Kategori: Okategoriserade

Revenue sharing effect och Tit for Tat theory

Det hela började med att Erik Niva skrev ett inlägg på Bank&NivaFotbollsbloggen om den jämna Premier League. Peter Hyllman ifrågasatte metoden på Fotbollskanalens Englandsblogg och presenterade själv mycket intressanta resultat med en bra analys och en slutsats.

Premier League är jämnare än förr vilket beror både på att Topplagen blivit svagare men också på att framför allt Mittenlagen och Underlagen blivit starkare.

Låt oss knyta ihop säcken och försöka diskutera de potentiella orsakerna till dessa observationer. Men först lite historisk tillbakablick.
Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen.
Robert Simmons och Terry Robinson har gjort en undersökning där man mätte förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.

Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.

Bilden visar 
saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.

Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.

Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.


Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)

Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna. Denna studies resultat gav samtidigt stöd till hypotesen att den engelska ligan till största del är nyttomaximerande (win-maximization). Samma slutsats som Stefan Szymanski och Pedro Garcia-del-Barrio kom fram till i ”Goal! Profit maximization and win maximization in football leagues”.

Inför denna säsong kickade det nya TV avtalet igång. I Premier League distribueras pengarna från de nationella sändningsrättigheterna enligt en 50-25-25 regim där 50% delas lika bland alla klubbar 25% baseras på ligaplacering och resterande 25% på antalet visade matcher på TV. En liknande modell används även i Tyskland samt Frankrike. Mer om nycklarna i detta inlägg.
saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.
Bilden visar distributionen av intäkter för sändningsrättigheter säsongen 2008/09. Inför denna säsong har Premier League distribuerat en proportionerligt större del pengar till de mindre klubbarna. P.S. Italien har inför pågående säsong ändrat regim från individuell försäljning till central.

Den stora skillnaden däremot är att intäkterna från internationella sändningsrättigheter distribueras lika till ligans samtliga klubbar. Förra säsongen såg distributionen ut enligt nedan tabell. Till denna säsong ökade de nationella sändningsrättigheterna med 5% samtidigt som de internationella fördubblades. Det betyder att samtliga klubbar får lite nästan £10 miljoner mer vardera. 

För Manchester United betyder det en total intäktsökning på så lite som 3.6% på årsbasis. För en klubb som t.ex Bolton slår det så mycket som med 20% i tillväxt över en natt. Det nya TV avtalet betyder även att ration från topp ner till botten minskar från 1.67x till 1.5x. I enighet med teorin för nytto-maximerande ligor borde vi därför se en jämnare tävlingsbalans.

Distribution av tv pengar i Premier League säsongen 2009/10. Under pågående säsong ökar pengarna från ”overseas” med lite drygt 100%.
Men är det verkligen möjligt att transparensen i en sådan omdistribution är så stor så att vi märker en effekt redan efter ett par månader? Vi ska komma ihåg att detta avtal blev känt för snart ett år sedan. Det betyder att klubbarna har kunnat korrigera sina strategier mot hur de hade sett ut utan denna stora intäktsökning.

Många mindre klubbar finansierar sina balansräkningar genom att omsätta spelare på transfern för att på så sätt få en positiv effekt från förändringar i rörelsekapitalet. Det borde vara rimligt och anta att de kraftigt ökade intäkterna genererade färre transfers med en bättre kontinuitet än om ingen intäktsförändring hade inträffat.

Men det finns fler potentiella förklaringar. Det finns en teori som Helmut Dietl, Marcus Lang och Stephan Werner har utvecklat**. Den menar att tävlingsbalansen i ligan påverkas positivt om ligans marknadsledande klubbar drivs efter profit-maximerande motiv och de mindre klubbarna efter nytto-maximerande motiv.

Mixed leagues in which the large market clubs are profit- and the small-market clubs are win-maximizers dominate a homogeneous league of win-maximizing clubs if the market size of the large market clubs is sufficiently large…. Some leagues, however, still try to prevent the transformation of professional sports clubs from not-for-profit members associations to profit-maximizing public or private corporations…. The major rationale for the 50 + 1 rule was to ensure that fans have a voice in their club’s decision. Our results show that fans may benefit from a reorganization of their clubs into public or private corporations. If such a reorganization takes place, it is socially desirable to reorganize large-market clubs first because in mixed leagues it is better if the large-market clubs maximize profits instead of the small-market clubs.

Vi har sett ett inflöde av utländska ägare i ligan där vissa har utmärkt sig som strikt profitmaximerade. I Premier League är Manchester United det idag mest tydliga exemplet på en profitmaximerande klubb. Även om Manchester United upplever en hög tillväxt på intäktssidan som dessutom är starkare än dess konkurrenters dito så konverterar klubbens management de motsvarande poängen som högre intäkter förväntas generera mot profit i rörelsen. Och man gör det på ett mycket framgångsrikt sätt. Klubben tar egentligen inte fler poäng än vad man behöver.
En annan marknadsledande klubb är Chelsea vars motiv hitintills har visat sig vara allt annat än profit. Det vi däremot har sett under den sista tiden är en kraftig budgetåtstramning från Roman Abramovichs sida och det skulle vara intressant att veta om vad som rör sig i ryssens huvud.
Kanske finns förklaringen hos och hans landsman, psykologen Anatol Rapoport och hans Tit For Tat Theory. 
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om spelteorin och hur fångarnas dilemma påverkar klubbarna i deras kontraktsstrategier.

