Blowing bubbles – lessons learned from Malmö

2001 publicerade Jim Collins sin bok From Good to Great som försöker finna svaret på vilka faktorer som är betydelsefulla när medelmåttiga företag transformeras och förvandlas till fantastiska. Ett av företagen som gjorde denna resa var Fannie Mae, ett amerikanskt institut som 1938 bildades av staten med syfte att skapa en marknad för bostadslån. 1968 privatiserades det och under mätperioden 1969 fram till 1999 förvandlades Fannie Mae från en byråkratisk koloss till ett fantastiskt företag som skapade en en enorm överavkastning till sina aktieägare.
Efter att den amerikanska bostadsbubblan för ett par år sedan sprack, dyker Fannie Mae även upp som exempel i Collins nya bok, How The Mighty Fall: And Why Some Companies Never Give In. Ett av förklaringarna bakom fallet som Collins presenterar är de nya direktiv och den mission som staten i slutet av 90 talet gav till Fannie Mae samt det andra hypoteksföretaget Freddie Mac. Båda institutionerna skulle börja uppfylla – The American Dream- där alla medborgare skulle få möjligheten att få lån och därmed kunna få äga sina hem.
Malmö FF har efter degraderingen till superettan och ett ekonomiskt stålbad kommit tillbaka till allsvenskan och sakta men säkert utvecklat sin fotbollsverksamhet till landets starkaste. Enligt Svenska Fotbollsförbundets årliga sammanställning av klubbarnas ekonomier har Malmö FF mellan 2003 och 2008 haft en ekonomi i mycket god balans. Det något populistiska nyckeltalet ”driftresultat” har visat ett underskott på så lite som 4.6 miljoner för hela denna period. De pengar som klubben tjänade på sina spelarförvärv återinvesterades inte i sin helhet utan var kvar på den allt starkare balansräkningen.
I mitten av 00-talet började så Malmö FF att lobba hos stadens politiker. -The Malmoe Dream- skulle ge invånarna en fantastisk arena och mötesplats för företag. Nya intäktskällor från event och konferenser skulle samtidigt göra klubben till ett nytt FC Köpenhamn. Staden tyckte naturligtvis det var en utmärkt idé och pumpade in luft i regionens arenabubbla genom sitt ränte- och amorteringsfria lån på 145 miljoner. I detta inlägg utvecklar jag varför alla dessa kommunala bidrag har bidragit till den potentiella arenabubblan.
Men stadens subvention har även inneburit att ytterst få enskilda sitter på risken. För PEAB som är den största delägaren i fastighetsbolaget har investeringen mest sannolikt redan betalat sig. Bolaget fick bygga ett 600 miljoners projekt som utan det kommunala ”lånet” och deras insats aldrig hade genomförts. Man fick dessutom nya kunskaper och erfarenheter inom arenabygge och kunde tack vare det positionera sig väl inför den fortsatta arenaboomen i Sverige. Sedan dess har man vunnit upphandlingen om nya nationalarenan och Stockholmsarenan. Bankerna som lånade ut 310 miljoner har, förutom den implicita garantin som genom stadens intressen kan antas ha skapats, mest sannolikt arenan som pant. I värsta fall kan de auktionera ut driften till internationella konglomerat som t.ex. AEG, Live Nation Entertainment och SMG Europe. Risken ligger istället hos den stora massan, skattebetalarna samt Malmö FF:s medlemmar. Vad vi ser är ett exempel på public-choice teorin.
Malmö FF ordförande Håkan Jeppsson menar att klubben måste fortsätta att ta risker. Men vilka risker syftar han på? År 2000 sålde den berömde och mycket framgångsrike värdeinvesteraren Warren Buffet sitt innehav i Freddie Mac. Han menade att förutsättningarna och riskprofilen hade förändrats markant efter det att Freddy Mac fått de nya direktiven från staten om att finansiera den amerikanska drömmen. Han bedömde dessa nya risker som alldeles för stora och de aktieägare som inte följe hans exempel förlorade sina pengar när staten till slut räddade Freddie Mac och dess skuldgivare hösten 2008.
Malmö FF har utan egna kunskaper och erfarenheter kastat sig rakt ut på fastighetsmarknaden och den i regionen extremt konkurrensutsatta arena-, event- samt konferensmarknaden. Denna risk-omallokering innebär att klubben nu får mindre utrymme till det som gjort den rik från första början, det vill säga ett lyckat risktagande i klubbens spelarkontrakts-portfölj.
Det pratas väldigt mycket om hur 10 miljoner på en månad blev 30. Det är dock inte det som är knäckfrågan, det är historia. Funderingarna och oron bör vara på en betydligt högre och mer strategisk nivå än så. För den fråga alla istället bör ställa sig, är klubbens nya affärsmodell hållbar? 2010 var trots allt ett år i vilket klubben gick fullinvesterade in i.

Och är det så att affärsmodellen inte är hållbar och konkurrenskraftig så finns det en risk att problemet kan sopas under mattan. Lyckas klubben kvala in sig till Champions League döljs bristerna i modellen med hjälp av ett inflöde på 80 miljoner i tv pengar som är av engångskaraktär. Problemet är dock att brister i modellen är något som skickliga konkurrenter på sikt kan utnyttja.

Financial Fair Play – möjliga transfereffekter

Jag har tidigare diskuterat för hur UEFA Financial Fair Play kan förväntas att påverka konkurrensbalansen i ligorna. I detta inlägg tänkte jag resonera över hur regleringen kan komma att påverka vardagen för klubbarna längre ned i fotbollens näringskedja där bland annat allsvenskan befinner sig.
Låt oss börja med att titta på hur flödet av pengarna rör sig i allsvenskan. Säsongen 2007 importerade de allsvenska klubbarna in talang för 44 miljoner kronor från från utlandet. Inom riket handlade de svenska klubbarna talang med varandra för 34 miljoner kronor. Exporten av talang till utlandet genererade 166.5 miljoner kronor.

Det vi varje år ser, är en enda stor pågående förädlingsprocess av spelare som kvalitetsmässigt håller ligan flytande kring dess plats i näringskedjan.

Talangflödena i allsvenskan 2007. Datakälla: svenskfotboll.se
Men allsvenskan är långt ifrån den enda ligan i Europa som är nettoexportör av talang. Den produkt som ligorna under den absoluta toppen av näringskedjan levererar är inte tillräckligt attraktiv för att generera så pass mycket intäkter från matchdagen, marknad&reklam samt sändningsrättigheter så att dessa ska räcka till att finansiera sina respektive verksamheter som innefattar bland annat scouting och den fotbollsutbildning som krävs. Intäkterna från transfermarknaden fyller därför en betydande roll i den dagliga driften. Figuren nedan delar upp fotbollseuropa i olika peer-groups där vi ser rörelseresultatet samt vilket transfernetto respektive grupp har. Klubbarna högst upp i näringskedjan är nettoimportörer av talang och längre ner i kedjan ser vi en större nettoexport. Transfer-marknaden är en viktig solidaritetsmekanism som distribuerar pengar från den världsklass-produkt som vi kan se i de bästa ligorna.
resultat och transferflöden i fotbollseuropa säsongen 2006/7
Till vänster ser vi rörelsemarginalen och till höger resultatet från transfer-nettot.
för indelning i Peer Groups klicka på länken här.
Datakälla: BENCHMARKING REPORT CLUB LICENSING – The European Club Footballing Landscape
Vilka konsekvenser kan då UEFA Financial Fair Play för allsvensk talangexport? I enighet med kvantitetsteorin kan vi anta följande förenklade förhållande som borde kunna gälla även på transfermarknaden.
M * O = T * P
Där
M = det totala antal pengar som finns ute på spelartransfermarknaden vilket även påverkas av ”svarta hål” i fotbollseuropa orsakade genom likviditetsunderskott som ett resultat av för höga lönekostnader i förhållande till löpande intäkter och som transferintäkter sedan måste täcka.
O = frekvensen på dessa pengars omsättning
T = talang, det vill säga det reala värdet på all kvalitet
P = prisnivå
Talangen är observerad och given. (även om en spelare kan leverera mer i en annan omgivning, men det är på förhand okänt)
P = [M*O]/T
Prisnivån på spelare borde med andra ord kunna variera från transferfönster till transferfönster beroende på de kassa- samt talangflöden mellan och inom ligorna och de kapitalinjektioner som görs till fotbollsmarknaden från omvärlden. Här har bland annat Roman Abramowich, Massimo Moratti och senast Sheik Mansour bidragit med betydande belopp. Men det finns även mindre, lokala sockerpappor som skjuter till egna pengar in i transfermarknaden. UEFA Financial Fairplay begränsar möjligheterna för sockerpappa-finansiering eftersom regelverket säger att den bokförda kostnaden ska rymmas inom klubbarnas befintliga intäkter. Följs regelverket så kommer det att få en effekt där det nominella beloppet pengar i systemet blir mindre vilket rimligtvis leder till lägre priser på transfermarknaden.
Lägre spelarlöner eller lägre transfersummor?
Alla pengar som skjuts till går inte oavkortat till transfermarknaden utan en betydande del hamnar även i spelarnas personliga kontrakt. Ett ganska logiskt antagande är därför att den minskade likviditeten kommer att delas mellan klubbarna och spelarna. 
Och kanske är det något som vi idag ser börja prisas in? Vi kan till exempel ta de utestående kontraktsförlängningarna hos flera allsvenska klubbar som exempel. IFK Göteborgs Ragnar Sigurdsson har med ett år kvar på kontraktet nobbat en första transfer. Kanske försöker han positionera sig på marknaden med syfte att maximera sitt kommande kontrakt? Det finns ett par spelare i Malmö som sitter i samma båt och i Örebro är det senast Michael Almebäck som kommunicerat att han inte avser att förlänga sitt kontrakt.
Betyder det att vi kommer att uppleva en bosman marknad i framtiden? Mest sannolikt är det inte så. Troligtvis ser vi en övergångsperiod där marknaden till slut kommer att hitta en ny jämnvikt. De bets som spelarna tar är trots allt inte helt riskfria. Ett korsband kan smälla vilken träning som helst och det finns trots allt värden att säkra framtida intäkter. Kanske får vi se fler kontrakt med fasta övergångssummor? Kanske blir det andra lösningar. Det troliga scenariot är dock att transfer-summorna kommer att minska samtidigt som duktiga spelare även i framtiden kommer att flyttas uppåt i näringskedjan i samma uträckning som förr. De genom Financial Fair Play reglerade kontrakten är fortfarande mycket mer värda högre upp i kedjan än de reglerade kontrakten är längre ner i densamma.
Större kostnad för skattebetalarna?
I och med att mindre pengar förväntas att distribueras nedåt i näringskedjan kan det även få andra effekter än på priset för talang. För klubbar som återinvesterar alla transfer-inkomster i rekrytering av ny talang spelar denna effekt mindre roll. Mindre pengar in blir mindre pengar ut, samtidigt som talangnivån förblir oförändrad. Alla klubbar agerar dock inte på detta viset. Malmö FF och Kalmar FF har med hjälp av pengar från spelartransfers delfinansierat sina nya match-dags-faciliteter. 
Andra klubbar investerar pengarna i sina ungdomsverksamheter samt lokal scouting. Det blir även svårare för klubbar att paketera en ungdomsfinansiering lik Djurgårdens eftersom de värdepapperiserade framtida transfer-intäkterna förväntas bli lägre. Nya arenor och talangutveckling kommer ju inte att minska i pris utan kostnaden för dessa aktiviteter förblir densamma som förr.
Med bakgrund av detta kan UEFA Financial Fair Play få negativa effekter för tillväxten i de mindre ligorna. Trycket på skattebetalarna att finansiera nya anläggningar kan komma att öka. Istället för att onödigt rika människor skjuter till pengar som rasslar genom systemet kan skattebetalarnas nota komma att öka för att finansiera de ännu inte utvecklade gräsrötterna.

