Vem drar ur pluggen denna vinter?

Vi närmar oss det tredje transferfönstret sedan kollapsen världens kapitalmarknader. Sentimentet för ett år sedan var ett förväntat sjunkande pris på talang, främst den icke-extraordinära typen.

Vi har sedan dess sett ett starkt januari-fönster under 2009 som drevs av flera transaktioner. Vi har sett ett sommarfönster med rekordstora enskilda transfersummor men med något mindre pengar i omlopp, i alla fall i England.

Vad som väntar härnäst är intressant. Extraordinär talang kommer fortsätta att vara dyr, men i övrigt? Och vilka klubbar kommer att pumpa pengar in i transfersystemet under 2010?

Rimligtvis borde likviditeten vid det här laget vara relativt ansträngd hos många av Europas klubbar. Avstannande tillväxt i kombination med många kontrakt tecknade på toppen av den förra högkonjunkturen pressar marginalerna mot botten och på så sätt försämrar klubbarnas likvida situation.

I enighet med kvantitetsteorin är den monetära basen en mycket viktig faktor som påverkar transferpriserna.

I somras pumpade bland andra Real Madrid pengar in i systemet.
Tittar vi på den enskilda förvärvet av Benzema från franska Olymique Lyon så vandrade pengarna sedan vidare till andra klubbar hos vilka Lyon hämtade sin nya talang hos. Nice (ca €23m), FC Stade Rennes (ca €8m), FC Metz (ca €7m), AS Monaco (ca €5m) samt Lille (ca €14m). Dessa klubbar hämtade i sin hand talang än lägre i kedjan osv.

Vad som händer högt upp i värdekedjan påverkar förutsättningarna även för de svenska klubbarna.

Så vem drar ur transferpluggen i januari 2010? Eller blir det ett lugnare transferfönster med färre avslut där köp- och säljsidan är ganska lång ifrån varandra vad gäller prisbilden? Förr eller senare kommer dock denna ”spread” att minska eftersom rörlighet på spelarmarknaden är en grundläggande faktor i den europeiska pyramidmodellen.

Det finns ytterligare en parameter som skulle kunna förväntas pressa priset på talang going forward.

När en klubb rekryterar en spelare betalar man transfer-fee (oftast), sign-on fee samt löpande löneutbetalningar under hela kontraktets löptid. Därmed värderas hela kontraktet som rimligtvis bör motsvara klubbens förväntningar på spelarens bidrag till framtida kassaflöden från matchdag, reklam, TV pengar samt eventuellt en framtida försäljning av spelaren.

Kontrakt tecknade denna vinter förädlas och säljs i flera fall vidare om 2-3 år. 2012 förväntas UEFA financial-fair-play att implementeras. Ett system som, om Platini får som han vill, kommer att begränsa den monetära basen i fotbollseuropa. Lägre transfersummor om 2-3 år borde i rimlighetens namn börja prisas in redan idag.

Å andra sidan säger erfarenheten att ytterst få klubbbar ser ut att ägna sig åt omvärldsanalys.

Silly Season – svensk fotboll & subprime?

Silly Season fortsätter. Denna spekulation kan vara ett långskott och är förmodligen, som allt som oftast under silly season, mest spekulationer. TV rättigheterna för svensk fotboll ska, i syfte att öka priset, paketeras och säljas tillsammans med Premier League?

Att paketera lågkvalitativa produkter och sälja dessa har nyligen testats av marknaden och resultatet är nog känt för de flesta. Jag har för mig att de kallar det för ”the-credit-crunch”.

Don´t go there…

Det var inte länge sedan som den skotska ligan sålde rättigheterna till ett ”överpris”. Det är inte så jävla roligt att redan ha prisat in spelarkontrakt in i en ny intäktsregim för att sedan komma till insikt att intäktssidan korrigeras åt fel håll.

Spelarkontrakt – två olika regimer

Kalle Persson spelar i Real Alpha och hans nytta till klubben det senaste året har värderats till 3 miljoner. Hans kontrakt har precis löpt ut och FC Beta som kommer från en större stad med högre intäkter har scoutat Kalle och värderat hans tjänster till 5 miljoner. De är intresserade av att rekrytera Kalle som precis har blivit erbjuden ett nytt kontrakt med Real. Kontraktet är värt 3 miljoner vilket motsvar hans observerade prestation.

