I onsdags spelades de sista matcherna i gruppspelet av Champions League. Väldigt mycket uppmärksamhet ägnades åt att de rika klubbarna Chelsea och Manchester City har fått lämna turneringen. Mycket lite utrymme det faktum att gruppspelet i det närmaste har varit kliniskt från överraskningar fått. 

När gruppspelet började rangordnade jag lagen efter intäkter. Anledningen till att intäkterna är intressanta är att det är det som till största del finansierar klubbarnas spelartrupper. Oavsett vilken klubb en duktig fotbollsspelare ursprungligen tillhör så kommer dennes talang att – i enighet med invariance principle – transfereras dit den förväntas göra mest nytta, det vill säga vara med och producera mest intäkter.

data källa: Deloitte Football Money League. För mindre lag: årsredovisningar i bästa mån, i övrigt medieuppgifter.

Av de 16 lag som har eliminerats i gruppspelet tillhörde 12 av dessa den nedre halvan i rangordningen. 9 av 10 klubbar med lägst intäkter blev utslagna och 8 av 10 klubbar med högst intäkter spelar vidare i turneringen. Det är faktiskt så att vi med en ganska stor säkerhet kan säga att de fyra lag som kommer att mötas i semifinal våren 2013 finns bland de 10 översta klubbarna i diagrammet. Kanske kan det 11:e rankade Borussia Dortmund skrälla sig till semifinal. För tittar vi tillbaka på de sex senaste turneringarna så är Lyon (2010) och Schalke04 (2011) de enda klubbarna utanför Europas till intäkter 10 största som har lyckats kvalificera sig till semifinal.

Under de senaste 11 åren har 17 olika klubbar spelat semifinal i Champions League. Det kan jämföras med de 36 olika lag som spelat semi under samma period i Europa League eller Uefa Cup som det tidigare hette. Den kanske enskilt största anledningen till att Europa Legaue har haft en mycket större mångfald är att det inte är lika stora finansiella skillnader mellan de klubbar som deltar i den turneringen. 

Den sportekonomiska teorin säger att osäkerhet om slutresultatet är avgörande för intresset för en turnering. Enligt denna hypotes så skulle Uefa lyckas sälja sändnings– och sponsorrättigheter till Europa League för €1 miljard och samma rättigheter till Champions League för mindre än €200 miljoner och inte tvärtom. Så är ju inte fallet och det beror på att fotbollspubliken värderar möten mellan de bästa klubbarna och de allra största stjärnorna betydligt högre än en bättre balanserad turnering.

Under de senaste veckorna har Michel Platini pratat om att fimpa Europa League och istället utöka Champions League till 64 lag. Det skulle innebära att fler små klubbar skulle deltaga i turneringen. Men till vilken nytta? Erfarenheten säger att dessa klubbar har ingenting att hämta på denna nivå. Det skulle också bli fler matcher med mindre intressanta lag inblandade. 

Utöver det skulle det uppstå en problematik i inkomstfördelningen. En utökning av antalet lag skulle späda ut intäkterna och ta en del av förmögenheten från de största klubbarna. Jag har svårt att se de största klubbarna vara särskillt intresserade av en sådan reform. Vi  måste komma ihåg att dagens format av Champions League redan är en kompromiss efter hotet om en europeisk ”superliga”.

Ur ett kommersiellt perspektiv skulle – med största sannolikhet – en minskning av Champions League till 20 klubbar vara en bättre lösning. Givet att man genomför förändringen på bekostnad av de sämre lagen. Vi skulle äntligen få se de allra bästa lagen och de bästa spelarna mäta sina krafter med varandra fler gånger. En sådan modell skulle i första hand tilltala de fåtal profit-maximerande klubbarna i England. För de övriga lagen skulle en minskning av Champions League innebära en högre risk för exit tidigare i turneringen. Det är något som inte riktigt stämmer överens med deras självbild. Därför är ett Champions League med 32 lag en modell som passar det rika klubbkollektivet väldigt väl. Det stora intresset för turneringen säger oss att det också ser ut att tilltala publiken. 

För snart fyra år sedan skrev jag detta blogginlägg som avhandlade det då kommande regimskiftet vad gäller metoden att sälja sändningsrättigheter och distribuera pengar mellan klubbarna. Hypotesen då var att de italienska storklubbarna skulle få svårt att behålla sina största stjärnor. Dessutom trodde jag att Bundesliga som hade upplevt en positiv tillväxt skulle gynnas av regimskiftet i Italien. Det skulle ske en omallokering av talangenheter, från Italien till i första hand Tyskland. Det har nu gått två år sedan regimskiftet och det det kan vara läge att göra en första analys av vad som har skett.

