Elfsborg – end of competitive advantage period

För ungefär en månad sedan informerades vi om att Elfsborg skulle göra en förlust för bokslutsåret 2011 som uppgår till 6.5 miljoner. Efter att till slut ha fått ta del av årsredovisningen tänkte jag i detta inlägg skriva om vad det är som kostar Elfsborg så mycket pengar och analysera den trend som klubben befinner sig i.

2011 blev återigen ett år som Elfsborg, trots favoritskap, inte nådde hela vägen sportsligt. En tredje plats i den allsvenska tabellen och utslagna ganska tidigt i kvalet till Europa League, lite förnedrande av norska Aalesund. Klubbens rörelseintäkter utvecklas dock fortfarande positivt vilken är en förutsättning för att kunna ha en möjlighet att fortsätta i den absoluta toppen.

Vi ser att publikintäkterna ökade kraftigt vilket dock var väntat efter att man under den allsvenska säsongen attraherade nästan 25 tusen fler åskådare än det förlorade publikåret 2010 där flera ogenomtänkta och icke kundvänliga beslut fattades av det svenska fotbollskollektivet. Men faktum är att publikintäkterna under 2011 inte var bättre än näst lägst under de senaste sex åren.

Även utvecklingen i marknadsintäkterna har bromsats in under det senaste året och för klubbens bästa så får Elfsborg hoppas att det var ett tillfälligt trendbrott. Vi ser också att intäkterna från internationella cuper minskade med fyra miljoner och försäljningar av spelarkontrakt gav en vinst som var nästan 20 miljoner lägre än året innan. Det realiserade kontraktet med Denni Avdic var inte lika exklusivt som i fallet Emir Bajrami som såldes 2010.

I resultaträkningen kan vi se att klubbens personalkostnader har minskat 8.5 miljoner vilket med största sannolikhet beror på att man hade mindre utgifter från sign-on bonusar. Storleken på dessa drivs ju till stor del av hur mycket pengar klubben får in från extraordinära intäkter som spelarförsäljningar samt internationella cuper. Men vi ser att trots det så är klubbens personalkostnader förhållandevis höga i förhållande till rörelseintäkterna och uppgår till 70%.

Vi ser också att klubben levererar en negativ Ebitda från den allsvenska rörelsen. Avskrivningar av spelarkontrakt är en hög kostnad för klubben som har haft en strategi att i första hand rekrytera nordiska spelare vilket naturligtvis kostar pengar. Denna kostnad är inget kassaflöde utan speglar de historiska värvningarna. Vi ser dock att den har legat på en hög nivå under de senaste tre åren vilket med tydlighet visar att klubben har varit tvungna att investera mycket pengar i spelartruppen för att behålla sin allsvenska toppstatus. Under 2011 köpte Elfsborg spelarkontrakt för 12.7 miljoner.

Kassaflödesanalysen berättar för oss hur klubben har finansierat sin verksamhet. Negativ Ebitda har burits upp av en positiv förändring i rörelsekapitalet där samt en liten vinst från spel i internationella cuper. Sålda spelarkontrakt har finansierat köpta dito samt 4 miljoner i investeringar i materiella anläggningstillgångar. Det ser ut att ha varit ett ganska odramatiskt år men hur stark rustad står klubben inför framtiden?

För en fotbollsklubb är det relativt svårt att diversifiera sig och på så sätt skapa sig konkurrensfördelar. Även om man har lojala supportrar så har många konkurrenter det också. Det är också svårt att positionera sig med hjälp av banbrytande spelsystem och taktiker då de lätt kan anammas samt hitta motmedel mot. Inte heller är en egen talangutveckling någon större konkurrensfördel eftersom spelarmarknaden är förhållandevis effektiv där klubbar kan köpa och sälja talang beroende på underskott respektive överskott på olika positioner i truppen. Sportekonomen Stefan Szymanski brukar säga att den enda stora konkurrensfördelen är förmågan att generera intäkter och med hjälp av dessa finansiera spelartruppen.

Sedan 2005 har Elfsborg haft sin nya arena som en konkurrensfördel, en ganska stor sådan skulle jag vilja säga. Tack vare en mycket billig byggkostnad (118 mkr) har klubben kunnat fördubbla sina intäkter från matchdagen och sponsorer, och allt det till en mycket låg årlig kostnad. Det har bidragit till att Elfsborg har kunnat ha högst personalkostnader av alla klubbar i allsvenskan och därmed på ett förhållandevis framgångsrikt sätt har kunnat göra saker som man helt enkelt har önskat att göra. Elfsborg har haft en stor framförhållning i sina spelarkontrakt och man har försäkrat dessa med långa löptider vilket man betalat en premie för, naturligtvis. Allt detta är något som har bidragit till att Elfsborg under 2012 ska försöka att kvalificera sig till gruppspel i europacuperna för sjunde året i rad och från vilka man under de senaste sex åren har gjort en nettovinst på 32 miljoner kronor. Man har befunnit sig i en circle of success.

Men, det är väldigt få privata monopol som förblir långvarliga. Och ibland gäller det även inom fotbollen, framför allt på mindre utvecklade marknader som den svenska trots allt är. Under de senaste åren har några av de allsvenska konkurrenterna också flyttat in i nya faciliteter vilket har inneburit att de har ökat sina kostnader för spelartrupperna. Även om Malmö FF:s ekonomi inte är i balans så har klubben allokerat mer pengar till spelartruppen av den enkla anledningen att man måste vara ett topplag för att Swedbank Stadion ska ha en chans att bära sig. IFK Göteborg upplever mycket starka tillväxtsiffror vilket man håller på att omsätta i handling vad gäller investeringar i spelartruppen. Och fler klubbar är på väg att få sina faciliteter uppgraderade. 2013 flyttar tre stockholmsklubbar in i toppmoderna faciliteter av absolut största klass vilket kommer att ge bättre möjligheter för klubbarna att kunna öka sina resurser. 

Denna pågående process är något som sakta men säkert pressar Elfsborgs marginaler genom att göra det svårare och dyrare för klubben att hålla sig kvar i den allsvenska toppen. Och tittar vi i klubbens resultaträkning så syns denna trend ganska tydligt. För ett år sedan skrev jag i detta inlägg om att Elfsborg behöver fortsatta miljoner från europaspelet och att man skulle klara av ett års misslyckande. Därför blir årets säsong extra viktig för Boråsarna.

Man kan naturligtvis argumentera att Elfsborg har så mycket som 28 miljoner i eget kapital. Å andra sidan är i stort sett allt bundet i immateriella tillgångar i form av spelarkontrakt*. Klubbens rörelsekapital** är däremot negativt och i kassan fanns det inte så mycket mer än fem miljoner kronor per den sista december. Den nye tränaren Jörgen Lennartsson kommer förvisso till en på papperet meriterad spelartrupp men hans möjligheter att korrigera den efter eget behov är kraftigt begränsade.

Den finansiella risken i Elfsborg. Vi ser att klubbens balansräkning har försvagats något under de två senaste åren. Rörelsekapitalet är negativt med 24 miljoner i omsättningstillgångar och 30 miljoner i kortfristiga skulder.

Intressant är också att läsa hur klubbens ordförande Bosse Johansson försvarar förra årets negativa resultat. Han har naturligtvis rätt i Elfsborg sannolikt hade kunnat undvika ett minusresultat för 2011 om man bara sålt en spelare extra. Det är naturligtvis inget självändamål att redovisa svarta siffror varje säsong utan ett bokslut är just vad det är, en ögonblicksbild per den sista bokföringsdagen respektive rapportperiod. Strategin måste komma i första hand och att göra saker bara för att frisera siffrorna är inget annat än värdeförstörande aktiviteter. Företag hamnar inte på obestånd och går i konkurs på grund av dåliga periodiserade resultat utan man gör det för att pengarna tar slut och ingen är beredd att skjuta till mer. Det som däremot är intressant i ordförandes kommunikation med marknaden är att han för första gången pratar i termer av värdering av spelartruppen. Och visst har han en poäng. Det finns spelare som är lågt värderade i balansräkningen. Men det finns naturligtvis även spelare som är högt värderade, för högt till och med som i t.ex fallet Amadou Jawo vars bokförda värde lär uppgå till ca 6mkr.

