Reflektion efter sommarens internationella transferfönster

Uefa tar varje tillfälle i akt att lyfta fram Uefa Financial Fair Play. Idag menar man att den lägre aktiviteten på Europas transfermarknad är en förändring i beteende på grund av det kommande regelverket. Enligt Uefa har € 1.753 miljarder spenderats, vilket kan jämföras med de senaste fyra årens genomsnitt som ligger på €2.249 miljarder. Det finns naturligtvis ett syfte med Uefa:s kommunikation och det är att försöka få kollektivet där ute att tro på att konkurrenterna har ändrat beteende så att de själva ska känna sig komfortabla med att kunna göra det. Men vem försöker de lura egentligen? Knappt ett dygn efter Uefa:s utspel gick ryska FC Zenit och rekryterade Hulk och Witsel för €80 miljoner, hej.

Saken är den att sommarens transferfönster bevisar precis motsatsen. Det är tillgången på pengar som styr transfermarknaden, ingenting annat. Där pengarna finns värvas det nya spelare precis lika friskt som tidigare, förstås. Klubbarna vill fortfarande – med till buds alla stående medel – vinna matcher, titlar och undvika nedflyttning.

Den lägre aktiviteten kan till största delen förklaras att inkomsttillväxten för klubbarna nedanför den absoluta toppen av näringskedjan är över. Det finns inte så mycker mer intäkter som de kan generera. Och bankerna samt andra privatpersoner är i skuggan av finanskrisen inte längre intresserade att låna ut pengar till fotbollsklubbar. Behoven och efterfrågan på pengar är större på annat håll i ekonomin. Så det vi ser är en ganska ett ganska tydligt växande gap mellan toppen på näringskedjan och resten.

Som jag skrev tidigare (blogginlägg här) är det Premier League och Champions League som börjar bli de mest eftertraktade sändningsrättigheterna även i länder som har egna fotbollsligor med traditioner. Vi är således sakta men säkert på väg mot en marknad där Premier League går mot att bli fotbollens motsvarighet till NHL, det vill säga den globala fotbollsligan där de bästa spelarna återfinns.

När Premier Leagues nya TV avtal träder i kraft från och med säsongen 2013-14 så kommer ligan att ha 10 klubbar på Deloittes ranking av de 20 till intäkter största klubbarna i Europa. Ungefär 8 lag i Premier League kommer att ha intäkter som överstiger de regerande tyska mästarna Borussia Dortmunds inkomster.

Frågan är hur de andra storklubbarna i Europa ställer sig till det. Många av dem håller på att växa ur sina egna ligor. Jag tänker främst på Real Madrid, Barcelona och Bayern München.

Intressanta tider väntar.

Olika perspektiv på fotbollens (över)investeringar

Som bekant var det en hög aktivitet vi såg i det engelska sommarfönstret. Som jag skrev i det förra inlägget så ges klubbarna – tack vare det kommande TV avtalet – stora incitament att investera i spelarkontrakt. 

