allsvensk säsong) borde ligga i trakterna av minus 20 miljoner vilket kräver finansiering, förstås.

Detta löser sig till stor del genom en mycket trolig och rejält positiv förändring i rörelsekapitalet som till största del beror på att Uefa betalar ut de intäkter från Europaspel som Malmö FF redovisade i 2011 års bokslut men som inte betalades ut under förra bokslutsåret (orsakade en negativ förändring i rörelsekapitalet för 2011).

figuren visar en simulering av MFF:s möjliga kassaflöden under 2012. Svarta staplarna är utgående balans respektive års slut. Röda staplar = negativt kassaflöde. Gröna = positivt kassaflöde.
Klicka på bilden för bättre upplösning.

Vid detta vägskäl står klubben, och man vet också om att ett antal spelare troligtvis kommer att lämna. Knäckefrågan är hur man bäst hanterar det:

Ett sätt skulle kunna vara att försöka avyttra samtliga spelare som har utgående kontrakt redan under sommaren. Problmet är att varje utgående kontrakt har en begränsad uppsida på transfermarknaden eftersom spelaren med ett halvår kvar på kontraktet äger en stor del av sitt egna marknadsvärde  Här ska alltså nyttan från transferintäkterna värderas mot alternativkostnaden som uppstår i samband med en hög spelaromsättning mitt under sommaren.

Ett annat sätt skulle kunna vara att försöka sälja en duktig spelare med lång tid kvar på kontraktet vilken på egen hand skulle kunna generera högre intäkter och skapa utrymme för en lägre spelaromsättning under innevarande år. En sådan strategi hänger samtidigt på ifall det finns en efterfrågan på ett sådant affär. Och att det finns likviditet i en transfermarknad som var ganska passiv under vinterns transferfönster.

Det vi med tydlighet också ser i figuren är att hanteringen av spelarkontrakten (och hur dessa realiseras) blir direkt avgörande för klubbens förmåga att kunna hantera spelaromsättningen som förr eller senare dyker upp. Transferintäkter skapar utrymme till att kunna köpa loss spelarkontrakt av andra klubbar. Ett utrymme som dock begränsas av det faktum att klubben redan under det förra året har kapitaliserat en del av framtida transferintäkter och behöver därför betala ut en okänd summa pengar till sina finansiärer när spelare säljs. 

Så länge klubben klarar av att göra enstaka stora spelaraffärer gör enstaka bosmanfall mindre skada. Men det är också ganska uppenbart att Malmö FF behöver ett någorlunda regelbundet spel i internationella cuper för att kunna fortsätta finansiera sin nuvarande kostnadskostym.

Klubben ser ut att kunna klara 2012 års kassaflöden förhållandevis väl trots allt. Hur man hanterar sina spelarkontrakt under 2011 kommer däremot vara direkt avgörande för den närmaste framtiden. Och det finns ett mycket begränsat utrymme för misstag.

Sändningsrättigheterna till Bundesliga

Idag annonserades att Sky Deutchland AG har vunnit auktionen om de nationella sändningsrättigheterna för Bundesliga för fyra säsonger med start 2013-14. Enligt Bloomberg får Sky betala €468 miljoner per år. Totalt sätt inklusive de free-to-air rättigheter som Bundesliga säljer förväntas den högsta ligans intäkter från media att öka till cirka €600 miljoner, en ökning med 52% från det nuvarande avtalet.

Den stora ökningen är kanske något förvånande eftersom Sky Deutchland som har haft rättigheterna sedan 2009 inte tjänar några pengar på sin verksamhet. Anledningen till det är att tyskarna inte vill betala för att se på TV. De ser inget värde i det som sänds på betalkanalerna och The Economist hade för  snart två år sedan en artikel om det (läs den gärna här).

Så man kan naturligtvis fråga sig varför Sky Deutchland betalar ännu mer pengar för den kommande perioden. Det sägs att bl.a. Deutche Telecom och Al Jazeera konkurrerade om rättigheterna vilket naturligtvis drev upp priset. Det senare bolaget knyckte i höstas rättigheterna till den franska ligan framför näsan på de förra innehavarna Canal Plus.

Så alternativet för Sky Deutchland hade varit att inte köpa sändningsrättigheterna till Bundesliga och då hade  man troligtvis ha fått stänga igen butiken inom en snar framtid. Premium Sporträttigheter i allmänhet och toppfotboll i synnerhet är kanalbolagens enskilt största försäljningsdrivande rättighet. För att finansiera förvärvet räknar Sky Deutchland AG (som till 49% ägs av Rupert Murdochs NewsCorp) med att resa €300 miljoner genom en nyemission under 2012. Till aktieägarna säger bolaget att man kommer att gå med vinst 2013. Det har man dock sagt flera gånger tidigare och det här blir den åttonde emissionen sedan bolaget noterades på den tyska börsen 2005.

