Kategori: Serie-A

Myndighetsinblandning i Serie A:s affärer

I onsdags blandade sig de italienska konkurrensmyndigheterna i Serie A klubbarnas affärer. Man vill att staten ska gå in och förändra sättet på hur ligan distribuerar intäkterna från sålda sändningsrättigheter. Det är den tredje säsongen som den italienska högstaligan säljer sändningsrättigheter kollektivt. Figuren nedan visar hur intäkterna distribueras till klubbarna. Totalt är det cirka €1000 miljoner per säsong som distribueras till klubbarna i Serie A.

Konkurrensmyndigheterna har problem i första hand med de 10 procent av intäkterna som distribueras baserat på sportsliga framgångar sedan ligan startade. Man menar att det cementerar de etablerade klubbarnas position. Istället vill man att ligan ska belöna nuvarande sportsliga framgångar. Istället för historiska. Myndigheten menar också att distributionen bör regleras av en från klubbarna oberoende part.

Frågan är. Har myndigheten en poäng? Och kommer man att kunna göra skillnad? För att svara på den frågan så bör vi börja med att se hur pass bra eller dålig tävlingsbalansen har varit i Italien.

klicka på bilden för högre upplösning. För källa titta längst ner i blogginlägget.

De streckade linjerna i figurerna nedanför visar en teoretiskt perfekt balanserad liga baserat på två olika typer av observationer. De heldragna linjerna visar det verkliga utfallet.

Figur #3 och #1 visar hur många lag som någon gång förväntas att vinna den högsta divisionen. Figur #4 och #2 visar hur många lag (y axeln) som någon gång förväntas att nå en topp 5 placering (avseende vinstprocent per säsong = tabellplacering) över tid (x axeln). Alltså. Att någon gång under resans gång nå åtminstone en femte plats i hierarkin.

Erfarenheten från NFL visar oss att ligan är mycket välbalanserad över tid. Antal lag som lyckas nå toppen motsvarar nästan det som man i teorin ska förvänta sig. En anledning till det är att en myckar stor del av de totala intäkterna i ligan delas lika. De enskilda NFL lagens framgångar kan inte kapitaliseras på samma sätt som fotbollsklubbar kan göra i Europa.

I Italien har tävlingsbalansen alltid varit dålig. Baserat på dessa två sätt att se på saken. Det är ytterst få klubbar i ligasystemet som har nått de högsta placeringarna genom årens lopp.

Den historiska distributionen av sportsliga framgångar har bidragit till att de strora klubbarna har kunnat cementera sin status i takt med den kommersiella utvecklingen inom fotbollen. Man har helt enkelt kunnat kapitalisera sin framgångsrika historia genom att ha bättre förutsättningar att teckna bättre sponsorkontrakt. Figuren nedanför visar vilka klubbar som sponsorpengarna går till i Serie A. Totalt är det crika €500 miljoner i denna intäktsklass som distribueras till de enskilda klubbarna. De tre största klubbarna lägger beslag på i stort sätt hälften av sponsorpengarna i Serie A.

datakälla: swissramble.blogspot.com

Jag kan tycka att de italienska myndigheterna har en poäng. Det är svårt för nya klubbar att utmana de etablerade institutionerna. Men det gäller inte enbart i Serie A utan det är generellt utmärkande för fotbollen i Europa. Och det är ett resultat av hur fotbollen är strukturerad och organiserad här.

Samtidigt är det naivt och tro att en förändring i distributionen av de 10 procenten av TV intäkterna ska göra något avtryck i tävlingsbalansen. Vill man göra skillnad så krävs betydligt större ingrepp än så.

Det finns också ett problem i en sådan reform. Ju större del av intäkterna som distribueras baserat på sportsliga framgånar under en enskild säsong, desto större osäkerhet är det i budgetarbetet. Framför allt tror jag att det skulle komma att skapa problem för de mindre lagen som skulle öka sina kostnader i tron om att en bättre tabellplacering ger högre intäkter. Ju fler klubbar som tänker så desto större underskott kommer ligan som helhet att leverera.