De italienska toppklubbarna har mycket riktigt förlorat profilstarka namn och har inte kunnat rekrytera den typen av spelarkategori. Det beror till stor del på att storklubbarnas intäkter från sändningsrättigheter har minskat. Under den kommande sändningsrättighetscykeln kommer till exempel Juventus att erhålla cirka €100 miljoner per säsong. Det är ungefär lika mycket som klubben sålde sina rättigheter för under den säsong som man spelade i Serie B (2006-07). Sista säsongen innan regimskiftet fick Juventus €130 miljoner för sina sändningsrättigheter.

En annan effekt av regimskiftet har varit att det finansiella gapet mellan Serie A och Serie B har ökat. Revenue sharing har inneburit att de mindre klubbarna har fått ökade intäkter i Serie A. De som degraderas till Serie B förlorar med andra ord mer pengar än vad man skulle ha gjort under den gamla regimen. Rationalen är med andra ord ökade investeringar i spelarkontrakt för att undvika nedflyttning (överspenderarhypotesen). Detta har lett till ökade underskott i klubbarnas finansiella resultat. Säsongen 2010-11 ökade förlusterna för de professionella klubbarna i Italien med 23.2% från året innan vilket motsvarar ett underskott på €428 miljoner. Klubbarna har finansierat detta genom att låna upp pengar. De samlade skulderna för klubbarna i Serie A ökade med 14% till €2.6 miljarder.

Två akademiska studier som behandlar den italienska fotbollsmarknaden har publicerats sedan regimskiftet. Den ena studien* säger oss bland annat att tidigare empiriska studier har kommit fram till slutsatsen att storstjärnor i den italienska fotbollen belönades med en lönepremie som uppgick till 33%. Denna premie finansierades till största del genom av klubbarna individuellt sålda sändningsrättigheter. När en större del av intäkterna från sändningsrättigheterna nu distribuerades till mindre klubbar kan klubbarna inte längre inte finansiera stora namn.

Den andra studien** kommer fram till att medan inkomstskillnaderna i ligan har minskat, så har den statistiskt estimerade tävlingsbalansen inte förbättrats. Distributionen av resurserna gör att de inte arbetar tillräckligt effektivt.

Vi får samtidigt inte glömma bort att det bara har gått två och en halv säsong sedan ligan gick över från individuell försälning av sändningsrättigheter till en central modell. Om tio år kommer vi dels ha ett bredare dataunderlag för att analysera effekterna av förändringen men också större resultat från de förändrade incitamenten hos klubbarna.

————————–
* The Decline of Professional Football in Italy – Tito Boeri & Battista Severgnini, 2012
** The Media as a Policy Instrument in Influencing the Business Model of Professional Soccer: Evidence From Italy – Paolo Di Bettaa & Carlo Amentab

Idag släppte Parken Sport & Entertainment sitt kvartalsresultat där man bland annat uppjusterade prognosen för den förväntade vinsten 2012. En del intressant information finns att finna i segmentsredovisning där FC Köpenhamns resultat redovisas. Anmärkningsvärt är hur väl klubben har kunnat managera sina personalkostnader efter de intäktsmässigt framgångsrika bokslutsåren 2010 och 2011 (tack vare grupp- och slutspel i Champions League).

Erfarenheten säger att klubbarnas spelarbudgetar brukar skjuta i höjden åren efter extraordinära intäkter från Champions League. Så har alltså inte varit fallet. FCK har varken ökat budgeten, eller gjort större investeringar i spelarkontrakt. En del men långt ifrån all av kostnadsminskningen (och intäktsminskingen) beror på att bolaget under 2012 har outsourcat mat och dryck verksamheten på Parken till ett externt företag.

Segmentredovisning för FCK och Stadion

Trots en mindre kostym leder FCK den danska ligan tämligen överlägset med 9 poängs marginal efter 18 omgångar. I maj 2011 vann FCK ligan i överlägsen stil med 26 poäng. Året efter förlorade man titeln lite snöpligt men självförvållat (tränarkarusell pga dålig scouting) till FC Nordsjälland. Men saken är den att Nordsjälland är en liten klubb och idag saknas det en stark utmanare till FCK i Danmark. I samband med finanskrisen krashade intäktstillväxten bland de danska klubbarna och majoriteten brottas med stora ekonomiska problem. Senast igår kunde vi läsa att FC Midjylland är i ett akut behov av likvida medel. Figuren nedanför visar de danska klubbarnas samlade intäkter och resultat före skatt. Detta återspeglas också mycket väl på transfermarknaden vilket jag uppmärksammade i denna analys efter att det internationella transferfönstret hade stängt för året.