För fem år sedan formulerade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell* som förklarade överinvesteringar i fotboll från ett traditionellt spelteoretiskt perspektiv. Modellen utgår också från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv.
Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta. Samtliga dessa faktorer finns i den europeiska ligamodellen och de har också förstärkts i takt med att fotbollen har blivit mer komersiell. Det betyder att klubbar i en liga lever under paradoxen att ju mer deras intäkter ökar, desto större blir de ekonomiska förlusterna. Det oavsett om klubbarna har nytto- eller profitmaximerande motiv.
Det hela kan förklaras på ett ganska enkelt sätt. När det finns ett så pass tydligt samband mellan den relativa fördelningen mellan klubbarna i ersättningen till spelarna och tabellposition så betyder en lågt lagd budget att man försämrar sina möjligheter till en viss nivå av sportsliga resultat. Om sex klubbar konkurrerar om fyra platser i Champions League så kommer alla sex att i sin budget tillgodoräkna sig en ganska stor andel av framtida intäkter från Champions League. Det betyder också att de fyra klubbar som når slutspelet kommer att redovisa en mindre vinst. De två klubbar som däremot hamnar utanför kommer att redovisa en större förlust. Förlusten från de två klubbarna kommer att vara större än den vinst som de fyra klubbarna har skapat. Och den samlade förlusten kommer att öka ju högre priset för deltagande i Champions League är. Samma mekanism gäller runt nedflyttningsstrecket där ännu fler klubbar deltar i tävlingen att undvika degradering. Och ju högre priset är för att ramla ner en division, desto större blir de kollektiva förlusterna.
I en relativt ny avhandling väljer Martin Grossman att förklara överinvesteringarna från ett evolutionärt spelteoretiskt perspektiv och då genom Evolutionärt Stabila Strategier (ESS). Vill ni läsa mer om den teoretiska modellen så kan ni göra det på Wikipedia. Grossman menar att när klubbarna agerar utifrån ett ESS perspektiv så spelar det inte inte så stor roll om enskilda beslut innebär en ekonomisk förlust för klubben. Så läge det orsakar en ännu större förlust för konkurrenten så är beslutet fullt motiverat.
Grossman menar att ESS på ett bättre sätt förkalkar rationella beteenden i tävlingar än vad den traditionella spelteorin gör. Detta eftersom det snarare rör sig om en kamp och inte om byte av varor eller tjänster på en marknad. Han menar också att ESS jämvikten innebär större ekonomiska underskott i en liga än vad Nash jämvikt implicerar.
Vi har under sommarens transferfönster sett flera härliga dueller där klubbar har utmanat varandra head to head om spelarnas underskrifter. Jag tänker framför allt på Liverpools kamp med Arsenal om Nuri Sahin som kom från Real Madrid på lån samt Tottenhams race med Liverpool om Clint Dempsey. 
Det står var och en fritt att försöka analysera huruvida de spelarinvesteringar som vi har sett har varit goda affärer eller inte. Men glöm inte bort att det finns flera olika perspektiv att utgå ifrån.

* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model – Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

** Evolutionarily Stable Strategies in Sports Contests – Martin Grossmann – October 24, 2011

Aktivt transferförnster i Premier League – klubbar investerar 2014 års TV intäkter

Det blev en mycket aktiv sista handelsdag i England innan sommarens transferfönster stängde för året. Det gjordes affärer för över £100 miljoner under dagen vilket pressade upp klubbarnas samlade nota till närmare £500 miljoner vilket är en nivå som nåddes sommaren 2008. Figuren nedan visar sammanställning över de senaste tio sommarfönstren. Tyvärr haltar jämförelsen en aning eftersom siffrorna 2003 till 2011 är Deloittes och 2012 års data kommer från transfermarkt.co.uk. Efter torsdagen lämnade Deloitte en uppdatering på hur mycket klubbarna dittills hade spenderat och deras siffra var £40 miljoner lägre. Det skulle med andra ord betyda att året 2012 i min figur kommer att få revideras ned med ca £40 miljoner för att den ska vara helt jämförbar. Det skulle också betyda att klubbarna bruttoköp i Premier League landar på knappa £500 miljoner.

Hur som helst ger figuren en mycket tydlig bild av att det har varit mindre affärer mellan klubbarna i Premier League och mer pengar har lämnat ligan. Över £300 miljoner har gått utomlands för import av talang till ligan. Det är den absolut högsta siffran någonsin i historien. Helt klart har klubbarna dragit nytta av att euron har försvagats mot det engelska pundet. £10 miljoner har denna sommar varit €1.5 miljoner mer värt.

Datakälla: 2003-2011 Deloitte, 2012: transfermarkt.co.uk.

Att mindre pengar har bytt ägare mellan klubbarna i Premier League betyder också att det är inte är lika mycket pengar som har återanvänts inom samma transferfönster och på så sätt räknats flera gånger vilket ger en bild av stora investeringar men som egentligen är mindre.

Om jämför Premier Leagues nettoinvesteringar mellan förra sommarens transferfönster och det nyss stängda så är det mycket tydligt att dessa har ökat kraftigt. Förra sommaren nettoinvesterade klubbarna som kollektiv £177 miljoner och sommaren 2012 uppgick nettoinvesteringarna till £284 miljoner vilket är en ökning med mer än £100 miljoner eller 60 procent.


