Kategori: Talang

FotbollsEuropa 2007 – intäkter vs talang

Innan siffrorna för 2008 börjar ramla in kan det av intresse att få ett helhetsgrepp över den europeiska fotbollsmarknaden.

Bilden nedan visar marknadsandelarna för ett antal grupper i Europa. Big5 äger 52% av intäkterna. Sedan kommer… ingenting, innan big5:s lägre divisioner lägger beslag på 16%. Allsvenskan tillhör kategorin ”övriga 1:a ligor” med 15% och superettan ryms i ”övriga lägre ligor”.

UEFA och nationella förbund äger 14% av kakan.
Allsvenskan har 0.64% av den europeiska marknaden. Räknar vi bort UEFA och räknar bara på ligorna blir allsvenskans marknadsandel 0.69%

bild 1. marknadsandelar intäkter exklusive transfer 2007
datakälla: deloiite.pl – ”finansowa ekstraklasa”
(klicka på bilden för högre upplösning)

Det mest intressanta och relevanta vore ju att mäta allsvenskans tillväxt i relation till sin grupp och kanske även gruppen innehållandes Big5:s lägre divisioner då det främst är dit den allsvenska talangen distribueras. Dessa nyckeltal bör förväntas att monitoreras i SvFF:s årliga rapport av de allsvenska klubbars ekonomier. Men än så länge lyser dessa med sin frånvaro.

***********************

Eftersom vi enligt ”Football-Asset-Pricing-Model”* vet att det finns ett visst linjärt samband mellan intäkter och sportslig prestation, kan vi approxmera marknadsandelarna i Europa avseende talang, dvs kvalitet på fotboll.

Antagandet bygger på att FAPM gäller i Europa där all identifierad och därmed känd talang aggregeras till 100%.

UEFA samt nationsförbunden lyfts bort eftersom dessa förbund inte avlönar talang på daglig basis.

Vissa lokala avvikelser kan givetvis påverkas av skattesubventioner, olika redovisningsprinciper, ej redovisade intäkter, ”kreativ bokföring” samt en viss tröghet i distributionen av talang på grund av bundna kontrakt som inte köps loss.

bild 2. approximerad fördelning av fotbollstalang(kvalitet) 2007
(klicka på bilden för högre upplösning)

——————————————-
* se nedan ang ”Football-Asset-Pricing-Model”
FAPM#1
FAPM#2
FAPM#3
FAPM#4

Agenternas skräck och hotet från väst?

Agenternas skräck ligger nu uppe för diskussion. UEFA och klubbarnas branchorganisation ECA diskutetar en eventuell begränsning av utgifter för löneersättning. (mer här)

Lönerersättningar ska kunna begränsas av klubbarnas intäter från biljetter, marknad & merchandise samt TV. Finansiella tillskott från ägare kommer med andra ord inte kunna trigga lönekostnaderna. Jag misstänker att ration löner/omsättning kan tänkas att regleras.

Sunt. Även om vi kanske får se ”kreativa lösningar” vad gäller ersättning till fotbollsspelare.

Skulle en reglering kunna skapa en möjlighet för Major League Soccer att konkurrera om de större affischnamnen måntro? Skulle så bli fallet, kan det ju bli ett utflöde av talang till andra sidan Atlanten. Och därmed sannolikt även en viss omallokering av de globala TV pengarna inom fotbollen.

Spännande.

kort om silly season

Det är en mycket intressant silly season på flera olika sätt. Jag har tidigare skrivit lite om Manchester Citys budget och hur sådana kapitalinjektioner direkt eller indirekt kan påverka priset på talang.

I Sverige har de stora affärerna lyst med sin frånvaro även om det blivit en och annan transfer denna vinter. Ett intressant case är Malmö FF vs Toivonen vs PSV. Ska Malmö sälja, ska man inte sälja?

Först och främst, är det något Malmö har så är det en stark likvid situation – fotbollens ena ”trånga sektor”.

Senaste bokslutet hade man en kassa på 33 miljoner, en balanslividitet* på 3.2 och en kassalikviditet* på 3. Jämför med Hammarby Fotboll, AIK Fotboll, Helsingborg med flera vars balanslividitet det senaste rapporteringstillfället låg under 1 (100%).

Malmö behöver således inte sälja spelare för att klara av att fullfölja sina ekonomiska åtaganden. Malmö vet om det och de klubbar som vill köpa spelare från Malmö vet om det.