Beta vill köpa loss Kalle men de måste dels betala mer än 3 miljoner i transfersumma till Real (vilken ju är Kalles nytta hos Real) samtidigt som man erbjuder Kalle ett kontrakt överstigande 3 miljoner (hans nya kontrakt med Real). Eftersom det totala priset för ett kontrakt med Kalle överstiger hans förväntade nytta hos Beta (5 miljoner) blir det därför ingen transfer.

Två år har gått och Kalle har förbättrat sina skills. Sedan ett år tillbaka genererar han en nytta motsvarande 4 miljoner till Real Alpha. Alpha Erbjuder Kalle ett nytt kontrakt värt 4 miljoner. Beta är fortfarande intresserade och de uppskattar numera hans bidrag till 7 miljoner. Men åter igen, samma dilemma, köpesumman tillsammans med Kalles personliga villkor överstiger den förväntade nyttan. Ingen transfer.

***********************

Vi flyttar fram klockan 10 år och i Real Alpha spelar nu Pelle Persson. Pelles bidrag till Real är 3 miljoner och han har ett år kvar på sitt kontrakt. Den än idag större klubben FC Beta har scoutat Pelle och värderar honom till 5 miljoner. Real vill gärna behålla Pelle och förbereder ett kontraktförslag. Pelle vet att det finns en annan klubb som värderar honom till 5 miljoner. Väntar han ett år så är han free agent och får, om inget händer, alla 5 miljonerna själv (allt annat lika).

Real Alpha står därför inför tre valmöjligheter.
1) Sälja Pelle till ett pris som rymmer sig inom Betas totala budget (5 miljoner för både transfer-fee samt Pelles nya personliga kontrakt hos Beta).
2) Behålla Pelle sista året och släppa honom som bosman.
3) Erbjuda Pelle ett nytt kontrakt. Den observerade nyttan är 3 miljoner men Real tror att Pelle kommer att utvecklas och erbjuder honom ett kontrakt värt 4 miljoner. (1 miljon högre än hans nuvarande prestation).

Pelle är riskavert och värderar säkra 4 miljoner idag högre än osäkra 5 miljoner om ett år. Real och Pelle skriver ett nytt avtal. FC Beta får scouta vidare.

***********************

Det var två mycket förenklade exempel. Verkligheten är mycket krångligare än så men jag ville illustrera den stora skillnaden mellan två olika regimer.

Det första exemplet utspelade sig innan Bosmandomen och det andra efter. Här är det viktigt att förstå den stora skillnaden mellan de två regimerna. Många pratar om transfersummor men dessa finns ju kvar så länge klubbarna, genom längre kontrakt, kan försäkra sig om dessa. Det vi istället pratar om, är en omdistribution av risk mellan spelare och klubb.

Innan Jean-Marc Bosman 1995 gjorde livet svårare för europas klubbar fick spelarna sina kontrakt generellt värderade ex-post.

Efter bosmandomen fick klubbarna istället värdera spelarnas framtida prestation på ett helt annat sätt än tidigare och spelarna fick sina kontrakt värderade ex ante i en mycket högre utsträckning.

Det som skedde 1995 var en risköverföring från spelarna till klubbarna. Något som har ställt högre krav på de sportsliga organisationerna. Jag har tidigare uppmärksammat en empirisk studie över risk-reward modellen.

************************

Ett år har gått och Pelle har stannat i utvecklingen. Hans nytta hos Real ligger kvar på 3 miljoner men hans kontrakt kostar som bekant klubben 4 miljoner. Förhoppningsvis har klubben en väldiversifierad spelarportfölj som även innehåller spelare som överträffat förväntningarna och man landar jämt upp.

Tittar du dig runt omkring så kommer du dock hitta klubbar vars talangögon inte riktigt har gjort sin läxa och övervärderat spelarnas framtida förväntade nytta. Det är främst dessa klubbar som har ekonomiska problem.

