Om man bortser från den extraordinära posten – reavinst för försäljning av Kamratgården, så är det första gången sedan 2010 som IFK Göteborg redovisar svarta siffror. Det blev ett positivt resultat på 6 miljoner kronor före skatt. Är det ett trendbrott eller bara en tillfällighet?
2012 kom IFG Göteborg på en sjunde plats. För tredje säsongen i följd. Efter det har klubben köpt sig uppåt i tabellen. Mellan 2010 och 2015 hade IFK Göteborgs kostnader för fotbollens elittrupp ökat med 70 procent. Under samma period hade resten av det allsvenska klubbkollektivets spelarlönekostnader inte ökat med mer än cirka 25 procent.
Figuren nedanför säger egentligen allt. Den är som hämtad från fotbollsekonomi-handboken. Ökade kostnader har lett till en bättre placering. De förbättrade sportsliga resultaten har förbättrat transfernettot. Logiskt eftersom det är spelarna som vinner poäng och truppens marknadsvärde blir högre tack vare att spelarna presterade bättre. Men vi ser också att de finansiella resultaten – trots ett allt starkare transfernetto och bortsett 2016 – har blivit sämre.

Marginalkostnaden för en bättre tabellplacering har överstigit marginalintäkten. Vi skulle faktiskt kunna hämta en enkel figur från den fotbollsekonomiska teorin och placera IFK Göteborg i den.

2016 minskade investeringarna i externt förvärvade spelarkontrakt. IFK Göteborg förvärvade kontraktsbundna spelare för 2.7 miljoner kronor. Så lite har inte klubben spenderat på spelare sedan 2010. Det bidrog till minskade kapitalkostnader (avskrivningar förvärvade spelarkontrakt) och därmed ett något starkare transfernetto.
Med det kom också en försämrad tabellplacering i allsvenskan och därmed också kraftigt reducerad möjlighet att tjäna pengar i internationella cuper under 2017. Förra året blev ersättningen från Uefa 11 miljoner kronor.
I en tid då flera andra konkurrenter har pengar att kapplusta med så kommer det att bli intressant och se hur IFK Göteborgs ekonomi utvecklas. Det är ingen lätt match som ska spelas.