MFF kan till skillnad från de flesta andra allsvenska klubbar ta risken att affären går i stöpet utan att riskera vare sig sin existens, eller finansiella flexibilitet de närmast kommande transferfönstren. En lyx ett fåtal klubbar äger.

Huruvida man besitter fotbollens andra ”trånga sektor” – talang går ju alltid att diskutera fram och tillbaka. De senaste årens tabellplaceringar ger lite underlag till den diskussionen.

Malmö FF skulle vid en försäljning av Ola T få mer pengar än vad som rimligtvis kan spenderas på spelare av dokummenterad klass. Tillgången och utbudet av talang begränsas av fotbollens tredje ”trånga sektor” – lönebudget vilken baseras på de löpande intäkterna.

Ur ett nyttomaximeringsperspektiv tjänar klubben sannolikt mest på genom att vänta med att sälja Toivonen. Likviditeten ser, från mitt perspektiv överbalanserad ut om man nu ställer de tre trånga sektorerna i relation med varandra.

Detta även om det innebär att transfersumman om ett år kan antas minska med ett betydande belopp. Talangen kommer på kort sikt omöjligtvis kunna ersättas. Sedan finns det givetvis annan information vi inte känner till som ju kan ligga i grunden för ett affärsbeslut.

Vi har ju givetvis även spelarens vilja att ta hänsyn till. Men likförbannat skrev han under ett fyraårskontrakt vilket enligt empirin ger en premie jämfört mot ett kontrakt med kortare löptid. Ett affärsbeslut som togs i samma veva som han skrev under kontraktet och affärsbeslut får alltid vissa konsekvenser.

Vad gäller motivation och prestation vid en utebliven affär kan ju alltid diskuteras. Men det skulle kunna vara ett utmärkt test av den unga killens karaktär. En egenskap nog så viktig för att så småningom klara av att bli en storspelare.

Angående priset som figurerar i den rosa tabloiden så kunde man istället för 35 miljoner, lika gärna ha skrivit 150 miljoner, så trovärdig håller jag den informationskällan.

Intressant att se, och med intressant menar jag inte följetongen i media utan nästa status, vilket är senast den 1:a februari i år.

****************

Samma tabloid hävdar att Rasmus Bengtson är på väg till Malmö. Trelleborg har till skillnad från Malmö inte råd att förlora sin kanske potentiellt enda kassako under decenniet som bosman, vilket blir fallet om ett år. En omsättning på 21.7 miljoner exkl transfers, en kassa på 0.4 miljoner och en balanslikviditet på 0.7 per den sista december 2007 säger det mesta.

Huruvida transferryktet är sant eller inte lämnar vi därhän. Däremot målas det ju upp en potentiell övergång som med stor tydlighet visar vad hela transfersystemet handlar om. Malmö, där Trelleborg ursprungligen hämtade Rasmus Bengdsson, skulle vid en affär betala Trelleborg för utbildningen och förädlingen av spelaren.

Transfersystemet är nämligen en utav resursallokeringsmekanismerna i den globala fotbollen. Klubbar och ligor som identifierar och utvecklar talang men har svårt att finansiera det eftersom deras intäkter är för låga för att täcka samtliga kostnader som krävs för att driva en fotbollsklubb på en viss nivå.

Fotbollseuropa uppdelat i fyra olika ligagrupper. PGI – PGIV och dess ekonomiska nyckeltal.
Från vänster: rörelsemarginal, transfernetto, totalt resultat.
(klicka på bilden för högre upplösning)
samtliga grafer saxade från: BENCHMARKING REPORT CLUB LICENSING – The European Club Footballing Landscape

För indelning av PGI – PGIV länk här.

———————————–
* Läs kortfattat om kassalikviditet respektive balanslikviditet genom att trycka på länkarna.

Bailout – the flows

figuren visar talangflödena och ersättningen spelartransfers (transfersummor), allsvenskan 2007. Datakälla: svenskfotboll.se

I detta inlägg skrev jag lite om de stora räddningspaket fotbollen i Europa då och då behöver få för att finansiera sin verksamhet. Denna likviditetsinjektion fördelas sedan genom transfersystemet ut till Europas ligor och klubbar.

Så vad skulle hända ifall Abu Dhabi United Group istället för £100 miljoner gav ManCity en transferbudget på £100 000 000 miljoner?