Så vem har, för det ekonomiska resultatet, den mest underskattade uppgiften i en fotbollsklubb? Han med talangögat vars uppgift är att scouta och värdera talang eller killen som lägger budgeten? Diskutera gärna.

Revenue Sharing vs Competitive Balance – empiri från English Football League

De som följer bloggen har förmodligen snubblat på mina resonemang där hypotesen är en förväntad större rörlighet av talang inom riket i samband med en reduktion av subventionen från centrala avtal. (här och här)

Vi har även ett resonemang där det förväntas kunna skapas större incitament för klubbar från större lokala marknader att försöka behålla talangen hos sig ytterligare en period. Detta tack vare att spelarnas BFP (bruttofotbollprodukt), genom en omdistribution av monetära resurser, rimligtvis borde öka hos dessa klubbar.

Det är svårt att hävda att verkligheten verkligen följer dessa hypoteser. Alldeles nyligen har det däremot publicerats en studie som behandlar just den typen av omdistribution av talang.

Robert Simmons och Terry Robinson har mätt förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.

Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen. Det här var ca 10 år innan bildandet av Premier League.

Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.

Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.

Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.

Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)

Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna.

Värt att notera är att resultaten även ger stöd åt Szymanskis & Garcia del Barros slutsats om att de engelska klubbarna nyttomaximerar. (försämrad comp.balance förkastar profit-maximering enligt matrisen ovan)

Vad kan denna erfarenhet säga oss om vår egna hemmamarknad?
Det finns vissa avvikelser från verkligheten. För det första, undersökningen är gjord pre-bosman. Förändringen på spelarmarknaden bör rimligtvis ha ökat sannolikheten än mer. För det andra, globaliseringen av spelarmarknaden post-bosman har ökat utbudet av talang och kan även det ha en viss inverkan på ovan nämnda sannolikhet. Å andra sidan har vi många allsvenska ledare som uttryckt sin önskan att främst rekrytera inhemsk talang men istället tvingas scouta utbudet utanför rikets gränser.

Det finns verktyg i lådan om nu svensk fotboll på allvar vill satsa på europaspelet. De verktygen heter inte höst/vår. Men dessa verktyg är känsliga ämnen som kostar den nuvarande och mycket jämna tävlingsbalansen.

Jag tycker att det är OK om man nu inte vill betala det priset. Men då bör man kanske kommunicera det. För när målen sätts upp så som i ”elitprojektet” kan vi tyvärr inte annat än att dissa handlingsplanerna.

Resultaten i undersökningen bör även ge ett stöd till denna hypotes. En ny broadcast-revenue-regim i Italien bör rimligtvis ha den motsatta effekten. Där de flesta förväntar sig ”Premier League effekten”, borde vi på kort sikt istället se en försvagning av den internationella konkurrenskraften i Italien. Med en STOR brasklapp för den italienska kreativiteten vad gäller fördelningsnycklar. Jag har nämligen lite svårt att se de stora drakarna gå i denna ”fälla”.

Den nya italienska modellen är kanske det mest intressanta regimskiftet fotbollseuropa har haft på väldigt länge. Framför allt konsekvenserna av denna.

———————————————–
*Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570

Spelarkontrakt – några resonemang

Spelarlöner som benchmark?
Så här i lågkonjunkturtider är det ”inne” med spelarlönelistor i tidningarna. De senaste veckorna har jag sett ett antal artiklar om hur mycket spelare och ledare tjänar i bland annat Sverige, Norge, Danmark och Polen.

Dessvärre ger spelarlönerna en inte helt rättvisande bild av hur mycket spelare kostar klubbarna.

Låt oss ta ett exempel. (vi räknar inte med sociala avg här)
Klubb [X] har mittfältare (a) i sitt stall vars kontrakt närmar sig förfall. Eftersom klubben värderar spelarens tjänster någorlunda väl, skriver man ett nytt treårskontrakt med spelaren där han får 100 000 kr i månaden.
Total kostnad för spelarkontraktet över 3 säsonger: 3.6 miljoner.