Mediokerheten kan fortsätta

Enligt Sydsvenska Dagbladet blev Malmö Redhawks nyemission inte fulltecknad och klubben fick endast in 3 av 5 miljoner. Men bör vi vara förvånade? Utbudet av kapital begränsas rimligtvis av det faktum att de mycket höga inträdesbarriärerna till elitserien leder till en marknad med låga vinstmarginaler. Sannolikheten att nå den högsta ligan i svensk hockey måste betraktas som liten. Många klubbar har försökt att komma in på marknaden och etablera sig men ytterst få har lyckats. 
För några av klubbarna har det slutat med en katastrof. Hammarby Hockey gick i konkurs, ett öde som även Björklöven såg ut att gå men som nu, enligt idrottensaffarer.se, ser ut att i alla fall ha lyckas köpa sig lite tid. Men är inte det bara konstgjord andning? Leksand brottas med stora ekonomiska underskott och AIK Hockey lyckades lura konkursspöket genom att faktiskt ta steget till den högsta ligan och kunna erhålla lite drygt 20 miljoner i premier från det centrala tv avtalet.

Skulle Redhawks trots allt nå den högsta ligan är risken stor att sejouren blir kortvarig. Under de senaste 10 åren är Linköping den enda nyetablerade klubben i elitserien. Förutom Timrå och Skellefteå som är gamla varumärken som har lyckats att ta steget tillbaka har det mest handlat om korta besök för de få nykomlingar som lyckats lura marknadskrafterna och tagit steget till högsta ligan.

Men problemen har till slut även börjat visa sig för de etablerade elitserieklubbarna. Intäktsutvecklingen har stagnerat och fler och fler klubbar upplever bekymmer. Färjestad har förlorat åskådare och i år är man ner på 6700 i snitt vilket kan jämföras med de publikrika åren i början av 2000 talet med en topp säsongen 2004/2005 där man snittade 7956 åskådare. Frölunda har minskat från 11676 till 9100 och Linköping från 7700 till 6600. Och idag fick vi i idrottensaffarer.se läsa om att Timrå kommun har räddat sin klubb med ett kassatillskott på 9 miljoner kronor. Den desperata jakten att nå de åtta bästa platserna som genererar intäkter från slutspel leder till kortsiktiga beslut och överinvesteringar.

Grundproblemet bakom nedgången borde vara mycket enkel att identifiera. De etablerade klubbarna har i brist på utmanande nyetableringar blivit alldeles för bekväma och inte tagit hand om sina respektive produkter tillräckligt väl. Och att jämnt och ständigt, och dessutom flertalet gånger per säsong, möta samma motståndare upplevs till slut som monotont. Samtidigt som Elitserien tappar greppet om sina konsumenter finns det i serien under en hel drös av outnyttjad kapacitet. Men istället för utveckling ser vi en ständigt kapprustning i hockeyallsvenskan, en rat-race som mycket sällan leder någonstans.

Hockeyligan har misslyckats med sin produkt till den grad att de ledande klubbarna söker möjligheter att lämna elitserien för spel i en internationell liga.

Marknadsvärdet på fastigheten Malmö Arena är betydligt lägre med ett lag spelandes i divisionen under den högsta. Trots att Malmö Redhawks moderna faciliteter ger klubben en högre snittintäkt per åskådare än SM finalisten Djurgården var klubbens entréintäkter endast 26 miljoner och Parkfast Arena AB som driver arenan gick 4 miljoner i förlust 2009.
Märkligt nog vill flera fotbollsallsvenska klubbledare anamma en liknade modell och banta allsvenskan med 4-6 lag. Man anser att en minskning av antalet lag är det enda sättet att förbättra konkurrensen så att fler matcher ska bli mer intressanta. Problemet är dock att när man väl börjar minska marknaden så blir en kontinuerlig minskning till slut den enda vägen som upplevs som den stora lösningen. Utvecklingen och tillförseln av kapital till skiktet under eliten stagnerar och den schweiziska ligan har nu ett förslag på remiss om att från och med säsongen 2012/13 minska antalet lag i den andra divisionen från 16 till 10 lag. Smekmånaden efter den lilla boost som värdskapet för eurpamästerskapen genererade är över och den stagnerade marknaden upplevs i brist på utveckling inte längre tillräckligt stor för fler än 20 professionella lag.

En minskning av antalet lag i allsvenskan är således enbart en quick-fix på de problem som klubbarna tillsammans har orsakat. Och genom att krympa marknaden köper man sig bara lite tid så att mediokerheten ges utrymme att få fortsätta.

Mer läsning i ämnet nedan.

En illustration på det pågående projektet med 200 miljoners arenan i Växjö där skattebetalarna har åtagit sig den finansiella risken. Bilden visar folktillströmning till Växjö Arena och en framtida match i svenska cupen mellan Öster och IFK Göteborg. Med en kraftig minskning av antalet lag höjs inträdesbarriärerna till allsvenskan markant. Sannolikheten är därför mycket hög att arenafastighetens marknadsvärde kommer att vara långt under dess potential.

Polsk fotbollsekonomi blomstrar – men till vilket pris?