Initialt skulle en viss omallokering av talang ske. Sedan, efter att spelarna längs kedjan fått sin del genom högre löner/sign-on, skulle de extra pengarna som pumpades in i systemet till slut rimligtvis även rinna ut till och påverka de nominella nivåerna på den allsvenska transfermarknaden (siffrorna i figuren). – Allt annat lika.

Nu är dock läget, enbart baserat på min magkänsla, att det nuvarande svarta hålet i ”football-crunch” i Europa är betydligt större än de £100 miljoner som pumpas in via ManCity. Hur det påverkar talang- och kassaflödena i Europa och i Sverige blir därför spännande att följa.

**********************
Supportrarna till de allsvenska klubbarna hoppas och vill alltid, när klubben sålt eller är på väg att sälja sina nyckelspelare att dessa alltid ska ersättas med motsvarande kvalitet.

”Vi har ännu inte värvat en ersättare för Eguren” är en klassiker.

Det blir givetvis omöjligt. Helt enkelt därför att den nivå på förädlad/framtagen talang går till klubbar högre upp i det europeiska fotollssystemet. Den går inte till allsvenskan.

Det skulle vara intressant att se en sammanställning av den talang (spelare) som sålts från allsvenskan till andra ligor de 10 senaste transferfönstren. Och sedan den nivå på talang (bedömning av kvalitet med facit i hand räknas inte, endast observerad kvalitet innan värvningstillfället) som värvats till allsvenskan.

Nettot som vi kan kalla ”klassunderskott” inom respektive fönster kan inte vara annat än gigantiskt. Det som varje år händer i allsvenskan är en enda stor pågående förädlingsprocess av spelare som kvalitetsmässigt håller ligan flytande på en… vad blir det, 23:e plats i Europa?

"Mer resurser gör allsvenskan mer attraktiv" – Lex Premier League?

För någon månad sedan pratades det om att SEF ville ta över driften av allsvenskan. Vad är det exakt etablisemanget menar? Lars Åke Lagrell verkade förvånad ”diskussionen riktar in sig på frågor som redan är lösta” och ”Allt som har med kommersiella frågor att göra har vi släppt”.

I ungefär samma veva publicerades denna krönika där Premier League nämndes som exempel och kanske en förebild. Tanken kan vara värdeskapande, men vad är det egetligen SEF är ute efter kan man fråga sig?

Den struktur som Premier League skapade när det begav sig i början av 90-talet, handlade inte så mycket om att initialt skapa nya intäkter som inte redan fanns på den engelska ligamarknaden genom den ordinarie tillväxten (bla teknologisk utveckling, TV). Snarare handlade det om en omallokering av resurser. En omallokering som blev en katalysator vad gäller omdistribution av talang, både nationellt och globalt. Det är det faktum som enligt mig stärkte varumärket Premier League och därmed höjde efterfrågan på engelsk ligafotboll vilket gav dem marknadsandelar från den europeiska fotbollskakakan.

Så tro inte att det är NYA pengar den svenska fotbollsmarknaden kan trycka i en sedelpress bara för att man sätter ett ”AB” efter ”SEF” och låter de allsvenska klubbarna bli delägare.

Var skulle dessa pengar komma ifrån? SEF har under flera år, utan framgång försökt sälja Royal League. Varför skulle de hitta nya pengar denna gång? Allsvenskan blir inte mer värd bara för att man byter namn och form på branschorganisationen. Så vem är det man försöker lura egentligen?

Visst, man kan sälja de allsvenska namnrättigheterna vilket totalt skulle generera uppskattningsvis 15 miljoner per år men dessa pengar skulle efter att ha distribuerats med dagens jämna fördelningspolitik ut till klubbarna, försvinna rakt ut i den allsvenska löneinflationen utan att positivt påverka distributionen av talang från omvärlden till allsvenskan och därmed höja det reala värdet på ligan. Precis såsom de nya resurserna från det haussade och lukrativa TV avtalet 2006 har gjort, det vill säga sugits in i det gigantiska svarta hål som kallas ”the-arms-race”.

Nej, det vi pratar om, ifall man nu vill snegla åt Premier League, är ett strukturellt paradigmskifte i svensk ligafotboll som på sikt kan skapa nya intäkter men framför allt, plocka marknadsandelar från de europeiska konkurrenterna vilket är det enda relevanta när fotbollstalang ska distribueras runtom i fotbollseuropa.

Men är det gratis? Fan heller!

