Läste en artikel på Daily Mail om AFC Bournemouth finansiella situation och blev lite mer nyfiken. Det visade sig att Bournemouth symboliserar transferbubblan förhållandevis väl.
AFC Bournemouth hade per den 30 juni 2019 närmare 80 miljoner pund i övergångs-relaterade skulder. Det är nästan lika mycket som Real Madrid hade vid samma tidpunkt. Den stora skillnaden är att Real Madrid har motsvarande 150 miljoner pund i positivt kassaflöde om året från den löpande verksamheten (ebitda). AFC Bournemouth hade säsongen 2018-19, 4 miljoner pund i ebitda. Med det kassaflödet skulle det med andra ord ta Bournemouth närmare 20 år att betala sina transferskulder. Det förutsätter att klubben inte gör några nya investeringar under den tiden.
En kan därför fråga sig hur Bournemouth har tänkt att hantera transferskulden? Det rimliga svaret på den frågan är att man har tänkt att använda sig av prisinflationen på transfermarknaden. Till exempel: I ett universum med en förväntad transferinflation på 30 procent om året är en transferskuld som om två år förfaller till ett nominellt värde av 50 miljoner pund inte värd mer än 30 miljoner pund idag.
Alltså, kan klubben bara klara av att köpa spelarkontrakt med långa avbetalningar och samtidigt sälja sina fordringar för sålda spelarkontrakt till en tredje-part utanför fotbollsbubblan så får man positiva kassaflöden från handel med spelarkontrakt, även om man är nettoköpare, det vill säga köper spelarkontrakt för mer än vad man säljer för. Konsekvensen är att skulderna växer i nominella tal.
Problemen uppstår den dagen när tillgångspriserna börjar falla. Med en förväntad prisdeflation på 30 procent om året blir helt plötsligt nuvärdet på den nominella skulden på 50 miljoner pund istället närmare 85 miljoner pund. Man vill stänga skulden så fort som det bara går. Alltså sälja tillgångarna så fort som möjligt innan de faller ännu mer i pris. Men vad händer när de allra flesta vill sälja sina tillgångar samtidigt?
Risken är alltså överhängande att Bournemouth inte kommer att kunna betala sina transferskulder genom varesig kassaflödena från den löpande verksamheten (som dessutom får en negativ effekt av Covid-19) eller genom handel med spelarkontrakt.
I slutändan handlar det om aktieägarna kan och vill låna ut pengar till klubben för att reglera transferskulderna. Enligt den senaste årsredovisningen lånar AFC Bournemouth redan 100 miljoner pund från sina aktieägare. Frågan blir ifall de vill skjuta till ännu mer av sina pengar eller ge upp sin investering genom att låta klubben hamna på obestånd. Det vill säga hamna i det tillstånd som i Storbritannien går under benämningen administration.
Förenklat betyder det att det tillsätts en förvaltare som under en tid driver klubben vidare och försöker undvika att den likvideras. Klubbens leverantörer och fordringsägare får vänta. Under tiden i administration saknar de laglig rätt att kräva in sina skulder. Det gäller alla fordringsägare utom de fotbollsrelaterade, det vill säga spelare, förbund och andra klubbar. Dessa skyddas av den så kallade the football creditors rule.
I de allra flesta fall lyckas förvaltaren hitta nya ägare till klubben som tillsammans förhandlar ner de icke fotbollsrelaterade skulderna till en hanterbar nivå. Till exempel skulle de nya ägarna kunna komma överens med de förra ägarna om att ta över deras 100 miljoner pund stora fordran på klubben till ett pris av 30 miljoner pund. Aktierna i klubben är värdelösa. Förstås.
Däremot är de nya ägarna – för att inte bryta mot the football creditors rule – skyldiga att betala samtliga utestående skulder till spelare, förbund och andra klubbar. I sin helhet. Om man bryter mot den regeln så blir klubben utesluten ur ligan och blir därmed värdelös eftersom den inte kan bedriva någon affärsverksamhet.
Om inga nya ägare hittas så leder det till likvidation.
Engelsk fotboll har en lång historia med många klubbar som har hamnat på obestånd. Sedan 1980 har drygt 70 fall av insolvens registrerats bland de fyra högsta divisionerna. Vissa klubba har drabbats flera gånger. Vid endast ett tillfälle har en klubb drabbats under tiden som den befunnit sig i Premier League. Det var Portsmouth som i oktober 2010 tog klivet in i administration.
Den kris som orsakade problem för väldigt många klubbar hände 2002 när mediebolaget ITV gick omkull med skulder på 180 miljoner pund till Football League. För köpta sändningsrättigheter som ITV inte klarade av att betala. Det medförde att närmare 20 klubbar hamnade i administration inom loppet av 2 år. Bland dessa klubbar utmärker sig namn som Leicester som alltså vann Premier League mindre än 15 år efter att ha hamnat på obestånd.
Det är ett ganska rimligt antagande att Covid-19 orsakar fler fall av administration än ITV krisen gjorde. Den stora frågan är om förvaltarna lyckas hitta tillräckligt många nya ägare. Tillräckligt fort?
Per den sista juni 2019 hade klubbarna i Premier League 1.6 miljarder pund i övergångs-relaterade skulder. De hade inte mer än 675 miljoner pund i övergångs-relaterade fordringar. En nettoskuld på närmare en miljard pund.
Jag har i ett tidigare blogginlägg uppskattat att den europeiska fotbollen kommer att behöva minst 2 miljarder euro i finansiering, på ganska kort sikt. En betydande del är alltså i England.
https://osynligahanden.com/2020/03/30/pengarna-var-slut-redan-innan-covid-19/
Syftet med the football creditors rule är att skydda fotbollen i händelse av insolvens. Samtidigt är regeln rimligen också en av orsakerna till problemet: Klubbarna är mindre försiktiga med att ställa krediter till varandra. I allra värsta fall är de kollektiva skulderna så pass höga att också fotbollen står bortom all räddning.
den osynliga handen 
2 reaktioner till “The football creditors rule”