Så hur bör vi förhålla oss till värderingen av Elfsborgs spelarportfölj? Lår oss titta på det från ett historiskt perspektiv. För tre år sedan, inför säsongen 2009 värderades klubbens immateriella tillgångar till 26 miljoner. Inför 2012 värderas den till 25 miljoner. Båda upplagorna har ett par prospects som man kan förvänta sig slår igenom och när tiden är mogen säljs vidare. Tittar vi på hur truppen är strukturerad efter ålder ser vi däremot en stor skillnad mellan de två upplagorna. Rent statistiskt borde årets trupp vara högt värderad jämfört med 2009 års dito.
Figuren visar antal spelare per ålderskategori i Elfsborgs trupp säsongen 2012 respektive 2009. Datakälla: svenskfotboll.se
Med tanke på den höga åldern kan vi också anta att klubbens investeringsbehov kommer att vara större framgent. Och man möter detta behov med krympande marginaler vilket ger betydligt mindre utrymme till rekryteringsmisstag än vad man har visat de senaste åren. För faktum är trots allt att 2009 år trupp är kapitaliserad utan att Elfsborg har stärkt sin ställning på den allsvenska marknaden och man står här med svagare finansiella nyckeltal än vad man hade efter bokslutet 2008

Jim Collins har gjort sig ett namn genom att forska om framgångsrika företag och har skrivit flera böcker däribland From Good to Great. För ett par år sedan publicerade han How the Mighty Fall där han skriver om hur till synes duktiga företag till slut hamnar på obestånd. Ett av de mer tänkvärda styckena var följande:

“This process of looking at historical evidence created at the time, before a company falls, yields one of the most important points to come out of this work: It turns out that a company can indeed look like a picture of health on the outside yet already be in decline, dangerously on the cusp of a huge fall. just like Bank of America 1980. And thats what makes the process of decline so terrifying; it can sneak up on you, and then – seemingly all of the sudden – you are in big trouble”
Jag skulle vilja påstå att Elfsborg idag befinner sig i en nedåtgående spiral. Klubben har kommit till en fas med en sämre likviditet och är idag mer känslig för kassaflödesbortfall som kan uppstå i samband med uteblivna intäkter i europacuperna samt spelarförsäljningar.

Men det finns fortfarande tid att korrigera färdriktningen, det förutsätter att klubbledningen är medvetna om situationen och att man kan fatta rätt beslut den närmaste tiden. Elfsborg behöver uppgradera effektiviteten i sin organisation. Kanske blir man tvingad till att korrigera sin spelarkontraktsstrategi. Eller så lyckas man att kvala in till Europa League redan i höst och köper sig därmed ytterligare lite tid.

———————————
* Redovisningsrekommendationerna är att de kontrakt som klubbarna förvärvar från andra klubbar ska aktiveras på balansräkningen som en immateriell tillgång och vars värde man skriver ner linjärt över det nya kontraktets löptid. Till exempel om Elfsborg värvade Jawo för 10 miljoner från Gefle, så ökar klubbens immateriella tillgångar med 10 miljoner och den årliga avskrivningskostnaden under fem år blir 2 miljoner.
** Rörelsekapital är omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder och är det kapital som man behöver för att finansiera den löpande verksamheten. Behovet är industri och ofta säsongsberoende. I allsvenskan har vi sett klubbar överleva med en balanslikviditet på 0.5 även om det har visat sig vara tajt.

Örebro SK bokslut 2011

Efter att Örebro SK vann det lilla silvret säsongen 2010 förväntade sig många att klubben skulle ta ytterligare ett steg och kunna utmana om det allsvenska guldet. Istället blev det något av ett antiklimax och klubben slutade på en tolfte plats. Men ska vi egentligen vara förvånade? Redan under hösten för snart 18 månader sedan skrev jag att vi troligtvis skulle få se en korrigering av de sportsliga resultaten.
Om vi tittar på figuren nedanför så ser vi ÖSK:s sportsliga respektive kommersiella marknadsandel, det vill säga klubbens rörelseintäkter i förhållande till allsvenskans samlade intäkter kontra klubbens sportsliga marknadsandel, antalet vunna poäng dividerat med alla de poäng som allsvenskan delar ut till sina lag. Vi kan konstatera att klubben under flera år har upplevt en mycket hög prestation på planen i förhållande till sina resurser. Att den sportsliga prestationen förr eller senare skulle korrigeras var däremot inte förvånande, även om resultaten under 2011 kanske blev lite sämre än vad man kunde befara.

ÖSK sportsliga prestationer har under 2011 kommit ner till mer ”normala” nivåer.

Den höga produktiviteten är också något som klubben har belönats med i sin resultaträkning vilket vi väldigt tydligt kan se i flerårssummeringen nedan. Än så länge har också klubben fortsatt att visa en stark karaktär i sin budgetdisciplin. I det här inlägget hade jag tänkt få en överblick över 2011 års finansiella nyckeltal och utifrån det se vilka förutsättningar klubben har inför framtiden.

Redan vid en första anblick så ser vi att ÖSK:s intäkter har fortsatt att utvecklas positivt. Marknadsintäkterna har nu passerat 30 miljoner och är på god väg mot 35. Sedan 2007 har klubben ökat sina intäkter (exklusive spelartransfers) med drygt 20 miljoner vilket är mer än 50%, en imponerande utveckling.
 
Noterbart är att man under 2011 ökade sina intäkter från matchdagen med nästan två miljoner. Detta trots att klubbens allsvenska publik minskade från 115 tusen åskådare till 111 tusen. Förstärkt med 9 tusen personer som såg Örebros kvalmatch till Europa League nådde klubben en snittintäkt per åskådare på 110 kr per näsa jämfört med 96 kr under 2010. Detta har naturligtvis gett en positiv effekt på bruttomarginalen som under 2011 nådde upp till 80%. Frågan är naturligtvis om det beror på om klubben har kunnat ta bättre betalt eller helt enkelt på att färre säsongsportinnehavare som har gått på matcherna. Det senare skulle kunna vara en indikation om en korrigering nedåt för snittintäkten.

Om vi tittar på kostnadssidan så noterade jag att klubben hade redovisat ungefär fem miljoner mer i övriga kostnader än under 2010. Efter att ha läst igenom hela årsredovisningen är den rimliga förklaringen att denna kostnad har uppstått i samband med försäljning av spelare. Under 2011 sålde Örebro spelarkontrakt för 8.3mkr och i noterna skriver klubben att 5.2mkr av dessa avsåg balanserade förvärv. Men frågan är var dessa förvärv var balanserade? För inte fanns det någon motsvarande post på balansräkningen som skrevs ned. Det skulle kunna handla om någon slags tredjepartsavtal då kostnaden, till skillnad från avskrivningar, trots allt även var en utbetalning.

För att få en bättre bild av Örebros resultat har jag brutit ner resultaträkningen enligt ovan. Vi kan se att klubbens finanser fortfarande visar en fin balans och Ebitda ser fortsatt stark ut. Vi kan se att klubbens personalkostnader har ökat vilket till viss del borde kunna förklaras av investeringen i det nya kontraktet med Nordin Gerzic. Ett kontrakt som Örebro SK med facit i hand gjorde en mycket bra affär på (ligger i 2012 års böcker), framför allt med tanke på att Nordin så sent som i augusti var på väg att få rättigheterna till hela sitt marknadsvärde.

Om vi tittar på kassaflödesanalysen så ser vi ett kraftigt underskott i förändringen av rörelsekapitalet som uppgick till minus 6.5mkr. Det beror på att klubbens fordringar på sålda spelare ökade från 200tkr till 3.7mkr. Under 2011 sålde man Michael Almebäck till Club Brugge samt Alejandro Bedoja till Glasgow Rangers. Även om fordringarna troligtvis är helt enligt plan så är det naturligtvis intressant hos vilken klubb exponeringen är störst. Som bekant genomgår nämligen Glasgow Rangers för närvarande en företagsrekonstruktion.

Vi ser också att ÖSK köpte spelarkontrakt för 1.85 miljoner under 2011 och man gjorde det självfinansierat. Kontraktet har aktiverats som en immateriell tillgång på balansräkningen och belastar resultaträkningen med en avskrivning över dess löptid.

Ur ett finansiellt perspektiv mår Örebro SK förhållandevis väl idag. Man har en välbalanserad ekonomi och klubbens finansiella risk har sjunkit för varje år. Även om aktiebolagets egna kapital inte är så mycket mer än 10 miljoner kronor så hade man vid årsskiftet ett relativt flexibelt manöverutrymme med 8 miljoner i rörelsekapital. 2011 är det första året på en ny återuppbyggnadsperiod och man startar i ett betydligt bättre utgångsläge än var man befann sig för fem år sedan. Den stora utmaningen blir att göra en liknande sportslig resa som under den föregående cykeln och samtidigt fortsätta utvecklas kommersiellt.

En annan utmaning blir att inte sätta sprätt på alla sina intjänade pengar. Klubbens rörelseintäkter är fortfarande en trång sektor eftersom det trots allt är en bit upp till de allsvenska ”storklubbarna”. Det finns två vägar att vandra, en fortsatt budgetdisciplin där intäkterna förväntas överstiga kostnaderna eller en mer riskfylld investeringsstrategi där man lägger sig på en högre kostnadsmassa och räknar med att med någorlunda jämna mellanrum sälja spelarkontrakt. Jag tror nog att Örebro helst av allt vill fortsätta att hålla fast vid sin konservativa strategi.

Den finansiella risken har minskat för varje år.