********************

Premier League startade 1992 som ett resultat av fruktan för att de största klubbarna i England skulle bryta sig loss och starta en egen låda. Det som hände var att man istället tog dåvarande First division och bytte varumärke till Premier League. Men det var inte det som var knäckefrågan. Den stora skillnaden vad gäller intäkter mot förr var att Premier League för egen räkning fick sälja TV- samt andra kommersiella avtal och distributera dessa till sina 22 klubbar.

Som sagt, initialt skapades förmodligen inga större nya värden genom denna rokad. Det som istället var den stora förändringen var att Premier League tog över äganderätten av hela sitt marknadsvärde.

Tidigare sålde FA samtliga centrala avtal och fördelade dessa efter en viss nyckel till de 4 engelska proffsdivisionerna. Detta innebar att den högsta och kommersiellt mest värda divisionen subventionerade de lägre divisionerna. Den nya strukturen innebar helt enkelt en förändring av fördelningspolitiken i engelsk ligafotboll.

********************

Vid de senast förhandladade TV avtalen för engelsk ligafotboll var fördelningen därför 89% Premier League och 11% Championship*. Det är det förhållande den globala TV-marknaden prissätter värdet av de två första engelska divisionerna, varken mer eller mindre. Championship får med andra ord nöja sig med 11% av de TV pengar de två högta engelska divisionerna tillsammans genererar. Varför så lite? För att marknaden, inte FA säger det.

1995 kickade man dessutom ut två klubbar när man gick från 22 ned till 20 medlemmar i ligan. Figur 1 kan kanske ge en hint om varför, ni får gissa själva.

Premier League fördelar sina TV intäkter till sina klubbar enligt en nyckel av 50-25-25** där 50% är jämnt fördelat, 25% baseras på ligaplacering och 25% på exponering i TV rutan – en viss subvention till de svagare klubbvarumärkena.

Sedan tog marknadskrafterna över, och vi känner tack vare empirin till…

1. Priset på sportslig framgång.

2. Storstadsklubbars konkurrenssfördelar.

Därför resulterade den nya fördelningspolitiken i två tydliga observationer på trender och på sikt ack så utlösande faktorer.

1) Gapet mellan Championship och Premier League ökade över tiden:

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992.

2) De demografiska konkurrensfördelarna började på sikt ge vissa effekter på tävlingsbalansen där topp 5 segmentet sakta men säkert tog fler och fler poäng.

fig2. bilden visar topp 5 klubbarnas poängandel i Premier League. Som synes har det blivit en poängmässig skiktning där topplagen stärkt sina positioner avseende poäng.

Vi ser en tydlig koncentration av talang och kvalitet genom
elitism.

Talang och resurser är nämligen de enda två tillgångsslagen som genererar sportsliga resultat. Utbudet av dessa två i fotbollsvärlden är dock begränsad.

Kvaliteten på fotbollen i värden blir inte högre om alla klubbar på hela jorden idag får €100 miljoner insatta på sitt respektive konto. Men genom att koncentrera tillgångarna till färre klubbar maximerades fotbollskvaliteten för marknadsledarna.

Var det då givet att det skulle bli ManU, Liverpool, Chelsea samt Arsenal?

fig3. Bilden visar intäkterna säsongen 1996-7. datakälla: Winners & Losers – Stefan Szymanski & Tim Kuypers 2000

Inte nödvändigsvis, men ManU hade på förhand de absolut bästa ekonomiska förutsättningarna, sedan var det jämnt skägg. Liverpool hade en historia och tradition av framgång som uppenbarligen hade en betydelse. Arsenal rekryterade Arsene Wenger som visade vad scouting och utveckling kan generera och Chelsea fick en oligark i present.

Resten är historia, de engelska ligaklubbarna dominerade Champions League våren 2008 och Platini klättrade på väggarna.

Det som i själva verket hände var en omallokering av resurserna i England som stimulerade management-skills samt marknadsmekanismen. För Newcastle som tidigare var näst störst på marknaden, innebar det ett steg tillbaka i hierarkin. Tottenham valde den profitmaximerande vägen.

Åtta år senare…

fig4. visar lönekostnader vs sportsligt utfall i PL säsongen 2004-05. Lägg märke till att topp 4 klubbarna roffat åt sig större resurser till kostnaden för att rekrytera talang. Observera gärna även Leeds fåfänga men misslyckade försök till framgång genom att resa riskkapital.