Den polska ligafotbollen upplever något av en renässans. Under den första delen av pågående säsong har publiksnittet i Ekstraklasa ökat med 63% jämfört med föregående säsong. Det polska fotbollsförbundets lyckosamma kandidatur till att få arrangera EURO2012 har skapat en arenaboom i landet utav sällan skådat slag.
Lech Poznan drog tre fulla hus i gruppspelet i UEFA Europa League. I ligan hade man under hösten ett snitt på 18.8k.
När domaren blåste i visselpipan och avslutade matchen mellan Lech Poznan och Juventus säkrade Polackerna avancemang till sextondelsfinal i UEFA Europa League. Totalt 125 tusen åskådare hade sett lagets tre hemmamatcher mot Red Bull Saltzburg , Manchester City och Juventus på den nya Stadion Miejski, en av arenorna som ska stå värd för mästerskapet. Det är ungefär lika mycket som Elfsborg drog till Borås Arena under hela den allsvenska säsongen 2010.
Slutförandet av den sista långsidan på Legia Warszawas nya arena ska vara klart vår/sommar 2011. Arenan har varit i bruk sedan augusti 2010.Legia hade under hösten ett publiksnitt på 19.2k
Totalt har de polska städerna investerat dryga PLN  6 miljarder (~14mdr SEK) i uppemot 20 nya arenor runt om i landet. I Warszawa har man dels finansierat den nya nationalstadion men även Legia Warszawas nya hemmaarena. Legias president menar att klubbens matchdag-intäkter kommer att explodera från 2009/10 säsongens PLN 4 miljoner till PLN 40 miljoner 2011/12 och där dryga hälften av pengarna förväntas att genereras från corporate boxes och matchday hospitality.
1 PLN ~ 2.3 SEK. Ernst & Young har nyligen gjort en enlare analys på några av arenaprojekten i landet. Den totala investeringskostnaden för dessa sex arenor uppgår till så mycket som PLN 4.5miljarder vilket motsvarar drygt SEK 10 miljarder. Samtliga arenor utom möjligtvis Legia Warszawas har en förväntad överkapacitet. Jag har sammanfattat siffrorna i tabellen ovan och adderat den approximerade finansieringskostnaden som motsvarar räntan på den 10 åriga polska statsobligationen vilket ger oss en benchmark för den polska statens kostnad att finansiera sig. Samtliga arenor är finansierade av sina respektive städer. Värt att notera är de olika modeller som man har anammat vad gäller driften där den internationella arenaoperatören SMG,Sportfive samt fastghetsförvaltaren HSG Zander finns med. Erfarenheten säger att klubbarna återinvesterar allt i spelartruppen och de eventuella vinster som skapas går i och med de internationella aktörerna till utlandet.
Förutom arenorna tillkommer investeringar i infrastruktur och i sin helhet förväntas priset för mästerskapen landa på PLN 78 miljarder inkluderat arenor, hotellfastigheter samt övrig infrastruktur. Den stora frågan är naturligtvis om det är värt det?
Det har gjorts en hel del studier som behandlar de samhällsekonomiska effekterna av mega-events. Humphreys & Plummer (1995) menar att den kortsiktiga effekten för OS i Atalanta 1996 skulle bli $5.1 miljarder. Och $5.3 miljarder i positiv ekonomisk effekt förväntade sig Fuller & Clinch (2000) att ett OS i Washington-Baltimore 2012 skulle generera till regionen.
Andra studier är inte lika optimistiska, Matheson (2002) har räknat ut att de städer som var värdar för fotbolls VM 1994 upplevde en tillväxt som blev $4 miljarder lägre jämfört med städernas prognos ifall mästerskapen inte hade ägt rum.
Inför europamästerskapen i Polen har det gjorts två studier som försökt att mäta nyttan av arrangemanget. Redan 2004 gjordes en studie av Humphreys & Propokowicz.

Although the event will attract a large number of spectators and television viewers, a simple cost benefit analysis indicates that the costs of hosting the event will exceed the direct economic impact related to increased tourist spending by a wide margin and the presence of positive benefits depends on benefits from factors, like improvements in the transportation infrastructure.

Att konsumtionen som utländska turister genererar inte på långa vägar är tillräcklig i samband med mega-events bevisades om inte annat med största tydlighet under världsmästerskapen i Sydafrika sommaren 2010. Den estimerade konsumtionen som utländska turister genererade uppgick till €390 miljoner vilket med ett skattetryck på 35% blir lite drygt €135 miljoner i skatteintäkter. Vi bör även lägga på minnet att det hade kommit utländska turister till Sydafrika även om VM inte hade ägt rum. Hur som helst ska intäkten ställas i relation till kostnaden för mästerskapen på €3.1 miljarder som de sydafrikanska skattebetalarna nu måste arbeta ihop de kommande åren för att lappa ihop det ekonomiska hålet. 
Det finns naturligtvis de som menar om att nyttan av infrastrukturella investeringar genererar tillväxt till landet. Det är en fråga som Barbara Despiney & Waldemar Kapra har försökt att besvara. I sin studie Estimating Economic Regional Effects of Euro 2012, (Aug2010) resonerar författarna om att de regioner som står som värdar för mästerskapet kommer att uppleva små positiva ekonomiska effekter. Trots det blev en av slutsatserna enligt följande.

Our study also reviews the existent body of work on mega-sporting events and our results are in line with those researches who argue that the true economic impact of these competitions is overestimated by a large margin.

Frågan är dock om den förväntade positiva effekt som Despiney och Kapra uppmätt överhuvudtaget kommer att existera? Finns det ingen risk att det rentav skapas alternativkostnader? Studien är baserad på John Maynard Keynes teorier som bygger på statliga stimulanser vid lågkonjunkturer. Keynes som noga studerade den stora depressionen utvecklade finans- och penningpolitiska modeller som förväntades göra lågkonjunkturen mindre djup. Detta skulle uppnås genom att staterna lånar pengar och stoppar in dessa i ekonomin vilket förväntas att öka den aggregerade efterfrågan och därmed produktionen. Den ökade produktionen förväntas att generera en nytta som överstiger kostnaden för lånet för att trigga igång ekonomin.
Keynes multiplikator där ”c” är marginalbenägenheten till konsumtion (när c=53 betyder det att 53% av nya inkomster går till konsumtion), ”t” är marginalskatten och ”m” är den konsumtion som går åt på importerade varor.
Även om tanken låter fin så finns det en hel del grundläggande problem. För det första så är det politiker som måste avgöra var någonstans i ekonomin pengarna ska skjutas till. Under 70 och 80 talens ekonomiska kriser pumpades stora summor pengar in för att stimulera efterfrågan men ingenting hände. Det visade sig nämligen att det i första hand inte var efterfrågan det var fel på utan utbudet där bland annat handelshinder, ineffektiva skatter och regleringar runt om i världen ledde till att produktionskapaciteten kraftigt begränsades. För det andra så ser vi ständigt en mängd intresseorganisationer som lobbar för att lägga vantarna på de statliga medlen. Klarar verkligen politiker av att allokera statliga medel till det som ger bäst effekt och dessutom i rätt tid? Och för det tredje så minskar man effekterna av den nytta som lågkonjunkturer trots allt för med sig, kreativ förstörelse. Att stimulera efterfrågan på de produkter och ineffektiva processer som marknaden egentligen inte vill ha skapar obalanser i ekonomin. Det logiska antagandet borde vara att ju fler obalanser som skapas över tid, desto svårare får ekonomin att till slut återhämta sig och nå sin jämnvikt.

Den av Despiney och Kapras estimerade positiva ekonomiska effekt är också en produkt av antagandet att EURO2012 är det projekt av alla möjliga potentiella investeringar som ger den bästa tillväxten. Om så inte är fallet skapas det istället en alternativkostnad för skattebetalarna.

Tabellen visar den estimerade multiplikator för respektive region som står värd för EURO2012. 1.25 för regionen ”Pomorskie” betyder att för varje 100 miljoner som staten investerar förväntas att generera en regional inkomst på 125 miljoner osv.
Faktum är att de flesta av de infrastrukturella investeringarna som görs i Polen inför europamästerskapen hade gjorts även om inte mästerskapen hade ägt rum. Ett av arven från den planekonomiska tiden är det underutvecklade motorvägsnätet där Polen som hör till ett av europaunionens till befolkningsmängd större länder har så lite som 90 mil motorväg. Att landet för närvarande har 75 mil motorväg och 50 mil enklare motorväg med mittbarriärer under konstruktion är knappast en produkt av EURO2012. Denna produktion sker helt enkelt på grund av fler bilar på vägarna, den ökade handeln samt det faktum att det under 2009 dog drygt 4500 människor i trafikolyckor i Polen.
Men hur många av de statligt finansierade infrastrukturella projekten är alldeles för påkostade för att visa upp än bättre visuell bild av landet för omvärlden? Och frågan är hur all producerad överkapacitet ska beläggas efter att turneringen är över? Erfarenheten från EURO2004 är inte särskilt upplyftande. Till exempel får städerna Aveiro och Leiria varje månad skjuta till €1.2 miljoner för att underhålla sina respektive arenor som var med och stod som värd för mästerskapet. Det är även troligt att man bygger en överkapacitet vad gäller hotellfastigheter och sovplatser.
Öppet hus på den nya, av staden finansierade arenan i Gdynia, på vilken stadens lag, det privatägda Arka Gdynia för första gången kliver in på i slutet av februari 2011. Kapacitet 15k platser, investeringskostnad PLN 80miljoner.
De polska skattebetalarna har tagit en stor ekonomisk risk när landet åtog sig värdskapet för europamästerskapen. Dessutom skapas det rimligtvis vissa obalanser i ekonomin. Tack vare det faktum att Polen fortfarande befinner sig på ett relativt tidigt stadium av sin tillväxtresa så borde dessa obalanser trots allt inte orsaka allt för mycket skada. Däremot har landets makthavare, i och med EURO2012, dragit ett kort ur den begränsade kortleken med de möjliga obalanser som ekonomin i slutändan klarar av att svälja. 
Däremot hade pengarna som investeras i den överkapacitet som trots allt skapas, istället kunnat investeras i andra delar av ekonomin. I enighet med Mathesons (2002) slutsatser borde det rimligtvis ge större ekonomisk avkastning för landet än att placera pengarna i apparaten kring EURO2012.
 Nya Nationalstadion i Warszawa under konstruktion. Arenan som ska stå värd för en av semifinalerna är ett klubblöst skrytbygge med 55k platser och som kommer att kräva stora årliga tillskott från den polska staten.

Samtidigt som de polska skattebetalarna löper en överhängande risk att deras medel inte används effektivt borde det vara rimligt och anta att den polska fotbollen kommer att dra nytta av mästerskapen. Arenaprojekt (även om de inte hade varit lika påkostade) som sannolikt hade genomförts någon gång längre fram i tiden flyttades till nutid. Men även den polska ligans kommande TV avtal borde förväntas uppleva en kraftig uppgradering från det nuvarande som genererar PLN 120 miljoner per säsong.
Penetrationen på den polska betal TV marknaden växer snabbast i världen.  Det nuvarande TV avtalet vars rättigheter ägs av det franska tv konglomeratet Vivendi (genom polska Canal+) löper ut efter nuvarande säsong. Det polska kanalbolaget TVN säger sig vilja buda på rättigheterna för kommande period och förväntar sig att priset kommer att stiga. Tillväxten på den polska tv marknaden hade naturligtvis genererat ökade intäkter för ligan men europamästerskapen kan få en effekt där förväntad framtida tillväxt prisas in på ett mer kraftfullt sätt redan i detta avtal.