Från ett ekonomiskt perspektiv finns det med andra ord väldigt få argument att genonföra en sådan reform. Myndigheternas motiv ska snarare ses som politiska. Kanske rent av i egenintresse. De spanska myndigheternas prat om en kollektiv TV rättighetsmodell i La Liga har tagits emot väl av omvärlden. Eftersom fotbollen ger stor uppmärksamhet så kan en reform ge god publicitet för myndigheterna och tjänstemännen.

——————–
* Static versus Dynamic Competitive Balance: Do teams win more in Europe or in the US? – Luigi Buzzacchi, Stefan Szymanski, Tommaso M. Valletti – May 2001

Menlöst hot om transferbojkott?

Den inom mycket snar framtid avslutade fotbollssäsongen i Italien är den första med en ny regim vad gäller försäljning av sändningsrättigheter och distribution av pengarna.

Figuren nedan visar hur intäkterna från sändningsrättigheterna i Serie A numera distribueras. Tilläggas kan att denna distributionsmodell är mindre solidarisk än flera andra europeiska modeller. Framför allt när det handlar om de totalt 25 procenten som baseras på sportsliga prestationer sedan en längre tid tillbaka. Denna trots allt inte helt betydelselösa del håller inträdesbarriärerna högre än på andra marknader mot utmanande klubbar utan en framgångsrik historia.

För storklubbarna har dock detta regimskifte haft en signifikant monetär effekt under det första året. Hos Juventus kunde vi observera skillnaden i klubbens halvårsrapport där intäkterna från sändningsrättigheterna har minskat med nästan 20% vilket på helårsbasis ser ut att bli ett bortfall i intäkter på €20 miljoner.

I dagarna har vi kunnat läsa om en möjlig transfer-bojkott där de största italienska klubbarna har hotat om att man inte kommer att förvärva spelarkontrakt från de mindre klubbarna. Om jag förstått saken rätt så handlar bråket om den del som finns inbakad i tårtbiten om 25% av sändningsrättigheterna (fan-base). För det är det enda segmentet där premien från TV sända matcher kan tänkas att rymmas inom. Denna premie ska enligt uppgift delas lika mellan klubbarna oavsett hur tv tittarnas lagtillhörighet ser ut.

Men en transfer-bojkott är ganska harmlös och snarare ekonomiskt kontraproduktiv.

För det första så hör det till naturens lag att antalet transfers inom ligan minskar när en revenue sharing mekanism aktiveras. Vi såg nämligen en omvänd effekt när en revenue sharing mekanism avaktiverades i England. Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdags-intäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens intäkter gavs upp till den gemensamma poolen.

Ekonomerna Terry Robinson och Robert Simmons mätte effekterna av förändringen i modellen och resultaten säger oss att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Detta genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen men även en högre sannolikhet skattades för övergångar inom ligorna.

För det andra så borde det rimligtvis ligga i storklubbarnas intresse att förvärva kontrakt från de utmanande mindre klubbarna. Ju längre tid de mindre klubbarnas högpresterande spelare får stanna i sina klubbar, desto mer värde skapar de stora klubbarna åt sina mindre konkurrenter. Och ju mer man begränsar sitt egna talangupptagningsområde desto mer stryper man utbudet, vilket rimligtvis i slutändan minskar värdet på den egna klubben.

Problemet för att kunna fortsätta rekrytera spelare i samma takt som förr från mindre klubbar så måste storklubbarna överprestera de mindre klubbarna i kapitalanskaffning, och det rejält. Nya pengar behöver således komma in till storklubbarna från ökade intäkter under matchdagen, nya och mer exklusiva sponsoravtal eller helt enkelt kapitaltillskott från ägare alternativt andra kreditgivare.

Ett alternativ, eller snarare komplement till det är att försöka minska de mindre klubbarnas intäkter. En förändrad distributionsmodell skulle ju kunna åstadkomma det men hotet om en transfer-bojkott är nog varken särskilt hotfullt eller det optimala vapnet att använda sig av. Så kanske är det bara ett medel för klubbarnas ledare att skydda sin egen rygg i och med förväntat färre spelarrekryteringar från sina mindre italienska motparter.