*************************

Så, vad kan vi lära oss av historien? Framför allt förstå konsekvenserna av det vissa pratar om men förmodligen inte riktigt vet vad som krävs och vad det i förlängningen kostar.

Jag roade mig lite med att simulera hur den allsvenska fördelningen av centrala avtal skulle se ut 2006, det första året med det nya TV avtalet ifall man använde sig av nyckeln från England.

Med bakgrund av de uppgifter som blivit publicerade är 2008 fördelningen av de centrala avtalen supersolidariska 71-12-12.

Låt oss leka med siffrorna och ändra förutsättningarna lite.

Förutsättningar: TV avtal – 160 000 000 kr***

Allsvenskan x 89% – 142 000 000 (80% gav verkligt 2006: 128 MSEK***)

Superettan x 11% – 18 000 000 (20% gav verkligt 2006: 32 MSEK)

Tillkommer centrala avtal 2006 enligt svenskfotboll.se (175msek****-128msek***) = 47 000 000 (vi lämnar fördelningen av dessa allsv vs S1 orörd)

Detta ger totala TV och mediamedel till allsvenskan på : 189 000 000 (verkligt 2006: 175 MSEK)

Dessa fördelas enligt Premier League nyckeln 50-25-25 och vi får följande fördelning av centrala avtal i allsvenskan 2006.

Till höger finns det som de facto betalades ut 2006 enligt de siffror som presenterades på svenskelitfotboll.se efter säsongen 2006.

fig5. (klicka på bilden för högre upplösning)

En viss skillnad, eller hur? Dessutom fick ju Superettan mindre resurser, 18msek istället för 32. För till skillnad från i England där marknaden styr, så är det i Sverige centralorganisationen som fastställer fördelningen allsvenskan vs superettan. Frågan är ju även hur förhållandet av övriga centrala sponsoravtal marknadsmässigt skulle se ut ifall allsvenskan sålde dessa enbart för egen räkning?

Baserat på erfarenheten från England skulle vi sannolikt, efter ett par år med denna distribution av resurser, se marknadsmekanismen göre ett större avtryck där allsvenskan skiktas och där storstadsklubbarna över tiden drog en större fördel av sina demokrafiska förutsättningar. Det blir samtidigt något svårare att degraderas då steget ner till Superettan sannolikt bli större.

Vi skulle förmodligen slippa variationer där en bra säsong vs en dålig säsong är att vinna lilla silvret och året efter sluta 12:a. Vi skulle sannolikt se klubbar med demografisk potential som ges större incitament och utrymme att proaktivt utveckla sina organisationer utan att det tar för mycket resurser i form av ”sportslig kräm” i förhållande till de mindre konkurrenterna och därmed riskera sämre sportsligt resultat. Ska man realisera & kapitalisera den potential större marknader erbjuder kan man inte stå med en administrativ och sportslig organisation ungefär i nivå med en tätortsklubb.

Vi skulle se en försämrad konkurrensbalans och i förlängningen en försämrad tävlingsbalans. Skulle efterfrågan på fotboll sjunka? Det är en hypotetisk fråga. Det vi vet är att det finns ett visst samband mellan sportslig framgång och efterfrågan där variansen är större för vissa klubbar och mindre för andra.

Är det så att det sker en segmentering där de större klubb-varumärkena sakta men säkert positionerar sig högre upp med en tillräckligt stor konkurrensfördel för att inte riskera förlora 10 tabellplaceringar dåliga säsonger. Sannolikt kan det minska standardavvikelsen i dessa klubbars publiksiffror och därmed stabilisera intäktssidan – ”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Det är enbart den parametern som skapar potential att närma sig Europa. Men som sagt, det kostar!

*******************

Så vad är uppsidan?

Det är på förhand jävligt svårt att spå framtiden och vilka konsekvenser olika beslut får i verkligheten.

Men kanske kan det ske ett paradigmskifte där talang som slagit igenom i en mindre klubb på den allsvenska marknaden, tar ett mellansteg i en positionerad ”storklubb” innan han, givet att ha nått en tillräckligt hög nivå, till slut lämnar den allsvenska marknaden mot ekonomisk ersättning.

Sannolikt till ett högre pris än vad som betalas idag. Spelare med kvalitet stannar, utvecklas och säljs på en högre nivå än idag. Detta i sig innebär att allsvenskan skulle plocka marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. Marknadsandelar som sedan delvis distribueras vidare till mindre klubbar genom nya transfers inom rikets gränser.