Den blivande PGE arena i Gdansk, en av EURO2012 faciliteterna. Lechia Gdansk kommer att nyttja denna stadion som rymmer 44k åskådare. Lechias publiksnitt hösten 2010 var 7.1k. Sålda namnrättigheter genererar PLN 7 miljoner per år.

Den polska ligan ges därmed goda möjligheter att utveckla sin produkt vilket borde belönas med en högre ranking. Det blir i så fall ett resultat av ett lyckat lobbyarbete som genererat en omallokering av publika medel.

De största vinnarna är naturligtvis UEFA som låter skattebetalarna i respektive land finansiera moderna arenor och klubbarna finansiera utbildningen av spelare. Organisationen konfiskerar klubbarnas tillgångar och paketerar dessa i en produkt för vilken de säljer dyra tv- och sponsoravtal. För varje mästerskap höjs kraven och insatserna. Kommer vi någonsin att nå en brytpunkt där pendeln vänder och där utbudet av sökande länder, på grund av kostnadsskäl, inte längre blir lika stort och ribban måste sänkas?

Chelsea FC – the Abramovich plan

2003 köpte Roman Abramovich det då halvmediokra Chelsea för ungefär £200 miljoner. Sedan dess har oligarken investerat ytterligare ca £500 miljoner med syfte att vinna titlar, ära och berömmelse. Alternativet hade varit att köpa en redan etablerad vinnare, Manchester United såldes i maj 2005 för £790 miljoner. Den resan och egotrippen hade ju inte varit lika spektakulär.
Det förefaller även troligt att £700 miljoner är en summa som Roman Abramovich anser är lagom stor och signalerna är att ryssen vill se sin klubb bli självfinansierande utan att han själv varje år ska behöva skjuta till nya pengar. Det är på inget sätt någon ny målsättning utan klubben har i flera års tid pratat om break even. Men det är först efter ett gediget lobby arbete hos Michel Platini och implementeringen av UEFA Financial Fair Play som förutsättningarna att få balans i ekonomin har förbättrats.
I detta inlägg hoppas jag finna svar på följande frågor:
1) Vad krävs det för att Chelsea ska redovisa svarta siffror i sina bokslut?
2) Kan klubben nå till en fas där Roman inte längre behöver skjuta till egna pengar? 
3) Kan man klara av det utan att förlora Champions League status? 
4) Kan Chelsea även i framtiden slåss om de stora titlarna?
Låt oss börja med att ställa upp de historiska siffrorna som Chelsea har levererat samt skapa en ”norm” för hur en balans kan se ut. Vi ser direkt att rekrytering av en slagkraftig och extraordinär spelartrupp har varit den stora kostnaden både vad gäller spelarnas löner samt avskrivningar på förvärvade spelarkontrakt. Vi ser även stora extraordinära kostnader i samband med att göra sig av oönskade managers och deras stab.
datakälla Årsredovisning Chelsea FC Plc.
Alla siffror i £miljoner, ”wages” inkluderar sociala avgifter.
notera gärna de extraordinära kostnaderna i samband med avskedandet av managers.Min norm-beräkning visar ett positivt resultat före finansiella poster och skatt på £6.6miljoner.
För att nå ”norm” har jag på intäktssidan räknat in de ökade intäkterna från det nya tv avtalet som har kickat igång från och med denna säsong. Vad gäller commercial så tecknade Chelsea ett nytt åttaårigt avtal med Adidas som ökar de årliga intäkterna från £10 miljoner till £20 miljoner.
Klubbens numer något mer restriktiva värvningspolicy borde rimligtvis minska ration wages to turnover till nivåer kring 67%. Fortfarande ger det Chelsea en mycket respektabel och konkurrenskraftig lönebudget.
CAPEX (Player Registrations)/”amortisation player” – Ett av de nyckeltal som med tydlighet visar klubbens strategi att ta sig till toppen. Det kostar att köpa etablerade namn och investeringarna har varit höga. Detta har genererat historiskt höga avskrivningar på spelarkontrakt. Köper en klubb ett spelarkontrakt från en annan för £50 miljoner och spelaren skriver ett 5 års avtal med sin nya klubb, så blir de årliga avskrivningarna på kontraktet £10 miljoner under de kommande fem åren. Sett till kassaflödet däremot, lämnar £50 miljoner klubben år 1 om man nu inte klubbarna kommer överens om delbetalningar.
CAPEX = Capital Expenditures, i detta fall nettot av förvärvade spelarkontrakt minus sålda spelarkontrakt.
Vi ser att Chelsea under både den föregående och nuvarande säsongen kraftigt har minskat sina utgifter på förvärv av spelarkontrakt. Samtidigt som de historiska förvärven sakta men säkert börjar bli avskrivna så kommer den åriga kostnaden att minska markant. Vi ser redan att den har minskat från £71 miljoner till £49 miljoner och med tanke på de minskade utgifterna kommer den att fortsätta minska drastiskt. Med £35 miljoner i årliga avskrivningar på spelarkontrakt framgent ligger klubben fortfarande högre än konkurrenterna Manchester United och Arsenal. Naturligtvis lägre än Manchester City som själva håller på att göra en Chelsea anno 2003.
Det periodiserade resultatet är en sak. Hur in- och utbetalningar kommer till klubben är en annan. Jag har därför ställt upp en kassaflödesanalys och precis som i resultaträkningen så har jag skapat en kolumn för ”norm”. Förutom det förbättrade rörelseresultatet finns det förbättringspotential i förändringen av rörelsekapitalet där klubben historiskt sätt har haft ett visst utflöde av pengar.

Det här går att praktisera i en växande marknad främst genom att teckna för klubben mer effektiva sponsoravtal där sponsorn år 1 betalar en up-front premie. Vi har sett en förbättring de två senaste åren och med en välbalanserad sponsorportfölj så finns det en hel del kassaflöden att hämta när den kommersiella sidan förväntas att växa i takt med Premier Leagues ökade globala närvaro.

Free cash flow visar finansieringbehov eller överskott som står till kreditgivarnas/ägarnas förfogande.
Givet att mina antaganden håller ser vi att klubben har möjligheter att bli självfinansierade med en årlig budget på spelarförvärv på £35 miljoner netto. Det betyder att om man säljer spelare för £20m så kan man spendera £55m. Även det är en mycket konkurrenskraftig siffra.
En utmaning är klubbens något åldersdigna trupp vilken sannolikt kommer att kräva en punktinvestering. Ett alternativ skulle kunna vara att sälja namnet till Stamford Bridge med en större summa up-front som finansierar balansräkningen genom en positiv effekt på förändring av rörelsekapitalet. Ett annat är naturligtvis den redan beprövade metoden, det vill säga lån från ägaren.
Resonemanget visar att det är möjligt att relativt fort både nå svarta siffror i resultaträkningen men även ett paradigmskifte där ägaren inte längre behöver skjuta till nya pengar. Det förutsätter dock att Chelsea inte förlorar sin status i den absoluta toppen. Klubbens intäkter är beroende på sportslig framgång och ett kontinuerligt deltagande i Champions League. Nedskärningar i Chelseas budget skulle i vanliga fall skapa fantastiska möjligheter för klubbens konkurrenter att kunna investera tungt med syfte att köpa till sig den marknadsandel som man kan vinna genom att nå topp-4 status. 
Här har dock Roman Abramovich en viss försäkring i form av UEFA Financial Fair Play. Eftersom regelverket kräver att klubbarna inte spenderar mer än sina befintliga intäkter, så blir det ytterst svårt för konkurrenterna att komma ikapp Chelsea som redan har etablerad befintlig marknadsandel. Nedanstående figur visar ett urval av klubbar som slåss om de fyra platserna i rikedom.
En jämförelsebild gällande intäkter i förhållande mot jagande konkurrenter. Jag har även definierat intäkterna från Champions League. Gapet nedåt är respektingivande. Notera även att Chelseas reviderade lönebudget är betydligt högre än konkurrenternas totala intäkter vilka enligt regelverket begränsar dessa klubbars förmåga att attrahera talang.
Den kanske mest intressanta frågan är dock vilka förutsättningar Chelsea har att konkurrera om de stora titlarna i toppen av fotbollens pyramid. Klubbens finansiella konkurrenskraft är beroende av dess förmåga att generera intäkter bättre än de främsta konkurrenter. Klubben begränsas här till en viss del av det faktum att Stamford Bridge endast rymmer 42 tusen åskådare och arenan bara är åttonde störst i ligan. Man har kunnat kompensera det genom att erbjuda exklusiva produkter (executive boxes & match-day-hospitality) och ta bra betalt för det. Den första bilden visar att klubben är i topp vad gäller snittintäkt per åskådare och den andra hur de till intäkter största klubbarna i England förhåller sig till varandra i segmentet match day revenues.