Men jag skulle gissa att Ebitda marginalen kommer att pressas nedåt under det kommande året. Rekrytering av nya spelare kommer att trots allt driva kostnaderna för spelartruppen samtidigt som det finns en viss risk vad gäller matchdag-intäkterna om de sportsliga resultaten skulle utebli. Det senare kan även skapa förväntningar på att ledningen ska investera mer för att förbättra resultaten.

Även om ett sådant scenario inte är särskilt önskvärt hos Örebro SK så skulle det bli intressant att se hur klubbledningen skulle komma att hantera det. Den typen av prov var man under den förra konjunkturcykeln mer eller mindre förskonad från, dels på grund av ett mycket väl genomfört arbete men till viss del även tack vare att många fortfarande hade konkurshotet och superettan på näthinnan.

Halmstad BK – to great to fail

2011 var ett mycket tungt år för Halmstad BK. Laget spelade ihop så lite som 14 poäng och straffades till slut för en negativ trend av ineffektivitet som har pågått sedan år 2005. Något som finns utvecklat i detta inlägg. Samtidigt är Halmstad ännu ett exempel på att fotbollsklubbar inte går omkull hur som helst. Klubbens svaga finanser hade renderat i konkurs om inte flera olika intressenter hade bestämt sig för att hindra ett sådant öde.

I detta inlägg så kommer jag att visa på hur klubbens resultat var under 2011, hur klubben räddades från betalningsinställelse samt vilka förutsättningar råder inför kommande säsong. Låt oss börja med att titta på resultaträkningen för de tre senaste åren. Det vi märker direkt är en förhållandevis liten omsättning men som bärs upp av en kostnadskostym som större än t.ex. Örebro SK:s dito, vilken inte bara har presterat bättre resultat på fotbollsplanen, men dessutom har genererat 40% högre rörelseintäkter.

Redan när vi noterar nedbrytningen av intäkterna så ser vi den ena räddningsaktionen. Under 2011 fick Halmstad BK extra medel från sina sponsorer vilket har ökat intäkterna från med nästan fem miljoner. Trots det levererade klubben en Ebitda på minus 10mkr, för ironiskt nog ökade personalkostnaderna under 2011.

För ett år sedan hade HBK en kassa på så lite som 258tkr och en balanslikviditet på mindre än ett (1.0). Med årets resultat i ryggen och utan nya pengar skulle klubben med andra ord ha ställt in betalningarna någon gång under året. Men företag går inte konkurs på grund av negativa resultat utan man gör det för att pengarna tar slut. Och det har de inte gjort.

Under 2011 sålde HBK Emil Salomonsson till Blåvitt och tack vare det fick man ett positivt kassaflöde på 3.7mkr netto från handel med spelarkontrakt. Man sålde även en byggnad på Örjans Vall för 4.8mkr (troligtvis till kommunen) vilken var bokförd som en materiell tillgång på klubbens balansräkning till ett värde av 1.7mkr. Positivt kassaflöde på 4.8mkr och en förstärkning av egna kapitalet med 3mkr (4.8-1.7). Slutligen fick man ett villkorat kapitaltillskott på 3.5mkr och kunde tack vare det säkerställa klubbens överlevnad.

Även om degraderingen till Superettan inte kom som någon större överaskning så var det inte det allra bästa som kunde hända. Halmstad kommer troligtvis att förlora en hel del intäkter under 2012 och i första hand rör det sig om 5-6mkr från centrala avtal. Vad gäller publikintäkterna så borde de trots allt kunna upprätthållas på ungefär liknande nivåer som man nådde under 2011. Dels så hade Halmstad inte överdrivet mycket publik (4k i snitt) och dels så finns en chans att HBK kommer att vinna fler matcher under 2012 än vad man mäktade med under förra året vilket förhoppningsvis kan locka lite fler åskådare till arenan. Marknadsintäkterna blir den svåra nöten att knäcka men erfarenheten från förra säsongen är att sponsorerna är beredda att visa välvilja i för klubben svåra tider.

På kostnadssidan så kan planhyran säkert förhandlas ner till väldigt låga nivåer. För vem ska spela på Örjans Vall om Halmstad skulle gå omkull? Men klubben behöver nog även pressa ner sina övriga kostnader som utifrån ser förhållandevis höga ut. Och det stora jobbet blir att få ner personalkostnaderna och samtidigt ställa ett någorlunda konkurrenskraftigt lag på planen. De goda nyheterna är att väldigt många spelare har lämnat klubben efter den förra säsongen. Det innebär att HBK har kunnat rekrytera spelare som bedöms och förväntas hålla en någorlunda hyfsad superettanivå och som får betalt därefter. 
Och på grund av att klubben i första hand värvar free agents så är avskrivningarna på spelarkontrakt inte mer än en ”dummy kostnad” som förvisso belastar det mycket svaga egna kapitalet men inte ger någon hint om att man skulle uppleva negativa kassaflöden från framtida spelarköp. Det är inte heller någon större konkurrensnackdel eftersom klubbarna i superettan generellt inte rekryterar spelare som står under kontrakt. Under 2010 värvade de 16 klubbarna spelare för totalt 6mkr.

Men trots det så står klubben inför tuffa utmaningar. Hur man än vrider och vänder på det så går HBK in i 2012 med ett substantiellt underskott. Man får ställa en till stora delar ny trupp som troligtvis är ihop-pusslad med en medel-superettan-budget. Osäkerheten är därför hög. Det är inte heller helt osannolikt att man kommer att behöva försöka få in ytterligare ett kapitaltillskott under 2012.

IFK Göteborg bokslut 2011 – Ökar risken & trejdar bort externaliteter

Under hösten och vintern har många lyft på ögonbrynen för varje gång som IFK Göteborg presenterat ett nyförvärv. Det började redan under den förra sommaren när man lyckades motivera Tobias Hysén att stanna kvar i klubben genom att erbjuda honom ett nytt långtidskontrakt. Strax efter presenterade klubben Philip Haglund vilket så småningom följdes upp med att man från Örebro SK hämtade Johan Alvbåge och Nordin Gerzic. Någonstans däremellan hann man både med att värva Daniel Sobralense som senast representerade Kalmar FF samt Emil Salomonsson som man köpte loss från Halmstad. I dag presenterade IFK sitt bokslut för 2011 och siffrorna ger inte en helt ologisk förklaring till beteendet.

För ett år sedan kunde vi imponeras av ett starkt Ebitda resultat vilket är något som alla företag strävar mot. Men berodde det verkligen på att klubben hade en god ekonomi? Figuren ovanför visar IFK Göteborgs sportsliga och kommersiella marknadsandelar, det vill säga klubbens rörelseintäkter i förhållande till allsvenskans samlade intäkter kontra klubbens sportsliga marknadsandel, antalet vunna poäng dividerat med alla de poäng som allsvenskan delar ut till sina lag. Vi ser att klubbens kommersiella sida har utvecklats mycket väl men den sportsliga inte har producerat vad man bör kunna förvänta sig. Under 2010 hade IFK Göteborg fjärde högst personalkostnader i allsvenskan vilket rimligtvis borde ha genererat en bättre placering än en sjunde plats, för andra året i rad dessutom.

Flertalet allsvenska konkurrenter har helt enkelt presterat bättre i förhållande till sina resurser än vad IFK har gjort och på så sätt genererat negativa externa effekter åt klubben som inte bara kostar den i form av färre segrar på planen men även uteblivna intäkter. Klubbens mer eller mindre mediokra prestationer samt relativt dåliga resursutnyttjande fick till slut ledningen att agera under 2011 och allokera mer pengar till spelartruppen. På så sätt försöker IFK Göteborg nu att trejda bort dessa externaliteter genom att rekrytera på papperet duktiga spelare som spelat hos andra konkurrenter eller helt enkelt är tillgängliga på spelarmarknaden och riskerar att bli rekryterade av andra allsvenska klubbar.

 

Är satsningen ekonomiskt försvarbar? Låt oss börja med att titta på hur klubbens intäkter har utvecklat sig över tid. Vi ser en stark tillväxt sedan flytten till (nya) Gamla Ullevi så har intäkterna från matchdagen ökat markant. Även sponsorintäkterna har upplevt ett uppsving även om jag hade förväntat mig en större ökning under 2011 med tanke på hur det omtalade avtalet med Prioritet Inkasso skrevs upp under den förra våren. Men det vi också ser är förhållandevis mycket outnyttjad kapacitet. Under det sportsligt framgångsrika 2009 var t.ex. intäkterna från matchdagen nästan 10mkr högre än 2011. Och även placeringsbonusen i de centrala avtalen påverkas negativt av sämre prestationer på planen.