– Vi kan alltid hänvisa till bojkotten när duktiga spelare inte värvas.

Externa effekter i Italien

Den pågående säsongen i Italien är den första med den nya regimen gällande sändningsrättigheter. I detta inlägg har jag skrivit om några effekter som vi skulle kunna förvänta oss.

Igår släppte Juventus sitt halvårsresultat och vi fick även en kvantifiering på de externa effekter som de marknadsledande klubbarna utsätts för. Bara under det första halvåret är Juventus intäkter från Serie A:s sändningsrättigheter €10 miljoner lägre än vad klubben genererade när man sålde dessa individuellt.

Den italienska distributionsnyckeln är unik och mer trögflytande än de som praktiseras i Europa. 40% av de centralt sålda sändningsrättigheterna distribueras lika mellan samtliga 20 lag. 25% av intäkterna fördelas baserat på ”fan base” och 5% är baserat på stadens befolkningsstorlek. 10% av intäkterna distribueras beroende på klubbarnas sportsliga prestationer från säsongen 1946/47 till [idag – 5år]. 15% baserat på de senaste fem årens sportsliga prestationer och 5% baserat på nuvarande säsongs slutplacering.

Vi ser även att det uteblivna deltagandet i Champions League kostar klubben mycket pengar (€18.5 miljoner centrala i TV premier). Det är ekonomiskt mer försvarbart att budgetera för ett större årligt underskott än ett break even resultat där det senare minskar sannolikheten att förlora Champions League status.

Juventus resultaräkning för det första halvåret, 1/7-2010 till 31/12-2010.

Italienska kartellen ifrågasatt

Med bara veckor kvar till den första utbetalningen från den nya centrala sändningsrättigshetsregimen i Italien rapporterar Wall Street Journal att aktörerna kan ha stött på patrull hos de italienska konkurrensmyndigheterna.

Jag har tidigare beskrivit hur den typ av kartellbildningen går till när ligorna paketerar samtliga klubbars sändningsrättigheter och säljer dessa centralt.

Den här gången är ett mindre TV bolag, Conto TV, som anser sig ha varit chanslöst i auktionen om tv rättigheterna till Serie A som man velat delta i. Denna gång betalade SKY Italia ett högt pris, €1.15 miljard, för att ensamma få exklusivitet till TV produkten Serie A. Vill du som TV konsument kunna se ligan, så måste du se till att ha tillgång till SKY.

Bolagets VD Marco Crispino är cynisk, ”We are small and therefore we will lose”.

Det är främst två frågor vi böhöver ta häsnyn till här. Dels storleken av agency-costs där man måste förutsätta att agenten (tjänstemännen på konkurrensmyndigheten) agerar i huvudmannens (konsumenten) intresse. Är det alltid så?

Den andra är konsekvenserna från ett eventuellt uppbrott av den centrala regimen. De italienska klubbarna har med största sannolikhet redan börjat prisa in den nya regimen i sina spelarkontrakt. Vi såg bland annat en sådan sådan effekt i allsvenskan där löneinflationen tog fart redan under 2005 och personalkostnaderna ökade med 19%. Det var säsongen innan det nya, flerfaldigt större TV avtalet aktiverades.

En förtida anpassning av kostnadsläget behöver nödvändigtvis inte betyda fler spelarförvärv utan det kan till exempel röra sig om uteblivna spelaraffärer som under den gamla regimen hade genomförts med en omallokering av talang uppåt i den italienska näringskedjan som en konsekvens.

Jag tror dock inte att de mindre klubbarna i Serie A, som ju är de som gynnas i och med den nya modellen, behöver frukta utredningen allt för mycket. Då den centrala regimen sedan tidigare har blivit antagen av de italienska myndigheterna är det mindre troligt att den bryts upp i det här skedet.