saxat från: economist.com

Chelseas möjlighet att nå tillväxt i denna intäktskälla är begränsad. Vad jag har förstått så finns det logistiska hinder med en utbyggnad av Stamford Bridge och ett nybygge kostar mest sannolikt alldeles för mycket med tanke på att marknaden inte kan generera så mycket mer än £30 miljoner i nya intäkter per år.
Eftersom intäkterna från sändningsrättigheter säljs centralt och inte påverkar konkurrensbalansen mellan klubbarna så återstår segmentet commercial där klubben kan out-performa sina konkurrenter. Nedan figur visar en nedbrytning av Chelseas intäkter från kommersiella rättigheter.
Som jag skrev tidigare skrev klubben ett nytt avtal i Adidas. Ett avtal som ökar den årliga intäkten från £10 miljoner till £20 miljoner. Denna siffra kan jämföras med Manchester Uniteds vars avtal med Nike som löper fram till 2015 ger klubben ungefär £23 miljoner per år. Den stora skillnaden mellan avtalen är att det är Nike som driver Uniteds försäljning av merchandise samtidigt som Chelsea omsätter £9 miljoner på egen hand. Dessa intäkter kräver dock en hel apparat och kostar att driva in.
saxat från: http://www.futebolfinance.com/
gapet mellan den absoluta toppen och mitten är mycket stort, mot bottenskiktet har det blivit galaktiskt. Ligans globala expansion förväntas att öka dessa klyftor än mer.
Förutom det nuvarande avtalet med Adidas får Chelsea årligen £10 miljoner pund från sitt avtal med tröjsponsorn Samsung. Det betyder att klubbens intäkter från övriga samarbetspartners uppgår till ungefär £15 miljoner vilket kan ställas i relation till Manchester Uniteds £40 miljoner erhållna från andra motparter än Nike och AON. Här finns således potential på den globala marknaden men frågan är hur mycket Chelseas varumärke klarar av att generera?
Notera gärna att de två amerikanskt-ägda och profit-maximerande klubbarna har haft en betydligt starkare tillväxt i denna kategori. Tillfälligheter eller en mer tydlig affärsstrategi?
Att Manchester United ökar sina marknadsintäkter i en betydligt snabbare takt är egentligen inget större problem för Chelsea. Klubben är profit-maximerande och de nya intäkterna rinner i första hand igenom till den nedersta raden. Däremot är det, med bakgrund av de i taket nådda matchdag-intäkterna, viktigt att Chelseas kommersiella verksamhet presterar bättre än övriga konkurrenter. 
Vi kan konstatera att det blir betydligt svårare att vinna de stora titlarna utan Romans årliga finansiering och det kommer att krävas bättre prestationer från den sportsliga organisationen. Utmaningen ligger i att finna en långsiktig plan om man nu inte vill köpa ut sig från svackor. Skulle klubben förlora sin Big4 status så beror det dock inte på pengabrist utan snarare på en oförmåga att förvalta dessa. Det krävs inte mer av klubben än att den motsvarar förväntningarna i förhållande till sin budget.
Efter att de ledande klubbarna på sina respektive nationella marknader som utgör European Club Association, skrivit under överenskommelsen om Financial Fair Play är det uppenbart att Abramovich:s bettende kan förklaras av Tit For Tat Theory som utvecklades av psykologen Anatol Rapoport. 
I enighet med teorin, ska en part i den första perioden samarbeta och i den andra perioden spela på det sätt som motparterna gjorde. Om parterna samarbetar i den första perioden kommer de således att samarbeta även i period 2, och så vidare. Om däremot motparten väljer att inte samarbeta i period 1 så ändrar man själv sitt beteende i period 2.
Ett problem för Abramovich är att Manchester City inte samarbetar. Klubben överinvesterar och utan kreativ redovisning så kommer City omöjligtvis att vara kompatibelt med regelverket. Vad händer om fler klubbägare tar efter och Chelseas marknadsandel hotas? Kommer oligarken återigen att skjuta till nya pengar eller väljer han att sälja klubben?

En olönsam betongklump?

Läser om att IFK Göteborg inte har kommit överens med ägaren av arenaekonomin om ett önskat avtal i samband med bruket av Gamla Ullevi. Det är som är mest anmärkningsvärt är att den totala arenaekonomin inte går runt trots närvaro av tre elitklubbar.
Problemet med kontraktet är därför av sekundär betydelse. Det primära problemet borde istället identifieras enligt nedan.
1) Arenan är felprojekterad från första början, en betongklump på vilken man inte har lyckats att implementera ytor som kommersiellt går att exploatera. Ponera att IFK Göteborg själva skulle äga denna arena. Å ena sidan skulle man ha kontroll över samtliga intäkter, å den andra skulle ekonomin fortfarande inte gå ihop.
2) Fel val av affärsmodell för den samlade arenaekonomin, det vill säga arenans intäktskällor är inte optimalt paketerade och det kommunala bolaget inte är den bästa operatören för arenan med syfte att utveckla ekonomin i betongklumpen. 
Arenan har hittills brukats av tre klubbar, alla med olika starka varumärken och olika typ av målgrupper. Klubbarnas respektive affärsmodeller borde därför rimligtvis skilja sig från varandra. IFK Göteborg har till exempel bättre möjligheter att paketera en mer exklusiv produkt och på så sätt prisdiskriminera sina kunder, misstänker jag.

Mest sannolikt är problemet en kombination av båda punkterna. IFK Göteborg menar att man ska arbeta på ett nytt arenaspår. Men är det en rimlig lösning? Det kommer fortfarande att vara extremt svårt om inte omöjligt att hitta ekonomi i ett sådant projekt. Och skulle klubben trots allt lyckas med att finna privat finansiering så skapar ett sådant arenabygge externaliteter åt Göteborgs skattebetalare vars Gamla Ullevi kommer att uppleva ett ännu större underskott.

2010 – året då världens makthavare befäste sin position som fotbollsekonomer

2010 var året där fotbollseuropa återigen skulle gå under. Hela ligor var dömda till en säker undergång och i England pratades det om att åtminstone 20 klubbar i de fyra högsta divisionerna som utgör Football League skulle gå i konkurs innan höstens seriestart. Inget av dessa förväntningar infriades. Fotbollen klarar, allt som oftast utan att klubbarna går under trots att majoriteten så gott som alltid upplever finansiell kris. 1923 fanns det i de fyra högsta professionella engelska divisionerna 88 fotbollsklubbar. 2010 existerar 85 av dessa fortfarande. Endast 9 lag har degraderats 2 divisioner eller mer och drygt 50% av klubbarna återfinns i samma division som de tävlade i 1923.

I Spanien uttalade en politiker i somras sin oro över klubbarnas finansiella hälsa. Tillsammans har de spanska klubbarna en skatteskuld på €607 miljoner till den spanska staten. Det är naturligtvis ytterst beklagligt att skattebetalarna drabbas. Å andra sidan är klubbarnas skatteskulder en produkt av att den spanska staten sedan decennier tillbaka har räddat fotbollsklubbar och accepterat denna transferering från skattebetalarna.

Men är den förhållandevis lilla fotbollsekonomin verkligen något vi i första hand bör bekymra oss över? Borde vi inte fundera över det faktum att världens politiker sedan ett tag tillbaka själva har börjat att tillämpa fotbollsekonomiska metoder? Metoder och mismanagement som drivit klubbarna till en ständig finansiell distress. Den stora skillnaden är att i fotbollens fall så handlar det om småsummor. Det svenska handelsbolaget Hennes&Mauritz delade under 2010 ut ungefär 12 miljarder kronor till sina aktieägare. Ett belopp som är i paritet med Red Knights seriösa bud på världens högst värderade fotbollsklubb, Manchester United. Summorna inom fotbollen blir inte så mycket större än så.

Ett av de största orsakerna till att fotbollsklubbar överinvesterar men ytterst sällan går i konkurs och försvinner är att de anses fylla en alldeles för viktig funktion. Man har en etablerad supporterskara som inte direkt kan byta lag, även om produkten inte håller tillräckligt bra kvalitet. En ekonomisk kris innebär därför en möjlighet att till ett förhållandevis lågt pris kunna få kontroll över en klubb som sedan maximerar sin räddares nyttofunktion. Det kan vara allt från en ego-staty till en hävstång åt PR, politiska kontakter eller annan verksamhet som kan dra nytta av att vara kopplad till en lokalt, nationellt eller internationellt känd klubb. Klubbarna räddas därför ständigt av nya intressenter och ges därmed väldigt få incitament att sköta finanserna. Nedsidan är begränsad och högre upp hägrar drömmar och segrar, ära och berömmelse.

Crystal Palace som under 2010 försattes i administration är ett lysande exempel. Naturligtvis gick inte klubben i konkurs utan räddades av de nya ägarna Stephen Browett, Jeremy Hosking, Martin Long och Steve Parish som därmed tog över ägandet för klubben från Simon Jordan som själv för lite drygt 10 år sedan räddade Crystal Palace från konkurs. Under Simon Jordans flagg lyckades klubben under 2004 ta steget upp till Premier League för att året efter degraderas igen. Överinvesteringar och dåliga prestationer ledde till att klubben i början av 2010 återigen hamnade i administration. Ingen större skada skedd, en redan rik person förlorade självförvållat sina investerade pengar. Möjligtvis kan de mer välskötta klubbarna som förlorade matcher mot det räddade Palace ha synpunkter. Deras prestationer borde i en perfekt marknad ha slagit ut den misskötta konkurrenten. Å andra sidan så hör det som klubbledare och supporter till att då och då stöta på mindre rättvisa händelser. Och det vore ytterst tråkigt att förlora en sedan gammalt etablerad antagonist. För vad ska man annars ha att snacka om på puben?

