Allsvenskan 2019 – ett experiment

Inför säsongen skrev jag en text om att allsvenskan har blivit mer ojämlik och förutsägbar. Statistiskt mätt. Skulle Malmö eller AIK vinna mästerskapet så skulle antalet mästare under en rullande tioårsperiod komma ner till fem. Den lägsta noteringen sedan 1999. AIK vann och Malmö kom trea. Ingenting tyder på att vi kommer att se en sjätte mästare när vi gör bokslut 2019.

Samtidigt såg man också mycket tidigt på säsongen vilka lag som skulle komma att slåss om ett förnyat kontrakt. Det som var var nytt var att det istället för två mycket svaga föreningar nu fanns fyra stycken. De fyra bottenlagen hade tillsammans minus 130 i målskillnad vilket med råge är den sämsta sedan allsvenskan utökades till 16 lag.

Statistiken från det allsvenska kvalet har också förstärkt bilden av att det allsvenska bottenskiktet har förlorat vad gäller konkurrenskraft. Fram till 2016 hade det allsvenska laget vunnit sex av åtta kvalspel. De tre senaste kvalen har vunnits av ett lag från Superettan.

Snart väntar en ny säsong. En lite extra intressant säsong i och med att det är den sista innan det nya allsvenska TV avtalet träder i kraft. Det innebär att kostnaden för att spela i allsvenskan framgent indexeras upp i och med att samtliga allsvenska lag får högre intäkter.

Den allmänna uppfattningen är att TV-pengarna mer eller mindre fördubblas från och med 2020 vilket med dagens fördelningsregim skulle innebära cirka 160 miljoner kronor till de allsvenska klubbarna att dela på och 55 miljoner till klubbarna i superettan. Allt annat lika skulle det innebära att det allsvenska kollektivets samlade intäkter exklusive spelartransfers ökar med lite drygt 10 procent och Superettans dito med närmare 20 procent.

Det som gör det hela intressant är naturligtvis beteendet bland klubbarna. Jag har i en tidigare blogg argumenterat för hur och när klubbarna kan förväntas öka sina (personal)kostnader. Hur tidigt respektive förening kan börja gasa beror i första hand på hur stark balansräkning den enskilda föreningen har och därmed kan bära ett underskott under övergångsåret 2019.

De större klubbarna på den övre halvan i tabellen borde därmed redan nu uppleva en kostnadsökning samtidigt som de mindre föreningarna troligen inte klarar av att finansiera högre spelarlöner så tidigt som under 2019 även om vissa föreningar säkert kan anstränga sig lite extra mycket genom att under året låna pengar från sina leverantörer, kommuner med flera, genom att hålla på betalningarna och därmed tära på relationerna med sina intressenter.

Jag hör och läser många argumentera att det kommer att vara något ett ödesår och att en degradering från allsvenskan 2019 skulle innebära att man kanske inte kan ta sig tillbaka dit. Det är just detta resonemang som leder till att föreningarna kan förväntas sätta sig i finansiella trångmål.

Men det finns mycket goda anledningar till att inte ge sig in i en förväntad kapprustning under 2019.

Förvisso kommer det finansiella gapet mellan divisionerna att öka från och med 2020 men fakta i målet är att det kommer – åtminstone som det ser ut idag – fortfarande att finnas två platser för direktuppflyttning till Allsvenskan. Minst två lag i Superettan kommer med andra ord att avancera till allsvenskan. Varje säsong.

Någon tänker säkert att det kommer att bli svårare att avancera till allsvenskan och stanna kvar. Men. Det är redan idag väldigt svårt för en allsvensk nykomling att etablera sig i den högsta serien, Resurserna är mycket knappa. Kvalvinnarna från 2016 och 2017 är redan tillbaka i Superettan och av de åtta olika lag som tog sig upp till finrummet 2015, 2016 och 2017 är det enbart Sirius och Östersund spelar i allsvenskan 2019.

Trots en ökad mobilitet mellan serierna så har de flesta nykomlingar misslyckats med att etablera sig i allsvenskan. Föreningarna behöver bli bättre på att skapa nya resurser. De behöver en bättre organisation, De måsta vara bättre förberedda för allsvenskan. Uppenbarligen.

Det är aldrig roligt att åka ur allsvenskan och det lönar sig sällan inom fotbollen att vara sparsam och försiktig. På kort sikt.

Jag behövde inte långt tillbaka i tiden för att finna ett exempel. Med allsvenskans lägsta intäkter redovisade Falkenberg FF 2016 en vinst på 3.7 miljoner kronor. Priset för denna profit var blott 10 ihopspelade poäng och 84 insläppta mål.

Ett inte helt orimligt antagande är att Falkenberg spenderade för lite pengar för att vara tillräckligt konkurrenskraftiga under 2016. Samtidigt är det tveksamt om fyra extra spenderade miljoner på spelare hade kunnat säkerställa allsvenskt spel 2017.

Efter degraderingen minskade Falkenbergs intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt från 28 miljoner kronor 2016 till 20 miljoner kronor 2017.

Ponera nu att det nya TV-avtalet hade trätt i kraft redan med start 2017. Det hade inneburit att en majoritet av intäktsminskningen hade kompenserats tack vare Superettans ökade TV premier. En mycket god fallskärm.

Denna fallskärm kommer nu, till 2020 och det kommer troligen aldrig komma ett nytt tillfälle då det kommer att vara lika “billigt” att åka ur allsvenskan som under 2019. Rimligen borde det bli betydligt mer smärtsamt att degraderas från 2020 och framåt.

Ändå undrar jag om någon förening är tillräckligt skicklig, omfamnar den möjligheten och investerar i andra delar av verksamheten istället för att spendera allt och kanske mer därtill för att maximera spelartruppen i en fåfäng jakt på att spela allsvenskan 2020.

En reaktion till “Allsvenskan 2019 – ett experiment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s