Nettoinvesteringar definieras som kollektivets nettoutgifter för förvärv. När till exempel Queens Park Rangers köper Ji-Sung Park från Man United så blir det ingen nettoinvestering för ligan som helhet. QPR får en transferutgift men Man Utd får samtidigt motsvarande summa som transferintäkt vilket ger +-0 i nettoinvestering för Premier League. Däremot när Man Utd köper Shinji Kagawa från Borussia Dortmund så blir det en nettoinvestering i Premier League och en nettointäkt (negativ investering/talangutflöde) i Bundesliga.

Figuren nedan bryter ner nettoinvesteringarna i  en jämförelse på klubbnivå, från den största nettoinvesteraren till den lägsta (som alltså har ett transferöverskott).

Datakälla: transfermarkt.co.uk

Som vanligt är det ett fåtal klubbar som står för den stora delen av investeringar men det är mycket tydligt att ökningen jämfört med förra sommaren i första hand kommer från en generellt större investeringsvilja över hela linjen. Vi ser också att det har varit mindre nettotransferöverskott vilket skulle kunna förklaras av att klubbarna inte har finansierat sig genom spelarkontraktsförsäljningar i samma uträckning.

Mycket sannolikt beror det på att det från och med nästa säsong kommer att aktiveras ett nytt och mycket större TV avtal (Läs mer om det i detta blogginlägg). Efter att de internationella sändningsrättigheterna är sålda är det inte omöjligt att klubbarna får åtminstone £40 miljoner mer vardera att röra sig med per säsong. Det förefaller vara logiskt att redan idag spendera åtminstone en del av pengarna eftersom spelarkontrakt förvärvas med en investeringshorisont som sträcker sig över kommande TV avtal. Det betyder också att boksluten för säsongen 2012/13 rimligtvis bör komma att visa ett större underskott, förstås.

Det blir intressant att se hur beteendet under januarifönstret kommer att arta sig. Är det någon säsong man bör undvika nedflyttning så är det denna. Kraftigt ökade TV intäkter från och med säsongen 2013/14 och troligtvis ökade fallskärmsbetalningar som följer med det nya avtalet kan skapa ett stort Rat Race under denna säsong för att undvika degradering. Något som borde märkas på transfermarknaden.

Kan lönetak stoppa ökningen av spelarlönerna?

För någon vecka sedan publicerade tankesmedjan High Pay Centre en rapport som behandlade den kraftiga tillväxten i spelarlönerna i den engelska fotbollen i allmänhet och Premier League i synnerhet. Sedan 1961 har spelarnas löner ökat med 1500%. Samtidigt har biljettpriserna och kostnaderna för att se fotboll på TV ökat kraftigt. En enkel slutsats är att det är spelarnas löner som driver upp priset för att se på fotboll. Jag ska försöka förklara att det inte stämmer och att drivkrafterna finns att hitta på annat håll.

Fotbollsklubbars främsta mål är att vinna matcher, titlar och att undvika degradering till lägre divisioner. För att lyckas med det så behöver de duktiga spelare. Och för att kunna rekrytera duktiga spelare så måste klubbarna locka dem tillräckligt för att de ska skriva under ett kontrakt. Spelarna har naturligtvis flera olika preferenser men erfarenheten säger att det som står på lönespecifikationen generellt är av en mycket stor betydelse. Klubbarna försöker därför hela tiden att kunna öka sina intäkter för att kunna rekrytera bättre spelare. Spelarna själva är inte drivkraften bakom den uppåtgående lönespiralen. Klubbarnas mål är det däremot.