Erfarenheten från de två senaste åren har visat att ”to-big-to-fail” med all tydlighet även finns i vår vardag. Lika små summor handlar däremot inte verkligheten i den stora världen utanför fotbollen om. För bara lite drygt en månad sedan noterade den amerikanska staten det under hösten 2008 bail-outade General Motors på börsen. Börsintroduktionen var den största någonsin i USA:s historia och reste $20 miljarder. Barack Obama pratade stolt till nationen om att staten minsann hade gjort en bra trejd genom att rädda det mediokert skötta företaget. Men hur stor är sannolikheten att vi får se samma utgång som i fallet Crystal Palace? För inte kan det bedömas vara helt osannolikt?

Redan 1979 räddade den amerikanska staten det problemfyllda företaget Chrysler. Genom att göra historiens första intervention där man sköt till rena pengar. Fram till dess hade man främst använt sig av handleshinder som på kort sikt gynnar de inhemska företagen. Inte helt olik den kortsiktiga uppgång som Crystal Palace upplevde, betalade också Chrysler tillbaka de statliga lånen relativt fort. Men det bakomliggande problemet blev inte löst. Knappt 30 år senare var det nämligen dags igen när den amerikanska staten tillsammans med den kanadensiska återigen fick rycka ut för att rädda Chrysler. Ingen hade lärt sig något, för varför skulle man behöva göra det? Eller var det kanske just det som GM:s tjänstemän lärde sig, att det i slutändan inte var lönt att prestera väl.

Så här skrev Time Magazine när det begav sig i slutet på 70 talet.

There is a strong case that such help rewards failure and penalizes success, puts a dull edge on competition, is unfair to an ailing company’s competitors and their shareholders, and inexorably leads the Government deeper into private business. Why should a huge company be bailed out, say critics, while thousands of smaller firms suffer bankruptcy every year? Where should the Government draw the line? GM Chairman Thomas A. Murphy has attacked federal help for Chrysler as ”a basic challenge to the philosophy of America.

Men det är inte de dåligt skötta företagen som måste räddas. Det är sysselsättningen vilken rimligtvis upprätthålls genom att duktiga företag kommer in på marknaden och överlever. På grund av interventionerna har bilindustrin upplevt stora problem med överproduktion. För många och för dåliga bilar har genererat en överföring av vinster från biltillverkare till underleverantörer. Men vem behöver egentligen bry sig om mediokerhet? Istället för att investera pengar i innovationer, utveckling samt produktion av excellenta produkter rekryterar tjänstemännen på företagen numera lobbyister som transfererar värde från skattebetalarna samt aktieägarna till dem själva.

 
 
Under hösten har en konflikt mellan Bayern München och det holländska fotbollsförbundet blåst upp. Anledningen är att klubben anser att förbundet under de senaste världsmästerskapen orsakade en skada på deras investering i kontraktet på Arjen Robben. Det finns de som ifrågasätter klubbens agerande men faktum är att FIFA och UEFA:s affärsmodell bygger på att organisationerna själva tar minimal risk samtidigt som de lägger vantarna på stora delar av intäkterna från de stora mästerskapen. Först auktionerar man ut värdskapet för mästerskap till de länder som förmår att visa de största investeringarna och vars skattebetalare tvingas att finansiera nya arenor samt en överproduktion av infrastruktur. Sedan konfiskerar nationsförbunden spelare i vilka klubbar har investerat i samt utbildat, för att till slut paketera allt i en världsklassprodukt som centralorganisationerna säljer dyra sponsoravtal samt sändningsrättigheter till. 

Det är inte heller ovanligt att förbunden och centralorganisationerna lägger sig i hur klubbarna sköter sina verksamheter. Premier League ägs av de klubbar som deltar i ligan. Football Association (F.A.) innehar en Golden Share, en aktie som ger förbundet vetorätt. Mig veterligen har man ännu inte utnyttjat denna option. Under 2010 såg vi däremot aktieägarna i det portugisiska telekombolaget Portugal Telecom vara ytterst nära att utsättas för ett sådant förödande öde. Den portugisiska staten har en Golden Share i alla de bolag som man under årens lopp har privatiserat.

Portugal Telecom och den spanska konkurrenten Telefonica ägde tillsammans det brasilianska telekombolaget Vivo. När Telefonica i våras ville köpa ut portugiserna och erbjöd €5.7 miljarder för Portugal Telecoms andel, tackades så aktieägarna nej till budet. Telefonica gick tillbaka till sin kammare för att bara ett par veckor senare komma tillbaka med ett nytt bud som var så mycket som 25% högre. Tre fjärdedelar av de som hade den finansiella risken i Portugal Telecom, det vill säga aktieägarna, ansåg att €7.15 miljarder erbjöd en bra premie för att sälja bolagets andel och kapitalisera de framtida vinsterna som Vivo förväntades att göra på sin hemmamarknad.

Den portugisiska staten däremot, de ansåg att denna position var strategiskt viktig på en stark tillväxtmarknad och använde sig av sin Golden Share för att stoppa försäljningen.

Problemet med en sådan intervention är att staten omöjligtvis kan avgöra om en bibehållen position i det brasilianska bolaget är bra för aktieägarna, eller ens för landet Portugal. Premien från försäljningen tillfaller aktieägarna, inte omöjligt genom en utdelning. Är det så att aktieägarna ser en potential i den brasilianska marknaden kan de fortfarande investera dessa pengar där. Ännu bättre för Portugal som land är det om aktieägarna investerar dessa pengar på hemmaplan i innovationer och nya företag. Det senare förutsätter att landet´har ett entreprenörsvänligt klimat vilket statens agerande får en och fundera över ifall makthavarna i Portugal själva överhuvudtaget tror på landets affärsmodell och konkurrenskraft?

Men att lägga sig på tvären och hindra aktieägarna från att själva fatta det beslut som anses mest rationellt och sälja verksamheten till en vad som upplevs som ett överpris riskerar att orsaka ett det framtida inflödet av riskkapital till Portugal minskar. Har Portugal verkligen råd att unna sig detta? Som tur var för alla inblandade stred statens önskade handling mot europaunionens lag om fri rörlighet av kapital och innehavet i Vivo kunde säljas. Knappa €4 miljarder återinvesterade Portugal Telecom genom att förvärva en post på 23% i Tele Norte Leste, ett annat Brasilianskt telekombolag med en marknadsandel på 21%. Och till aktieägarna betalade man ut en extra utdelning på €1.65 per aktie (motsvarande €1.5 miljarder).

Det största problemet som har eskalerat under 2010 finner vi dock på nationsnivå. Det hela har smittat av sig till en skala som är på väg att bli mer och mer svårhanterbar. Och även här ser vi tydliga paralleller med sportekonomin. Inom professionell lagsport har vi sett revenue sharing som en mekanism med främsta syfte att reglera tävlingsbalansen. Det finns en problematik i systemet som jag har beskrivit med bakgrund från både ett allsvenskt perspektiv men även med erfarenheter från det amerikanska ligasystemet.

Och vi ser samma krafter även utanför sportens värld. 1:a januari 1999 var startskottet för den europeiska monetära unionen. Rent konkret betyder det att valutaunionen aktiverade en risk-sharing mekanism. Under en individuell valuta regim straffar marknaden en misskött finanspolitik genom högre räntor och det finns en tydligare transparens mellan budgetunderskott och ökad finansieringskostnad. I en valutaunion däremot upplever enskilda länder inte nämnvärt högre räntor i samband med underskott vilket innebär att dessa ges incitament att inte lika strikt sköta sina finanser. Och för politiker ger det fantastiska möjligheter att istället för en ekonomiskt rationell och ansvarsfull politik, driva en röstmaximerade sådan.

Precis som erfarenheten från major ligorna i USA säger oss att flera klubbägare fri-åker på revenue-sharing mekanismen med syfte att maximera sin vinst har vi sett länder som har fri-åkt på valutaunionens stabilitet genom att dra nytta ev den låga finansieringskostnaden. Marknaden har inte straffat länderna för misskötseln av sin respektive finanspolitik förrän det var för sent.

När Estland 1/1-2011 konverterar den estländska kronan till euro uppfyller landet unionens samtliga konvergenskriterier. Faktum är dock att inget av de nuvarande EMU länderna själva skulle uppfylla dessa.

 Current Accounts (% of GDP)

Den översta figuren visar ett urval av EMU anslutna länder och deras respektive finansieringskostnad över tid (motsvarande ränta på den 10 åriga statsobligationen i respektive land). Den undre bilden visar underskottet i förhållande till BNP hos ett urval av länder samt övriga 16 nationer ackumulerat (marinblå linje). Vi ser tydligt hur flera av länderna kunde utnyttja de starka euroanslutna länders finansiella stabilitet och därmed finansiera sig till en mycket billig kostnad. Något som uppmuntrade flera länder att låna pengar till konsumtion. Under flera år gav politiker incitament till medborgarna att rösta på dem samtidigt som underskotten var höga med ökade skulder som en konsekvens. Så helt plötsligt räddar nationerna inte enbart dåligt skötta företag, de måste nu även rädda varandra. Genom att rädda Grekland sände unionen en signal till omvärlden inte helt olik den som den amerikanska staten sände 1979 i samband med räddningsauktionen av Chrysler.

