En norsk artikel där man jämför talangutflödet mellan de norska och svenska ligorna. Man listar 42 spelare som sedan januari 2008 lämnat allsvenskan och superettan för spel utomlands.

För SvFF är det ju ingen större issue, det spelar egentligen ingen roll i vilken liga som landslagsspelarna utbildas i för att sedan bidra till de stora premierna från deltagandet i VM- och EM slutspelen.

Branschorganisationen däremot ser sin produkt harva kvar runt plats 24 i den europeiska värdekedjan vilket i förlängningen även prisas in i sponsorkontrakten.

I Nordamerika är proffsligorna religiöst övertygade om ”competitive balance” och dess betydelse för efterfrågan på sport. Man har således infört en del restriktioner i syfte att kontrollera tävlingsbalansen. En av dessa är den årliga draften där förloraren blir vinnare och får första tjing på till ligan nytillkommen talang.

Detta system har även det sina brister. Är en klubb mot slutet av en säsong redan avsågad från en play-off-plats finns egentligen bara ett incitament. Att förlora resten av matcherna och komma sist. Bra kundvård där.

I allsvenskan har vi den ”omvända draften”. Vinnarna dräneras allt som oftast på sin talang och ”competetive balance” kan på så sätt säkerställas.

Här har jänkarna något att lära.

Många har gått och grunnat över situationen Liverpool befunnit sig i. Det vill säga klubbens existens ifall ägarna Hicks & Gillet hade misslyckats med att omfinansera sin skuldfinansiering som var på väg att löpa ut.

Storleken på kreditfaciliteten uppgavs ha legat i nivåerna kring £350 miljoner. Jag har tidigare skrivit om vad som kunde förväntas ske ifall finansieringen skulle skita sig.

Vad är då priset för en toppklubb i Premier League?

För snart ett år sedan såg vi en affär där Abu Dhabi United Group Investment and Development Limited uppges ha betalat £200 miljoner för att köpa loss Manchester City. Utöver det har man fått investera ytterligare ca £250 miljoner för att köpa spelarkontrakt och därmed öka sannolikheten för avancemang mot det absoluta toppskiktet av fotbollens värdekedja.

Igår tillkännagav minoritetsägarna Grandtop International Holdings Ltd (GIH) att man avser att lägga ett kontant bud till övriga aktieägare för årets nykomlingar Birmingham. Detta ger en värdering av klubben på £80 miljoner. För dessa pengar får man en någorlunda lönsam klubb lite lägre ned i kedjan. Huruvida GIH har profit-maximerande motiv eller ej är okänt. Kanske får vi se affärsmodellen och strategin ”Jo-Jo-lag”. Återstår att se ifall budet accepteras.

Tillbaka till Liverpool, är det någon som tror att det hade saknats en potentiell köpare där objektet är en hyfsat lönsam klubb mycket högt upp i fotbollens värdekedja?

Lägg därtill det politiska värdet av att bli ”den som räddade” Liverpool.

Nu lyckades till slut Hicks & Gillet efter några om och men omfinansiera skulden och klubben kommer att fortsätta drivas enligt den profit-maximerande regimen. I alla fall fram till den dagen ägarna gör en exit, amorterar skulden och inte helt osannolikt gör en ekonomisk vinst på affären.

I ett tidigare inlägg uppmärksammades det faktum att fotbollsindustrin är väldigt ”stabil”. Vi kan repetera siffrorna från England.

1923 fanns det i de fyra högsta och professionella engelska divisionerna 88 fotbollsklubbar.
2008 existerade 85 av dessa fortfarande.
Endast 9 lag hade degraderats 2 divisioner eller mer.
48 lag (54%) återfinns i samma division som 1923.

När de allsvenska böckerna stängdes för ett kvarts sekel sedan såg tabellen ut så här. 9 av 12 lag återfinns idag i allsvenskan och ingen av klubbarna från allsvenskan 1984 har gått i konkurs.

Fotbollsindustrin är stabil och motståndskraftig.

**********
Trots de hyllade norska marknadsintäkterna står flertalet av de norska klubbarna inför samma utmaningar som dess allsvenska kollegor gör. Om inte ännu större.