Det finns de som argumenterar att ett lönetak skulle hålla nere lönekostnaderna och därmed kostnaderna för supportrarna att titta på fotboll. Det finns olika modeller av lönetak. En modell är den indirekta som Uefa försöker implementera genom sitt Uefa Financial Fair Play där klubbarna inte får spendera mer än de pengar som de får in genom sina intäkter. Denna modell ger dock ännu större incitament till klubbarna att maximera sina intäkter på grund av restriktionerna för tillförsel av externt kapital. Och eftersom klubbarnas största mål fortfarande är att vinna matcher, titlar och undvika nedflyttning så kan vi förvänta oss ännu större ansträngningar framgent med att kommersialisera fotbollen.

En annan modell är den som vi känner från Nordamerika. Där finns det en hel drös av kostnadskontrollmekanismer* som begränsar spelarnas förhandlingsstyrka. Men klubbarna i Nordamerika vill å andra sidan tjäna pengar vilket innebär att de likt klubbarna i Europa intäktsmaximerar. Så även om spelarna i de amerikanska ligorna exploateras så får de ta del av klubbarnas ständigt ökade intäkter. För skulle spelarna exploateras för mycket så skulle de naturligtvis starta en egen liga. Klubbägarna kan ju inte spela baseball. Figuren nedan visar löneutvecklingen för spelarna i Major League Baseball. Och fakta i målet är att deras lönetillväxt har varit betydligt mer kraftfull än vad deras engelska kollegor har upplevt. Mellan 1975 och 2005 har medellönen ökat med 5800%.
saxat från: Labor Market Reconsidered Twice
Man kan ju fråga sig hypotetiskt vad som skulle hända om de amerikanska kostnadsmekanismerna skulle implementeras i den europeiska fotbollen. Eftersom klubbarnas främsta mål är att vinna matcher och titlar så skulle sådana kostnadskontrollmekanismer minska incitamentet för intäktsmaximering? Saken är den att många klubbägare som inte längre kan använda pengar som konkurrensmedel skulle tröttna och troligtvis sälja sina klubbar. Och eftersom de nya kostnadsmekanismerna de facto skapar en lönsam affärsmodell för majoriteten av klubbarna på marknaden, så skulle köparna av de klubbarna vara sådana vars mål är att tjäna pengar på verksamheten. 
Med det sagt skulle vi troligtvis se ett stort pardigmskifte i den europeiska fotbollen. Från den nytto-maximerande modellen vi idag känner till en profit-maximerande affärsmodell.
——————————-
* Några av kostnadsmekanismerna finns definierade i detta blogginlägg.

Euro 2012 – arvet till skattebetalarna

I den regionala tidiningen Glos Wielkopolski har det publicerats en debattartikel där den polska klubben Lech Poznan får kritik för att man inte arrangerar andra event än fotboll på den till Euro 2012 nyrenoverade arenan och som klubben nu driver. Man menar att arenan inte kommer kommer till nytta genom att man bara spelar fotboll där ett fåtal gånger per år.

Lech Poznan försvarar sig och menar att det utan statligt stöd för ändamålet inte finns någon ekonomi i att bygga en organisation för att sälja och arrangera andra evenemang än sina egna matcher.

Problemet är att stadens skattebetalare som alltså har finansierat denna moderna stadion, inte får något större utbud av evenemang. Det samtidigt som staden hyr ut arenafastigheten till Lech Poznan till ett subventionerat pris. Arenan blir med andra ord bara en tillgång som skapar nytta åt den minoritet i staden som aktivt följer Lech Poznan.

Det finns ett antal sätt som kan förbättra utbudet. Ett, staden subventionerar en verksamhet som drivs av Lech Poznan. Två, det dyker upp en privat arenaoperatör som finner det lönsamt och som köper loss rättigheterna till att kunna arrangera evenemang. Tre, staden köper loss dessa rättigheter från Lech Poznan och sköter arrangemangen, ironiskt nog på en arenafastighet som man själv äger.

Det är långt ifrån säkert att det finns ekonomi för en privat lösning. Efter sommarens europamästerskap i fotboll och den allmäna arenaboomen som har skett i Polen finns det ett stort kapacitetsöverskott. Nationalstadion i Warzawa har till exempel endast fyra evenemang bokade för resten av året. I Gdansk har staden redan tagit över driften av PGE Arena eftersom Lechia Gdansk – trots en mycket kraftig subvention – misslyckades med driften av den. 