Mest sannolikt är att ingenting händer. Så sent som i januari avslutades ett liknande fall. Kanske skulle konkurrensmyndigheterna kunna driva fram en framtida förändring lik den som skedde i England. 2005 reglerade EU konkurrensmyndigheter Premier Leagues modell. Istället för att sälja samtliga rättigheter i ett enda paket som endast British Sky hade tillräckligt stora finansiella muskler nog att buda på, blev ligan tvungen att dela upp rättigheterna i sex paket där en köpare maximalt fick förvärva fyra av dessa.

Premier League aktiverade sina jurister för att överklaga beslutet. Det visade sig dock vara tur att ligans högavlönade advokater förlorade målet. Bara månader senare auktionerades de sex paketen ut till två köpare där Brittish Sky och Setanta tillsammans betalade £1.7 miljard för de kommande tre åren vilket var 65% mer än vad Sky, som ensam rättighetsinnehavare, hade fakturerats under den tidigare treårsperioden.

Märkligt nog försöker, den annars så Laissez-faire orienterade, Richard Scudamore än en gång lyssna på sina jurister i samband med det pågående antitrust-caset. Klubbarna får väl hålla tummarna för att ligans advokater återigen går bet.

Vi har under det senaste deceniet sett liknande fall testats hos myndigheterna, bland annat i Tyskland. Mig veteligen har dock svensk fotbolls kartellbildning samt försäljning av sändningsrättigheterna aldrig utmanats eller provats hos KKV.

Serie A: broadcast revenue vs match-day-revenue

Årets upplaga av Deloitte Football Money League var ingen större kioskvältare. De största klubbarna i Europa har än så länge klarat av lågkonjunturen mycket väl och flera av dem upplever fortsatt tillväxt.

De engelska klubbarna straffas sedan två år tillbaka av pundets försvagning mot euron och de spanska klubbarna gynnas kraftigt av den individuella försäljningen av sändningsrättigheter. Se nedan grafik och en kortare kommentar kring detta finns här.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%. Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt. Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.

Intressant är att titta på de italienska klubbarnas intäktsstrukturer. Den absolut största intäktskällan kommer från och med kommande säsong att säljas centralt och distribueras mer solidariskt inom ligan. Förutom förväntad högre inhemsk konkurrens (resonemang här), kan man fråga sig hur väl de italienska klubbarna kommer att klara av den internationella konkurrensen? Även om priset på de paketerade rättigheterna kommer att överstiga summan av de idag individuellt förhandlade så bör ersättningen till toppklubbarna minska.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
Nedbrytning av intäkter från de tre källorna, match-day, commercial samt broadcast.
saxat från Deloitte Football Money League 2010.

Den stora utmaningen är helt klart match-day-revenes. Förutom att kapacitetsutnyttjandet är betydligt sämre än hos konkurrerande ligor så är man dessutom relativt mediokra vad gäller paketering av produkten. Klubbarnas nuvarande beläggningsrad på arenan är: Juventus 85%, Inter 66%, Milan 52%, Roma 50%.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
saxat från economist.com
intäkter från matchdag diviserat med antal besökare. Intäkterna inkluderar ”hospitality paket”, klubbstolar samt vip-boxar. I ManU:s fall genereras ca 40% av match-day-revenues av endast 10% av besökarna.

Revenue Sharing vs Competitive Balance – empiri från English Football League

De som följer bloggen har förmodligen snubblat på mina resonemang där hypotesen är en förväntad större rörlighet av talang inom riket i samband med en reduktion av subventionen från centrala avtal. (här och här)

Vi har även ett resonemang där det förväntas kunna skapas större incitament för klubbar från större lokala marknader att försöka behålla talangen hos sig ytterligare en period. Detta tack vare att spelarnas BFP (bruttofotbollprodukt), genom en omdistribution av monetära resurser, rimligtvis borde öka hos dessa klubbar.

Det är svårt att hävda att verkligheten verkligen följer dessa hypoteser. Alldeles nyligen har det däremot publicerats en studie som behandlar just den typen av omdistribution av talang.