 

Resultaträkningen då? Under 2011 ser vi en markant försämrad Ebitda. Till största del beror det på att de spelare som klubben rekryterade under 2011 inklusive kontraktsförlängningen med Hysén gav sign-on bonusutbetalningar vilka kostnadsfördes i sin helhet. Trots att klubben jobbade aktivt med att låna ut spelare som inte producerade så ökade personalkostnaderna med 5.5mkr. Men även övriga kostnader ökade rejält. Här sticker kostnaderna för Kamratgården ut där de ökade från 3.85mkr till 6.6mkr, utan att det går att finna en rimlig förklaring. Nybyggnaden aktiverades ju som en materiell tillgång och skrivs av som en sådan över tid. Anmärkningsvärt är också klubbens varuförsäljning som omsätter 8mkr men kostar 8.2mkr. Jag vet inte, men företag brukar lägga ner olönsamma verksamheter. Antingen får man ta tag i det här eller så ska kanske klubben inte hålla på med souvenirer etc.

Kassaflödesanalysen är alltid intressant, framför allt under år med stora investeringar vilket 2011 trots allt var. Hur har egentligen klubben finansierat sig själva under året? Eftersom IFK Göteborg inte aktiverar sign-on bonusar på sin balansräkning så belastar de Ebitda. Årets investeringar landar därför på flera ställen i kassaflödesanalysen. Vi ser ett negativt Ebitda samt ett underskott i rörelsekapitalet. Det senare beror på att klubben trots att man minskade sina övriga fordringar rejält, även amorterade en kortfrisisk skuld på 6.3mkr.

IFK sålde spelarkontrakt för 11mkr och köpte från andra klubbar för 9.9mkr vilket aktiverades som en immateriell tillgång på balansräkningen. 32mkr investerades i Kamratgården vilket till stor del finansierades genom 21mkr i långfrisiska skulder. Resterande finansieringsbehov täcktes upp av vinster och fria kassaflöden från tidigare år. Om vi tittar från ett balansräkningsperspektiv så ser vi att klubbens finansiella hälsa har försvagats och risken har ökat, naturligtvis. Klubben har investerat säkra pengar i mindre säkra tillgångar.

För vi vet ju inte med säkerhet om satsningen betalar sig. Det vi troligtvis kan förvänta oss under 2012 är att Ebitda fortsätter att pressas. Detta på grund av att man på denna sida årsskiftet redan har gjort ytterligare två profilvärvningar. Personalkostnaderna kommer troligtvis att vara kvar på dessa nivåer, minst. För även om majoriteten av de rekryterade spelarna var free-agents så var det attraktiva namn på marknaden. IFK var troligtvis inte den enda klubben som var ute efter deras signaturer vilket på så sätt drev upp värdet på spelarnas personliga kontrakt.

Så, förhållandevis svaga marginaler även under 2012. Men snart behöver klubben på ett eller annat sätt börja tjäna pengar igen. Man är nu ganska fullinvesterade, vilket flera andra konkurrenter också är.

Malmö FF – bokslut 2011 och risker

För ett år sedan skrev jag att europacupspelet skulle vara mycket viktigt för finansieringen av Malmö FF:s balansräkning. När väl MFF så slog ut Glasgow Rangers ur kvalet till Chanpions League så fick man in mycket viktiga pengar i form av mediepremier från Uefa. Samtidigt påskyndade man sannolikt processen för Rangers att ta sig hela vägen till företagsrekonstruktion. Kanske bör man fundera över hur situationen hade varit om resultatet i matchen hade blivit omvänd? Eller så låter man bara det passera förbi.
Eftersom grundförutsättningarna i grund och botten är desamma så hade jag i detta inlägg tänkt bygga vidare på förra årets analys, uppdatera med ny information och försöka se om det finns några trendbrott i intjäningen samt vilka risker Malmö FF är exponerade mot. Som jag skrev då så var det inte ekonomistyrningen som MFF:s största problem utan det är frågan om affärsmodellen är hållbar. Denna fråga är fortfarande mycket aktuell.

Vi börjar med att titta på intäkterna där MFF fick 33 miljoner kronor i premier från Uefa för att bland annat ha kvalificerat sig till Europa League. Spelet i kvalet samt gruppspelet drog även närmare 70 000 åskådare vilket rimligtvis genererade betydande intäkter i segmentet matchdag samt marknad. Marknadsintäkterna ökade väldigt fint och här menar klubben att det till stor del handlar om en generell ökning, det vill säga inte enbart tack vare effekter från spel i Europa. Ironiskt nog minskade intäkterna från Event och konferenser vilket kan tyckas lite märkligt eftersom klubben slog sig för bröstet i början av 2011 då man sade att man redan sålt väldigt mycket.

Resultaträkningen visar effekterna av spelet i Europa som naturligtvis stärker Ebitda. Personalkostnaderna ökade marginellt. 2010 hade man spelarbonusar till spelarna för SM guldet och jag misstänker att man under 2011 hade motsvarande i form av bonusar för avancemang till Europa Leagues gruppspel. Man kan tycka att personalkostnaderna borde ha ökat mer eftersom klubben till skillnad från 2010 som var kliniskt från investeringar i spelarkontrakt, trots allt tecknade flera nya kontrakt under 2011. Denna kostnad har Malmö FF valt att aktivera på balansräkningen. 29 miljoner bokades som förvärv av immateriella tillgångar vilket även innehåller transfersumman för Mathias Ranegie. Kostnaderna för kontraktsförlängningarna har således tagits bort från Ebitda och istället ökat kostnaderna för avskrivningar på spelarkontrakt från 11.6mkr till 17.1mkr. Det ser med andra ord som att klubben bytt redovisningsbeteende när man aktiverade även sign-on fees som en immateriell tillgång på balansräkningen. Jag tycker att det ger en mer rättvisande bild av verkligheten. Även om den ger en mer positiv effekt på Ebitda jämfört med tidigare år då man kostnadsförde allt direkt över resultaträkningen.

Det som däremot kanske är mer intressant är kassaflödesanalysen. Till skillnad från resultaträkningen där flera resultatposter är periodiserade och inte är detsamma som in- eller utbetalningar så berättar kassaflödesanalysen för oss hur mycket pengar som Malmö FF har fått in och hur mycket man har betalat ut under året och i vilka delar i verksamheten dessa kassaflöden sker. Tack vare pengarna från europacupspelet så nådde klubben ett positivt kassaflöde i Ebitda, men vi ser att kassaflödet från förändringar i rörelsekapitalet försämrades kraftigt. Under 2010 fick Malmö FF betalt för flera fordringar på sålda spelarkontrakt under tidigare år och som har varit bokförda i resultaträkningen under respektive år. Under 2011 var ju denna finansieringskälla naturligtvis betydligt mindre. Dessutom ökade andra fordringar under 2011 vilket jag misstänker beror på att premier från Uefa ännu inte är betalda. 

Under 2011 finansierade sig MFF genom att sälja vinstandelsbevis i spelartruppen för 28.5 miljoner kronor. Utan dessa pengar hade man varken kunnat rekrytera Mathias Ranegie eller kunnat förlänga kontrakten med ett antal befintliga spelare i truppen. Detta trots att man sålde spelarkontrakt för 10 miljoner kronor.

Under de tre första åren på Swedbank Stadion har Malmö FF upplevt ett mycket stort underskott i kassaflödet från rörelsen. I första hand beror det på att kostnaden för den nya arenan än så länge har överstigit nyttan vilket jag skrev om i detta inlägg. Samtidigt har Malmö FF ökat sina personalkostnader med ca 30%, dels beror det på att det krävs fler personer i en organisation som förutom fotboll även ska förvalta fastigheter. Antalet heltidsanställda har ökat från 72 personer år 2006 till 101 personer som man var 2011. Men också för att klubben helt enkelt har allokerat mer pengar till spelartruppen eftersom det krävs en högkvalitativ produkt för att arenan ska kunna utnyttjas effektivt.

Detta underskott har finansierats genom flera olika källor. Bland annat har MFF sålt ett klubbhus för fem miljoner, man har erhållit vidareförsäljningspengar för Zlatan. Malmö FF har även finansierat sig genom åtskilliga miljoner från spelarförsäljningar. Totalt har man sålt spelarkontrakt för 75 miljoner av vilka närmare 60 har använts för att köpa och teckna nya spelarkontrakt (varav 29 miljoner 2011).
Först och främst behöver dock klubben förbättra sin Ebitda vilket kan nås genom att öka intäkterna eller minska kostnaderna. På intäktssidan är det i första hand spel i Europa som kan generera ”konkurrensfördel-pengar”. Ökade intäkter från till exempel centrala avtal distribueras förhållandevis solidariskt till allsvenskans alla klubbar vilket betyder att de till stor del äts upp av en generell löneinflation på talang.
Ett alternativ skulle kunna vara att minska kostnaderna för spelartruppen, å andra sidan skulle det minska chanserna till sportsliga framgångar och viktiga pengar från matchdag-produkten. Klubben menar att man kan minska sina kostnader genom att köpa loss resterande 75% av Swedbank Stadion. Men blir kostnaden verkligen så mycket mindre? För det första så behöver man få loss pengar från kreditinstitut vilket idag och under den närmaste framtiden inte kommer att bli vare sig enkelt eller jättebilligt. Varför det är så finns utvecklat i detta inlägg. För det andra kan man fråga sig var dessa pengar som förväntas att sparas går idag. Är det vinster som delas de ut till fastighetsbolagets andra aktieägare? Malmö FF har hur som helst inte fått någon utdelning från sina 25% av aktiekapitalet.