Som vanligt är det skattebetalarna som sitter på svarte petter när politiker ska ge sig ut på äventyr och göra affärer.

AIK Fotboll Q2 – nya sign-on bonusar

När AIK Fotboll för ett par dagar sedan presenterade sin halvårsrapport så var det svaga siffror i ett historiskt perspektiv. Men i stort sätt hela resultatet kan förklaras i det vi såg under det första kvartalet vilket finns förklarat här. Kort sagt var Borges sign-on bonus kostnadsförd i sin helhet under Q1. 

Det andra kvartalet har varit ganska odramatiskt i ett resultatperspektiv. Under Q2 ser vi att personalkostnaderna har varit tre miljoner lägre under 2012 än under motsvarande period 2011. Det förklaras av att klubben betalade en sign on bonus till en spelare (sägs ha varit Ivan Turina) i storleksordningen 4.1 miljoner kronor. De löpande lönekostnaden ser med andra ord att öka med ungefär en miljon kronor på kvartalsbasis jämfört med föregående år.

De två kolumnerna till höger visar Q2 isolerat, 2011 och 2012. De övriga halvårsresultat, 2009-2012
Mer intressant information finns om man tittar på kassaflödet. Trots att klubbens resultat under det andra kvartalet har varit nära noll så har kassan minskat med nästan 10 miljoner kronor och lite drygt 13 miljoner sedan årsskiftet. Förklaringen till det är en stor negativ förändring i rörelsekapitalet. En betydande del av detta underskott finns också att hitta under det andra kvartalet. 
Förändringar i rörelsekapitalet uppstår när pengar har gått in till företaget eller gått ut samtidigt som kostnaden eller intäkten inte är bokfört under perioden. Ett exempel på det är säsongskort som betalas under vintern men intäkterna bokförs när matcherna äger rum. Under Q1 har en fotbollsklubb låga intäkter och sämre resultat men ett positivt kassaflöde från förändringar i rörelsekapitalet. Under säsongens lopp bokförs intäkterna stegvis och det blir en motsvarande negativ förändring i rörelsekapitalet.

Det kan också vara tvärtom, det vill säga: en bokförd kostnads- eller intäktspost utan att några pengar har kommit eller skickats. Ett exempel på det är bokförda sålda varor under perioden men betalningen kommer under kommande bokslutsperioden. Ett exempel på det är spelarförsäljningar där transferintäkten bokförs den dagen spelarkontraktet säljs men där betalningen ofta delas upp i flera framtida delbetalningar. Här blir resultatet under perioden positivt men förändringen i rörelsekapitalet blir negativ med motsvarande belopp. Och när framtida avbetalningar kommer in så är det inga intäkter utan bara positiva förändringar i rörelsekapitalet eftersom fordringarna minskar och kassan fylls på med motsvarande belopp.

Kassaflödesanalys, till vänster första halvåret 2012. Till höger Q2-2012 isolerat.
I AIK:s fall handlar kvartalets negativa förändring i rörelsekapitalet till en betydande del om en kraftig ökning i förutbetalda kostnader som har ökat med nästan 7 miljoner, från 5.9 mkr till 12.8 mkr. I rapporten skriver klubben skriver att det ligger en sign-on bonus där. Det skulle med andra ord betyda att AIK har betalat ut en sign-on bonus men inte redovisat kostnaden i resultaträkningen under det andra kvartalet. Det betyder i så fall också att det kommer att uppstå en kostnad på någon framtida resultaträkning för denna sign-on bonus.
Frågan är naturligtvis vem denna bonus avser? Men också varför kostnaden inte är bokförd?  

*edit* Det är troligt att det är en sign-on utbetalning till Daniel Majstorović som presenterades som ett nyförvärv i maj men som inte var spelklar förrän transferfönstret öppnade (Q3). Kostnaden som troligtvis rör sig om dryga fem miljoner borde därmed landa under det tredje kvartalet.