Robert Simmons och Terry Robinson har mätt förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.

Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen. Det här var ca 10 år innan bildandet av Premier League.

Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.

Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.

Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.

Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)

Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna.

Värt att notera är att resultaten även ger stöd åt Szymanskis & Garcia del Barros slutsats om att de engelska klubbarna nyttomaximerar. (försämrad comp.balance förkastar profit-maximering enligt matrisen ovan)

Vad kan denna erfarenhet säga oss om vår egna hemmamarknad?
Det finns vissa avvikelser från verkligheten. För det första, undersökningen är gjord pre-bosman. Förändringen på spelarmarknaden bör rimligtvis ha ökat sannolikheten än mer. För det andra, globaliseringen av spelarmarknaden post-bosman har ökat utbudet av talang och kan även det ha en viss inverkan på ovan nämnda sannolikhet. Å andra sidan har vi många allsvenska ledare som uttryckt sin önskan att främst rekrytera inhemsk talang men istället tvingas scouta utbudet utanför rikets gränser.

Det finns verktyg i lådan om nu svensk fotboll på allvar vill satsa på europaspelet. De verktygen heter inte höst/vår. Men dessa verktyg är känsliga ämnen som kostar den nuvarande och mycket jämna tävlingsbalansen.

Jag tycker att det är OK om man nu inte vill betala det priset. Men då bör man kanske kommunicera det. För när målen sätts upp så som i ”elitprojektet” kan vi tyvärr inte annat än att dissa handlingsplanerna.

Resultaten i undersökningen bör även ge ett stöd till denna hypotes. En ny broadcast-revenue-regim i Italien bör rimligtvis ha den motsatta effekten. Där de flesta förväntar sig ”Premier League effekten”, borde vi på kort sikt istället se en försvagning av den internationella konkurrenskraften i Italien. Med en STOR brasklapp för den italienska kreativiteten vad gäller fördelningsnycklar. Jag har nämligen lite svårt att se de stora drakarna gå i denna ”fälla”.

Den nya italienska modellen är kanske det mest intressanta regimskiftet fotbollseuropa har haft på väldigt länge. Framför allt konsekvenserna av denna.

———————————————–
*Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570

Ligastart på kontinenten

Augusti närmar sig med stormsteg. Månaden då majoriteten av ligorna i Europa puttrar igång sina respektive verksamheter. Säsongen 2009-10 är något av det första verkliga testet för huruvida lågkonjunkturen kommer att straffa fotbollen. Hittills har klubbarna högst upp i värdekedjan knappt märkt av ”krisen” medan den mindre attraktiva produkten längre ned i pyramiden har fått en del stryk.

Dessutom har de största ligorna redan sålt en betydande del av risken vidare till TV bolagen. Tre av Big5 ligorna har lyckats binda nya TV avtal som löper över 2012. Även Barcelona och Real Madrid har bundna avtal och Serie A ska inom ett år för första gången teckna nytt, kollektivt TV avtal.

Litet axplock från olika ligors senast tecknade TV avtal:
Premier League 2010-2013 upp ca 5% från föregående avtal.
French League 2008-2012 upp ca 2% från föregående avtal.
Bundesliga 2009-2012 upp ca 2% från föregående avtal.
Scottish Premier League 2010-2014 +- 0 från föregående avtal.

Vilka blir årets samtalsämnen?

I det engelska ligasystemet finns det ett antal klubbar utanför det absoluta toppskiktet som har det finansiellt svårt. Höga nivåer vad gäller löner/omsättning – främst i The Championship. Ett beteende som tidigare observerats när klubbar börjar nå insolvens är att nya ägare kommer, köper klubben och får den på fötter igen. Frågan är naturligtvis hur ”credit crunch” påverkat de potentiella ägarnas kreditvärdighet? Samtliga brittiska klubbar som befinner sig i finansiell distress behöver ju inte vara attraktiva för oljeshejker att köpa.