Precis som den hårda konkurrensen mellan klubbarna driver upp kostnaderna för att nå sportsliga resultat är detta ett utmärkt exempel på hur svagare konkurrens påverkar verksamheten för den som befinner sig högst uppe i näringskedjan.

Källa: Idan.dk

Men det finns också ett ekonomiskt motiv för restriktioner. Det motivet har sett sitt ljus i och med den home-grown reglering som Premier League införde för ett par säsonger sedan. Denna restriktion begränsar utbudet i den talangpool som klubbarna kan rekrytera i. På en avreglerad talangmarknad skulle ett stort inflöde av nya pengar leda till ett stort inflöde av talang till ligan (spelare från andra länder som är bättre än home-grown klassade). Men med en home-grown restriktion på plats innebär inflödet av kapital att en betydande del pengar försvinner i form av en löneinflation till befintliga spelare, utan att talangnivån i ligan ökar. Det är bortkastade pengar.

Mätperiod 1974 – 1989, Liverpool och Nottingham i rött (klicka på bilden för högre upplösning)

Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance (löner och transferutgifter) och Wikipedia (tabellplaceringar) Klicka på bilden för högre upplösning

ManUtd nuvarande EV/Ebitda baseras på klubbens börsvärde plus obligationernas marknadsvärde. Det dividerat med den Ebitda (£110m) som ledningen har kommunicerat till marknaden att man kommer att leverera denna säsong.

——————————————

Så har den första matchen på den nya nationalarenan spelats. Fotbollförbundets representationslag vann matchen på planen. Men kan man göra mål även i arenamatchen?

Fokus i media har i första hand legat på att SvFF inte har pengar som kommer att behövas för att finansiera det förväntade underskottet som Nationalarenan kommer att generera. Men är det verkligen ett problem för SvFF? I slutändan borde det innebära att förbundet blir av med sina aktier i arenan. För det är det som rimligtvis borde hända om inte Fotbollförbundet har pengar att skjuta till. Men det kanske snarare bör ses som en befrielse? Varför äga aktier i ett företag som ständigt frågar aktieägarna efter nya pengar istället för att ge något tillbaka? Nu får någon annan täppa till de svarta hålen.

Saken är den att Fotbollförbundet redan har nått sitt mål. Arenan byggdes och det svenska fotbollslandslaget kommer att kunna spela där även i framtiden, oavsett. Och även om man kommer att göra det som hyresgäster så har förbundet gjort en bra affär. Den nya infrastrukturen ger en bättre exponering för svensk fotboll som tack vare det kan tjäna mer på sina sponsorkontrakt med samarbetspartners. Hyresnivån är naturligtvis en förhandlingsfråga och där finns det idag ett par alternativa arenor som i teorin skulle kunna arrangera Fotbollsförbundets landskamper. Bra för förbundet. I Polen får t.ex. sommarens EM arenor lägga offerter när det polska fotbollförbundet väljer var man ska spela sina landskamper. Mycket förmånligt för det polska förbundet. Arenasituationen i Sverige hade kunnat ha varit än mer gynnsam ur SvFF:s perspektiv om bara Lars Åke Lagrell hade varit mer framgångsrik på att övertala de förtroendevalda som förvaltar våra pengar i Sverige och i Norge om att arrangera ett Europamästerskap.

Sune Hellströmer menar att han inte känner till några arenor som redan från start går runt. Men det överensstämmer inte riktigt med verkligheten. De arenor som byggs där det finns ett behov och som är anpassade till det bär sig i stort sett från och med att portarna slås upp, som t.ex. Juventus Stadium och Emirates i London. Sådana arenor finansieras också genom privat kapital eftersom det finns vinster att hämta för investerarna. De övriga arenorna får skattebetalarna finansiera, förstås. Med bakgrund av det så sover nog företrädarna för SvFF ganska gott, trots allt. För marken där Råsunda Fotbollstadion står har Fotbollförbundet trollat fram ett arenabygge i världsklass för 3 miljarder kronor, med skattebetalarnas goda minne.

I somras uppmärksammade jag en studie* (blogginlägg under länken) som byggde en teoretisk modell och en simulering på vilka konsekvenser som ökade premier i Champions League har på klubbars investeringsbeslut som i förlängningen påverkar konkurrenslandskapet i nationella ligor. I modellen finns det ett samband mellan ökade premier och en försämrad statistisk tävlingsbalans.