En mer koncentrerad topp innebär även en större sannolikhet till ett mer frekvent deltagande i de europeiska cuperna. Detta dels tack vare återupprepad erfarenhet, ”Learning-by-doing” vilket även det resulterar att den allsvenska marknaden tar marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. – Reala mervärden skapas genom omallokering av talang inom Europa där allsvenskan kan tjäna några ”talang(kvalitet)enheter” från andra ligor istället som idag, tvärtom.

Skillnaden mot det vi såg i Premier Leagues begynnelse, är att det idag i Sverige inte finns någon klubb med ManU:s särställning avseende intäktssidan. Det är därför upp till ett visst urval av de 16 klubbarna att lyfta upp handsken, kavla upp ärmarna och prestera.

Men viktigaste frågan kvartsår – man måste våga ta snacket. Skulle de mindre klubbarna och övriga i fotbollssverige vara beredda att betala priset? Jag vet inte… De mindre allsvenska klubbarna höjde sina röster direkt när 2006 års fördelning presenterades. Det är snarare så man vill gå åt andra hållet, vilket vi 2008 observerat i form av debatten angående fördelningen av säkerhetskostnaderna. Vad blir det härnäst?

För antingen vill man närma sig Europa eller så skiter man i det men tiger för evigt. För snacket om att vi är på G och att ”de allsvenska lagens framtid i europa äntligen börjat ljusna” har vi hört lite väl många år nu för att det ska låta trovärdigt. Sen säger det ”swap swap boom boom” och trupperna är sönderköpta, ingen talang finns tillgänglig på marknaden att ersätta med och det spelar till slut ingen roll hur mycker riskkapital du än reser.

Alla kan inte sitta i förarsätet. Först när man tagit detta snack kan man börja prata 51 spärrar mm. Innan dess är det bara alibifrågor.

Gott Nytt 2009!

************************

ytterligare läsning i ämet:

”beutyful game but an ugly investment”
”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”
Därför blev engelska klubbar bäst i Europa – Elitism
Därför blev Bundesliga näst-störst i Europa – Herre i sitt eget hus
Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2009!

—————————————————-
datakällor:
* http://www.eufootball.biz/data/tv
**http://www.premierleague.com/page/Faqs/0,,12306,00.html
***https://medlem.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=21425&a=566859&lid=aldreNyheter_268555&lpos=rubrik_566859
**** (sid 6) http://www.svenskfotboll.se/files/%7B777658C8-7E1E-4766-875F-B107D4CE4160%7D.pdf

Spelarkontraktsstrategier – empiri från Bundesliga

En relativt nyligen publicerad studie går in på djupet vad gäller spelarkontrakt, transfers, nytta samt ”rent-seeking” beteende där det sista betyder att parter försöker profitera/nå överakvkastning genom avtal snarare än förädling och utveckling.

Resultaten är varken banbrytande eller överaskande men det är alltid intressant att kunna kvantifiera antaganden. Även om sifforna förmodligen kan revideras så ger denna studie en bra benchmark på kontraktsstrategier.

Studien baseras på 543 kontrakt där parametrar innehållande kontraktslängd, lönenivå men även spelarspecifik data såsom position, erfarenhet samt prestation. Sammanlagt rör sig om 415 spelare á minst en kontraktobservation. Dessutom tilkommer 128 nytecknade kontrakt (66 omförhandlingar och 62 i samband med transfer).

Även klubbarnas budgetar samt prestation har använts i undersökningen. Tidshorisonten är Bundesliga-säsongerna 1996/97 – 1999/2000.

En brasklapp är att transferdata är sekundär från fotbollsmagasinet ”Kick” och inte primär direkt från klubbarna. Vidare startar undersökningen relativt kort tid post bosman (1995) vilket innebar avreglering av spelarmarknaden. Det kan antas att marknaden just då ännu inte nådde dagens ”effektivitet”.

Modellen är byggd där en spelare efter varje säsong har tre alternativ som sedan testas genom statistiska modeller.
– Fortsätta i samma klubb – inga förändingar i kontraktet
– Kontraktsförlängning med nuvarande klubb
– Uppköp och transfer till en annan klubb – omförhandling av personliga villkor

I stora drag kan man sammanfatta följande teoretiska resonemang som i studien visat sig hålla.