Dilemmat uppstår, när det antas att båda fångarna bara bryr sig om att minimera sin egen tid i fängelse. Varje fånge har två val: att samarbeta med sin kumpan och vara tyst, eller att förråda sin kumpan och ge bevis. Valets resultat beror på kumpanens val, däremot känner den ene fången inte till den andre fångens val. Om man antar att var och en ser till sitt eget bästa, är det bästa valet att förråda både om den andre är tyst och om den andre också förråder. Båda dessa minimerar straffsatsen.
Inom fotbollen har vi observerat dessa strategier genom den ständiga kapprustningen. Genom att inte överinvestera anser man sig riskera förlora sin marknadsandel.
I enighet med Tit for Tat teorin däremot, ska en part i den första perioden samarbeta och i den andra perioden spela på det sätt som motparterna gjorde. Om parterna samarbetar i den första perioden kommer de således att samarbeta även i period 2, och så vidare. Genom att spela kooperativt så kommer motparterna att erhålla ett utfall med bättre resultat än genom att använda sig av spelteorin. I fotbollens fall handlar det om samma sportsliga utfall fast med en ekonomisk vinst alternativt en mindre ekonomisk förlust. Skulle däremot de andra parterna ”fuska” och inte välja att samarbete i denna period så återgår den första parten till att inte samarbeta och därmed överinvestera.
Abramovich var en av de stora pådrivarna till Michel Platinis Financial Fair Play. Detta beror naturligtvis på att hans klubb redan nått en marknadsledande position. Följs reglerna av klubbarna i Europa innebär det att Chelsea kommer att kunna bibehålla sin marknadsposition men med den stora skillnaden att möjligheterna till att tjäna pengar avsevärt förbättras. Den budgetåtstramande strategin förefaller med bakgrund av ovanstående som ett ganska logiskt val. Men vad händer om Manchester Citys överinvesteringar hotar Chelseas position?
Men det som kanske intresserar oss mest är om den ”jämna ligan” kan fortsätta att vara jämn eller kanske till och med ännu jämnare i framtiden? Det finns saker som talar emot det. Den globala expansionen ger de stora klubbvarumärkena bättre förutsättningar att kunna teckna nya lukrativa avtal med globala samarbetspartners. Vi såg tydliga tecken på det i Manchester Uniteds 10Q1 rapport där klubben ökade sina marknadsintäkter med 24% jämfört med 09Q1. De andra storklubbarna kommer naturligtvis att försöka anamma Uniteds brand leveraging strategi. Mindre kända varumärken har långt ifrån dessa möjligheter. Vi kommer därför mest sannolikt att återigen se en stegvis polarisering.

Det som också blir intressant är vad som sker i samband med nästa upphandling av internationella sändningsrättigheter. Vi kan återigen förvänta oss en kraftig ökning från denna intäktskälla, mycket tack vare tillväxtmarknaderna i Asien. Kommer storklubbarna gå med på en lika solidarisk distributionsnyckel eller kommer man att likt 1983 bryta upp denna distribution?

Och en polarisering är nödvändig för ligans fortsatta tillväxt. Det finns bevis på att jämn tävlingsbalans inte är en optimal proxy för välfärd. Om klubbarna i ligan skiljer sig till marknadsstorlek så maximeras ligans totala välfärd om de marknadsledande klubbarna vinner fler matcher än de mindre klubbarna. En ligas totala intäkter maximeras därför inte om de mindre klubbarna vinner för många matcher. Anledningen till det är att publiken i första hand vill se sina klubbar vinna och i den totala målgruppen har majoriteten sina sympatier hos marknadsledarna.

Dietl, Lang och Werner menar.

In a type-II mixed league, the small, win-maximizing club invests more than does the large, profit-maximizing club. Revenue sharing decreases competitive balance by inducing the profit-maximizing club to decrease its investments more than does the small, win-maximizing club. As a result, both clubs depart from the welfare-maximizing win percentages, and social welfare declines.

* Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League, Robinson, Terry and Simmons, Robert – 2009.
**Social Welfare in Sports Leagues with Profit-Maximizing and/or Win-Maximizing Clubs, Helmut Dietl, Markus Lang, Stephan Werner – Aug 2008.

Viktig lagändring i Storbritannien

Her Majesty´s Revenue & Customs (HMRC) vill driva igenom en lagändring som är viktig men som på vissa håll och kanter möter motstånd. Om detta kan man läsa om i denna artikel.
Den nuvarande och mycket speciella lagen, football creditor rule, säger att klubbar och spelare som har fordringar på en klubb som har försatts i administration, i sin helhet ska få betalt innan de andra fordringsägarna (inklusive skattebetalarna) ska börja förhandla om att dela på resterna. Ett något märkligt förhållande som dessutom fungerar som en drivkraft åt överinvesteringar. De klubbar och spelare som ingår avtal ges en viss garanti under football creditor rule. Denna lag menar HMRC ska ändras.
Kritikerna till den föreslagna lagändringen menar att klubbar vars motparter hamnar på obestånd inte kommer att få alla pengar för de spelare som man har sålt med reverser som betalmedel. Något som skulle kunna skapa en kedja av insolvens.
Naturligtvis exponeras man mot en sådan risk, men det är enbart under en övergångsperiod. Och tittar vi på historien så finns det många exempel på insolvens i engelsk fotboll men knappt några klubbar alls som har försvunnit. Problemet är med andra ord snarare ett ”ägarproblem”.

Och tycker vi synd om redan rika spelare som skrivit nya stora kontrakt utan att ställa sig frågan om deras arbetsgivare kommer att kunna fullfölja sina avtal? Eller tycker vi synd om alla rika klubbägare som sålt spelare till klubbar på vilka man inte har gjort en due dilligance på och ifrågasatt kreditvärdigheten?

Lagändringen skulle skapa goda förutsättningar för en större hänsyn till motpartsrisk. Något som rimligtvis borde minska ett hejdlöst spenderande utan vidare eftertanke. Till skillnad från populistiska UEFA financial fair play så skulle en lagändring aktivera en självreglerande mekanism.

Wayne Rooney vs football asset pricing model‏

Den senaste tidens intensiva rapportering kring Wayne Rooney förklaras kanske allrea bäst enligt modellen nedan. Sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång. Och sambandet mellan sportslig framgång och intäkter. Dessa två samband leder till att det är spelarna som i grund och botten äger rättigheterna till produkten fotboll. Dessa rättigheter regleras i spelarnas kontrakt.
Klubbarnas jakt på att ständigt rekrytera den största talangen med syfte att vinna titlar innebär att spelarna kan auktionera ut sina tjänster till högtsbjudande klubb. Spelarna vet mycket väl sitt värde på marknaden och det är också det som i första hand pressar klubbarnas vinstmarginaler nedåt.

I football capitalism överförs de vinster som produkten fotboll genererar i första hand från klubbarna till spelarna samt konsumenterna.

Ju högre upp i näringskedjan man kommer avseende intäkter från de tra klassiska intäktskällorna hos en fotbollsklubb, match-day, commercial samt broadcast, desto större talang klarar man av att behålla över lång tid samt komplettera externt.
 
För Manchester United hade alternativet varit att sälja talangen och använda pengarna till att förvärva ny talang på marknaden. En sådan affär för dock alltid med sig risker eftersom man inte riktigt vet hur den nya spelaren kommer att producera i sin nya miljö och under nytt ledarskap. Risken skulle ökat för en sämre produkt med lägre EBITDA marginaler som följd.
En högt uppsatt tjänsteman hos Ajax menar att endast 8% av klubbens externa spelarrekryteringar har varit framgångsrika. Av den anledningen var Manchester United mycket angelägna att kontraktera Rooney under ytterligare en period. Klubben vet vilken sportslig prestation som levereras från detta spelarkontrakt.
Man kan naturligtvis diskutera graden av girighet från Rooney och hans agents sida. Å andra sidan så profiterar Manchester United rejält på produkten fotboll. När det senaste bokslutet presenterades för två veckor sedan visade klubben en imponerande EBITDA marginal på så mycket som 35%.
Det förefaller tämligen rimligt att vinstmarginalen aldrig kan bli för stor utan att man behöver dela vinsterna med de nyckelpersoner som bidrar till det ökade aktieägarvärdet. Det är spelaragentens uppgift och se till att denna profit-split regleras i kontraktet mellan nyckelspelaren och klubben.