En annan, denna gång empirisk studie avhandlar Champions League och dess inverkan på tävlingsbalansen i de nationella ligorna. Tim Pawlowski, Christoph Breuer och Arnd Hovemann** har testat vilken effekt som den policyförändring (1999-00) i form av ökade premier till deltagande lag har haft för de fem största ligorna i Europa. Resultatet blev det man ska förvänta sig: En signifikant försämring av den statistiska tävlingsbalansen i dessa ligor. Statistisk sätt har dessa ligor blivit mer förutsägbara.

Champions League är en fantastisk turnering. Priset för turneringen är skapade obalanser i de nationella ligorna. För ett par år sedan förändrade Uefa formatet på den före detta Uefa Cupen som numera heter Uefa Europa League. Nytt format och mer pengar. Inom tio år kommer vi att få läsa studier som avhandlar den försämrade tävlingsbalansen i ligorna under toppen av näringskedjan. Å andra sidan behöver det inte alls vara något problem. Som jag skrev i detta inlägg så är tävlingsbalans ett ytterst subjektivt begrepp. Nyttan kanske överstiger kostnaden. 

——————–
* Aggregative Contests and Ex-post Heterogeneity: the Case of the UEFA Champions League – Martin Grossmann, Andreas Hefti & Markus Lang, July 2012
** Top Clubs’ Performance and the Competitive Situation in European Domestic Football Competitions – Tim Pawlowski, Christoph Breuer & Arnd Hovemann, 2010

Redan 1956 formulerade ekonomen Simon Rottenberg den så kallade uncertainty of outcome hypothesis. Enligt den så kommer efterfrågan på en sportliga att minska om tävlingsbalansen försämras. Väldigt många ekonomer har sedan dess försökt att finna empiriskt stöd för teorin utan att riktigt lyckas. De empiriska resultaten skiljer sig också väldigt mycket från varandra. Mycket beroende på problem med att identifiera rätt statistiskt nyckeltal som definierar tävlingsbalansen på ett bra sätt.

Ett annat problem är att ekonomerna har antagit att den statistiska tävlingsbalansen är lika med den tävlingsbalans som sportpubliken upplever. Om det nu skulle finnas ett sådant samband så är det i så fall med den upplevda tävlingsbalansen som inte nödvändigtvis behöver överensstämma med den statistiska.

I en ny studie har Tim Pawlowski och Oliver Budzinski* behandlat just denna fråga. Författarna har mätt den statistiska tävlingsbalansen i tre olika fotbollsligor (Danska, Tyska och Holländska). Sedan har de varit ute på fältet och frågat fotbollssupportrar om hur de upplever tävlingsbalansen i sina respektive ligor. Pawlowski och Budzinski har fångat upp både supportrar som går på matcherna och de som ser matchen på TV (på puben).

Slutsatsen är att det finns en skillnad mellan den statistiska tävlingsbalansen och den upplevda. Den danska ligan hade den statistisk högsta tävlingsbalansen men de danska supportrarna upplevde sin liga mindre balanserad än de andra två målgrupperna upplevde sina ligor.

Saken är den att tävlingsbalans är ytterst subjektivt och den uppfattas troligtvis olika beroende vem du frågar. Vid två av fyra mättillfällen i Danmark hade Pawlowski och Budzinski varit i Sønderjysk och frågat fansen där. Det är troligt och anta att de upplever tävlingsbalansen som sämre än vad till exempel FC Köpenhans supportrar upplever den. Sønderjysk har i stort sätt obefintliga chanser att vinna ligan samtidigt som FC Köpenhamn exponeras mot en risk att inte vinna den.

Men författarna ställde ytterligare en fråga: Hur mycket extra supportrarna var beredda att betala för sina biljetter om det skulle betyda att tävlingsbalansen förbättrades i deras respektive ligor. I Danmark tyckte fansen att det var värt att betala €5 per biljett vilket var 160% mer än vad fansen i Tyskland och Holland var beredda att betala. Även här beror det naturligtvis vem du frågar.

Men jag skulle vilja vända på frågan. Ponera att en liga var perfekt balanserad. Alla lag vann lika många matcher och supportrarna upplevde att alla lag – baserat på historiska resultat – hade lika stora chanser att vinna. Hur mycket skulle de vilja betala för att tävlingsbalansen skulle försämras så att deras egna lag skulle börja vinna mer? Att betala behöver inte heller enbart handla om biljettpris. Det kan till exempel röra sig om kompromisser med det egna lagets ideal och traditioner. T.ex. att för första gången ta in en tröjsponsor på matchtröjan, eller sälja rättigheterna till namnet på den egna arenan.