Så den här affären är troligtvis något av sista chansen för Sky att överleva i Tyskland. Bolaget måste öka antalet abonnenter från de ca 3 miljoner som man idag har. Den tyska marknaden är som bekant mycket större än men Sky måste få tyskarna att ändra sitt konsumentbeteende och få dem att allokera mer av sina disponibla inkomster från andra varor och tjänster till att köpa betal-TV.

Hur stor effekt får då avtalet för de tyska klubbarna? Nedanstående figur simulerar en ungefär ökning från dagens nivåer och hur den kommer att distribueras till ligans samtliga klubbar, från Bayern München som får mest pengar, till den klubb som får minst. Förvisso kommer de tyska klubbarna att uppleva ökade intäkter och man kommer att öka sin konkurrenskraft mot omvärlden och får därmed bättre möjligheter att konkurrera om talang. Steget till den absoluta toppen är dock fortfarande relativt stort och om ett par månader kommer Premier League att lägga ut sina sändningsrättigheter till försäljning. Marknadsbedömare pratar om en ökning på 35-50%, då främst från tillväxtmarknaderna i Asien.

Klubbarna i Bundesliga får nu hålla tummarna att Sky Deutchland är framgångsrika och lyckas nå lönsamhet. Om tysken till slut lär sig att betala för TV så finns det mer pengar att hämta i framtida avtal. Om Sky däremot misslyckas så är den framtida tillväxten på ligans mediaintäkter begränsad.  

Djurgården Fotboll bokslut – Dead Money & Commercial Death

Djurgården Elitfotboll AB som driver Djurgårdens elitverksamhet redovisade en förlust på dryga 20 miljoner för bokslutsåret 2011 och har under de tre senaste åren haft ett samlat underskott på 69 mkr.
Under hösten skrev jag detta inlägg som analyserade händelseförloppen som har lett till den mediokra trenden. Denna gång kommer jag fokusera om huruvida klubben kan förväntas att nå en ekonomi i balans och när? För att kunna eliminera förlusterna behöver Djurgården både öka intäkterna och se över kostnaderna. På intäktssidan kan vi se att man under det förra året har lyckats vända den negativa trenden och lyckades växa igen.

I resultaträkningen ser vi att Ebitda har blivit mindre dålig. Och den hade varit något bättre under 2011 om klubben inte hade tagit på sig kostnader för en arenautredning samt reservation för en eventuell kostnad som en skatterevision menar att klubben ska påföras. Men även utan dessa kostnader så skulle klubbens resultat vara mycket mycket svagt.

Nedanför Ebitda märker vi i första hand avskrivningar på spelarkontrakt. För ungefär en månad sedan läste jag en direkt felaktig definition av denna kostnad. I den stod det att kostnaden för avskrivningar uppstod i samband med att klubben inte hade lyckats sälja spelare och att spelartruppen därför minskade i värde. Det är naturligtvis fel och de redovisade avskrivningarna är helt enligt plan i enighet med rådande redovisningsprinciper.

När klubben köper loss ett kontrakt från en annan klubb så betalar man en transfersumma. Denna summa definieras som en investering för nuvarande och kommande år och istället för att kostnadsföras i sin helhet under förvärvsåret, så aktiveras spelarkontraktet som en tillgång på balansräkningen och skrivs sedan av linjärt under kontraktets löptid. När t.ex. Djurgården köpte kontraktet med Johan Oremo för 10mkr och skrev ett nytt med spelaren med en löptid på 4.5 år så blev avskrivningen på detta kontrakt 10 mkr/5 bokslutsår = 2mkr per år i avskrivning. Och denna avskrivning samt dessa på andra köpta spelarkontrakt finns där, oavsett om klubben säljer spelarkontrakt eller ej. Och kostnaden för avskrivningar kommer troligtvis att finnas även i framtiden eftersom Djurgården rimligtvis även kommer att köpa spelarkontrakt också i framtiden.

Det vi också kan se i resultaträkningen är att Djurgården under 2011 har finansierat sina kostnader för spelarförvärv genom att sälja vinstandelsbevis för 3.6mkr.

När alla intäkter och kostnader är hopräknade så uppgår förlusten för bolaget på minus 22 mkr. Låt mig försöka bena ut varför.