Det vore naivt och anta att en sådan profit-split är något som kommer som ett initiativ från klubbens sida. Något som den stora skillnaden mellan klubbens ursprungliga bud och Rooneys till slut underskrivna kontrakt med en stor tydlighet bevisar.

För faktum är att Manchester United försökte att kontraktera sin stjärna till ett pris som var ungefär 40% lägre än vad han i själva verket visade sig vara värd för klubben.

Capex – player registrations

Innan jag går vidare i Glazers business case så gör jag en mellanlandning i det som kallas för Capex. Capex är en akronym för Capital Expenditures och betyder således investeringar i anläggningstillgångar. Hos en fotbollsklubb handlar det till största delen om investeringar i externt förvärvade spelarkontrakt. Priset på sålda spelarkontrakt minus priset för köpta spelarkontrakt utgör capex(player registrations). Det är det som de facto påverkar kassaflödet och ska inte blandas ihop med den periodiserade resultatposten profit/loss – player trading.
Affärsmodell 1
Signifikant är att klubbar som befinner sig högst upp i fotbollens näringskedja är att de är nettoimportörer av talang och således har ett negativt capex gällande spelarkontrakt. Dessa klubbars affärsmodell utgår från produkten och maximerar intäkterna samt driftresultatet. De positiva kassaflöden som skapas av en högklassig fotbollsprodukt återinvesteras i spelarkontrakt med syfte att upprätthålla produkten.
Affärsmodell 2
Klubbar längre ner i näringskedjan är nettoexportörer av talang och upplever på så sätt ett positivt capex(player registrations). Denna positiva kassaflöde-effekt som nettoexportörerna upplever investeras å sin sida i spelarnas kontrakt med syfte att maximera framtida transfersummor. Nettoexportörerna försämrar därmed sitt driftresultat med syfte att kunna maximera sina framtida kassaflöden från spelarförsäljningar. Här är allsvenskan ett lysande exempel där klubbarna visar ett negativt driftresultat som uppvägs av en positiv capex(player registrations).
Affärsmodell 3
Klubbar vars driftresultat inte räcker till till att vara nettoimportör av talang. Klubben har dock en välgörare som skjuter skjuter till pengar till detta ändamål. Dessa likvida medel bokförs generellt som det man kallar för ”soft debt”, det vill säga ränte- och amorteringsfria skulder som ägaren tror sig få igen den dagen denne säljer klubben där köparen även förvärvar dessa obligationer.
Liverpools förre ägare Tom Hicks gick nyligen till angrepp mot Rafa Benitez. Han menar att klubben har investerat tillräckligt med kapital för att upprätthålla sin status som en klubb i toppklass. Till stor del har han rätt, Liverpools sportsliga kris beror i första hand inte på om klubbens balansräkning är finansierad med skulder eller eget kapital utan på den mer eller mindre mediokra kapitalförvaltningen som klubbens manager har ägnat sig åt. Endast Chelsea har investerat mer i förvärvade spelarkontrakt än Liverpool under de senaste åren.
Å andra sidan är det trots allt styrelsen som tillsätter managern. Hicks&Co lade sina bets på att Rafa Benitez var rätt man för jobbet och av den anledningen förlorade ägarna till slut kontrollen över investeringen. För hur många kreditgivare tror sig kunna få tillbaka sina pengar med en inte helt osannolik fortsatt kapitalförstöring?
I detta inlägg visar jag hur klubbens driftresultat inte räckte för att finansiera dess investeringar. Ägarna löste detta genom att utöka krediten hos bankerna. Negativa free cash flows under en period behöver i sig inte vara illa givet att de investeringar som görs leder till positiva framtida free cash flow. Detta misslyckades dock den gamla regimen med och därav bankernas beslut att till slut klippa kreditlinan.
fig1, £miljoner capex(player registrations) för ett urval av klubbar.
datakälla: respektive klubbs årsredovisning.
När nu John Henry tar över ägandet av klubben så är egentligen de två värdedrivare som han behöver bry sig om, investering i match-day-produkten (revenue growth) samt kapitalförvaltningen (capital turnover) inom den sportsliga organisationen. För jag har svårt att se den nye amerikanske ägaren skjuta till mer kapital till transfermarknaden än vad den förra regimen gjorde. Även om det naturligtvis är populistiskt tacksamt att hävda att så blir fallet i tron om att ingen tittar på de stora summor som trots allt har investerats under de senaste åren.
Sanningen är dock den att förhållandet mellan spenderad peng på transfermarknaden och placering i tabellen är så litet som 14% samtidigt som sambandet mellan lönepeng och tabellplacering når upp till nivåer kring 80%. En låg spelaromsättning på extraordinär talang är önskvärd eftersom denna kategori är mycket svår och dyr att återfinansiera. Något som jag har diskuterat i detta inlägg.
Rekryteringsprocessen är oerhörd betydelsefull då den förutom kvalitet även kräver identifiering av karaktär samt motivation hos spelaren där även om denne utvecklas väl, vill fortsätta representera klubben och inte ständigt se sig om efter ”nya möjligheter”.

Jim Collins brukar prata om nivå 5 ledarskap och dess betydelse hos framgångsrika företag. En välbalanserad fotbollstrupp (inklusive ledarstab) borde rimligtvis innehålla flera ”nivå 5 ledare”. Min rent spontana känsla utan vidare analys är att Liverpool främst har brustit på just denna punkt.

Investera hellre i nya och hållbara kontrakt med den i klubben redan befintliga talang som visat sig besitta de önskvärda egenskaperna än att ge dig ut på transfern i en opportunistisk jakt efter spektakulära namn.  