Och inte realiserar väl börsnoterade Peab ut pengar in till ett pris som understiger nyttan för deras aktieägare? Det som skulle kunna tala för är att de framtida vinsterna i fastighetsbolaget långt ifrån är garanterade, framför allt om de höga kostnaderna till slut urholkar produkten vilken ju är arenans bread and butter, det vill säga fotbollslaget Malmö FF som riskerar att hamna på obestånd. Att sälja arenan till bokfört värde kan kanske därför upplevas som en riktigt bra affär. Framför allt om man tänker på att ett snarlikt objekt på andra sidan sundet värderas av marknaden med en kraftig substansrabatt till ca 200 miljoner kronor, spelare och Bröndbys varumärke inkluderat! Det som är intressant är däremot hur nyttan av en sådan affär har reviderats under årets lopp. Jag läste om 17 miljoner för ungefär ett år sedan och ganska nyligen såg jag siffror runt tio miljoner flanera runt i media. Men även om det stannar det vid fem så ska nog klubben trots allt vara nöjda om nu en affär överhuvudtaget blir av.

Spelarförsäljningar har som sagt varit en viktig finansieringskälla under dessa tre år. Klubbens akademi fortsätter också än så länge att producera duktiga talanger. Samtidigt så kan det här med talangproduktion vara väldigt cykliskt och man kan inte ta för givet att samma tempo upprätthålls även i framtiden. Samtidigt har klubben under 2011 börjat sälja bort andelar i framtida spelarförsäljningar vilket rimligtvis begränsar framtida kassaflöden från denna finansieringskedja. Men alternativet hade varit att kanske inte kunna ha några spelarkontrakt att sälja överhuvudtaget.

De goda nyheterna är att Malmö FF idag har en något bättre finansiell ställning än för ett år sedan. Det egna kapitalet har ökat med 3 miljoner i vinst samt med 28.5mkr i kapitaltillskott från att ha sålt ut vinstandelar i truppen. Det senare tillförde livsviktigt rörelsekapital som stärkte balanslikviditeten. Å andra sidan saknar man idag rätten för kvalifikation till Europacuperna. Denna rätt behöver man vinna tillbaka 2012. För hur man än vrider och vänder på det så är och förblir ett någorlunda kontinuerligt spel i Europacuperna en mycket viktig finansieringskälla för klubben. Och denna intäkt beror till största del på om Malmö FF:s sportsliga organisation lyckas leverera, och göra det i en tid där fler konkurrenter själva upplever ökade resurser i takt med att de flyttar in i nya matchdagsfaciliteter.

Vem betalar festen? – Lessons learned from Malmö

Det är inte helt lätt att balansera ekonomin och få ett utfall enligt budget i en fotbollsklubb. Intäkterna är till en stor del rörliga och varierar beroende på t.ex. sportsliga resultat, vilka i sig även beror hur väl konkurrenterna presterar. Sponsorernas styrelser kan snabbt besluta att dra ner på sina engagemang och inte heller behöver vädergudarna vara på ens sida under de trots allt väldigt få dagarna på året som man råkar spela hemmamatch.
Det händer även att budgeten spricker redan under årets första träning i samband med att viktig spelare skadar sig och lämnar ett talangvakuum i truppen. Och senare under säsongen kan den där spelaren som är attraktiv visa sig bli tillgänglig och som klubben känner att man bara måste skriva kontrakt med talangen så att inte någon annan konkurrent gör det och skjuter ut en skälv till divisionen under, i värsta fall. Under vintern har vi läst hur de svenska mästarna i damfotboll LdB Malmö i stort sett har krävt att Malmös skattebetalare ska rycka ut och rädda klubbem. Det är inte så att man har haft extremt liten budget i förhållande till sina motståndare, tvärtom. Man har fläskat på riktigt ordentligt med kostnader som är nästan dubbelt så stora som medelkostnaden för damallsvenskans tolv lag.

Det LdB Malmö gjorde var helt enkelt att ta ett bett på att sportslig framgång skulle generera tillräckligt med intäkter för att finansiera den. Utfallet blev inte som man väntat sig och klubben hamnade på obestånd. När de rörliga och osäkra intäkterna uteblev så ifrågasatte klubben ironiskt nog de troligtvis enda intäkterna som på förhand var kända och glasklara, det vill säga kommunens bidrag. Men visst, varför ska man behöva rannsaka sig själva, konstatera att man tagit för stora risker och bekräfta att man inte längre är kreditvärdig och ta konsekvenserna av det? Det hela resulterade i att Malmös skattebetalare ställde upp och skickade 1.3 miljoner av sina skattade pengar för att rädda klubben. Ett beundransvärt exempel på hur politiker ibland belönar mediokerhet. 

Jag lägger inga värderingar ifall det är rätt eller fel, i grund och botten är det trots allt en demokratisk fråga och är det så att malmöborna anser att nyttan är tillräckligt dålig i förhållande till kostnaden så får de väl agera i nästa val. Intressant är dock att fundera över om skattebetalarna fått value for money. Kommunen har gett klubben 1.3 miljoner kronor. 650 av dessa kräver en motprestation där LdB släpper in ungdomar gratis. Det kan på rak arm låta värdeskapande för skattebetalarna, faktiskt. Men låt oss ponera att ett sådant erbjudande genererar hundra ungdomar på varje hemmamatch, kostnaden per biljett blir då ca 600 kronor vilket är dyrare än vad man kan gå och se fotboll i Premier League för,exklusive resekostnad bör kanske tilläggas.

Och hade det inte varit bättre att för 600 tusen kronor köpa 500 familjesäsongskort och kasta ut dessa från en helikopter över staden? Skulle alla dessa säsongsbiljetter utnyttjas så skulle tusen vuxna och femtonhundra barn och ungdomar kunnat gå se varje match, free of charge! Det hade nästan nästan varit det dubbla publiksnittet som LdB lockade under den förra säsongen. För de resterande 50 tusen kronorna hade man kunnat dela ut 20 korvkuponger per säsongskort på Ikea som dessutom kanske hade kunnat stimulerat vidare konsumtion på plats, något som hade haft en positiv effekt på multiplikatoreffekten i regionen. Men nej, istället köpte skattebetalarna korvkiosker som klubben själva rest på arenan, eller snarare sagt en vägg som Sydsvenskan kallade det, för 750 tusen kronor. Vem vet, kanske är det den mest övervärderade anläggningstillgången på svenska kommuners balansräkningar? Och utöver det får man ju betala för korven, naturligtvis.

Men det är klart, då hade kanske pengarna inte räckt hela vägen till att finansiera klubbens lyxkonsumtion på talang. Det hela grundar sig i att Ldb anser sig vara orättvist behandlade av kommunen. Och det är klart, när Malmö stad ger 150 miljoner till MFF i ett ränte- och amorteringsfritt lån för finansieringen av Sparis Stadion så kan jag känna viss sympati för LdB:s argument. Men när nu LdB fått sina 1.3 miljoner, vad säger den lokala innebandyklubben om det? Och bowlinglaget som kanske vill göra en omfattande elitsatsning? Och hur långt kan man dra det hela? Den trevliga kvarterskrogen runt hörnet, som har svårt att gå runt, ska ägarna också få kommunala bidrag? För även den fyller ju en viss samhällsnytta. 

Idag blev Marta klar för Tyresö. Klubben har naturligtvis all rätt att göra satsningar och investera de pengar man anser sig kunna få ihop. Men erfarenheten säger att invånarna i Tyresö kommun bör kanske förvänta sig att rycka ut med en liten slant.

AIK Fotboll AB – bokslut 2011

Idag släppte AIK Fotboll AB sitt bokslut för 2011. Resultatet för det fjärde kvartalet blev extraordinärt dåligt förlusten för perioden skrevs till 19 miljoner vilket bidrog till att årets resultat stannade vid en vinst på 10 miljoner kronor. Klubben kommunicerar att man har tagit en hel del engångskostnader under det sista kvartalet, närmare sagt 13.6 miljoner. För helåret redovisar AIK Fotboll engångskostnader i storleksordningen 20.6 miljoner kronor fördelade på, sign-on bonusar på 8.1 miljoner (4 miljoner härrör rekrytering 2010 som togs Q2), spelar- och ledarbonusar på 2.17 miljoner, avveckling av spelare 2.8 miljoner (nedskrivningar av immateriella tillgångar), avveckling av damfotbollen samt samarbetet med Väsby United tillsammans 3.4 miljoner, avveckling av derbybutiken 320tkr, arenaupphandling 600tkr, nytt affärssystem 500tkr, stöld 245tkr samt en upptaxering på 2.7 miljoner. 