Klubb [Y] är ute på jakt efter en mittfältare. Man scoutar spelare (b) hos en annan svensk klubb. Sign-on på 2 miljoner och 40 000 kr i månadslön över tre år. Dessvärre måste man köpa loss spelaren som har en viss tid kvar på kontraktet med sin gamla klubb. Transfer-fee 1.5 miljon.
Total kostnad för spelarkontraktet: 5.1 miljoner.

Ett år har gått och spelarna presterar likvärdigt, vilket kontrakt är dyrast? Det med 100k eller det med 40k i månadslön?

Beror ju naturligtvis vem du frågar, kvartalsekonomen eller värdeinvesteraren.

Bosman är gratis
Den första frågan man bör ställa sig. Varför är spelaren free agent? Är det för att han inte är tillräckligt bra så att världens fotbollsklubbar ska teckna ett längre avtal med honom och därmed försäkra sig mot risken att gå miste om spelarens potentiella framtida marknadsvärde?

Eller är det för att spelaren spelar i en klubb där intäkterna inte klarar av att bära ett större kontrakt. Spelaren har med andra ord ”vuxit ur” klubbens kostym och är underbetalad i relation till prestationen. Istället väljer han pay-off genom free agency, vägrar skriva ett nytt avtal, och lägger därmed personligen vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Den senare kategorin skapar rimligtvis en större efterfrågan på spelarens signatur genom vilken spelaren kan förhandla upp sina villkor i sitt kommande kontrakt.

Låt oss ta ett exempel, återigen utgår vi från att tidningarna alltid har rätt.

Elfsborg köper loss och rekryterar James Keane på ett 5 års kontrakt. 4 miljoner transfer-fee samt 12 miljoner till spelaren.
Total kostnad för kontraktet: 16 miljoner vilket utslaget per månad blir 270k.

Malmö FF rekryterar Jonathan Johansson på ett 2.5 års kontrakt. JJ är en free-agent. Sign-on 10 miljoner och en okänd månadslön. Låt oss räkna lågt, 50k.
Total kostnad för kontraktet: 11.5 miljoner vilket utslaget per månad blir 380k.

Vilket kontrakt är billigast?

Allsvenskan gynnas när klubbar i andra ligor får problem med ekonomin
Lågkonjunkturen är ett globalt fenomen och eftersom fotbollsklubbars affärsmodeller bygger på ständig tillväxt så kommer kontrakt tecknade på toppen av högkonjunkturen att upplevas som extra dyra när tillväxten börjar att avta.

Det är likadant i Sverige, Norge, Danmark, England, Spanien osv.

För hur mycket extraordinär talang i den så hårt krisdrabbade norska ligan har hittills hamnat i allsvenskan? Och hur många duktiga spelare i Premier League tar, i skuggan av kreditkrisen, steget ner till den holländska ligan?

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”*

Samma hypotes bör ju även rimligtvis gälla ligor. Och då är det enda relevanta hur intäkterna förändras i relation till omvärlden. ”Bottom line” är över tiden ganska så ointressant.

Så allsvenska klubbar med europacupambitioner ska rimligtvis jämföras med de konkurrerande ligors toppklubbar och deras respektive tillväxt/stagnation.

——————————————
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)

Valencia – en klubb full av free-riders?

Valencias president Manuel Llorente värderar David Villa till £75 miljoner. Den stora frågan är vem det är som idag profiterar på den förväntade överavkastningen?

”This figure has nothing to do with the price of Villa, the price is what the market decides. If he scores the goals that help us get into the Champions League, then his initial value is added to by what we earn from the Champions League.”

Det är ingen vild gissning att David Villas nuvarande kontrakt med Valencia är värt ca £10 miljoner, på sin höjd £15m. Om Villas värde nu av debn egna klubbledningen uppskattas till £75 miljoner så måste det med andra ord finnas någon som tjänar pengar på ”spreaden”. Och eftersom Valencia har stora ekonomiska bekymmer är det ju inte klubben som gör det.

Och om inte klubben gör det så måste det rimligtvs vara de övriga spelarna i truppen vars kontrakt i så fall är övervärderade. Om så är fallet har vi en stor värdeöverföring från David Villa till hans lagkamrater som profiterar på Villas skills.