För att för en stund återkoppla till analysen av Manchester United är det naturligtvis intressant hur mycket nettoinvesteringar som klubben kommer att behöva göra i framtiden för att affärsmodellen ska kunna fortsätta generera en hög EBITDA. Nivån på investeringarna beror i första hand på managerns skills inom kapitalförvaltning men även på konkurrenternas tillgång på kapital. Det senare resonerar jag kring i inlägget om ”quantity theory of money”.
Tittar vi tillbaka i historien så har klubben i genomsnitt investerat ungefär 10% av intäkterna. Givet att klubbens kvalitet vad gäller kapitalförvaltning består borde rimligtvis ett årligt genomsnitt på lite dryga £30 miljoner i Capex (player registration) anses vara mycket konkurrenskraftigt på marknaden.
Fig2 – Capex (player registrations) Manchester United. (Sålda spelarkontrakt minus köpta spelarkontrakt). I £miljoner samt som procent av klubbens intäkter.
datakälla: årsredovisning Manchester United Ltd samt Red Football Ltd
Home-grown regleringen kan skapa ett nytt affärsområde
Till denna säsong införde Premier League en ny home-grown-reglering. En reglering som i praktiken rimligtvis borde innebära att kassaflödena ut från Premier League till andra ligor kommer att minska. Under säsongen 2007/08 omsatte de engelska klubbarna totalt £779 miljoner på transfermarknaden, £451 miljoner av dessa hamnade hos klubbar utomlands.
Vilka möjliga effekter kan denna reglering att få? För de storklubbar som har en välfungerande ungdomsverksamhet kan regleringen bana väg för nya intäktsmöjligheter.
Erfarenheten säger oss att det är spelarna som i första hand äger kontrollen över produkten fotboll. Klubbarna behöver rekrytera duktiga spelare för att kunna vinna matcher och titlar. Priset på de tjänster som spelarna erbjuder bestäms på spelarmarknaden där tjänsterna handlas och regleras i spelarnas avtal med klubbarna.
I kontraktet delar spelaren och klubben risk och avkastning mellan varandra. För att en klubb ska kunna tjäna mer pengar på transfermarknaden behöver man skriva ett längre kontrakt med sina spelare. För spelaren innebär nämligen en högre framtida transfersumma mindre makt och pengar i spelarens personliga kontrakt. Av denna anledning kräver spelaren en premie för varje extra år som han kontrakterar med klubben.
Vi kan därför anta att duktiga och talangfulla home-grown spelare som ännu inte spelar i de fyra största klubbarna kommer att veta sitt värde vilket spelarna kommer att vilja reglera i sina kontrakt. De mindre klubbarnas möjligheter att skriva längre kontrakt begränsas å andra sidan inte längre enbart av de lägre intäkterna samt sina välgörares plånböcker som har möjliggjort en hög wage/revenue ratio, men snart även av UEFA Financial Fair Play.

En trolig effekt borde därför vara att home-grown-talang med observerad kvalitet snabbare kommer att distribueras uppåt i näringskedjan till de största klubbarna. Alternativet är att spelarna så småningom ändå kommer att komma dit som ett bosman fall vilket klubbarna mest sannolikt inte önskar.

Tidigare kunde de mindre klubbarna rekrytera ersättare till sålda spelare från hela världen. Men i och med den nya regleringen betyder en såld home-grown spelare att man kommer att behöva ta hänsyn till home-grown-ration i den egna truppen. Är det så att klubben måste ersätta den flyktade home-grown-spelaren med en ny home-grown spelare så kommer man att använda sin nyss erhållna transferlikvid till att köpa spelare med home-grown-stämpel på.
Eftersom de är de stora klubbarna som har de största resurserna att scouta och producera talang så är det också troligt att de mindre klubbarna kommer att köpa fler home-grow-spelare som är flygfärdiga från storklubbarnas akademier men som inte håller tillräckligt hög standard för att ta plats i representationstrupperna.
Tack vare att en större andel av pengaflödena stannar i England borde storklubbarnas kassaflöden från sålda spelarkontrakt därför kunna öka och på så sätt minska storklubbarnas capex (player registrations). De mindre klubbarnas bargaining-power är sämre vilket mest sannolikt leder till en överföring av värde uppåt i näringskedjan.

Fig3 – pengaflöden i samband med transfer av spelarkontrakt säsongen 2007/08.
källa: deloitte annual review of football finance 2009

The free ride‏

Jag har tidigare skrivit om Tamba Bay Buccaneers fansens stora dilemma där familjen Glazer friåker revenue-sharing-systemet med syfte att profitmaximera. I förrgår publicerades en akademisk studie som undersökt friåkandet i NFL*. Så vad har man bland annat kommit fram till?
Based upon the current data analysis, it appears that some NFL owners choose to free ride while others do not, with some spending more on players than maximizing profits would warrant. 
Författarna försöker att kategorisera ägarmotiven. Vi känner igen nyttomaximerande ägare och profit-maximerande även från vår europeiska modell. 
A second possible explanation relates to each owner’s motivation. Certainly, each owner desires to experience on-field success and most owners would like to spend more on team quality in order to own a competitive sport team. In fact, many owners are able to spend more because they have significant wealth beyond their ownership of an NFL team. For example, Jim Irsay, owner of the Indianapolis Colts, sold personal stock and real estate holdings to pay $100 million in signing bonuses from 1999 through 2008 (Burke, 2008). However, some owners may not have the desire or the ability to utilize outside funding sources. A number of owners have a large portion of their wealth invested in their NFL franchise and are more likely to treat their team as a profit-maximizing business. These owners might find it more profitable to free ride than to spend for a high performance team. 

Det kan också vara så att vissa klubbägare inte anser sig ha någon realistisk chans att vinna. Så istället maximerar man profit. Och de ägare som en gång fått känna på segerns sötma kan faktiskt trejda bort en del profit mot känslan att få vinna igen. Men vissa ser så klart det som ren business, om Malcolm Glazer skriver man…
The Tampa Bay Buccaneers were, perhaps, the most egregious of all free riders. The Buccaneers were owned by Hugh Culverhouse until 1995, when Malcolm Glazer purchased the framchise. Clearly, Malcolm Glazer does not fit the mold of an owner whose primary financial investment is an NFL club as he is the 462nd wealthiest individual in the world.Though it appears that some owners of “family-operated” teams appear to free ride for economic “necessity,” some wealthier owners may free ride for profit maximization.

Den stora skillnaden med Glazers Premier League franchise är att Manchester United behöver komma bland de fyra främsta för att kunna maximera profit och därmed klubbens värde. Klubben klarar av att missa Champions League en gång. Sannolikt klarar man av att missa turneringen även ett andra år i rad också. Men sedan blir det problem och en negativ spiral med insolvens som en trolig konsekvens. Klubben måste med andra ord leverera sportsliga resultat värda namnet. I sitt hemland skyddas man däremot av av systemet där man inte bara kommer undan med mediokra prestationer, man till och med belönas för det.