Sunk costs aka dead money
En viktig anledning till klubbens negativa resultat är att man har haft en möjlighet att ta dessa förluster. Magnus Pehrsson har kunnat rekrytera i stort sett en helt ny trupp och betrakta de gamla misslyckade förvärven som den sunk cost dessa de facto är. Det betyder att värderingen av de spelare som klubben har värvat under Pehrsson ledning baseras på deras förväntade prestationer och de framtida intäkter som klubben förväntas att kunna generera från de olika inkomstklasserna. Allstå inte baserat på det (icke)utrymme som klubbens intäkter kontra befintliga kostnader i dagsläget ger. Det skulle i så fall betyda att klubben hade behövt vänta till de gamla kontrakten löper ut och fram till dess identifiera och rekrytera spelare vars anskaffningskostnad rymmer sig inom en obefintlig budget.

Problemet med en sådan strategi är att de gamla spelarkontrakten inte är produktiva vilket troligtvis skulle leda till att klubben skulle förlora än mer intäkter och tiden i mediokerheten skulle därmed på så sätt förlängas. I Djurgårdens personalkostnader för 2011 finns det därför en hel del så kallade döda pengar som belastar resultaträkningen men som inte genererar någon nytta. I första hand handlar det om kontrakten med Prince Ikpe Ekong, Johan Oremo och Kennedy Igboananike. 

Kassaflöde
För att kunna ha en sådan strategi behövs det tillgång till kapital. I kassaflödesanalysen ser vi att klubben under de senaste åren har haft ett stort finansiringsbehov, förstås. Det negativa Ebitda måste finansieras på något sätt och klubbens misslyckade spelarrekryteringar har förutom dåliga prestationer för laget i ligan, inte heller har genererat några inkomster när de förr eller senare lämnar klubben.

Under 2011 finansierade bolaget sig genom 15 Mkr i kapitaltillskott vilket var ett lägre belopp än 2010. Noterbart är att Djurgården under 2011 hade ett positivt kassaflöde från handel med spelarkontrakt. Men här handlar det i första hand om att klubben har sålt vinstandelsbevis i spelare för 3.6mkr.

Pehrsson har under vintern pratat om hur klubben har byggt ett nytt lag utan en enda extern krona inblandat. Det är naturligtvis en sanning med en väldigt stor modifikation eftersom klubben har haft ett finansieringsbehov vilket man har löst genom kapital från externa finansiärer. 

Och det hela är lite tragikomiskt om vi ska se saken från ett investerarperspektiv. Tidigare köpte investerarna vinstandelsbevis i spelare som klubben identifierade och rekryterade. Tanken var att dessa spelare skulle göra nytta åt klubben men även skapa avkastning till investerarna när spelarna så småningom såldes vidare till klubbar högre upp i fotbollens näringskedja. Alternativt genom att få en del av vinsterna från spel i Europacuperna som spelarnas prestationer bidrog till. Istället visade spelarna sig inte vara tillräckligt duktiga och blev en sunk cost för klubben. Och för att lösa det problemet måste nu investerarna även betala spelarnas återstående tid på kontraktet.
Commercial death
De döda pengarna är dock inte den enda anledningen till att Djurgården redovisar stora förluster. Ration personalkostnader i förhållande till intäkter var under 2011 inte större än 66% vilket egentligen inte avviker särskilt mycket från det allsvenska genomsnittet. Det måste med andra ord finnas en annan del i verksamheten som kostar alldelses för mycket pengar. Och det gör det också och den syns till stor del i de förhållandevis höga ”övriga kostnaderna” i resultaträkningen som utgör så mycket som 55% av klubbens omsättning. Dessa kostnader finns till största del hos Djurgårdens Fotboll Försäljning AB (DFFAB) som är ett helägt dotterbolag till Djurgårdens Elitfotboll AB som driver elitverksamheten.

DFFAB bedriver Djurgårdens reklam- och marknadsaktiviteter, sponsring samt köp och försäljning av souvenirer. Alla intäkter och kostnader som är förenliga med denna del av klubbens verksamhet finns i det bolaget. Om vi tittar på lönsamheten i DFFAB så ser vi ganska snabbt att klubben betalar ett ganska högt pris för att sälja sponsorpaket och sina souvenirer. Kostnaden för sålda varor under 2011 landade på 2.6mkr vilket indikerar att Djurgården under det förra året sålde souvenirer för cirka 5mkr. Resterande inkomster kommer från sponsorer och samarbetspartners. På kostnadssidan finns förutom inköp av varor även personalkostnader samt övriga omkostnader för försäljning och marknadsföring samt lokalhyror etc.

Under 2010 var nettoresultatet från denna verksamhet endast 2 mkr. Tyvärr finns det idag ingen officiell data tillgänglig för 2011 års vinst men baserat på de senaste årens trend borde det ha landat någonstans i intrevallet 3-5mkr. Det är lite anmärkningsvärt att Djurgårdens marknadsintäkter är så fascinerande låga med tanke på det starka varumärket klubbledningen ständigt påstår att klubben har. Det blir också rentav genant om vi sätter dessa intäkter i relation med de kostnader som klubben har allokerat till den kommersiella delen av verksamheten. Frågan är om inte småklubbar som t.ex Gefle och Trelleborg har ett större netto från sina i det närmaste obefintliga marknadsaktiviteter än vad Djurgårde har haft under de senaste åren. Här finns troligtvis den allra största förbättringspotentialen att hämta, frågan är – kan man?