När Newcastle degraderades pratade vissa om ett nytt Leeds. En inte helt obetydlig skillnad är att det sedan ett par år tillbaka numera betalas ut så kallade ”parachute payments” till klubbar som degraderats till The Championship. Dessa klubbar får under två säsonger en fallskärm á ca £12 miljoner/år vardera för att lättare kunna klara fallet. Huruvida det hjälper Newcastle till en snabb comeback i Premier League återstår att se.

Att utnyttja ”parachute payments” skulle annars kunna vara en affärsmodell som profit-maximerande klubbägare kunde bygga sin strategi kring. Ponera att en klubb med profit-maximerande mål flyttas upp till Premier League. Med tanke på att klimatet för nykomlingar i Premier League har blivit betydligt tuffare, finns det för en profit-maximerande klubbägare absolut inga incitamenten att investera i talang den dagen man klarat avancerat till högsta ligan. De fantastiska TV pengarna som Premier League betalar ut låter man bara rinna igenom till nedersta raden. Nedflyttning följer och två års ”parachute payments” aktiveras. Sedan tar man sats för kommande avancemang och repeterar förfarandet.

JoJo lag är en strategi.

************
Bundesliga står och knackar på dörren till den absoluta Europatoppen. Marknadsintäkterna håller redan en mycket hög internationell klass. TV rättigheterna har en bit kvar och ”match-day revenues” likaså. TV pengarna är i huvudsak fixerade fram till 2012. Kommer vi att få se en prishöjning på de idag fullsatta tyska arenorna? Fotboll går i slutändan ut på att vinna och hur stort är tålamodet med att ständigt inte kunna nå hela vägen fram i Europacupspelet?

I våras lanserade Bayern Münchens general manager Uli Hoeness det något banbrytande och kontroversiella förslaget om att den tyska avgiften för TV licensen skulle höjas med €2 i månaden och att Bundesliga därmed skulle kunna ses ”free-to-air”. Tack vare 37 miljoner hushåll pratar vi om €888 miljoner i årliga TV intäkter vilket ska jämföras med de €412m som det nuvarande betal-tv-avtalet ger.

Inte förvånande möttes förslaget med stor skepticism. De som ska finansiera sportslig framgång ska rimligtvis vara de som vill se det ske. Men visst finns en tanke om intäktsmaximering även i Tyskland och de kommande två åren ges gyllene möjligheter att ta nästa steg. Jag tänker på nya skatteregler i Storbritannien samt förväntad utspädning av talang i Italien.

************
I Serie A är all min fokus på den kommande övergången till en central försäljningar av TV rättigheter (from säs 2010-11). Ett första steg togs i maj och redan denna säsong bör linjerna kunna ritas ut.

Till vilket pris lyckas man sälja produkten Serie A till? Vilken distributionsnyckel kommer att antas? Kommer det att begränsa de fyra ”storklubbarnas” konkurrenskraft i Europa? Kommer vi på sikt att få en förändring av ”competitive balance” och kommer de Italienska klubbarna att kunna öka sina ”match-day-revenues”? Svaren på samtliga dessa frågor får vi inte förrän om ett antal år.

************
Michel Platini har så fått en ny måltavla för sina attacker mot ”ekonomisk doping”. För ett år sedan hette skurken Premier League i allmänhet och de amerikanska ägarna i synnerhet.

I våras kom så de första flirtarna med de amerikanska sportaffärsmännen.
“Our American friends have known for decades that sports competitions are only attractive if they are well balanced and if no one team possesses the ultimate weapon”

Och under sommaren har La Liga med Real Madrid och Barcelona i spetsen lyckats fånga Platinis samt många andras blickar.

Länge har en del av Platinis agenda gått ut på att det är privatägda klubbar som har drivit kapprustningen, de sportsliga imbalanserna samt inflationen i fotbollseuropa. Denna tes har nu i sommar fått sig ett par ordentliga käftsmällar när två icke-privata organisationer från La Liga går i bräschen för ”the-arms-race”.