Ultimately, the decision to potentially free ride is idiosyncratic and depends on the motivation of each owner. From the perspective of the league, however, having incentives to reduce payroll and on-field quality to the detriment of the rest of the league is problematic. A problem exists when some teams are primarily carrying the burden of maintaining and growing the league’s brand (e.g., the Dallas Cowboys), while others are harming, or free riding on, the brand (e.g., the Cincinnati Bengals). From a league’s perspective, creating incentives to save costs is good, but allowing teams to reduce on-field quality to do so can be detrimental. 
Författarna är även inne på konsekvenserna denna säsongs avsaknad av lönegolv.
With the elimination of the salary floor, additional teams may now be inclined to free ride. Ultimately, this may harm the league’s brand reducing the value of the league as a whole and the value of its member franchises as well.

Det blir ändå svårt att motivera att systemet inte är bra. Ligan har trots allt haft en mycket stark utveckling.

Ultimately the NFL has been extremely successful since its decision to equally share its national television revenues in 1960. John Mara, New York Giants co-owner, stated, “you could argue that we deserve a bigger piece of the pie, but it’s the reason that the NFL is the strongest professional league on the planet.”

Frågan är hur länge till man är det och hur hade ligan utvecklats om man hade anammat den europeiska modellen. Det är mycket möjligt att ligans totala intäkter hade varit än högre. Dock hade vinsterna till ägarna varit mindre. Hur som helst, NFL bör passa sig, ju fler lag får för sig att fri-åka, desto större blir riskerna att ligan börjar lida av produktionsproblem.

The new revenue-sharing model that will be negotiated beginning in 2010 or 2011 may become even more important to the league as average team operating income was reduced 24% since its peak during the 2002 season as a result of changes to the model under the 2006-2010 CBA (collective bargaining agreement)
Så hur ska vi förhålla oss till revenue-sharing egentligen? Mekanismernas främsta syfte har historiskt sett varit ett verktyg för att balansera tävlingsbalansen. I Nordamerika är det även en viktig mekanism i samband med de fackliga spelarförhandlingarna. Spelare i dåligt presterande klubbar vill gärna ha en ”garantilön” vilket man får i och med detta system. Det senare är ingen issue i Europa. Tack vare fotbollspyramiden samt bosmandomen belönas kompetenta spelare genom en större makt över sin egna produkt.
Ligaorganisatörerna har länge menat att en jämn tävlingsbalans maximerar efterfrågan på sporten. Detta trots att väldigt få studier ger stöd till denna hypotes. Borland&McDonald** (2003) sammanfattar forskningen inom efterfrågan på sport där endast 3 av 18 undersökningar hittar ett sådant positivt samband.
Min åsikt är att det en gång för alla är dags att revidera synen på tävlingsbalans. Publiken bryr sig inte om i tävlingsbalansen i sig. Men man önskar se klubbar som vill framåt, klubbar som utvecklas, klubbar som testar nya idéer. Klubbar som maximerar sina resultat efter sina egna förutsättningar helt enkelt. Men för att detta ska hända behövs det incitament och dessa är viktiga att identifiera och bygga in i den distributionsnyckel som ligan akiverar till sina centrala avtal. Revenue-sharing bör således i första hand vara en incitamentsmekanism.
Resultatet av alla klubbars individuella handlingar sätter sedan den tävlingsbalans som vi i efterhand kan mäta. Den är dock i det närmaste irrelevant för efterfrågan på sport och av den enkla anledningen finns det inget empiriskt stöd för det.

Att mäta tävlingsbalansen kan istället användas med syfte att ge oss kunskapen om hur olika regleringar historiskt har slagit igenom samt hur stora inträdesbarriärer som finns inom respektive marknad. Jag har tidigare identifierat de olika regimskiftena i den spanska ligan och försökt att koppla dessa till förändringarna i tävlingsbalansen.

Allsvenskan har ett nytt TV avtal på plats från och med nästa säsong. Det finns de som menar att det är kakan som är för liten och inte fördelningen av den ut till ligans medlemmar. Det finns naturligtvis substans i det första påståendet men att kakan är liten beror på att den allsvenska produkten inte är tillräckligt attraktiv just nu. Kakan kan bara bli större om TV bolagen kan tjäna pengar på produkten, inte annars.
Och för att den allsvenska produkten ska bli mer attraktiv så behöver klubbarna ges större incitament för att på egen hand utveckla sina respektive produkter.
För vem utvecklar dessa om inte klubarna själva?

Lyckas man inte med att utveckla matchdagen och attrahera tillräckligt med åskådare ska man rimligtvis inte klara av att finansiera sin allsvenska existens. Det borde egentligen vara lika självklart som att degraderas på sportsliga meriter. För bara då slipper vi stå och frysa häcken av oss på arenorna under första halvan av mars samt lida av sparkboll på mediokra planer. Och först då kommer klubbarna till insikt och börjar agera efter de preferenser som publiken har. En kamp om varje åskådare som om det gällde liv eller död.

——————————————–
* Free Ride, Take It Easy: An Empirical Analysis of Adverse Incentives Caused by Revenue Sharing – Daniel A. Rascher, Matthew T. Brown, Mark Nagel, Chad D. McEvoy , Oct 12th-2010

** Demand for Sport, Jeffery Borland and Robert McDonald, 2003

Manchester City – the cost of success

I fredags presenterade Manchester City sitt ekonomiska resultat för säsongen 2009/10. Ett underskott på £121 miljoner som fascinerar väldigt många. Så här skrev jag i januari 2010.
Vad gäller Manchester City så krävs det än mer extraordinär talang vilket innebär att lönekostnaderna måste tredubblas från senaste bokslutets £40 miljoner. Jag förväntar mig att innevarande säsongs bokslut kommer att visa ännu rödare siffror än de som nyligen presenterades.
Så hur har verksamheten utvecklats under den innevarande säsongen? 
Klubbens kostnadskostym har vuxit rejält och de under bokslutsåret för £140 miljoner förvärvade spelarkontrakten har ökat avskrivningarna för de immateriella anläggningstillgångarna från £39 miljoner till £71m. Naturligtvis har personalkostnaderna ökat som en funktion av spelarförvärven. Från £82.6 miljoner till £133m. Det är därmed numera bara Chelsea med sina £149 miljoner som har högre personalkostnader i Premier League.

Inte nog med det, man kan tro att den förra säsongens resultat är extra belastat med sign-on fees avseende spelarförvärven som skulle ha kostnadsförts i sin helhet på P&L:en. Men så här skriver klubben i bokslutet.