Tid för profit
En intressant fråga är naturligtvis när Djurgården Elitfotboll AB kan förväntas redovisa svarta siffror. Under 2012 kommer klubben att till viss del kunna kapitalisera sin siste (i alla fall sista hela) säsong på Stadion. Under vintern har det även försvunnit ett par döda pengar ur truppen. Men det är nog inte särskilt troligt att klubben kommer att kunna redovisa ett positivt resultat på den nedersta raden redan för bokslutsåret 2012. Det är inte heller helt osannolikt att det kommer att finnas ytterligare finansieringsbehov under detta år.

Under 2013 flyttar klubben in i toppmoderna arenafaciliteter som förutom bättre publikkapacitet även rymmer exklusiva stolar och utrymmen som går att paketera och sälja till ett betydligt högre pris än vad klubben har kunnat göra tidigare. Intäkterna och lönsamheten under matchdagen kommer att ges goda möjligheter att öka ganska rejält.

Att lämna Stadion har varit en het potatis, förstås. Klubbledningen har använt förbundets arenakrav som ett politiskt verktyg att göra flytten. Det är dock ingen tvekan om att det största motivet till en flytt är ekonomin. Ju fortare man kan börja nyttja fastigheterna, desto större är chansen att klubben kan finansiera sin elitverksamhet på egen hand. Men det kommer inte att ske av sig självt. Förutom den sportsliga ledningens prestationer så måste även marknadssidan rannsaka sig själva och börja leverera resultat.

Seriefinal i Bundesliga – David mot Goliat

Ikväll spelas matchen mellan Borussia Dortmund och Bayern München. Ett möte som kan komma att avgöra vem som vinner titeln i årets Bundesliga. Även om matchen på planen förväntas att vara jämn och oviss så spelar klubbarna i en helt annan division om vi tittar på hur mycket pengar båda spenderar på sina spelartrupper. Följande figur visar personalkostnaderna för båda klubbarna samt Borussia Dortmunds procentuella andel. Dortmunds resurser är ungefär en tredjedel av det som Bayern kan spendera och naturligtvis spenderar. Den relativa skillnaden mellan Bayerns och Dortmunds personalkostnader är ungefär lika stor som den mellan Real Madrid och Valencia eller Atletico Madrid i den spanska ligan.

Den mycket enkla anledningen är att Bayern München har ett mycket starkare globalt varumärke än alla andra klubbar i Bundesliga vilket man framgångsrikt har kunnat exploatera.

För lite drygt tre år sedan skrev jag i detta inlägg att förändringen i sättet att sälja sändningsrättigheter i Italien (från individuell till kollektiv) kunde förväntas leda till en omallokering av talang från Serie A till Bundesliga som under de senaste åren har upplevt en stark tillväxt på sponsorsidan. Men faktum är att från de €150 miljonerna som sponsormarknaden har vuxit med sedan säsongen 2006/07 så har Bayern München fått ungefär 50% av denna tillväxt och de övriga klubbarna i ligan har fått dela på resten. Och av Bundesligas totala marknad för sponsorintäkter har idag Bayern München ensamma så mycket som 35%.
Så effekten är snarare att redistributionen av talang i första hand sker till Bayern München som tack vare det kan förstärka sin internationella konkurrenskraft. De övriga tyska klubbarna däremot, är fortfarande små spelare jämfört med övriga toppklubbar i Europa och detta förhållande kan förväntas att bestå inom en närliggande framtid. Bortsätt från enstaka skrällar i de europeiska klubbarna bör vi därför inte förvänta oss några framstående placeringar från andra än Bayern München
Det som däremot är anmärkningsvärt är att Bayern inte är mer överlägset i Bundesliga än vad man de facto är. Förvisso har klubben vunnit hela sju ligatitlar under de senaste 10 åren men de majestätiskt överlägsna resurserna borde generera än fler mästerskap och med en större marginal.
Kanske skulle det kunna förklaras med hjälp av ”Hirshleifer’s paradox of power” som är ett påstående om att den starkare i en tävling inte kommer att bli ännu starkare utan faktiskt svagare eftersom den svagare har incitament att göra mycket större ansträngningar givet sina resurser.
Eller så är det helt enkelt en medveten strategi av Bayern München. Genom att då och då dela ut titlar till de andra klubbarna i ligan och inte vara helt överlägset hemma i Tyskland, så minskar man risken för uppror från de andra lagen med krav på att dela med sig av resurserna.