Av dessa poster är det ungefär 6.5 miljoner som härrör till avveckling av olönsamma verksamheter och dåliga investeringar samt kostnader av engångskaraktär som uppgår till ca 3.5 miljoner. Men spelar- och ledarbonusar kommer alltid att återkomma om AIK Fotboll når sina sportsliga mål och sign-on bonusar återkommer i stort sätt alltid i samband med spelarförvärv samt kontraktskrivningar. För ska sanningen fram så kan vi läsa om dessa ”engångskostnader” i stort sett samtliga historiska resultaträkningar. Det är ett periodiseringsproblem som blir extra tydligt de år då klubben säljer spelare och återinvesterar vinster i nya spelarkontrakt.

Jag har sammanställt en resultaträkning över de sex senaste åren och gjort en extra kolumn där jag tagit hänsyn till det man borde kunna kategorisera som riktiga engångskostnader och där jag har inkluderat spelarbonusar samt 4 miljoner i sign-on kostnader. Det reviderade resultatet för 2011 gör varken den historiska prestationen bättre eller förbättrar klubbens finansiella ställning men det visar en mer rättvis plattform om man vill försöka sig på att spå framtiden. Vi ser att övriga kostnader har kommit ner väldigt fint. Eftersom personalkostnaderna pressas hela tiden upp genon konkurrensen om talang så krävs det i första hand ökade intäkter för att förbättra resultatet. Trots sportsliga framgångar så var dessa på historiskt låga nivåer under 2011. 

Klicka på bilden för högre upplösning

Om vi tittar på utvecklingen i resultaträkningen över tid så ser vi framför allt två år som sticker ut med mer eller mindre mycket svag Ebitda. 2008 års resultat är i första hand en produkt av eskalerade kostnader från misslyckade investeringar i en webbplattform, klädbutiken The Terrace, samt överinvesteringar i spelartruppen. 2010 års siffror har i första hand orsakats av en kraftig minskning i matchdagsintäkterna vilket var en kombination av en tidig och kall allsvensk start i mars, mediokra resultat på fotbollsplanen samt produkten stockholmsfotbollens fall. Intäktsbortfallet berodde här alltså inte enbart på egna meriter utan AIK Fotboll AB utsattes även av negativa externa effekter.
Det som är värt att notera är den förbättrade bruttomarginalen under 2011. Klubben har förvisso förlorat intäkter från The Terrace och Restaurang Råsunda men minskningen i bruttovinsten är betydligt lägre och totalt sett förbättrar sin lönsamhet tack vare dessa avyttringar.

AIK Fotboll AB utveckling av intäkter exklusive spelarförsäljningar. Vi ser en kraftig försärmring i matchdagsintäkterna sedan den allsvenska publikboomen tog slut.

Om vi tittar på balansräkningen så ser vi att den finansiella risken som peakade 2010 minskat betydligt under 2011. Klubben är numera relativt välkapitaliserad med 29.6 miljoner i eget kapital samt med ett positivt rörelsekapital (omsättningstillgångar minus kortfrisiska skulder) på 17.5 miljoner. Klubbens balansräkning har däremot svällt en del eftersom man har fordringar på 27 miljoner kronor (10 miljoner 2010) där ökningen i första hand skulle kunna förklaras i ännu ej reglerade transferavgifter för 2011 års spelarförsäljningar. Här exponeras klubben mot en viss motpartsrisk samt valutarisk, även om det senare är förhållandevis begränsat då det troligtvis finns en gräns för hur stark den svenska kronan tillåts att bli av riksbanken.

Utvecklingen under 2011 visar oss hur fort det kan svänga i den här industrin. I alla fall i ännu ej utvecklade och polariserade ligor som allsvenskan. Det behövdes egentligen inte mer än att få ihop gruppen samt ett fåtal mycket lyckade budgetrekryteringar för att vända en negativ spiral till vad som trots allt är en bra plattform. Utmaningen för klubbledningen blir att klara av och bibehålla effektiviteten trots att de två mest produktiva spelarna som dessutom var mycket billiga i drift har försvunnit.

Figuren visar utvecklingen i den finansiella risken (skulder/eget kapital) samt rörelsekapitalet här i form av balanslikviditet.

2012 är det sista året som AIK Fotboll spelar på Råsunda Fotbollsstadion. 2013 flyttar man in på nybyggda Swedbank Arena och aktiebolaget kan därmed räkna med ett förbättrat bruttoresultat (gross profit) eftersom arenahyran till största del är rörlig. Enligt klubbens egna kalkyler som till viss del presenteras i arenarapporten kan man förvänta sig ca 15 miljoner högre intäkter i samband med samma publiksnitt. Den absolut största nyttan kommer i första hand från de nya och mer exklusiva produkterna som går att erbjuda till marknaden, det vill säga paketering av hospitality inkl VIP boxar samt klubbstolar. Det är inte heller ett orimligt antagande att större komfort och bättre säkerhet kan öka efterfrågan på vanliga platser vilket i förlängningen även kan leda till ökade intäkter från marknadsaktiviteter.

Det är därför mycket troligt att bytet av arena kommer att generera större resurser till AIK Fotboll AB. Den stora frågan är hur klubben kommer att managera dessa resurser. Kommer de att oavkortat användas i en kapprustning om marknadsandelar med de andra allsvenska klubbarna eller kan klubben positionera sig på någon form av profit max jämvikt där man utnyttjar resurserna tillräckligt effektivt för att vara med i toppen utan att för den delen kapprusta och överinvestera i talang.

Det är här som knäckfrågan finns för de luttrade aktieägarna. Sedan klubben sålde ut hälften av aktiekapitalet hösten 1999 för 64 kr per aktie har aktieägarna istället för att få avkastning, fått skjuta till nya pengar med jämna mellanrum. Uppskattningsvis har närmare 90 miljoner tillförts bolaget under årens lopp. Idag värderas AIK Fotboll AB till 35 miljoner kronor på börsen vilket är marginellt mer än bolagets bokförda egna kapital.

Aktieägarvärde kan skapas dels genom en förbättrad Ebitda dels genom vinster i Player Trading verksamheten. Det finns ytterligare en komponent som kan skapa värden och det är det europeiska cupspelet som är starkt intäktsdrivande. Vi vet också av erfarenhet att för stort fokus på player trading tenderar att försämra produkten och därmed pressa Ebitda.

Under vintern har vi fått läsa om att klubbens representanter har rest till Afrika för att eventuellt starta samarbete med, eller till och med köpa en klubb med syfte att skola talang på plats lokalt och slussa vidare till den europeiska marknaden. På papperet ser många företagsköp spännande ut men erfarenheten säger att majoriteten är värdeförstörande vilket jag utvecklar i detta inlägg. Det gäller inte minst fotbollsklubbar. Men till skillnad från till exempel Malmö FF som är tungt investerade i fastigheter och de risker det för med sig så har AIK Fotboll utrymme att experimentera i ett område inom sin kärnverksamhet, det vill säga humankapital i form av talangutveckling.

Aktieägarvärdet är exponerat mot klubbens egna förmåga men även på konkurrenters effektivitet och prestationer. På så sätt är det egentligen ingen större skillnad från andra industrier även om vi inom fotbollen ser flera externa effekter t.ex. de jag nämnde tidigare som påverkar intäktssidan.

Inför rapportperioden – prestation och resursutnyttjande

I väntan på att de svenska klubbarna ska börja presentera sina bokslut för 2011 roade jag mig med att titta på klubbarnas prestationer under säsongen och hur väl de utnyttjade sina resurser. De vunna poängen är kända och personalkostnaderna i denna analys är till största del baserade på 2010 år siffror. Vad gäller AIK så har jag korrigerat 2010 års kostnad med hjälp av 2011Q3. För de allsvenska nykomlingarna Syrianska och IFK Norrköping har jag gjort en uppskattning baserat på förra årets belopp vilket är korrigerat med de extra intäkter som den allsvenska marknaden ger. Figuren är med andra ord inte helt exakt men ett rimligt antagande är att de flesta klubbar trots allt inte har särskilt stora kostnadsavvikelser från 2010.
Förklaringsgraden i den logaritmiska modellen är så pass bra som 41%, det vill säga att 41% av de vunna poängen kan förklaras genom klubbarnas respektive personalkostnader. Och även om pengar inte betyder allt så ser vi att bland de fyra klubbar som placerade sig högst i tabellen så finns tre av dem representerade om vi skulle göra en tabell baserat på storleken för personalkostnader. Magkänslan säger också att vi börjar se en viss skiktning i ligan och att i samband med att Kalmar FF vann SM Guld hösten 2008 med personalkostnader i storleksordningen 28 miljoner kronor så är det troligtvis den sista gången vi såg en ”lågbudgetklubb” vinna ett svenskt mästerskap i fotboll. Intäkter från matchdag samt marknad&sponsring kommer med andra ord spela allt större roll i framtiden.

