Det har nog inte gått någon förbi att 2019 års allsvenska var mycket skiktad när det kommer till inspelade poäng. Efter tjugo omgångar hade det skapats ett tio poängsgap mellan plats sju och åtta. När säsongen var slut hade gapet flyttas till topp 5 där det femte placerade laget hade 8 poäng ner till plats sex. Kanske än mer anmärkningsvärt är bottenlagens skrala poäng-intjäning. 25 poäng räckte för att placera sig på plats 12. Det är en mycket kraftig deflation med tanke på att det fram til 2015 har krävts ungefär 35 poäng för att placera sig på motsvarande plats i tabellen.
Men det här är inget som har kommit över en natt utan det är en trend som har varit tydlig under de fem senaste åren. Utvecklingen syns tydligt när man tittar på den kallade Gini-koefficienten baserad på distributionen av vunna poäng. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla får exakt lika många poäng (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb vinner alla poäng, de andra inga alls (total ojämlikhet).
Jag har hört flera säga att skiktningen kommer att öka än mer, beroende på att distributionen av intäkter blir allt mer ojämlik. Är det en korrekt uppfattning och konklusion?
Låt oss göra en närmare analys på distributionen av intäkterna. Först intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt och exklusive premier från Uefa.
Mätt i Gini koefficienten har ojämlikheten vuxit, men bara fram till 2014. Det trots att den fördelningsnyckel som implementerades 2015 för distribution av de centrala intäkterna (media och spel) var något mer ojämlik än den föregående modellen.
Det som däremot har hänt är att de mer ojämnlika intäktsklasserna, försäljning av spelarkontrakt (har en betydligt högre Gini koefficient) och Uefa premier(som mer eller mindre går till ett extemt fåtal klubbar) har under de senaste åren vuxit en större del av allsvenskans totala intäkter.
Inflationen på transfermarknaden är en starkt bidrgande anledning till den försämrade tävlingsbalansen i allsvenskan under de senaste åren. Anledningen till de är att det generellt är de högst placerade lagen i serien som gör de bästa affärerna. De är ju högt placerade tack vare att de har flera bra spelare.
Med det sagt finns det anledningar att tro på att tävlingsbalansen inte blir sämre än vad den har varit under 2019, åtminstone inte på kort sikt.
- Intäkterna från media och spel fördubblas de närmaste kommande åren. Den förhållandevis jämlika fördelningen av de intäkterna borde rimligen göra de sämre lagen lite mer konkurrenskraftiga.
- Prisinflationen på transfermarknaden ser ut att avta*.
En annan sak som är värd att ta i beaktande är det faktum att de fem högst placerade lagen i årets allsvenska gick in i 2019 med en solid balansräkning. Tack vare det har de rimligen kunnat sätta mer pengar i arbete och ta höjd för de positiva kassaflödena från media och spel från och med 2020 (också Häcken har en solid balansräkning men den utnyttjas inte effektivt**).
Det finns med andra ord anledningar till att betrakta 2019 som ett extremt år.
* https://osynligahanden.com/2019/10/10/avtagande-prisinflation-pa-transfermarknaden/
** https://osynligahanden.com/2019/02/28/fotbollseuropas-samst-utnyttjade-balansrakning/
den osynliga handen 