************
Danska ligan har redan startat och förra säsongen slog man alla tiders publikrekord med rekordintäkter som följd. Från och med denna säsong exponeras klubbarna mot en ny distributionsnyckel av TV pengarna. Obekräftade källor säger att endast 33% ska fördelas lika till ligans samtliga klubbar och där sedan merparten distribueras i relation till den sportsliga prestationen.

En sådan nyckel ger rimligtvis incitamenten till överinvesteringar. Det vill säga, investera pengar klubben ännu inte har och hoppas på att sportslig framgång ska bli den sedelpress balansräkningen suktar efter. En vansklig strategi som dock sedan urålders tider är en väl beprövad affärsmodell i fotbollseuropa.

Hur som helst är förändringar i distributinen av resurser alltid intressanta då det får alla möjliga nyckeltal att snurra. Effekterna bör bli fullt synliga efter ett par säsonger.

************
Polska Ekstraklasa har egentligen alla förutsättningar att plocka marknadsandelar i fotbollseuropa. Tacksam demografi, tillväxtmarknad, en stolt fotbollstradition, flera nya arenor i pipe-line och Euro2012 på hemmaplan.

Men alla ligor brottas med sina demoner och för andra året i rad ser det ut som att ligastarten kommer att skjutas fram ett antal veckor. Följetongen är densamma, det vill säga den flera år utdragna korruptionshärvan som fortfarande stör verksamheten och det är ännu inte 100% klart vilka lag som ska degraderas. Dessutom har chefen för utbildning&utveckling av domare nyligen gripits misstänkt som delaktig i härvan.

Trovärdighet – ajajaj.

************
Min spontana känsla efter att ha följt de första kvalomgångarna av denna säsongs europacupspel är att det är de forna öststaterna tagit stora kliv framåt. Dessa marknader är mycket otransparenta och mina teser om ligorna i öst följer myterna. Vi vet förvisso att graden av ”competitive balance” är mycket låg. Men om jag säger hög grad av korruption, lokala minipåvar som göder klubbarna finansiellt så finns det ingen substans bakom, endast fördomar.

Men visst, vi ska nog förvänta oss en viss förskjutning av talang österut. Hur lång och utdragen denna process blir vågar jag inte svara på.

La Liga vs Premier League

The Guardian uppmärksammar faktumet att Premier League nästa vår kommer att drabbas av en brittisk skattehöjning för utvalda målgrupper till 50%.

I kombination med den kraftigt försvagade brittiska valutan kommer det rimligtvis att få konsekvenser och vi bör kunna skönja en viss framtida omdistribution av talang i fotbollseuropa. Även om det brittiska pundet förmodligen förr eller senare till en viss del kommer att återhämta sig.

Spanien och La Liga målas av många upp som en vinnare. Jag vet inte jag, i den nuvarande europeiska strukturen ser jag fortfarande Bundesliga som något av en björn som sakta håller på att vakna ur sitt ide.

Tittar vi på Football Money League (de till omsättning 20 största klubbarna i Europa) finns endast två spanska klubbar representerade. Huvudanledningen till det är att La Liga snart är den enda bland ”big5” ligorna där TV-rättigheterna säljs individuellt av klubbarna. Italien går nästa höst över till den centrala modellen.

Två saker:
– All talang i samband med en omdistribution kommer inte att kunna rymmas hos Barcelona och Real Madrid. Det är mycket tveksamt ifall övriga spanska klubbar, skattefördelar till trots kan konkurrera om ”extraordinär” talang. Vi får ju trots allt inte glömma bort Premier Leagues stora försprång på intäktssidan.
– Den rekryterade talang som kommer att rymmas hos Barcelona och Real Madrid kommer sannolikt vara tillräcklig för att försämra tävlingsbalansen i La Liga än mer. Och i de flesta av de matcher som de båda storklubbarna med supertalangen varje säsong kommer att spela, kommer det att på förhand inte att finnas en tillräcklig osäkerhet för slutresultatet, för att kunna göra produkten ”La Liga” till den bästa i Europa.