klicka på bilden för högre upplösning. Datakälla: svenskfotboll.se
Tittar vi på figuren och försöker återberätta händelseförloppen så är de klubbar som befinner sig ovanpå trendlinjen de som presterar bättre än marknadsnormen och de som befinner sig under presterar sämre. Betyder dessa placeringar att lönsamheten hos respektive klubb kommer att vara god eller dålig för bokslutsåret 2011? I vissa fall ja och i andra inte, och framför allt beror det på hur man räknar och periodiserar intäkter samt kostnader. Om vi tittar på Elfsborg så avslöjade Borås Tidning att klubben gick 6.5 miljoner i förlust under 2011, detta trots att klubben i själva verket har presterat ungefär vad man kan förvänta sig. Att tabellplaceringen inte blev bättre än en tredjeplats beror på att det fanns två klubbar vars prestationer var extraordinära och det negativa resultatet beror till stor del på att klubben försäkrar sig mot att förlora värde hos sina spelares kontrakt. Så länge man kan kapitalisera en och annan större spelarexport med jämna mellanrum spelar enstaka negativa resultat mindre roll även om strategin med långa kontrakt riskerar att skapa incitamentsproblem i truppen. Elfsborgs problem är däremot inte minusresultatet i sig, utan det faktum att andra konkurrenter börjar få mer och mer resurser vilket tvingar boråsarna att förbättra sig själva. Utrymmet till misstag som klubben trots allt med jämna mellanrum gör håller sakta men säkert på att ätas upp. Jag återkommer till det när klubbens resultat blir offentligt.
Ett annat intressant lag är IFK Göteborg som för ett år sedan redovisade ett mycket starkt rörelseresultat för 2010 med en Ebitda marginal på 7.5%. Trots ökade intäkter har klubben inte lyckats omsätta dessa i sportslig framgång och även om 2011 års resultat förmodligen också blir riktigt bra så är situationen inte hållbar på längre sikt eftersom klubbens historia trots allt kräver en viss nivå av sportsliga framgångar för att intäkterna och den vunna marknadsandelen inte ska börja minska.
Den utmärkta ÖSK bloggen eyravallen.se rapporterar om att klubbens resultat förväntas landa på 7.3 miljoner kronor. Det är en mycket bra landning efter att Örebro SK:s konjunkturella cykel toppade 2010. Även om den sportsliga prestationen kanske blev något sämre än förväntat så har klubben skapat sig en bra plattform för ett nytt lagbygge och man är betydlig bättre rustad idag än i sin allsvenska comeback 2007. Frågan är om man kan vara lika framgångsrik igen och om man lyckas fortsätta utveckla sin marknadssida och ta det till en ny dimension. Det senare är en förutsättning för att visionen om SM Guld 2015 ska vara realistiskt.

Att Djurgården underpresterade så kraftigt i förhållande till sin kostnadskostym beror till största del på att klubben hade väldigt mycket ”döda pengar” i sin spelarportfölj. Med döda pengar menar jag spelare som är bundna i förhållandevis dyra kontrakt som inte producerar nytta på planen. I grund och botten är problemet inte att nivån på spelarnas kontrakt är hög utan att klubben under de senaste åren gett dessa kontrakt till fel spelare. När utrensningen väl är klar så bör prestationen och resursutnyttjandet förbättras. Det förutsätter dock att Djurgården gjort läxan och avsevärt har förbättrat sina processer vad gäller identifiering av talang.

Halmstad BK:s prestationer under 2011 är extraordinärt dåliga. Det är dock inget som förklaras av ett års mediokerhet utan är ett resultat av en negativ trend som fått fortgå under flera års tid. Jag har sett och hört de som klassar Halmstad som en av favoriterna i årets superetta. Jag kan inte riktigt dela inte den synen. Förra gången ett lag vann så lite poäng i allsvenskan som Halmstad gjorde 2011 var 2003 då Enköping vann 14 poäng under de 26 omgångar som man spelade på den tiden. Året efter åkte Enköping ur den näst högsta divisionen. Även om det inte ska behöva sluta lika illa så är det en verklighet som klubben måste förhålla sig till.

GAIS gjorde en alldeles utomordentlig prestation i förhållande till den förhållandevis låga budgeten man trots allt har. Klubbens strategi kan dock se lite riskabel ut för utomstående ögon. Jag tycker mig se en modell till stor del baserad på högfrekvent handel med spelarkontrakt. Klubben tar ett stort bett på att Wandersons marknadsvärde kommer att vara högt i sommar och finansierar det genom skulder. Men vad händer om de andra konkurrenterna börjar prestera bättre, transfermarknaden drabbas av likviditetsbrist (vi såg en lägre aktivitet i januari internationellt) och spelarkontrakten blir svårare att realisera? Kanske agerar klubben utifrån en implicit garanti eftersom GAIS Intressenter knappast lär försätta klubben i konkurs. Samtidigt vet vi av erfarenhet att det väldigt snabbt kan svänga åt andra hållet.
När årets sportchef ska utses varje år så uppmärksammas ofta de som har haft förhållandevis stora resurser till sitt förfogande. Vi glömmer inte Olof Lundhs snyggt paketerade fotbollsekonomi som lyfte fram Stefan Andreasson i Elfsborg. En som däremot under längre tid jobbat i skymundan är Gefles Pelle Olsson. Med en allsvensk kostnadsbudget som befinner sig i den absolut nedersta regionen har han lyckats försvara klubbens allsvenska status hela sju(!) år i rad. Med lägst rörelseintäkter i ligan som är mer än hälften så stora som medelintäkten för de 16 lagen gör klubben i det närmaste alltid bra spelaraffärer. Olsson har nyligen förlängt sitt kontrakt med Gefle till 2017 och det blir intressant att se om han kan vinna mot marknaden även de kommande åren. Skulle Gefle komma att degraderas så beror det i första hand på att klubben inte har lyckats utveckla sig själva kommersiellt.

Football Money League 2012 och framtiden

Varje år presenteras Football Money League av Deloitte. Där rankar konsultfirman de till intäkter tjugo största klubbarna i Europa. Varför är detta intressant? Av den enkla anledningen att det är klubbarnas intäkter som till största del finansierar deras spelartrupper. Majoriteten av klubbarna i Football Money League är framgångsrika i sina respektive ligor samt Champions League och man är det till största del tack vare storleken på sina intäkter. För oavsett vilken klubb en duktig fotbollspelare ursprungligen tillhör så kommer dennes talang att i enighet med invariance principle transfereras dit den förväntas göra mest nytta, det vill säga producera mest intäkter.

Figuren nedan visar hur intäkterna för dessa 20 klubbar har utvecklats under de senaste åren. Trots en finanskris har alltså gräddan av eliten upplevt en fortsatt mycket stabil tillväxt. Väldigt tydligt är att de fyra största klubbarna i Europa, Real Madrid, Barcelona, Manchester United samt Bayern München har ökat sina intäkter mest i kollektivet. Deras marknadsandel har under de senaste åren ökat från 31% till 37%.

Den pågående marknadskoncentrationen kommer att innebära utmaningar för fotbollen att finna ett bra sätt att strukturera sig vilket jag skrivit om i detta inlägg. Uefa Financial Fair Play kommer också mycket lägligt för de fyra största klubbarna. Det blir mycket svårt för gänget bakom att kunna mäta sig i budgivningen om de bästa spelarna i framtiden. Framför allt eftersom de fyra stora elefanterna är mer eller mindre lönsamma och har böckerna i balans samtidigt som det finns klubbar i klungan bakom som inte har det. Troligtvis kommer dock klubbarna att finna kryphål i ett regelverk som idag består av 80 sidor men om ett antal år förmodligen minst det dubbla.

Under de allra senaste åren har pengaligan sett ungefär likadan ut i toppen och under byter klubbar plats beroende på vilka år man deltar i Champions League. I årets liga kan vi till exempel se att Tottenham och Schalke 04 har avancerat i tabellen. Båda dessa klubbar kommer att falla tillbaka ett par steg i nästa års ranking eftersom de inte deltar i årets upplaga av Champions.

Det vi också har sett under den senaste tiden är en mindre mångfald av nationella ligor som är representerade i Football Moeney League. 2006 var sju länder med men de senaste två åren är vi nere på fem olika nationaliteter. Det beror på länders storlek på den totala ekonomin och därmed förmåga att generera TV intäkter. Om vi skulle räkna på de olika nationers marknadsandelar så är Spanien och Tyskland de ligor som har vuxit mest. I Spanien är det enbart tack vare Real Madrid och Barcelona som inom kort passerar €500 miljoners vallen i intäkter och Tyskland är Europas största ekonomi vilket i första hand har gett avtryck i klubbarnas sponsorintäkter.