————————
* The (Monetary) Value of Competitive Balance for Sport Consumers; A Stated Preferences Approach to European Professional Football – Tim Pawlowski & Oliver Budzinski, Oct 2012

Allsvenskan 2012 är slutspelad. Elfsborg vann guld och GAIS samt Örebro degraderades till Superettan. Men hur presterade klubbarna i förhållande till sina personalkostnader?

I de stora ligorna i Europa finns det ett mycket tydligt samband mellan storleken på personalkostnader och sportsliga resultat. Anledningen till det är att duktiga spelare vinner poäng åt klubbarna. Och för att kunna ha duktiga spelare i truppen så måste klubbarna få dem att skriva under kontrakt vilket kräver att de erbjuder spelarna det som motiverar dem till det, vilket oftast är pengar i lönekuvertet. De klubbar som har högst löneutrymme har därför bättre möjligheter att vinna fler poäng än andra.

I allsvenskan är detta samband något mindre. Dels beror det på att de finansiella gapen mellan de största klubbarna och de minsta inte är lika stora och dels beroende på att de allsvenska spelarna inte tjänar överdrivet mycket mer än den administrativa personalen. Och eftersom de stora klubbarna har betydligt mer administrativ personal än de mindre så får vi en viss bias i modellen. 

Figurerna nedan visar sambandet mellan de allsvenska klubbarnas personalkostnader så som de var 2011 i förhållande till årets sportsliga prestationer. Även om kostnadsläget har förändrats under 2012 så ger bilden trots allt en hyfsad approximation över hur väl klubbarna har hushållit med sina resurser.

Att Elfsborg blev svenska mästare är ingen större skräll. Under flera år har klubben haft den största budgeten i allsvenskan för sin spelartrupp. Inte heller är det särskillt överaskande att Helsingborg – efter två framgångsrika säsonger – tog ett rejält steg tillbaka i tabellen.

De klubbar som sticker ut som högpresterande är framför allt BK Häcken och IFK Norrköping. Även Åtvidaberg har hushållit väl med sina resurser (jag har skrivit upp 2011 års kostnader i S1 med vad jag anser är troligt). Och så Gefle förstås som för åttonde året i rad med mycket knappa resurser har lyckats behålla sin allsvenska status.

Örebro och GAIS är de klubbar som har presterat mest ineffektivt. Mest överraskande är naturligtvis Örebros stora fall. Klubben har under flera år haft en mycket välbalanserad ekonomi men har inte klarat av att hantera sin spelaromsättning. Det trots att det i stort sätt var samma människor som för ett par år sedan och med mer knappa resurser nådde höga sportsliga resultat.

Vad kan vi förvänta oss av 2013? Erfarenheten säger att BK Häcken kommer att dippa. Lyckas IFK Norrköping behålla momentum så kan de upprepa Örebros framgång från 2010 och sluta på medaljplats för att sedan ta ett eller två steg tillbaka. 

Intressant blir hur de större klubbarna positionerar sig. Klarar de av att öka sina budgetar och på så sätt uppnå en större kontinuitet i det övre skicket? Och vad händer med IFK Göteborg som nu för tredje året i rad har underpresterat i förhållande till sina finansiella resurser?

Den första figuren är uppbyggt som så att sportslig framgång är den beroende variabeln och personalkostnader den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t. Den andra figuren visar sambandet mellan personalkostnader och inspelade poäng. 

För någon vecka sedan meddelade Halmstad BK att man kommer att få hjälp av kommunen för att överleva tack vare ett lån på fem miljoner kronor. Det är inte så att man rycker på ögonbrynen eftersom traditionen med att skattebetalare räddar elitföreningar i Sverige är mycket stark.

Men med bakgrund av mitt föregående blogginlägg bör man nog fråga sig om det inte är slöseri med skattebetalarnas pengar? Erfarenheten säger att klubbar klarar av att återhämta sig på egna meriter. Dessutom så kan man anta att det skapar en kreativ kedja i samhället där många invånare engagerar sig i återuppbyggnaden och så småningom får uppleva stolthet över sin prestation.

Observationerna i Stefan Szymanskis studie kan ge politiker argument som hjälper dem att orka stå emot och istället använda skattebetalarnas pengar till andra saker. Att rädda den för samhället värdeskapande ungdomsverksamheten går att åstadkomma, bland annat genom att separera den från den betydligt mer riskfyllda elitverksamheten eller att fusionera den med en annan förening på orten som ges extra resurser under en övergångsperiod.