1. Sannolikhet till en spelartransfer minskar ju längre tid återstår av kontraktet.
Enligt undersökningen har man mätt transfersannolikheten till en initial nivå på 9%. Ett års mindre återstående tid av kontraktet ökar sannolikheten till en transfer med 3 procentenheter. Med andra ord en ökning med ca 33%. Har spelaren dessutom presterat över genomsnittet ökar sannolikheten till transfer med ytterligare 10 procentenheter.

2. Transfer-fees ökar ju längre tid återstår av kontraktet.
Enligt undersökningen har man kommit fram till att ett års mindre återstående tid av kontraktet reducerar transfer-fee med med mer än hälften, 55% jämfört med perioden innan. Transfer-feen blir således mycket högre vid en spelarövergång där spelaren har längre åtestående tid kvar av sitt kontrakt.

3. En spelares lön i den nya klubben är högre än hos den förgående.
4. Varje års längre kontraktid innebär att spelarens (#5) samt den innevarande klubbens nytta ökar med 50%.
Detta tyder på att det finns ett ”rent-seeking” incitament för de kontrakterande parterna gentemot omvärlden.

5.Med bakgrund av resultatet i punkt 1 och 2 vilket ju innebär att klubbens uppsida vid långa kontrakt kan bli stor, kompenseras spelaren (ex.ante) för att teckna långa kontrakt. Det återspeglas genom att en spelares årliga lön blir 24% högre för varje extra år till vilket kontraktet skrivs på. Nyttan balanseras mellan de kontrakterade parterna.

Författarna noterar även att långa kontrakt, det vill säga lägre transfersannolikhet, minskar effektiviteten vad gäller allokering av talang på fotbollsmarknaden. Det finns helt enkelt en viss tröghet när talang ska fördelas till de klubbar som betalar efter sina resurser. Här har vi nog en av förklaringarna (management-skills undantaget) till kortsiktiga felprissättningar i FAPM – modellen.

***********

Punkt 5 är intressant då klubbarna i profitsyfte kan tänkas vilja maximera framtida transfersummor genom att vilja skriva långa kontrakt – det kostar.

Med den årliga budgeten som en trång sektor kan den profitmöjligheten kraftigt reduceras då det blir mindre utrymme till övriga spelarkontrakt. Det å sin sida ger lägre framtida förväntade transferintäkter från övriga prospects i truppen men även risk för sämre prestation på grund av sämre balanserad trupp och därmed minskad löpande intjäning.

Dessutom innebär långa kontrakt med en högre årskostnad en risk för klubben ifall spelaren inte levererar och på grund av det blir mindre attraktiv på marknaden med ett lägre andrahadsvärde. Lägg därtill ett incitament för spelaren att stanna kvar i klubben på grund av sin överbetalda lön (#5).
I samband med bosman-domen avreglerades spelarmarknaden och det blev i det närmaste en fri rörlighet mellan nationerna. Spelaren kommer allt som oftast att vilja maximera sin ekonomiska nytta samtidigt klubben söker maximera sin sportsliga nytta. En av faktorerna bakom den löneinflation vi sett men även den spelarflykt till floran av ligor som har större löneutrymme.

************

Att skriva långa kontrakt alternativt förlänga innevarande kontrakt med spelare som redan slagit igenom i allsvenskan och därmed gjort sig attraktiva för marknaden utanför rikets gränser blir för svenska klubbar mycket svårt och dyrt. Svårt eftersom man de facto gör det svårare och dyrare för utländska klubbar att köpa spelaren (punkt 1&2). Dyrt enligt punkt 5 som triggas av 1 & 2. För klubbar med knapp likviditet och budget blir det mest rationella beslutet förmodligen att sälja spelaren istället för att förhandla om en förlängning.

—————————————————
Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser – November 2008

FAPM #4 – empiri – Europa-perspektivet

saxat från: BENCHMARKING REPORT CLUB LICENSING – The European Club Footballing Landscape
(klicka på bilden för bättre upplösning)

Marknaden ser även ut att vara relativt effektiv ur ett Europa-perspektiv. FAPM gäller i allra högsta grad. Vad gäller just denna ögonblicksbild, borde det dock rent teoretiskt finnas en större tröghet vad gäller korrigeringar pga ”koefficient-systemet” där det är svårt för lågt rankade klubbar att avancera pga den höga sannolikheten att lottas mot övermäktigt motstånd.

