För ett par veckor sedan blev det officiellt att föreningen Svensk elitfotboll har sålt sändningsrättigheterna för Allsvenskan samt Superettan från och med säsongen 2020 till 2025. Hörsägen säger att det nya avtalet kommer att ge närmare 500 miljoner kronor årligen till de 32 klubbarna inom SEF. Idag delar klubbarna på cirka 210 miljoner kronor från intäkterna för sändningsrättigheterna.

Erfarenheten säger att de nya intäkterna alltid hamnar i spelarnas och deras agenters fickor. I en ganska färsk intervju med Sportbladet säger dock Svensk elitfotbolls ordförande Lars-Christer Olsson att det denna gång inte alls kommer att bli på det viset.

– Internationellt vid nya stora tv-avtal åker väldigt hög andel av de nya intäkterna ner i fickorna på spelarna eller agenter. Det vill vi inte och det måste vi ha ett öppet resonemang om. Var får svensk elitfotboll mest utbyte?

Undertecknad var snabb på avtryckaren @twitter.För faktum är att det inte är något internationellt fenomen. Fenomenet är en funktion av hur de europeiska ligorna är organiserade och den konkurrensdynamik det medför i en miljö där klubbar i första hand strävar efter att vinna fler matcher än att tjäna mer pengar. De svenska ligorna är organiserade på samma sätt som de övriga ligorna inom Uefa. Det är en kapitalistisk modell där vinnarna vinner stor rikedom och förlorarna straffas hårt: Upp och nedflyttning, stora prispengar från Uefa Champions League mm. Och inte minst ära och berömmelse för personerna som leder laget till seger.

Så här skrev Kjell Sahlström på svenska fotbollsförbundet om ökningen av de allsvenska spelarlönerna i sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomi 2006:

Den kraftiga ökningen år 2005, som sedan inte följts av lika kraftig ökning år 2006 då intäkterna verkligen ökade rejält, kan möjligen förklaras av att klubbarna haft förväntningar på ett nytt och bättre TV-avtal år 2006, vilket man började diskontera redan år 2005 för att försöka förbättra sin sportsliga position före det att konkurrenterna började förstärka sina spelartrupper.

Figuren nedanför illustrerar händelseförloppet.

Idag – tio år senare – är det tre säsonger kvar till det nya avtalet ska träda i kraft. I och med att klubbarna redan nu har induktiva nivåer på hur mycket mer pengar det nya avtalet kommer att generera så borde vi kunna skönja en löneinflation inom en inte allt för avlägsen framtid.

Följande faktorer är drivande i inflationsprocessen:

• IFK Göteborg behöver minska sin risk vilket jag skrev i min pre-allsvenska genomgång. De kommande TV pengarna gör att klubben inte behöver kapa allt för mycket i kostnaderna. I absoluta tal. Relativt kommer man påverkas av konkurrenters spenderande.
• I sommar kommer tre klubbar med relativt stort eget kapital att kvala in till de europeiska cuperna. Alla tre kan därmed redan i åt öka sin spelar-lönebudget och därmed försöka rekrytera bättre spelare. Lyckas man att kvalificera sig så finansieras kostnaderna genom premier från Uefa. Misslyckas man så kommer man förvisso att ha ett underskott i resultaträkningen men det egna kapitalet samt de kommande TV intäkterna gör det hanterbart.
• Säsongen efter förväntas de övriga konkurrenterna att agera. De vill helst inte hamna på efterkälken. De klubbar med mest solid balansräkning tar rimligen de första stegen. Och så är den igång. Kapprustningen, eller kanske snarare kappinvesteringen som någon sade till mig häromdagen att man bör kalla det för. Borträknat med pengar från försäljning av spelarkontrakt samt premier från Europacuperna borde vi kunna skönja en utveckling enligt nedan figur.

Det här är egentligen inga konstigheter. Redan idag tar klubbar risker i sin ekonomi och räknar med framtida transferintäkter för att skaffa sig konkurrensfördelar i kampen om tabellplaceringar med sina rivaler. Faktum är att de kommande TV pengarna är mer säkra kassaflöden än vad förväntade transferintäkter är.

Man kan därför fundera över om Lars-Christer Olsson har något i kikaren när han säger att pengarna inte kommer att vandra den vanliga vägen. Klubbarna kan ju konspirera mot spelarna genom att samarbeta och bilda en kartell där man kommer överens om att inte öka kostnaderna för spelarlönerna. Det förutsätter dock kännbara represalier vid brott mot överenskommelsen. Fusk skulle nämligen löna sig givet att de andra inte fuskar vilket rimligen leder till att alla fuskar. En annan metod är att SEF håller i pengarna och klubbarna får ansöka om dessa till andra projekt än ökning av kostnader för spelarlöner. Det tredje om mest sannolika alternativet är att det helt enkelt inte finns någon plan. Det enda rimliga officiella svaret från klubbarnas representant på frågan om pengarna kommer att hamna direkt i spelarnas samt agenternas fickor måste vara ett nej. Även om det i slutändan visar sig att verkligheten än en gång är en annan.

• Okategoriserade