Det har inte gått mer än 18 månader sedan Uefa glatt kablade ut nyheter om att fotbollen aldrig har varit så hälsosam som nu.
I dag får vi läsa oändliga spaltmeter med svarta rubriker om fotbollens finansiella status. Ett exempel om att fotbollen står inför en egen subprime mortage kris. Ni kommer säkert ihåg uttrycket från finanskrisen för lite drygt 10 år sedan. Transfermarknadens skuldsättning nådde till slut också mainstream-media.
Det värsta är att det inte är någon stor överdrift. Klubbarna har blåst upp en stor bubbla på transfermarknaden och det kommer att göra ont när den smäller.
https://fotbollsthlm.se/blogg/kristof-vogel-fotbollen-star-infor-sin-egensnickrade-finanskris/
En kan fråga sig hur det kunde ske under Uefa Financial Fair Play? Och hur kan fotbollens finanser gått från de mest hälsosamma någonsin till en total katastrof? På mindre än två år dessutom.
Hade man – istället för att läsa rubrikerna – också tittat på siffrorna i rapporten så hade man noterat att fotbollsekonomin är minst lika sårbar som den var 2008, med finanskrisen för dörren.
Det stora problemet som har blivit mer tydligt i årets upplaga av Uefa Benchmark Report är till vilken utsträckning som klubbarna har börjat ägna sig åt banking.
För fotbollens ekosystem är det naturligtvis mycket mindre riskfyllt om klubbarna – istället för att låna från varandra – får sina krediter från kreditinstitut. Det värsta som kan hända är att enskilda klubbar hamnar på obestånd. Men de gör det utan att utgöra något större hot för hela systemet.
Nu har klubbarna istället blåst upp varandras balansräkningar med övergångsrelaterade skulder och fordringar. Dessa får – med tanke på dagens situation – antas vara mer osäkra än någonsin och med fallande marknadspriser på tillgångarna (spelarkontrakten) blir situationen långt ifrån problemfri att hantera.
Klubbarna har helt obehindrat fått ställa ut krediter till varandra trots att de saknar kunskap om kreditanalys. Och även om kunskapen skulle finnas, så är den relevanta informationen för att kunna genomföra kreditanalysen både bristfällig och laggar i tid.
Låter det som en överdrift tänker ni? Det tar inte mer än fem minuter för att komma fram till den slutsatsen. Det är bara att läsa igenom årsredovisningarna för de svenska klubbar som har stora fordringar på utländska motparter för spelarövergångar.
Hammarby Fotboll AB har till exempel 20 miljoner kronor i en övergångsfordran. Det motsvarar mer eller mindre bolagets hela egna kapital. Trots det bedömer koncernen kreditriskerna som låga för verksamheten. Det är uppenbart att klubbarna i Europa har blivit fartblinda.
Uefas finansiella regelverk och dess fåfänga kamp för break-even kriteriet har kostat mycket resurser. En del klubbar har betalat åtskilliga timmar och miljoner för sin kreativa bokföring och licensnämnden har lagt ner mycket tid och pengar på ett mer eller mindre oändligt utredningsarbete. Lägg därtill de juridiska kostaderna som uppstår vid en tvist.
Det hade varit betydligt enklare och billigare att reglera möjligheterna för klubbarna att ställa övergångsrelaterade krediter till varandra. Nyttan från en sådan reglering hade dessutom varit mycket större.
I den sevärda dramaserien The English Game som just nu streamar hos en av streaming-jättarna argumenterar Arthur Kinnaird och Fergus Suter om den konflikt som pågick under 1880 talet, den mellan amatörism och professionalism.
Kinnaird säger att han älskar fotbollen och så gör också hans vänner på förbundet. De vill bara skydda sporten. Det är inte bra om spelarna får betalt och kan byta till den klubb som betalar mer. Suter håller inte alls med. Han menar att de vill skydda fotbollen för sig själva. Inte för sportens skull.
Uefa Financial Fair Play var inte konstruerad för att skydda marknaden. Regelverket var konstruerat för att skydda vissa enskilda aktörer. Idag står marknaden inför en risk för en kollaps. Inte ens de enskilda aktörerna går säkra då.
den osynliga handen 