Sverige ligger något till vänster om fotbollmarknadlinjen vilket indikerar att man givet resurserna inte presterar optimalt. Det skulle kunna bero på den jämna inhemska ”competitive balance” där de svenska klubbarna på grund av ojämnhet i sina allsvenska prestationer, mycket sällan får kontinuitet i Europaspelet och därmed går miste om ökad rutin, koefficient för att kunna skapa förutsättningar till ständig förbättring.

Observera de inringade ”felprissatta” ligorna.

– Är det svarta pengar inblandade?
– Är det oligarker som betalar notan?
– Är det obetalade lönercheckar?
– Endast ett fåtal klubbar som har höga intäkter. Resten drar ned snittet?
– En svag inhemsk ”competitive balance”?

"Football Asset Pricing Model" – FAPM

Inom den finansiella teorin finns prisättningsmodellen CAPM. Vi ska inte gå in på den här utan den som är intresserad kan läsa basics på Wiki.

Finns det ett liknande samband i fotbollen? Kanske det…
Låt oss kalla det för FAPM (Football Asset Pricing Model).

FAPM och framför allt ”fotbollsmarknadslinjen” visar sambandet mellan lönekostnader (risk) och sportslig framgång (avkastning).

Så här har sambandet i engelsk ligafotboll sett ut historiskt.

sambandet mellan löner och sportslig framgång säsongen 1996/97 (40 klubbar)
saxat från boken Winners & Losers av Stefan Szymanski & Tim Kuypers

Bilden visar sambandet mellan engelska klubbars personalkostnader (spelare plus tjänstemän) och sportsligt resultat.

Sambandet säsongen 96/97 var tydligt och 78% förklaringsgrad är i sammanhanget ett mycket starkt samband. Vi ser även klubbar som överpresterar och vi ser klubbar som underpresterar.

Tittar man över en längre tidsperiod ser man att förklaringsgraden ökar till 92%.

sambandet mellan löner och sportslig framgång åren 1978-1997 (40 klubbar)
saxat från boken Winners & Losers av Stefan Szymanski & Tim Kuypers

Det finns fortfarande klubbar som över/underpresterar men oftast korrigeras prestationen till respektive klubbs norm för på så sätt närma sig regressionslinjen.

Låt oss kalla det ”felprisättningar”. Och dessa har jag skrivit lite om här.

Graferna ovan kan även ge en hint om att…
– Engelska klubbar har generellt, (åren 78-97) varit mycket duktiga på att bedömma och prissätta talang (genom löner)
– Spelarmarknaden under åren 78-97 var mycket effektiv
– Pengar spelar roll

Sambandet åren 1997 till 2002 var fortsatt starkt. Här är en graf från en annan rapport, gjord enligt liknande metodik som Szymanski & Kuypers. Förklaringsgrad 88%

saxat från: Earnings, Performance, and Nationality Discrimination in a Highly Competitive LaborMarket: An Analysis of the English Professional Soccer League, Roberto Pedace

*******************

Vill man nå framgång på planen, är det bara att öppna plånboken och vänta in intäkterna?

Well… följande graf säger att det kan finnas stora risker i att bygga sin strategi enligt denna modell.


Leeds – Klubben lånade för att finansiera kostnaden för spelartruppen i jakt på topp 4, Champions League, titlar, ära och stora framtida intäkter. Man siktade på att investera sig till att bli marknadsledare. Hur det gick?

Leeds ekonomiska nyckeltal i miljoner GBP. Datakälla: THEORY OF THE BEAUTIFUL GAME: THE UNIFICATION OF EUROPEAN FOOTBALL, John Vrooman – 2007

Utslagning! Alla klubbar har inte en Roman Abramovich som täcker upp driftunderskotten och räddar balansräkningarna.

Så checklistan borde nog kunna skrivas:
– Vilken marknadsandel har klubben idag?
– Hur stor är potentialen att öka intäkterna och marknadsandelen (demografiskt och logistiskt)?
– Hur stort underskott, dvs hur stor risk klarar balansräkningen av att bära? Hur länge?
– Finns det en fallskärm som bromsar fallet ifall det sportsligt går åt pipskägget?
– Satsa i nivå med nuvarande intäkter – inte med förväntade framtida intäkter.

**************

Har sambandet alltid varit starkt?
Under 50-talet var den engelska fotbollsmarknaden inte lika effektiv – en förklaringsgrad på 50%

sambandet mellan löner och sportslig framgång åren 1950-1960
saxat från boken Winners & Losers av Stefan Szymanski & Tim Kuypers