Signing on fees are charged to the profit and loss account over the life of the player’s contract. 

De kraftigt ökade kostnaderna bekräftar tesen om att extraordinär talang är hårdvaluta i fotbollseuropa. Att förvärva denna talangkategori till en klubb som saknar sportsliga meriter och den glans som de idag etablerade toppklubbarna lyser med, kostar stora pengar där köpande klubb behöver betala en viss premie över spelarens ”fair value”. Inte bara i samband med transfer-fee utan även det faktumet att man måste erbjuda spelaren tillräckligt stora incitament för att representera en klubb som ännu inte nått toppen och därmed exponeras mot en risk med ett mindre säkert sportsligt utfall samt deltagande i den för spelaren marknadsvärdestimulerande turneringen Champions League.
Även om Manchester Citys intäkter har ökat med så mycket som 44% från säsongen innan så är de långt ifrån att matcha kostnaderna.
Manchester Citys revenue breakdown ser ut att skilja sig en aning från de ovan redovisade klubbarna. Jag skulle gissa att matchday hospitality revenue (£6.1m) hamnar under ”other commercial activities” tillsammans med bland annat retail sales and merchandise revenue (£7.9m) samt corporate partnership revenue (£32.4m)
Men hur vi än räknar så ser vi direkt att det är i segmentet match-day-revnues som klubben kommer att behöva investera kapital för att kunna öka sina intäkter. För även om Manchester City kvalificierar sig till Champions League och presterar väl så räcker inte intäkterna från den penningstinna turneringen på långa vägar att matcha kostnadssidan. 
En enkel benchmark. Under säsongen 2008/09 uppgick lokalkonkurrenten Manchester Uniteds matchdagsintäkter i Champions League till £13 miljoner. Och under det nya tv avtalet i Champions League så erhöll det i kvartsfinal utslagna Manchester United £45 miljoner. Med dagens infrastruktur skulle en kvartsfinal i Champions League med andra ord generera ungefär £50 miljoner för Manchester City.
Vad kan då göras i segmentet match-day-revenues? Först och främst kan vi konstatera att klubbens intäkt per åskådare är mycket låg. Arenans totala kapacitet är 47 000 platser och jag misstänker att kapaciteten för hospitality är betydligt lägre än hos toppkonkurrenterna. Tar vi en titt på klubbens hemsida så kan vi se en prisindikation på ”lyxprodukterna”. 
 
Det är ganska uppenbart att klubben behöver investera i sina faciliteter och öka kvaliteten på dessa. Jämför vi med lokalkonkurrenten så har Old Trafford ungefär 8000 hospitalityplatser varav 1500 platser hör till 200 st ”multi seat facilities”. Säsongspriset på dessa multi-seat-facilities sträcker sig från £18 600 (5 platser exkl mat&dryck) till £187 250 (16 platser inkl mat&dryck). Nästan hälften av Manchester Uniteds totala match-day-revenues genereras från dessa 8000 platser vilket är ungefär åtta gånger så mycket som Manchester City under den förra säsongen fick in genom segmentet ”hospitality”.
Manchester City behöver dels en större arenakapacitet men även en högre kapacitet vad gäller hospitality. Naturligtvis givet att underlaget finns och att klubben har fler köpstarka konsumenter som är beredda att betala en premie för lyxprodukterna.

Det krävs således ytterligare investeringar för att överhuvudtaget skapa förutsättningar till break even. Samtidigt är investeringar i fastigheter inte gratis så även om klubben på så sätt ökar sina intäkter så tillkommer ju kostnader i form av avskrivningar samt finansieringskostnader (räntor).

Att nå en framtida break-even med dagens kostnadskostym förefaller därför smått osannolikt. Erfarenheten från Chelsea säger att kostnaderna kommer att öka än mer och för att nå balans skulle klubben behöva skära ner kostnadssidan en hel del. Konkurrensen om titlarna kommer att förhindra kostnaden för spelartruppen att gå ner. Å andra sidan, så länge man har Sheik Mansour som sockerpappa så är det ju ingen större issue.

Så här såg det periodiserade resultatet ut per 31/5-2010.
Många ställer sig naturligtvis frågan om hur Manchester City (och flera andra klubbar) kommer att klara av de nya UEFA Financial Fair Play reglerna. Så som jag ser det så kommer de klubbar som så vill, kunna hitta sina egna sätt att kringgå dessa regler. Och åter igen är det de klubbar som har resurser nog att anlita de bästa och ”fiffigaste” revisorerna samt de bästa juristerna som gynnas av denna reglering. 
Ingen kan väl på fullaste allvar tro att Barcelonas periodiserade ekonomiska resultat inte är något annat än en av presidenterna beställd revissionsprodukt. Vi ser att big bath accounting har praktiserats både 2003 och 2010. Motsatsen till det är voodoo accounting. Här hemma har vi sett Djurgården Fotboll praktisera denna gren med off balance sheet redovisning av spelarförvärv.
Vi kommer att se en ny gren i fotbollseuropa växa fram, ”financial engineering”. UEFA kommer naturligtvis att statuera några enstaka exempel, precis som SvFF gjorde i fallet Örebro SK. Men att det skulle drabba någon av de stora klubbarna som tillsammans med sina stjärnspelare bidrar till att producera produkten Champions Lague som ju UEFA auktionerar ut till tv-bolagen, det är mindre sannolikt.

Bilden nedanför visar hur väl presidenterna själva styr över det periodiserade resultatet. En big bath i samband med presidentskiftet år 2003 följdes av en period med stabila och svarta siffror. I somras beställde den nyvalde presidenten Sandro Rossel en revidering av Laportas redovisade vinst på €11 miljoner till en förlust på €77 miljoner. Detta nåddes tack vare en mer konservativ värdering av intäkter samt tillgångar. Tilläggas kan att klubben under resans gång har använt sig av samma revisionsbyrå.

