Det är ingen gissning om att transferbubblan spricker och att det sker här och nu. Det är en högst rimlig analys.

För det första. Det finns inga pengar att investera i spelarkontrakt. Bortsett från ett fåtal storklubbar är den europeiska fotbollspyramiden sommaren 2020 – mer eller mindre på obestånd.

För det andra. Kredit-expansionen – alltså det som har fortsatt att driva priserna på marknaden trots att det europeiska klubbkollektivets rörelseresultat (tillgängliga pengar) har minskat under de två senaste säsongerna – övergår nu till kredit-kontraktion. För säg mig, vilken normalbegåvad klubbdirektör kan godkänna en spelarförsäljning på kredit med en avbetalningsplan till en klubb som t.ex. Bournemouth den kommande tiden? Bournemouth som ett normalår utan Covid-19 genererar ett positivt kassaflöde på 4 miljoner pund från den löpande verksamheten men samtidigt redan har närmare 80 miljoner pund i transferskulder till andra klubbar. Klubbens möjligheter att kunna betala dessa består av att själva sälja spelarkontrakt. Något som blir svårt i dessa tider. De potentiella köparna saknar ju också pengar och har skulder till andra klubbar för tidigare gjorda spelarförvärv.

https://osynligahanden.com/2020/04/13/the-football-creditors-rule/

För det tredje. Även om det skulle finnas klubbar där ute som har pengar så kommer det finnas väldigt få anledningar att spenderade dessa på transfermarknaden. I takt med att de europeiska klubbarna kommer att krympa sina trupper för att på så sätt minska sina kostnader så kommer det skapas ett överutbud av talang. Free-agent. Till exempel: Franska klubbar kommer att kunna rekrytera den talang som engelska klubbar i Premier League fimpar. De belgiska klubbarna kommer att kunna plocka den talang som fransmännen finner överflödig. Och så vidare.

Vad betyder allt det här för allsvenskan?

Under de senaste fyra åren, 2017 till 2019 har det allsvenska klubbkollektivet exporterat talang för lite drygt en miljard kronor, 270 miljoner kronor i snitt, per säsong. Intäkter från transfermarknaden har vuxit till den tredje största inkomstkällan och kan jämföras med de knappt 700 miljoner kronor som klubbarna har fått från sitt TV avtal under samma period.

Till skillnad från TV-pengarna så är intäkterna från försäljning av spelarkontakt ojämlikt fördelade. Två klubbar har sålt för en tredjedel av hela kakan och de i den senaste allsvenska tabellen fem bäst placerade klubbarna har under de senaste fyra åren sålt för 65 procent av allsvenskans totala intäkter från spelartransfers.

Den inflaterade transfermarknaden har varit den enskilt starkast drivande orsaken till de ökade inkomstklyftorna i allsvenskan under de senaste säsongerna. Något som har varit starkt bidragande till att det 2019 var fyra klubbar som vann 62 poäng eller fler och fem klubbar som skrapade ihop 25 poäng eller mindre.

En kollapsad transfermarknad får rimligen störst konsekvenser för de klubbar som på ett framgångsrikt sätt har exploaterat marknaden under de senaste åren.

IFK Norrköping är den klubb som har haft haft störst marknadsandel. Låt oss därför titta närmare på siffrorna där. Pekings intäkter från spelarkontrakt har varit kubbens enskilt största inkomstkälla under de senaste säsongerna.

Faktiskt har den inkomstkällan varit så stor att den har stått för cirka 40 procent av intäkterna i moderföreningen vilken alltså driver fotbollen.

I budgeten för 2020 har IFK Norrköping budgeterat med 16 miljoner kronor i försäljning av spelarkontrakt. Personalkostnaderna förväntas minska med närmare 10 miljoner kronor jämfört med 2019. Budgeten visar också en förväntad förlust på 10 miljoner kronor. Avskrivningarna av spelarkontrakt uppgår till 10 miljoner kronor vilket alltså innebär att kassaflödet från rörelseresultatet förväntas att bli noll under 2020.

Det är högst sannolikt att försäljningen av Erik Skrabbs kontrakt blir den enda affären under 2020. Det skulle innebära att Norrköping missar budgeten med närmare 10 miljoner kronor. Allt annat lika.

I situationer som nu är likvida medel hårdvaluta. De andra tillgångarna är inte värda särskilt mycket. De 13.5 miljoner kronor som Peking har aktiverat som immateriella tillgångar (förvärvade spelarkontrakt) genererar just nu inga kassaflöden. Det gör inte heller de 335 miljoner kronorna som är bundna i materiella anläggningstillgångar, alltså arenan med allt runtomkring. I alla fall inte i den utsträckning som krävs. För stunden.

Däremot har IFK Norrköping har en god reserv av likvida medel för att kunna hantera det som nu händer på transfermarknaden. På kort sikt.

En förenklad bild av hur en kassaflödes-analys skulle kunna se ut 2020 pekar på att Peking borde kunna ha 35 miljoner i kassan efter året. Givet att man inte säljer fler spelarkontrakt i år samt att Covid-19 inte ger några negativa effekter på kassaflödena från den löpande verksamheten. Det senare är förvisso mycket osäkert. Får publiken komma på matcherna när de väl börjas spelas? Hur mycket kommer de att spendera i kioskerna och restaurangerna? Hur ser nyförsäljningen av medlemskap ut i fitness-centret tider som dessa?

Hur som helst behöver IFK Norrköping minska sina personalkostnader ytterligare för att kunna möta den nya verkligheten på transfermarknaden.

Men det finns lite goda nyheter också. På grund av en lägre spelaromsättning blir rekryteringsbehovet rimligen också lite mindre vilket betyder lägre sign-on kostnader. Dessutom sker nedskärningarna i en tid med minskade marknadspriser på talang. Till skillnad från t.ex. IFK Göteborg som under de senaste åren har fått arbeta hårt med sina kostnader i ett universum med stigande allsvenska löner.

Däremot så kommer man nog inte ifrån att IFK Norrköpings konkurrenskraft försämras gentemot flera allsvenska konkurrenter. Över tid.

Det är faktiskt så att efter flera år med ett ökat intäktsgap så kommer det allsvenska konkurrenslandskapet att krympa ihop lite grand.

2019 hade stod de fem bäst placerade klubbarna i den allsvenska tabellen för närmare 60 procent av allsvenskans totala intäkter. Om man räknar med de ökade TV pengarna och antar med en sättning på transfermarknaden där likviditeten går ner till en tredjedel av det som den har varit under de senaste fyra åren så minskar de fem klubbarnas marknadsandel till mindre än hälften.

Men kan den allsvenska talangexporten verkligen minska till en tredjedel av sitt ursprungliga värde? Det skulle ändå betyda att försäljningen kommer ner till 80 miljoner kronor om året!

2010 minskade den allsvenska talangexporten till 96 miljoner kronor från att ha legat på nivåer runt 150 miljoner kronor åren strax innan finanskrisen. 2013 bottnade talangexporten på 63 miljoner kronor. Finanskrisen var en sommarbris jämfört med den storm som Covid-19 drar över den europeiska fotbollsekonomin.

https://osynligahanden.com/2020/04/18/gar-fotbollen-att-radda/

I teorin borde den allsvenska tävlingsbalansen alltså kunna bli lite jämnare under de kommande åren. Det förutsätter dock att alla föreningarna överlever Covid-19 krisen och kan ställa ett lag på planen när det hela är över.

• Okategoriserade