Nya pengar trycks på samma sätt som Djurgårdens fotboll använde sitt riskkapitalbolag som en sedelpress. Mellan 2005 och 2008 köpte Djurgården Fotboll AB värdepapper i spelare från klubben för 85 miljoner kronor. Ju mer pengar som pumpades in i organisationen desto sämre gick det till slut för klubben som sommaren 2009 stod på ruinens brant. Det egna kapitalet i bolaget som driver elitverksamheten var förbrukat och tillgångarna samt pengarna som aktieägarna hade investerat i investmenetboleget, Djurgården Fotboll AB, hade gått upp i rök.

Problemet var naturligtvis i första hand strukturellt och inte monetärt. På ett liknande sätt ser vi regeringar och centralbanker komma på nya stimulanspaket. I Europa har länderna haft vissa problem att snabbt komma överens om formatet av räddnings- och stimulanspaket. I USA har man uppenbarligen lättare att implementera injektionerna, QE1 (Quantitative easing 1) följdes av FS1 (Fiscal Stimulus 1) och för bara ett par månader sedan såg vi QE2 där FED tryckte och pumpade in $600 miljarder i systemet. Syftet ska bland annat vara att stimulera efterfrågan. Och det är ju klart, det kan väl knappast komma som en överaskning att efterfrågan behöver stimulans eftersom de dåligt producerade och icke konkurrenskraftiga produkterna som få ville köpa räddades genom bail-outs.

Federal Reserve chefen Ben Bernanke öser ut pengar i det monetära systemet.

Paradoxalt som politikerna har plagierat flera mekanismer från fotbollsekonomin så har man lyckats med konststycket att ignorera det som de facto har utvecklat sporten. Flera empiriska studier menar att den fria rörligheten för tjänster som fotbollspelare erbjuder har en positiv effekt på nationsnivå. Detta illustrerades som bäst i 2010 års världsmästerskap i den ena av kvartsfinalerna, den mellan Uruguay och Ghana. Av båda truppernas 50 spelare spelade endast 5 i de inhemska ligorna. Resten fick sin utbildning och tränades i andra länder. Ghana och Uruguay är bara några av länderna som belönas av den frihandel som är möjlig tack vare en relativt avreglerad transfermarknad.

Rimligtvis borde mer rörlig och friare handel skapa inkomster hos de idag outvecklade nationerna i världen. Men istället ser vi protektionistiska regleringar resas vid våra gränser. EU:s protektionistiska politik är inte sällan ett omtalat ämne. Bland annat har jordbrukspolitiken fått klä skott för kritik och där vi vi idag ser handelshinder så som marknadsstöd, exportsubventioner, direkthjälp, tullar, produktionskvoter mm. Uppemot €60 miljarder, vilket motsvarar så mycket som nästan hälften av EU:s budget, är vad som årligen allokeras till jordbrukssubventioner inom unionen.

Exportsubventionerna ”dumpar” samtidigt livsmedel utanför unionens gränser och när industriländerna, tack vare relativt låga tullar, kan handla med varandra, möts utvecklingsländerna av höga tullar på livsmedel. Ju mer förädlad en vara är, desto högre tull tas det ut. På grund av det ges inga incitament för utvecklingsländer att investera i industrier och det man istället gör är att exportera ren råvara. Belgien, ett land med endast 1o miljoner invånare exporterar till exempel mer än dubbelt så mycket som Afrika söder om Sahara där det lever uppskattningsvis 700 miljoner människor varav ungefär 70% livnär sig på jordbruk.

Export, bland annat, är en viktig finansieringskälla för import av nya teknologier vilka är en direkt förutsättning för en långsiktig tillväxt. Ett rimligt antagande är därför att utvecklingsländer är och förblir utvecklingsländer betydligt längre tid än vad de i själva verket hade behövt vara.

Lars Calmfors som är ordförande i Finanspolitiska rådet  gjorde i januari sitt yttersta för att försöka motivera varför Sverige bör äntra den monetära unionen.

Det mesta av diskussionen har hittills förts från ett strikt svenskt nyttoperspektiv. Men det är inte den givna utgångspunkten. Man kan också diskutera utifrån ett mer allmäneuropeiskt perspektiv. Med ett sådant perspektiv är det berättigat att ställa frågan om det verkligen är önskvärt att Sverige, när alla drabbas av ekonomisk kris, ska vinna fördelar på andras bekostnad genom en svag valuta. Men framför allt kan man se det som ett övergripande värde att ett svenskt deltagande i eurosamarbetet kan antas bidra till ökad politisk integration i Europa. Detta argument är enligt min mening det viktigaste och har lett mig till slutsatsen att Sverige bör införa euron.

Men borde den moraliska frågan inte ha ett betydligt större perspektiv än så? Är det verkligen önskvärt att vi som medlemmar i den europeiska unionen på kort sikt ska vinna fördelar att genom protektionism hålla konkurrensen på avstånd för utvecklingsländer utanför unionens gränser?

En större del av jordens resurser är oexploaterade och ironiskt nog borde det ligga i europaunionens intresse att fler av jordens tillgångar genererar en mer effektiv avkastning på sina tillgångar och att de idag outvecklade länderna får uppleva en större tillväxt. För någon måste i slutändan att klara av och bail-outa Europa när det till slut blir ohållbart att trycka nya pengar.

Transfer tax

Det pyr en konflikt i Polen, sedan fem år tillbaka tar Ekstraklasa S.A, som ägs av klubbarna och driver den polska högstaligan, ut 2% i skatt på samtliga spelartransfers som görs inom ligan. Dessa medel används bland annat till att driva utvecklingsserien. Nu vill det polska fotbollsförbundet, PZPN, själva ta 3%, dessutom retroaktivt från 2008.
Det polska landslagets deltagande i de för förbunden intäktsgenererande EM samt VM slutspelen har varit ytterst sporadiskt och det skulle vara ett sätt att få mer medel till olika projekt. Fyra klubbar har betalat den dubbla skatten medan resten vill inte betala mer än de 2% man redan gör och anser att det snarare är en fråga mellan Ekstraklasa S.A och PZPN. Hur som helst lämnar vi konflikten därhän eftersom den är av mindre intresse. Låt oss istället resonera kring innebörden av en sådan beskattning.
Kommersialiseringen av fotbollen har lett till en större polarisering i de europeiska ligorna. En ligaorganisation kan använda sig av olika medel för att reglera tävlingsbalansen. En av mekanismerna är revenue sharing. Denna är dock inte problemfri eftersom en alltför solidarisk modell ger färre incitament till utveckling av produkten på klubbnivå och ligan exponeras mot en risk gällande friåkande. Vi har hypoteser kring detta i de nytto-maximerande ligor som allsvenskan och franska Ligue 1 men även empiriska bevis i de profit-maximerande ligorna NFL och MLB där flera klubbägare istället för att investera i produkten, låter pengarna rinna igenom till nedersta raden.
Effekterna av en mindre solidarisk revenue sharing modell är observerade bland annat i en empirisk studie från engelsk fotboll som finner ett samband mellan en mindre solidarisk distribution och ett ökat antal transfers inom ligan. Något som medför en förskjutning av talang mot toppen och därmed bidrar till en ökad polarisering i ligan.

Är det så polariseringen nått en nivå då den upplevs ha börjat skapa externaliteter åt ligans totala målgrupp, skulle en ligaorganisatör fortfarande kunna tillämpa en mindre solidarisk distributionsmodell men istället implementera en skatt på intra-lige transfers. En sådan skatt gör det svårare att nå ett jämviktspris och ger klubbarna mindre incitament att göra affärer med varandra för att istället försöka handla med utlandet. En rimlig effekt borde vara en långsammare polariseringsprocess utan att den för den delen aktiverar friåkar problematiken.

Det finns även ett starkt empiriskt stöd för att en ökad handel med omvärlden stärker den inhemska fotbollen. En skatt på inhemska transfers kan med andra ord inte enbart fungera som en finansieringskälla utan även som en mekanism med syfte att kontrollera tävlingsbalansen. Det svåra är naturligtvis att bestämma vilken grad av tävlingsbalans som är optimal för ligan. Dessutom finns det alltid managenent- samt random bias som gör att den perfekta balansen blir svår att uppnå. Det uppstår även ett visst problem för klubbar vars affärsmodell är att exportera talang till sina ligakonkurrenter. Men frågan är naturligtvis om det blir ett problem för ligan?
Nedan bild visar beskattningen av de polska klubbarna under 2008-2010. Röda fältet är skatten till Ekstraklasa S.A och det svarta till PZPN. Röda siffran längs ner visar den ackumulerade summan för intra-lige transfers 2008-2010. 1PLN ~ 2.25SEK

Finanskrisen har ytterligare ökat gapet mellan stora och små

Läser på idrottensaffarer.se om en studie av den skandinaviska fotbollen och den påstådda ”krisen”. Tvärtom, finanskrisen har istället öppnat en dörr åt de svenska elitklubbarna.

Faktum är att lågkonjunkturen har slagit hårt åt flera andra ligor lägre ner än i näringskedjan än ”Big5” och alla brottas med liknande bekymmer. Och det är egentligen det som är mest intressant eftersom det i första hand är dessa ligor som konkurrerar om allsvensk talang. Och har verkligen Skandinavien förlorat i konkurrenskraft mot dessa marknader?

Sedan ”glansåren” 1979-1995 ja, men å andra sidan är det är en tydlig trend över hela linjen där kommersialiseringen dragit isär konkurrenslandskapet och ökat gapet mellan den stora och de små. Finanskrisen har förstärkt denna effekt ännu mer och har dessutom skapat en del obalanser.