Men jag tror att La Liga som omfattas av skattenivåer på 24%, skulle kunna utnyttja den uppkomna skattesituationen i England genom att gå över till en kollektiv försäljning av TV rättigheter med en viss solidaritet i fördelningen. Men eftersom de fulla effekterna sannolikt skulle skönjas först på lite längre sikt kommer en sådan strukturförändring aldrig att inträffa.

Istället talar presidenten i Real Madrid om nästa steg, ett bildande av European Super League.
Och för tillfället förefaller en sådan modell kanske mest angelägen för just Real och Barca.
Vi kan ju bara fantisera om de TV pengar som en liga innehållande 20 klubbar med den absolut största talangen i sina trupper kan generera. Vi pratar om 380 matcher per säsong.

Och ur ett europeiskt ”competitive balance” perspektiv är det här mycket möjligt den bästa lösningen – att lyfta bort de klubbar som vuxit sig för stora i sina respektive ligor.

Från ett konsumentperspektiv så innebär det att jag och många andra TV tittare kommer att få en än mer kvalitativ produkt där de bästa spelarna på heltid ställs mot varandra.

Det som talar emot är givetvis tradition. Den nuvarande modellen är mycket starkt rotad och det finns bland annat en lokal rivalitet som sätts på spel. Å andra sidan håller de största klubbvarumärkena i Europa att sakta men säkert växa sig alldeles för starka för att den nuvarande modellen ska kunna leva i all evighet.

Vilka faktorer utlöste denna koncentration av talang?
– TV boomen där vi fick en än mer tydlig distribution av resureser till marknader med demografiska fördelar.
– Champions League formatet. UEFA:s egna produkt har haft en stor inverkan till omdistributionen och koncentrationen av talang I Europa.
– Bosmandomen. Den friare rörligheten för spalare har påskyndat en process som ändock hade fortgått.

Jag är dock lite nyfiken över hur man ska hantera skattemässiga differenser mellan klubbarna i en och samma liga.

"Annual Review of Football Finance 2008"

Deloitte har i dagarna släppt sin årliga rapport, ”Annual Review of Football Finance 2008”

Ladda ner high-lights här. Siffrorna avser räkenskaperna för säsongen 2007-08 vilket innebär att säsongen som nyligen avslutats inte är medräknad. De brutna linjerna i översta grafen illustrerar Deloittes prognos för den gångna säsongen. Premier Leagues två utfall visar effekten av den försvagade inhemska valutan.

grafik saxat från bbc.co.uk

Vi ser att Premier League fortfarande är en liga med kraftig tillväxt men där lönekostnaderna stabiliserat sig kring nivåer kring 60%. Här skiljer sig dock siffrorna kraftigt mellan ligans deltagare och jag återkommer med en kommentar kring detta senare.

Bundesliga visade säsongen tidigare upp en överaskande hög lösnamhet, mycket tack vare att ration löner/omsättning befann på väldigt låga nivåer. Nu har man sett sina marginaler pressas när lönekostnaderna ökat snabbare än intäkterna.

Premier League är därför tillbaka på toppen vad gäller lönsamhet.

Jag tror att Tyskarna inom en snar framtid börjar känna doften av sportslig framgång i Europa. Något som kommer att pressa marginalerna ytterligare men sannolikt även innebära högre biljettpriser på de idag välfyllda tyska arenorna.

Tillväxten i Serie A var hög, mycket tack vare Juventus återkomst i högsta ligan. Egentligen ser det ut som att de fyra ligorna utanför Premier League har följts åt i en relativt jämn takt.

Michel Platini har ju pratat om ett lönetak med nivåer kring 50-60% av intäkterna. Siffrorna i grafiken visar att vinnarna vid en sådan reglering finns i Premier League, Bundesliga samt La Liga.

De övriga två ligorna skulle behöva sänka sina lönekostnader rejält vilket skulle kunna innebära ett nettoutflöde av talang från dessa marknader. Lägre kvalitet skulle sannolikt följas upp med minskad marknadsandel och lägre intäkter. Kort och gott, en negativ spiral.

En sådan reglering riskerar med andra ord att direkt öka inbalanserna i den europeiska fotbollen än mer.