"football socialism" is hurting Bucs!‏

I en krönika i the Guardian beskriver David Conn noggrant Glazers NFL franchise Tampa Bay Buccaneers sportsliga motgångar. Väl noterat men en sådan affärsmodell kan inte appliceras på Manchester United. Jag dammar av en gammal text som jag skrev i mars månad som förklarar mekanismen bakom denna mediokerhet.
Tampa Bay Buccaneers vann Super Bowl så sent som 2003. Sedan dess har lagets prestationer sakteliga försämrats och den senaste säsongen slutade man långt ner i ligan med mediokra 3-13.
Det surras om att kräftgången och de uteblivna förvärven beror på Manchester United.
Men vi vet ju Manchester United är självfinansierande och inte drar resurser från Glazers övriga verksamheter. Däremot tvingar ”football capitalism” den engelska klubben att leverera sportsliga toppresultat. Gränsen finns vid fjärdeplatsen i Premier League och det krävs därför en produkt i absolut världsklass för att försvara sin marknadsandel och höga lönsamhet. För sanningen är att de giriga bröderna Glazers affärsmodell och enda möjlighet att tjäna pengar är att sälja vara som håller en hög kvalitet.
Deras NFL franchise ställs däremot inte inför samma krav. I en stängd liga ges klubbar som levererar undermålig kvalitet inte alls samma incitament till att investera i talang för att snabbt förbättra sin prestation.
I avsaknad av bestraffning för mediokerhet kan därför konsumenten förvänta sig en längre transportsträcka i ”menlöshet”. Dessutom ges ytterligare incitament till dåliga prestationer genom den årliga ”draften”. Lägg därtill att The Bucs har monopol på produkten NFL i sin region där inga konkurrerande verksamheter direkt kan ge sig in på marknaden.
Enligt Forbes hör Bucs till de mer lönsamma NFL franchise verksamheterna i ligan. Glazers mjölkar kassakon efter victorian i Super Bowl och behöver inte börja göra investeringar förrän tecken på en större efterfrågeminskning och marginalpress slår till. Man är till en stor del försäkrad genom ligans kraftfulla ”revenue-sharing-program” och kan på så sätt friåka ligans varumärke även när man själv inte levererar. Så Tampa Bay är för tillfället mediokra och man kommer undan med det! Man gör det eftersom systemet tillåter dem att vara dåliga.
Victor Matheson på The Sports Economist publicerade ganska nyligen en kommentar om hur Pittsburgh Pirates utnyttjar revenue sharing systemet och tack vare att man är ett av MLB:s sämsta lag kan maximera sin profit.
Och inte är det heller förvånande att Tampa Bay Buccaneers utnyttjar den nyligen startade säsongens avsaknad av lönetak och lönegolv till sin fördel. Ett beteende som den osynliga handen sedan tidigare har flaggat för att en och annan franchise skulle göra.
På PlayTheGame mässan för ett år sedan hyllade UEFA:s William Gaillard ”football socialism”; ”It´s profitable, it´s stable…”. Gräset är dock inte grönare på andra sidan, i alla fall inte för konsumenten.

En sprucken bubbla

Om inga större förändringar har skett sedan förra säsongen så ger en plats i UEFA Europa League en grundplåt på €600k. Till det tillkommer matchpremier på totalt €300 för sex gruppspelsmatcher. Utöver det distribueras prestationsbaserade premier samt marknadspoolspremier som är baserade på storleken från de av UEFA centralt sålda sändningsrättigheterna hos klubbarnas respektive hemland.

För en random dansk klubb borde det förväntade centrala premierna i denna turnering landa på runt €1.5 miljoner (sek 14m). Vidare tillkommer intäkter från matchdagen samt förmodligen en del intäkter från försäljning av reklam samt premier från sponsorer.

I det första mötet av play off omgången vann Bröndby med 2-0 på bortaplan mot portugisiska Sporting. Danskarna skaffade sig därmed ett utomordentligt utgångsläge inför returen. Något som ganska snabbt prisades in i klubbens aktiepris där kursen, under de fem handelsdagarna fram till returen, trissades upp med 13%. Under denna period släpptes ingen ny finansiell information från bolaget.

När returen på Bröndby Stadion startade hade en mycket hög sannolikhet till avancemang prisats in i värdet på klubben. Bröndby fick stryk med 3-0 och dagen efter slaktades aktien på marknaden. På två dagar minskade klubbens börsvärde med cirka DKK 23 miljoner (sek30 milj).

Man kan naturligtvis fundera huruvida marknaden skulle reagera ifall Bröndby nu hade kvalificerat sig till Europa League. Det är inte helt otroligt att de kollektiva förväntningarna, mitt i glädjeruset, hade spekulet upp priset ytterligare. Bara för att efter en tid komma fram till att intäkterna från turneringen ätits upp i the arms race mot FC Köpenhamn.

Vem vet, kanske Sportings seger sparade en och annan krona åt aktiespekulerande Bröndby fans. Nu såg vi istället en relativ snabb korrigering där de investerare som tog en lång position i aktien under matchdagen upplevde en extra tung dag morgonen därpå.

saxat från di.se

Under fem handeldagar trissades Bröndbys börsvärde upp till dkk 157 miljoner. Efter sortin i kvalet till gruppspelet i Europa League korrigerades marknadsvärdet ner till 134miljoner.

Slutet för diversifiering bland klubbarna?‏

Under många år har vi hört om fotbollsklubbars strävan att diversifiera sin portfölj av intäkter och göra det utanför den egna kärnverksamheten. Argumenten för det är att man då inte är lika exponerad mot de sportsliga resultaten. Sämre sportsliga resultat innebär som bekant lägre intäkter. Genom att driva andra verksamheter så skulle dessa förväntas att leverera kassaflöden som ger klubbarna bättre möjligheter att parera de sportsliga motgångarna.

Problemen är att klubbarna exponerar sig mer mot konjunktursvängningar samt affärsriskerna i de nya verksamheterna. När man som i Ålborgs fall lyckas tajma in både en lågkonja och motgångar på planen så pressas man av negativa kassaflöden från flera olika fronter.

saxat från di.se

Aktieägarna i Ålborg har haft en tung resa efter att klubben under hösten 2008 kvalificerade sig till Champions League. Supportrarna likaså.


I AIKs halvårsrapport får vi veta om att klubben till slut gett upp driften på det olönsamma dotterbolaget AIK Fotboll Restaurang AB (Restaurang Råsunda). Jag vågar gissa att The Terrace är nästa verksamhet som samma väg får vandra. Det betyder att det i framtiden blir enklare för klubben att kanalisera resurser till sin kärnverksamhet då man slipper två blödande verksamheter som fram till idag har varit en belastning för kassaflödet.

Man är dock inte ensam om dessa problem. Under 2006 köpte Parken Sport & Entertainment (PS&E) den danska gymkedjan Fitness.dk för DKK 300 miljoner. PS&E fick här betala en premie till säljaren som kapitaliserade de förväntade framtida vinsterna i en gymkedja som då var den största i Danmark. Skillnaden mellan fidness.dk:s bokförda tillgångar och priset för att förvärva dessa plus andra identifierade immateriella tillgångar däribland kundrelationer (befintliga medlemskap) värderades till DKK 367 miljoner och aktiverades på PS&E:s balansräkning som goodwill. (Vill ni läsa mer om goodwill så har Aswath Damodaran beskrivit det bra under länken).