Det är inte storleken på intäkterna, det är ”the-arms-race”. Fotbollsaffärsmodellerna bygger på ständig tillväxt. När tillväxten tar slut kommer ”football-crunch” som ett brev på posten.

I den norska ”tippeligan” har hela 14 olika lag slutat topp 4 under perioden 2003 till 2007.

**********
Den svenska sensommaren är fantastisk. Idag är det dessutom lördag och allsvensk fotboll.

För en vecka sedan var det derby. I halvtid sprang jag på ett bekant ansikte och höstderbyt 2003 kom på tal. Ångesten tog en mycket kort paus och fram kom skrattet, faktiskt.

Matchens betydelse och ovisshet lika stor då som det var nu. Dock i en helt annan del av den allsvenska tabellen. Då kom det nästan 36 000 åskådare och såg den matchen. Natt och dag på alla sätt och vis.

Sisådär 20 000 åskådare har försvunnit på lite mindre än 6 år.

På väg till den norra läktaren promenerade vi förbi direktinsläppet på den östra långsidan. 490 kr var skrivet på en stor lapp, 490 kr? I våras betalade jag £36 för att från långsida se Fernando Torres göra ett mål i absolut världsklass hemma mot Blackburn. 4-0 slutade den matchen.

Ungefär en månad senare såg jag Bröndby med Max von Schlebrügge, Samuel Holmén, Alexander Farnerud och Jon Jönsson i startelvan krossa Tobias Grahn och hans Randers med 3-0 . Priset? DKK 120.

Det brukar ofta pratas om överskattade spelare. Det pratas väldigt sällan om det överskattade ”competitive balance”.

Ja, det finns en stor outnyttjad potential i allsvensk fotboll.

Arsene Wenger beklagar sig över ”finansiell doping”, – such a clishe.

Jag kan till viss del hålla med, men hur ska man egentligen definiera och förhålla sig till termen ”finansiell doping”?

Kan inte det vara finansiell doping när Arsenal värdepapperiserar sin nya arena genom att emittera en obligation och paketera den i Ambacs portfölj? Tack vare det fick man en lägre finansieringskostnad och kunde, förutom den utökade publikkapaciteten, även öka sitt täckningsbidrag från ”match-day-revenues”?

Real Madrids och ManCitys spenderande påverkar givetvis de engelska topp 4 klubbars kostnad för sportslig framgång. Å andra sidan har ju Arsenals större kostym en påverkan på dess konkurrenter lägre ner i kedjan.

That´s the name of the game.

Vi behöver heller inte gå över ån för att hitta exempel.

Djurgården Fotboll AB har genom årens lopp rest ca 60 miljoner i eget kapital och investerat i spelare. Skulle det kunna anses vara finansiell doping? (även om man just nu mest känner av biverkningarna)

Elfsborg som lånade pengar för att få till en hävstång lagom till invigningen av den nya arenan och tack vare det kunde ta hem Anders Svensson m.fl. Var det finansiell doping?

Eller varför inte ta alla andra allsvenska riskkapitalmodeller som dykt upp? Här lånar man bara pengar av framtiden för att kunna få en hävstångseffekt.

Eller är det när en kommun går in och lånar ut pengar för att Helsingborg ska klara av den hårda allsvenska konkurrensen och inte gå under. Och för att citera ordförande Fredin efter att ha redovisat 15.6 miljoner i villkorade kapitaltillskott från kommunen i den senaste balansräkningen:

”– Vi hade kunnat gör oss kvitt den skulden, men det hade gått ut över det sportsliga. Då hade vi inte alls haft den starka spelartrupp som i fjol till slut nådde en fjärdeplats med snudd på en tredje i allsvenskan”

Utan det kommunala lånet hade ju priset för sportslig framgång varit lägre för andra allsvenska klubbar. Finansiell doping eller inte?

Lilla Trelleborg då? Tack vare ett villkorat lån som fixade elitlicensen behövde man inte sälja Rasmus Bengtsson till random allsvensk konkurrent i vintras. Finansiell doping?

Vi kan göra listan från världens hörn och kanter oändligt lång. Ju större klubb och starkare varumärke, desto högre nominella belopp. That´s the name of the game.