Under någon av kommande perioderna kommer AIK fotboll att bokföra den bonus som man har fått från att teckna sitt arenaavtal som en intäkt. Klubben har sedan tidigare kommunicerat att denna intäkt kommer att matcha sign-on kostnaden från Q1. Det framkommer inte i rapporten huruvida sign-on utbetalningen under Q2 (Majstorović) kommer att matchas av ”extraordinära intäkter” eller ej. 
Det vi ser under 2012 är alltså det som vi kunde förvänta oss för ungefär ett år sedan. Det vill säga att klubbens förhållandevis då goda finansiella hälsa skulle utnyttjas till att förstärka spelartruppen redan innan man flyttar in på den nya arenan med större förväntade intäkter. Det finns naturligtvis en risk att man i ren entusiasm överinvesterar. Det är också något vi får hålla ögonen på i framtiden. 

Noterbart är också att klubbens övriga fordringar är på fortsatt höga nivåer och överstiger 25 miljoner. Troligtvis är det betalningar från andra klubbar för spelarförsäljningar som inte har blivit reglerade. Det är ganska stora fordringar som har legat på balansräkningen under ett tre kvartal och har ännu inte blivit reglerade.

Kollektivt TV avtal i La Liga?

Imorgon tisdag har klubbarna i La Liga möte. Precis som inför förra höstens seriestart ligger sändningsrättigheterna på agendan. Ligan är tillsammans med den Portugisiska troligtvis den enda i Europa där klubbarna säljer sina sändningsrättigheter individuellt. I Spanien betyder det att Real Madrid och Barcelona erhåller nästan 50 procent av de TV pengar som klubbarna tillsammans säljer för. Distributionen till de största klubbarna ser ut enligt nedan.
Saken är den att en kollektiv modell av sändningsrättigheter inte kommer att göra så stor skillnad för tävlingsbalansen i ligan. Skillnaden i klubbarnas sponsor- och kommersiella intäkter är ungefär lika stor. Och både Real Madrid och Barcelona har också betydligt större intäkter från matchdagen än vad de andra klubbarna har. Barcelona och Real Madrid kommer fortsätta att vinna ligan med god marginal och det är redan jämt i kampen mellan de övriga lagen. Om det är så att man vill öka osäkerheten om mästerskapet så måste fler reformer genomföras vilket ju är osannolikt.
Frågan om sändningsrättigheter är långt ifrån ny utan är en av de största tecken om att säsongen börjar närma sig. Och om Barcelona och Real Madrid hittills inte har varit villiga att ändra regimen så lär deras incitament inte ha ökat efter Premier Leagues nya monster TV avtal vilket kommer ge de engelska klubbarna betydligt mer pengar att kunna konkurrera om talang för. 
En mer solidarisk distribution borde rimligtvis minska de två spanska storklubbarnas intäkter med uppemot €40 miljoner per år. Det är inte tillräckligt mycket för att de andra spanska klubbarna ska blir särskilt mycket mer konkurrenskraftiga men nog för att det ska kännas i Real och Barcas konkurrenskraft gentemot de allra största klubbarna i Europa. 
Erfarenheten från Italien – som för två år sedan bytte regim till kollektiv försäljning – säger också att en mer jämlik distribution av intäkter resulterar i större budgetunderskott för ligan som helhet. Detta trots att de totala intäkterna i ligan ökade. Det är helt i enighet med teorin och det skulle vara ytterligare en fråga som de finansiellt hårt pressade spanska klubbarna skulle behöva adressera.

Regleringar i Premier League?