Det roliga är att Llorente verkar ha gott om tid eftersom han uppenbarligen arbetar dubbelt. Han har nämligen gjort agentens läxa och värderat spelaren åt honom. För Villa är det nu bara att gå och kräva ett nytt kontrakt. Ett kontrakt som ligger närmare hans marknadsvärde. Alternativet är vänta in sin rätt till bosman, gå som free agent och lägga vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Den riskaverte spelaren ser dock fördelar att få pay-off ex ante och bör rimligtvs försöka söka en lösning innan dess. Därför kommer vi förmodligen att se marknadens aktörer att försöka dela risker och pay-off med varandra. Llorentes utspel som sådant bör därför kunna betraktas som ett första steg till en affär.

Det tråkiga för Valencia är ju att en försäljning av Villa inte löser deras problem. Stämmer vår lilla ”free-rider-hypotes” så kommer de andra spelarnas kontrakt att upplevas som sjukt dyra när väl spelaren som drar in intäkterna lämnar. Det första steget till välgång bör istället vara att analysera sin egen affärsmodell och utförandet av denna.

"negativ sammenhæng mellem profit og placering"

Eftersom även Danska klubbar naturligtvis förr eller senare drabbas av röda siffror på den nedersta raden, har fenomenet fått en hel del uppmärksamhet och stora rubriker i dansk media.

Jag har tidigare kortfattat beskrivit stegen i en fotbollsklubbs affärscykel.

En bra och förklaring till varför sport generellt inte går runt ekonomiskt hittar vi här.

Går det att grafiskt visa varför vi har ”negativ sammenhæng mellem profit og placering”?

x axeln visar nivån på talang. Svarta linjen avser intäkter och den röda kostnader.

Vi ser att en profitmaximerande klubb kommer att rekrytera begränsat med talang och nöja sig med intäkterna vid punkt [tp]. Förvisso finns outnyttjad intäktspotential, men marginalkostnaden överstiger marginalintäkten. Strategin är egentligen relativt enkel: ”The only winning move is not to play”

En nyttomaximerande klubb däremot utnyttjar istället samtliga sina intäkter till att rekrytera talang [tn]

Det finns ett problem i den affärsmodellen.

Intäkterna skulle kunna beskrivas enligt följande funktion.

I=I(w,m) där w är klubbens segerprocent (sportsliga framgångar) och m är marknadens storlek. Ju större lokal marknad klubben befinner sig på, desto större intäktspotential. Å andra sidan är exponeringen högre gentemot sportsliga motgångar. (medgångssupporterhypotesen).

Segerprocenten å sin sida är ett resultat av en klubbs produktionsfunktion som skulle kunna beskrivas enligt följande modell.

P= P(Q,M,K) där Q är spelarnas kvalitet, M är management och K är andra klubbars (konkurrens) prestation.

En klubbs output (P) beror till viss det på konkurrenters produktion (K).

Frågar du majoriteten av ligans klubbar kommer de inte helt osannolikt att ha topp4 som målsättning och därmed budgetera för det. Andra klubbar rustar för att undvika nedflyttning.

Eftersom endast fyra klubbar kan hamna topp4 så pressar konkurrensen intäktslinjen nedåt (relativt kostnaderna) och de kontrakterade spelarna börjar helt plötsligt att upplevas som dyra i drift. Vad gör majoriteten av klubbarna då? Sannolikt rekryterar än mer talang.

Detta fenomen är egentligen inte specifikt enbart inom fotbollen.

I skuggan av El Clasico

Hysterin kring söndagens El Clasico är det ultimata beviset på att competitive balance inte är den betydande drivkraften för efterfrågan på produkten fotboll i Europa. Vi vill inte se talangen utspädd bland hundratals klubbar i fotbollseuropa. Det vi vill se är de bästa spelarna, som under 90 minuter mäter sina krafter med varandra.

Competitive balance är något som överhuvudtaget knappt har existerat i den spanska ligan, någonsin. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.