Så vad kan vi förvänta oss i framtiden? I december släppte PwC en global outlook över sportindustrin där man förväntar sig en tillväxt på 3.7% årligen fram till 2015. Fotbollen kommer naturligtvis att vara en viktig motor i den tillväxten. De fyra största klubbarna kommer mest sannolikt att fortsätta växa snabbare än resten av fotbollseuropa. De har under flera decennier byggt upp och aggregerat stora värden till sina varumärken och det är inget som andra klubbar kan kopiera särskillt fort. Både Adidas och Nike slåss om marknadsandelar i det sakta men säkert allt rikare Asien och kommer därför att slåss med varandra om att få sponsra de lag som exponeras på dessa marknader. Det är troligt och anta att europeiska storklubbar på ett eller annat sätt kommer att försöka öka sin närvaro i Asien. Det återstår att se i vilket format det blir.

2008 lyckades den dåvarande G14 kartellen bestående av 18 europeiska storklubbar driva igenom ersättning från förbunden i samband med att spelare släpps iväg till landslagsspel. Kompromissen var att G14 upplöstes och återuppstod i den 201 klubbar stora European Club Association. Förändringen spelade egentligen ingen större makrförändring eftersom styrelsen i ECA till stor del består av representanter från sama klubbar som utgjorde G14. I december 2014 löper European Club Associations avtal med Uefa ut. Ju närmare detta datum vi kommer desto oftare bör vi få se rubriker om bildanden av europeiska, eller kanske rentav globala superligor och andra pan-europeiska ligamodeller. Samtidigt kommer Uefa att med till buds alla möjliga medel försöka behålla kontrollen över en inte helt obetydligt del av produkten.

Vem tjänar egentligen på Super Bowl?

Super Bowl har blivit en enorm institution. Förra året följde 111 miljoner spektaklet i amerikansk television och hälften av de 40 mest sedda programmen i USA:s TV historia är Super Bowl. Men vem är det som egentligen tjänar på denna enormt haussade företeelse?

Arrangörerna menar att Super Bowl genererar enorma inkomster till de städer som står som värdar för evenemanget. En undersökning gjord av W.P. Carey MBA Sports Business Program som var beställd av NFL inför 2008 års Super Bowl, estimerade ett förväntat ekonomiskt bidrag på $501 miljoner till Pheonix. Ungefär liknande siffror räknas fram av olika konsultfirmor som räknar på ekonomisk nytta ex ante. 

I Economics of the Super Bowl* sammanfattar ekonomen Victor Matheson den mer oberoende floran av studier. Slutsatserna är att den faktiska nyttan i bästa fall uppgår till en bråkdel av den förväntade. Ansatsen som ex ante modellerna använder sig av är att man tar antalet åskådare och multiplicerar det med de pengar som de förväntas spendera under dagen för eventet. Men det är naturligtvis inte så enkelt. För det första finns det en substitutionseffekt, de pengar som konsumenterna spenderar på Super Bowl hade istället spenderats på andra aktiviteter i ekonomin. Förvisso är substitutionseffekten för finalen lägre än i samband med en vanlig ligamatch då fler åskådare från andra städer kommer för att se matchen. Å andra sidan skapar det en undanträngningseffekt då det finns turister som i vanliga fall hade kommit till stan men som nu inte gör det på grund av de stora folkmassorna. 

Baade, Baumann och Matheson** undersökte de månatliga skattepliktiga intäkterna i Florida mellan 1980 och 2005 där Super Bowl ägde rum hela sju gånger (Miami, Tampa Bay och Jacksonville). Författarna kom fram till att i sex av sju år så fanns det ingen signifikant ökning under tiden för eventet. 

Om nu den ekonomiska effekten till värdstäderna nu är överskattad, kan det finnas stora vinster för de företag som köper annonser i samband med matchen? Det har gjorts ett antal fallstudier som försöker mäta om det finns någon Super Bowl effekt på aktiemarknaden, det vill säga om de företag som annonserar upplever överavkastning. Frank Fehle, Sergey Tsyplakov, and Vladimir Zdorovtsov*** undersökte prisförändringar och handelsvolymenrna i samband med 19 Super Bowl mellan 1969 och 2001 och kom fram till att volymerna ökade signifikant för de företag som annonserar och att ökningen i första hand genererades av mindre investerare. Däremot hittade de ingen generell överavkastning för dessa företag. I en betdyligt färskare studie med en mätperiod åren 1996-2010 kommer Hofer, Rozumalski & Cory**** fram till att det fanns en signifikant överavkastning på 1.05% den första handelsveckan efter Super Bowl för de företag som annsonserar i TV. 

Men dessa kurssvängningar beror ju inte på ny information från företagen utan enbart på investerarnas känslor vilka skapar olika typer av bias och anomalier. Och på effektiva marknader korrigeras dessa förr eller senare tillbaka. Är det så det finns en Super Bowl effekt så kommer fler och fler arbitragörer att försöka tjäna pengar på det. Och ju snabbare informationen mellan börsen och investerarna kan förmedlas desto fortare kommer felprissättningarna att korrigeras. I och med den ständiga teknologiska utvecklingen så bör vi förvänta oss att denna effekt försvinner i takt med att fler algoritmer programmeras för att reagera på dessa rörelser.

Den mer relevenata frågan är däremot om en annonsplats i Super Bowl är värdeskapande för företag på lång sikt? Kanske det är, kanske inte. I slutändan handlar det om företagens totala strategi, effektivitet och val av marknadsföringskanaler. Apple har t.ex. köpt reklamtid i Super Bowl två gånger, 1984 och 1999. Jag vågar påstå att i inget av fallen har det varit direkt avgörande för företagets resultat.

Figuren visar utvecklingen i priset ($) för 30 sekunders reklamtid under Super Bowl. I bästa fall är priset korrekt prissatt där nyttan motsvarar kostnaden. I värsta fall gör det begränsade totala reklamutrymmet under matchen att priset inflateras så att kostnaden överstiger nyttan.

Så vilka är egentligen vinnarna av Super Bowl? Utan någon som helst tvekan är det klubbägarna som kan skratta hela vägen till banken. Det ständigt ökade intresset ökar värdet på sändningsrättigheterna, och det gäller inte bara för denna enskillda match utan även för hela den förhållandevis korta NFL säsongen. I höstas sålde NFL sändningsrättigheterna för Monday Football till ESPN som får betala $15 miljarder för de kommande åtta åren att sända 17 matcher inklusive 500 timmars studioprogram per säsong. I fotbollseuropa hade dessa intäkter i första hand gått vidare till spelarna men i NFL har klubbägarna kommit överens om att samarbeta för att själva kunna profitera på produkten. Förutom ett lönetak som begränsar spelarnas ersättning till mindre än 50% av intäkterna har man implementerat mekanismer som draft där man helt och hållet tar bort budgivningen på talang vilket i vanliga fall skulle höja spelarens sign on fee. Intäkterna delar klubbarna solidariskt med varandra där ungefär 80% av ligans inkomster delas lika mellan lagen.

Men Super Bowl är också ett evenemang som kan användas som ett verktyg med syfte att få skattebetalarna att finansiera klubbarnas nya arenor med ett löfte om ett framtida värdskap för matchen. Sedan 1995 har totalt 25 nya arenor slagit upp portarna och den samlade investeringskostnaden för dessa är $10.8 miljarder. Så mycket som $6.3 miljarder kommer direkt från de amerikanska skattebetalarna och Lucas Oil Stadium i Indianapolis där årets final spelas och som kostade närmare $800 miljoner att resa är till 7/8 finansierad med offentliga medel. Det är pengar skattebetalarna inte får se röken av, förutom nöjet att ha ett lokalt Major League lag att titta på och glädjas med.  

Dennis Coates***** har räknat ut att den ekonomiska aktiviteten i klubbarnas hemstäder i många fall går ner under den ordinarie säsongen vilket förklaras av att professionell sport mer eller mindre fungerar som ett substitut till andra produkter.

Så medan intresset för amerikansk fotboll i allmänhet och Super Bowl i synnerhet är större än någonsin så överförs det mesta av värdet till klubbägarna.

———————
* Economics of the Super Bowl – Victor Matheson, 2009
** Selling the game: estimating the economic impact of professional sports through taxable sales – Robert Baade, Robert Baumann & Victor Matheson, 2008
*** Can Companies Influence Investor Behavior through Advertising? Super Bowl Commercials and Stock Returns – Frank Fehle, Sergey Tsyplakov & Vladimir Zdorovtsov, 2003
**** Super Bowl Ads & Firm Value Enhancement – Hofer, Rozumalski, & Cory, 2011
***** Mega-Events: Is the Texas-Baylor game to Waco what the Super Bowl is to Houston?  – Dennis Coates, 2006