Förra veckan läckte det ut information (länk till artikel här) om att Premier League klubbarna ska diskutera en egen version av ett finansiellt regelverk i ligan på det kommande ägarmötet i september. Den största anledningen till initiativet torde rimligtvis vara de kraftigt ökade intäkterna från sålda sändningsrättigheter som träder i kraft från och med nästa sommar. Intäkterna från media förväntas att öka med mellan £30 miljoner och £60 miljoner per klubb, beroende på tabellplacering samt hur stor ökningen blir för sändningsrättigheter som säljs till de dryga 200 TV bolag utanför de brittiska öarna som äger rätterna.
Det finns en risk att den mycket kraftfulla intäktsökningen till stor del äts upp av en löneinflation där de spelare som redan idag spelar i ligan får uppleva kraftigt förbättrade kontraktsvillkor. Det skulle innebära högre kostnader utan att kvaliteten höjs nämnvärt.
Men saken är den att man inte löser klubbarnas problem genom finansiell reglering. En betydande anledning till överinvesteringarna är bland annat den ständigt ökade kostnaden för degradering. Denna kostnad blir högre för varje gång det sker en ökning i intäkterna från centrala avtal vilket klubbarna nu står inför.

En alternativ lösning skulle vara att kraftigt öka fallskärmsbetalningarna till degraderade klubbar samt ett borttagande av de home grown regler som sattes på plats för två år sedan. Den första mekanismen skulle minska incitamentet till överinvesteringar eftersom intäktsbortfallet inte blir lika kännbart. Den andra mekanismen ökar utbudet av talang vilken skulle dämpa löneinflationen genom att skapa förutsättningar till en kvalitetsökning (mätt i talangenheter). 

Men så har vi de klubbindividuella motiven och drivkrafterna också. Genom att påverka de ekonomiska samt juridiska förutsättningarna kan klubbar förbättra sin konkurrenskraft samt möjligheter att tjäna pengar. 

Det är inte klart om vilka klubbar som har tagit initiativet i frågan. Förra veckan uttalade sig Liverpools ägare John Henry om att han ansåg att ligan var mogen för att aktivera finansiella restriktioner. Framför allt eftersom mycket talade för att Uefa:s egna FFP projekt förefaller tandlöst. Det är inte helt otänkbart att det är de klubbar som ägs av amerikaner som i första hand är de som på ett eller annat sätt driver frågan. Dels har ägarna erfarenhet av cap management från sitt hemland och dels är deras klubbar de som troligtvis gynnas mest av en reglering. Alla har relativt höga intäkter i förhållande till de övriga lagen i ligan men inte alla har en tabellposition som motsvarar storleken på intäkterna. Och även om det beror på att de själva inte är tillräckligt duktiga och effektiva, så skadar det naturligtvis inte att begränsa konkurrenternas möjligheter att investera.

Vi vet sedan tidigare att ligans VD Richard Scudamore är emot regleringar. För mindre än tre år sedan föreläste han i Asien och avrådde de österländska klubbarna från att införa lönetak. I slutändan är det dock klubbarna själva som bestämmer och det räcker att 7 av 20 klubbar röstar emot ett förslag för att det inte ska genomföras. 

Åtminstone två toppklubbar borde idag ha tillräckligt stora incitament att rösta nej till en finansiell reglering. Kanske finns det fler klubbar i ligan som finner finansiella regleringar som icke fördelaktigt för dem. Men kanske kan amerikanerna liera sig med de mindre klubbarna genom att gå med på större fallskärmsbetalningar mot att förslaget röstas igenom.

Veckans citat

”UEFA is working on what they call the financial fair play, which will be good for a club like Real Madrid because Real Madrid is economically very powerful but doesn’t depend on money not produced by the club. The club by itself produces that money, so Real Madrid will be in a much better position when the financial fair play comes” – José Mourinho förklarar Uefa Financial (un)Fair Play.