Mäter vi sedan broadcast-revenue-revolutionen 1995/96 blir Barcelonas samt Real Madrids ”ligavinstprocent” hela 73%. Den stora anledningen bakom ökningen ligger naturligtvis i att de spanska klubbarna individuellt säljer sina egna TV rättigheter, något som tydligen den spanska staten ”har bestämt”. Rent konkret betyder det att fördelningen av pengarna från TV intäkterna i Spanien idag har ett förhållande på 18-1 från topp till botten. Det kan sättas i relation till Premier Leagues 1.66-1.

Jag gissar att få har missat det senaste årets svarta rubriker vad gäller de spanska klubbarnas ekonomiska status. Valencia är en av flera hårt pressade klubbar. Jakten på sportslig framgång och platser i europacuperna är kostsam.

Sanningen är dock att det inte är något nytt fenomen. 1984 hade klubbarna i den spanska högstadivisionen skulder på totalt €124 569 270. På den tiden ett mycket högt belopp. Tänk på att 80 talets fotbollsmarknad i Europa endast var en liten bråkdel av dagens bruttoprodukt som uppgår till €14 miljarder. Vi har under årens lopp sett interventioner från myndigheter i syfte att rädda och hjälpa de spanska klubbarna på fötter igen. Vi har sett mycket kreativt värderade köp och försäljningar av materiella tillgångar, vi har sett skattelättnader, ja… you name it.

Så när Michel Platini pratar financial-fair-play, bör Spanien kanske vara den första marknaden att agera på. Men jag tror att ingen i själva verket verkligen vill det.

Söndagens produkt är nämligen ett resultat av de stora klyftorna i den europeiska fotbollen och vad jag har förstått så finns både en och annan som ser fram emot fajten.

Försäljning av sändningsrättigheter årets Silly Season

Det asiatiska fotbollsförbundet haussar sitt nya TV avtal. Som vanligt köper den rosa tabloiden de absoluta beloppen och sväljer propagandan rakt av. Men hur stort är det egentligen?

Well… Fram till 2020 behöver fotbollseuropa sannolikt inte oroa sig för någon större omdistribution av extraordinär talang till Asien. Sändningsrättigheterna omfattar Asian Champions League under perioden 2013 till 2020, men även AFC Cup 2015 & 2019, kvalen till VM 2014 samt 2018 och kvalen till de olympiska spelen 2016 & 2020.

Allt detta till ett ynka värde av $1 miljard vilket motsvarar ungefär €82 miljoner per år under perioden 2013 till 2020.

Vi kan sätta summan i relation till Europa där den i våras avslutade upplagan av UEFA Champions League (säsongen 2008/09) betalade ut €583.4 miljoner i premier till i turneringen deltagande klubbar. Asien har med andra ord en ganska så lång väg att vandra innan marknaden är konkurrenskraftig med den europeiska eliten.

************************************
I Sverige handlar det om en försäljning av sändningsrättigheter för 2011 och framåt. Vi låter affären komma till ett avslut innan vi ritar den förväntade förändringen i konkurrensbalansen. Istället tittar fyra år tillbaka till dagen då det nuvarande avtalet lanserades. (en gammal artikel här)

– Nu tycker alla att det är enormt mycket pengar och 2010 kommer alla säga: Hur kunde ni sälja det så billigt? säger förbundsordförande Lars-Åke Lagrell som ändå är mycket nöjd avtalet.

Avtalet som tecknades 2006 innebar mycket stor ökning jämfört med föregående. Korrigerat för inflation, blir det nästkommande avtalet så mycket större än dagens?

– Oerhört glädjande för svensk klubbfotboll. Det innebär en större ekonomi för klubbarna som gör att man kan planera bättre för framtiden och satsa hårdare för att nå internationella framgångar, säger Sef:s generalsekreterare Tommy Theorin.

Lars-Åke Lagrell säger, utan att kunna alla siffror, att avtalet för klubbarnas del är i paritet med hur det ser ut i Norge och Danmark. Länder som fotbollsmässigt är i samma storleksordning och som Sverige, enligt Lagrell, riskerade att ”bli avhängda av” innan det nya avtalet stod klart.

Och det gick bra?