Det kom en bra fråga efter att jag häromveckan hade publicerat blogginlägget om nettoskulderna på transfermarknaden. Det europeiska klubbkollektivet eller gemenskapen hade år 2018 (den mest aktuella siffran) tillsammans en nettoskuld för spelartransfers som uppgår till närmare 1.2 miljarder euro.
Definitionen av nettoskulden är ganska enkel. Beståndsdelarna finns att finna i klubbarnas balansräkningar. Det är skulder till andra klubbar för köpta spelarkontrakt minus fordringar på andra klubbar för sålda spelarkontrakt. I folkmun, avbetalningar.
En kan undra hur transferskulder minus transferfordringar inom gemenskapen kan vara annat än noll? Rimligen borde det ju vara så. Det som blir en skuld hos medlem A till medlem B i samband en ett spelarförvärv blir en fordran hos medlem B på medlem A för det sålda kontraktet. Båda är ju lika stora, alltså netto = noll. På balansräkningen för hela gemenskapen. 2018 uppgick transferfordringarna inom gemenskapen till närmare 4 miljarder euro. Samtidigt var transferskulderna 5.1 miljarder euro.
Troligen är en mindre del av transferskulderna på den europeiska gemenskapens balansräkningar till klubbar utanför Europa, i första hand Sydamerika. Fordringarna ligger då utanför gemenskapens balansräkning. De ligga i de sydamerikanska balansräkningarna.
Men den absolut största delen av underskottet misstänker jag har uppstått genom att klubbarna har sålt sina transferfordringar till finansieringsföretag. Uefa skriver i sin rapport att det finns anekdotiska bevis om att klubbarna säljer eller finansierar sina transferfordringar hos tredje-part.
I en artikel i The Athletic* från september förra året framgår det att 75 procent av klubbarna i Premier League använder sig av factoring, i olika former.
Det som händer i praktiken är att klubbarna får in pengar i förtid och på så sätt kan göra nya spelaraffärer, finansiera sign-on, skatter med mera. Det fungerar i ett universum där priset på tillgångar som man handlar med ökar eller att tillgångarna genererar positiva kassaflöden från rörelseresultatet (kommersiella intäkter > rörelsekostnader).
Jag har under veckan som gått snabbläst de kortare texter de stora revisionsfirmorna har producerat om möjliga konsekvenser av corona-krisen. De avhandlar mer eller mindre enbart de potentiellt stora intäktsbortfall för de största ligorna.
Jag har däremot inte noterat ett enda ord om skuldbalanserna i transfersystemet. 4 miljarder euro i fordringar och 5 miljarder euro i skulder. I Italien har klubbarna 1.3 miljarder euro i bruttoskulder till andra klubbar. Det motsvarar så mycket som 57 procent av Serie A:s totala årliga intäkter!
I värsta fall kan det här bli en riktig bajsmacka. Framför allt bli ju det här milt sagt ett enormt problem om nu revisionsfirmorna skulle råka att få rätt i sina dystopiska intäktsprognoser.
För precis som coronaviruset har brett ut sig över hela världen så kan sena eller inställda betalningar sprida sig från de stora ligorna till gemenskapens övriga ligor. Majoriteten av ligorna är netto-långa i transferfordringar (figur 2). De allsvenska klubbarna hade till exempel vid det senaste årskiftet närmare 100 miljoner kronor i fordringar på utländska klubbar.
I bästa fall kan ligorna starta igen och spelas färdigt under sommaren. Kan matcherna dessutom spelas inför publik så förbättras möjligheterna för klubbkollektivet att klara av att hantera sina transferbalanser.
I så fall blir konsekvensen att klubbarna prioriterar en konsolidering av sina balansräkningar före nya affärer på transfermarknaden. Det sunda förnuftet säger att företag gör så i osäkra tider för att minska riskerna. Alltså minskar storleken på sina fordringar och skulder.
Det var också det som hände i samband med finanskrisen som startade 2008. Mellan 2010 och 2015 gick netto-transferskulderna ner från 800 miljoner euro till 300 miljoner euro (Figur 1).
Volymerna på nya affärer gick ner och 2013 slog den allsvenska talangexporten i botten med sammanlagt 63 miljoner kronor i intäkter från sålda spelarkontrakt till utlandet. På vilka nivåer det kommer att bottna de kommande åren är mycket osäkert. Precis som allt annat just nu.
De föreningar som har haft transfermarknaden som en betydande intäktskälla får därmed räkna med att justera sina långsiktiga strategier.
Den andra sidan av myntet är att det kommer det att uppstå ett överutbud av talang. Säsongen 2010-11 var det 1267 fler spelare som lämnade de 151 ligor som transfermarkt täckte vid den tiden än vad som kom in via rekryteringar. I Nederländerna som på den tiden var en viktig exportmarknad för allsvenskan rörde sig om ett utflöde på närmare 50 spelare**.
** https://osynligahanden.com/2012/09/05/allsvenska-exportmarknader-eredivisie/
För de föreningar som klarar av att hantera sina problem på kort sikt (likviditet) samt har goda intäkter från sina kommersiella intäkter så kommer det öppnas goda möjligheter att rekrytera kompetent talang, på en ny prisnivå. Om man nu inte redan har bundit sina pengar i långa kontrakt, på den gamla prisnivån.
den osynliga handen 