Fitness.dk har dock inte utvecklats som förväntat. Även om det fanns en stor marknadspotential så är hälsovårdsindustrin en marknad med förhållandevis låga inträdesbarriärer. Dessutom är den inte överdrivet kapitalintensiv, lokaler kan hyras och utrustning kan leasas. 2009 gjorde så PS&E en större nedskrivning på DKK 160 miljoner av goodwill-posten vilket innebär att man inte ser lika ljust på framtida tillväxt och lönsamhet som man gjorde den dagen när man köpte fitness.dk. Förvärvet och utvecklingen i Fitness.dk var en av anledningarna till att aktieägarna under våren 2010 fick skjuta till DKK 500 miljoner i en nyemission i PS&E.

saxat från http://www.idan.dk/

Vi ser att efter PS&S:s förvärv av Fitness.dk så har Fitness World slagit sig in på den danska häsovårdsmarknaden och har upplevt en fantastisk utveckling vilket har tagit en betydande del av industrins vinster som PS&E förväntade sig att fitness.dk skulle lägga vantarna på. Inte nog med det, 4/9-2010 slog Fresh Fitness, ett lågpriskoncept, upp portarna vilket kommer att öka konkurrensen om vinsterna på hälsovårdsmarknaden än mer. Det står tydligt att vinnarna i affären är säljarna av Fitness.dk samt juristerna och tjänstemännen hos de institut som strukturerade och mäklade affären.


Men faktum är att fotbollsklubbar inte heller är ensamma. Företagens tjänstemän tenderar generellt att övervärdera synergieffekterna och överskatta sin förmåga att integrera värdeskapande aktiviteter samt ”knowledge spill-over” mellan verksamheterna i den egna portföljen.

Michael Porter och hans team gjorde för många år sedan en undersökning där man analyserade 33 ledande amerikanska företag och deras 3788 företagsförvärv, start-up:s och joint ventures under perioden 1950 till1986. I mer än hälften av fallen avvecklades till slut investeringarna eftersom de istället för att skapa aktieägarvärde urholkade det. På 1960 talet, ett årtionde då många stora företagsförvärv gjordes, övergavs så mycket som 74% av dessa. Porters slutsatser har fått stöd av i andra undersökningar bland annat en av Dennis Mueller, och en annan av Frederic Scherer och David Ravenscraft.

Det är inte enbart rent kommersiella verksamheter som förvärvas i fotbollseuropa. Under 1998 genomförde Ajax en nyemission där man reste €58 miljoner i syfte att stärka sin konkurrenskraft på den europeiska fotbollskartan. En del av pengarna användes till att köpa majoritetsposter i klubbarna GBAntwerp, Ajax Cape Town samt ghananska Ashanti i syfte att förbättra produktionen av talang. Satsningen har dock inte burit fruktoch när Ajax under 2003 avyttrade GBAntwerp samt Ashanti hade man förlorat €15.9 miljoner på kalaset. Ajax Cape Town, den minst blödande verksamheten, hade då orsakat en förlust på €3.9 miljoner.

Så vad ska klubbarna i ligorna nedanför 10:e plas på Europarankingen göra med de förhållandevis extremt stora intäkter som man då och då erhåller från Champions League eller extraordinära spelarförsäljningar som ibland sker?

Det beror naturligtvis på hur klubbens befintliga infrastruktur är utvecklad. Är det så att man där är fullinvesterad så borde rimligtvis de klubbar som drivs i aktiebolagsform dela ut en del av pengarna till sina aktieägare som därmed själva kan avgöra huruvida de vill investera i andra industrier eller ej. Att hålla sina aktieägare nöjda underlättar samtidigt att få dem att åter investera den dagen det blir aktuellt igen.

Klubbar som drivs i föreningsform bör fundera över sina stadgar och tänka över huruvida man kan bidra tillbaka till sin community. Man bör rimligtvis hamna i betydligt bättre dager när man själv behöver hjälp den dagen infaller.

Porter nämner ett framgångsrikt företag som trots allt vuxit genom en hel del företagsförvärv, Marriott. Kedjan började i restaurangbranschen i Washington DC och växte sig vidare genom flygplats-catering till turismindustrin. Men trots att Marriott varit framgångsrika i sina strategier så ska vi komma ihåg att 38% av de förvärvade verksamheterna har givits upp under årens lopp. De största problemen har visat sig vara kryssningsverksamheten som snarare visade sig vara en entertainment industri och resebyråverksamheten där man de facto sålde konkurrerande produkter till de egna hotellen.

38% i övergivna investeringar är trots allt ganska mycket och frågan är om fotbollsklubbar som redan lever i en mycket hårt konkurrensutsatt industri har råd med en sådan felmarginal. Och tittar vi på hur en av världens mest lönsamma klubbar, Manchester United, tjänar sina pengar så är det inte genom företagsförvärv utan att hela tiden utveckla och lägga all energi på sin kärnverksamhet. För även om Manchester United tillsammans med BSkyB och ITV har startat MUTV som är ett joint-venture så är denna verksamhet starkt kopplad till den kommersiella exploateringen av klubbens varumärke. 2007 ökade Manchester United sin ägarandel från 1/3 till en aktiemajoritet genom att för £3.3 miljoner köpa ut ITV:s tredjedel och kontrollerar nu 2/3 av MUTV.

Jim Collins menar att företagsledare som skapat en framgångsrik modell ofta faller för frestelsen där framgångssagan förväntas fortsätta på ett än bättre sätt genom nya möjligheter och verksamheter. Motiven kan vara upplevda hot från konkurrenter eller att man finner de nya verksamheterna mer spännande. Kanske är det så enkelt att man rent utav är uttråkad. Mer energi och resurser läggs ner på de nya verksamhetsområdena och man kämpar inte längre lika helhjärtat med sin ursprungliga affärsmodell som var den som gjorde företaget framgångsrikt. När väl de nya verksamheterna inte visar sig motsvara förväntningarna så börjar man återigen att ge mer uppmärksamhet till sin ursprungliga affär. Dessvärre har den under tiden allt som oftast förlorat momentum.

Men på frågan om det är slutdiversifierat bland fotbollsklubbarna får vi nog säga att det mest sannolikt inte är det. Vi ser fortfarande företagsförvärv som ett vanligt inslag hos växande företag. Och vi kommer med största sannolikhet fortsätta att höra management hos fotbollsklubbar att prata sig varma om nya verksamhetsområden och fantastiska möjligheter. Erfarenheten säger oss att vi ska ta de storslagna planerna med en stor näve salt.