ManUtd IPO – ingen skillnad på transferbudgeten

När ManUtd för lite drygt en vecka sedan skickade in det slutgiltiga prospektet till SEC (den amerikanska finansinspektionen) så skilde det sig från det ursprungliga dokumentet som presenterades i början av sommaren. Den stora skillnaden var att hälften av de aktier som säljs till allmänheten säljs direkt av familjen Glazer och de kommer därmed att behålla likviden för sig själva. Detta har skapat en storm av protester och många hävdar att dessa pengar borde ha stannat i klubben och användas till att köpa tillbaka ännu mer obligationer. Istället så kommer klubbens transferbudget att begränsas med motsvarande räntekostnader som skulle elimineras men nu alltså kommer att vara kvar. Det är naturligtvis helt fel. Låt mig förklara varför.
När ManUtd börsnoteras så kommer 10 procent av klubbens aktier att bli tillgängliga för allmänheten. Det betyder att allmänheten kommer att kunna köpa totalt 10 procent av ManUtd framtida vinster. Det betyder också att familjen Glazers andel av klubbens framtida vinster minskar från 100 procent till 90 procent. De har med andra ord att de har sålt 10 procent av den tillgång som de äger och väljer att låta hälften av pengarna stanna kvar i bolaget för att minska skulderna och den andra hälften till att använda som de bäst behagar.
Men vad betyder det rent konkret? Låt oss titta på ett exempel på hur klubbens vinster kommande säsong kan tänkas att distribueras. Den vänstra kolumnen visar den återstående skuld som klubben kommer att ha efter börsintroduktionen (om den blir fulltecknad) och den högra kolumnen visar hur det hade sett ut om hela likviden från börsintroduktionen hade stannat i klubben och amorterat på skulderna.
Ebitda (Earnings before interest, taxes, depreciation and amortization) är ett mått på ett företags rörelseresultat före räntor, skatter, nedskrivningar och avskrivningar.  Detta resultat är helt oberoende från hur mycket skulder eller eget kapital som finns på balansräkningen och är i mitt exempel £120 miljoner (ebitda var £111 miljoner säsongen 2010-11).

Klubben måste sedan göra vissa investeringar för att kunna fortsätta underhålla sitt starka varumärke och behålla sina globala followers. Här har jag för satt £30 miljoner i investeringar som i första hand är nettot från sålda spelarkontrakt minus köpta spelarkontrakt. Investeringsbehovet är också precis lika stort, oavsett hur klubbens balansräkning ser ut.

Klubben betalar också skatt på vinsten. Den är dock olika stor eftersom skatten baseras på resultatet efter avskrivningar och finansiella kostnader (bl.a. räntor). Skatten blir med andra ord något lägre när skulderna är högre.

När detta är gjort så återstår så kallade fria kassaflöden som alltså är det som ska distribueras till klubbens finansiärer. Avkastningen till obligationsägarna är alltså den ränta som klubben betalar till dem. Och i raden längs ner ser vi hur mycket pengar som kommer att bli disponibelt för aktieägarna. Det är alltså den avkastning av vilken familjen Glazer tidigare ägde 100 procent av men nu kommer att äga 90 procent av.

Hade alla pengar från börsintroduktionen stannat kvar i klubben så hade Glazers ägt 90 procent av högre belopp. Saken är också den att de som köper aktierna idag kommer äga en andel av det lägre beloppet vilket i teorin naturligtvis ska speglas i ett lägre pris per aktie i samband med börsintroduktionen än vad det teoretiska aktiepriset skulle vara med en lägre skuldsättning.

Man kan naturligtvis fråga sig varför denna kovändning. Kanske hade det nytecknade stora avtalet med GM en påverkan för den förändrade strukturen. Det nya avtalet är värt i snitt £50 miljoner per år jämfört med £20 miljoner som ManUtd har med Aon fram till 2014 vilket definitivt kommer att förbättra klubbens Ebitda och därmed minska den finansiella risken. Och det är naturligtvis också så det belopp som Glazers får i samband med börsintroduktionen är extremt bra betalt för de framtida vinsterna som trots allt är osäkra.
I prospektet står det också att klubben initialt inte avser att betala utdelningar. Och det står också att innehavarna av B aktierna (Glazers) inte kommer att få utdelning utan att även A aktieägarna (allmänheten) får det, och vice versa. I mitt exempel ser vi att det blir £41.5 miljoner över som på något sätt ska disponeras av aktieägarna.
Under det senaste året har ManUtd köpt tillbaka nästan £100 miljoner pund av sina egna obligationer. Man har gjort det med de pengar som klubbens vinster har genererat. Det är inte helt omöjligt att man kommer att fortsätta köpa tillbaka obligationerna på andrahandsmarknaden. Det om något borde vara goda nyheter för de som oroar sig för klubbens finansiella hälsa.