Den holländska fotbollen (här och här) visade en ackumulerad förlust på €90 miljoner och enbart 6 av 37 professionella klubbar anses vara ”finansiellt hållbara”. Två klubbar har blivit bail-outade av sina respektive städer och 14 stycken är under hård finansiell distress.
I den skotska ligan har kostnaden för spelarlönerna minskat med £3 miljoner. Trots det har 8 av 12 klubbar sett sina respektive wages to turnover ratio överstiga 60%. Intäkterna har slaktats.

”Over the course of the 2009/2010 season, 83% of SPL sides saw a fall in match ticket sales, 67% experienced a drop in season ticket sales and 66% found merchandising was down.”

Artikeln gör även en något märklig jämförelse och koppling mellan Malmö FF:s sändningsrättigheter och Real Madrids dito. Förvisso är de allsvenska sändningsrättigheterna mindre värda än de i Norge och Danmark. Å andra sidan är de inte så mycket mindre värda än hos en till befolkning större och till europaranking bättre liga i land som Belgien.

In terms of broadcast rights the Belgian Jupiler League, as a whole, brings in 44.7 million for a three year deal and about 14.9 million Euros annually.

Flera ligor upplever en tillbakagång, inte bara på grund av en minskad efterfrågan men även beroende på att de mindre klubbarna i Big5 ligorna upplever ett kreditproblem och inte kunnat förvärva spelare från ligorna under i samma utsträckning som tidigare.

För vissa ligor och klubbar kan denna nedgång komma att bestå och bli smärtsam eftersom många före detta storklubbar riskerar att se sig passerade av i framtiden nyetablerade ”midmarket” klubbar från forna öststaterna.

Det som förvånar mig däremot, är den motståndskraft mot recessionen som de största klubbarna i Europa har visat under de två senaste åren. Globaliseringen av produkten fotboll har naturligtvis bidragit till detta.
Klubbarna som representerar Deloitte Football Money League, det vill säga de 20 till omsättning största i Europa, har visat en stark tillväxt under lågkonjunkturen. Bilden nedan illustrerar det ökade gapet.

Bilden av de ökade klyftorna illustreras bäst i Spanien och England. Till vänster ser vi de nytto-maximerande spanska toppklubbarnas 30 poängsgap ned till tredjeplatsen. Till höger profit-maximerande Manchester Uniteds vars rörelseresultat har upplevt en ökning på närmare 40% sedan 2007.

Det vi även borde kunna se är en ännu större polarisering i mindre ligor med tydliga marknadsledare. Dessa klubbars etablerade intäkter från de tre intäktsklasserna matchdag, marknad och television, stärks dessutom av de växande intäkterna från regelbundet spel i Europa. 
Danmark och Norge är tydliga exempel här där FC Köpenhamn och Rosenborg är de stora vinnarna. I detta inlägg visar jag hur finanskrisen har ”förlamat” den sedan tidigare ökade konkurrensen i norska Tippeligan. Den stora risken är naturligtvis att dessa två ligor blir något av ”enklubbsligor” där ligan i sin helhet kan komma att uppleva en recession med en minskad nationell och lokal efterfrågan. I detta inlägg skrev jag kortfattat om de utmaningar som den danska SAS ligan står inför.

Ur detta perspektiv borde rimligtvis allsvenskan ha en stor konkurrensfördel. De svenska klubbarna kommer aldrig kunna mäta sig med de allra största igen, men det finns möjligheter att bli mer konkurrenskraftiga gentemot skiktet strax under. Ligan är kommersiellt underutvecklad och kan komma att ha hela denna resa framför sig. Allsvenskan har idag små inträdesbarriärer som borde ge incitament till investeringar i talang men även i nya matchdags-faciliteter. Senast i raden är div 1 klubben Öster som lyckats med konststycket att övertala sin kommun att bära den finansiella risken i en 190 miljoner kronors investering.

Vi får inte glömma bort att lågkonjunkturer är viktiga och oerhört nyttiga då de brukar medföra en utrensning av mediokerhet och ger upphov till att man ifrågasätter och ger upp gamla och dåligt fungerande tillvägagångssätt. En självrannsakan, vilken Anders Olshov efterlyser.

I mina ögon har svensk elitfotboll en tillväxtpotential samtidigt som danskarna och norrmännen riskerar att behöva brottas med en paradox of power problematik. Den för tillfället lägre aktiviteten på transfermarknaden är samtidigt ett gyllene tillfälle för de svenska klubbarna att börja fokusera på produkten istället för ”player trading”. 

Det är inte heller omöjligt att den ökade polariseringen i Europa så småningom resulterar i en liga-konsolidering lik den i början av millenniet föreslagna Atlantic League. Men fram till dess bör de svenska klubbarna få en möjlighet att få växa och utvecklas på vår hemmamarknad.

More than a club


I fredags presenterade FC Barcelona för första gången en tröjsponsor. I första hand borde denna val av strategiändring bero på den av klubben tillsammans med Real Madrid föreslagna centrala försäljningen av sändningsrättigheter. Något som jag beskrev i detta inlägg och vilket, allt annat lika, kommer att minska de två största spanska klubbarnas konkurrenskraft. 

Qatar Sports Investment agency erbjöd ett pris som av klubbledningen uppenbarligen värderades högre än det uppskattade värdet av att behålla tröjan fri från en kommersiell sponsor. Men är denna värdering ekonomisk eller politisk? 

En centralisering av tv avtalen innebär en ökad affärsrisk. Av denna anledning behöver den finansiella risken korrigeras. Den finansiella risken är balansräkningens skuldsättningsgrad. En ökad affärsrisk, utan att den finansiella risken korrigeras, borde rimligtvis innebära att klubbens kreditgivare kräver en högre riskpremie och kostnaden att serva skulderna ökar. Där har vi de ekonomiska incitamenten.

Många menar att se det som en handling till största del beroende på klubbens påstådda ekonomiska problem. Men inte tecknade FC Barcelona något avtal med en tröjsponsor i samband med det förra presidentskiftet år 2003? Då redovisade den tillträdande Laporta med Sandro Rossel som sin consigliere så mycket som €63.8 miljoner i förlust. Och då var dessutom intäkterna betydligt lägre.


Det var alltså mitt under sommaren som den nyvalde presidenten Sandro Rossel släppte ”bomben”. Istället för €11 miljoner i vinst vilket den avgående presidenten Laporta hade rapporterat om, valde klubbens nya ledning att redovisa en förlust på €77 miljoner. 

Jag skriver valde eftersom båda resultaten de facto går att redovisa beroende på hur konservativt man väljer att värdera intäkter och balansposter. Resultatet är en produkt av redovisningsekonomernas 15 minutes of fame. En produkt som jag uppmärksammande detta inlägg och som kallas för Big Bath.


Bloggen The Swiss Ramble har gjort en mycket bra och pedagogisk redogörelse post för post. Faktum är att klubbens finansiella hälsa inte är värre än att Sandro Rossel i somras avslöjade den framtida transferbudgeten.

There will be £42m to sign more players. This is the case every year. This is our plan for the future. Technically, as of now, we have £42m, plus £12m for Chygrynskiy and £20m for Toure. In total, £74m
£42 miljoner netto årligen är enormt konkurrenskraftigt i toppen av fotbollens näringskedja. I detta inlägg kan man se att det är en betydligt större budget än vad den internationella konkurrenten Manchester United i genomsnitt har investerat i sin spelartrupp sedan 1998. 

Klart är att rekryteringen av Zlatan var en usel ekonomisk affär för klubben. Å andra sidan är det varken första eller sista gången som Barcelona gör dåliga spelaraffärer. Alla minns vi köpet av Marc Overmars för €40 miljoner år 2000. En affär där Arsenal var den stora vinnaren. 

Barcelona gör spektakulära affärer som innebär en hög ekonomisk risk. Och man gör det av anledningen av att fansen även vill vinna guld i silly season. Så att inte göra denna typ av affärer innebär å andra sidan en politisk risk för den sittande regimen. Och att sitta i förarsätet för en av världens starkaste sportvarumärken är många som vill göra.

Ett tröjsponsoravtal ger ledningen utrymme att vara konsekvent i klubbens transferstrategi. Och med hjälp av Big Bath accounting kan man skylla avtalet på Laporta. Här hittar vi med andra ord de politiska incitamenten.

En jämförelse mellan två klubbar i den absoluta toppen av näringskedjan baserad på boksluten för säsongen 2009/10. ”Amortisation player registration” är årliga avskrivningar på köpta spelarkontrakt vilket visar hur stora de historiska spelarinvesteringarna har varit.
Att Barcelona inte är någon effektiv organisation har aldrig varit någon hemlighet. Klubbens mycket höga intäkter skulle kunna utnyttjas enormt mycket mer effektivt. Men kanske är det egentligen inte särskilt förvånande. 

Med dryga 20 vice-presidents samt directors i sin stab är Gordon Gekkos tal på Teldar Papers stämma det första jag tänker på när jag ser FC Barcelona.

 
All together, these men sitting up here [Teldar management] own less than 3 percent of the company. And where does Mr. Cromwell put his million-dollar salary? Not in Teldar stock; he owns less than 1 percent. Teldar Paper, Mr. Cromwell, Teldar Paper has 33 different vice presidents, each earning over 200 thousand dollars a year. Now, I have spent the last two months analyzing what all these guys do, and I still can’t figure it out. One thing I do know is that our paper company lost 110 million dollars last year, and I’ll bet that half of that was spent in all the paperwork going back and forth between all these vice presidents.