Premier League – Deleveraging Process

För knappt en vecka sedan släppte Deloitte årets Annual Review of Football Finance där man analyserar intäkts- och kostnadstrenderna i europeisk toppfotboll i allmänhet och engelsk i synnerhet. Årets rapport visar en ganska tydlig trend att balansen i böckerna bland klubbarna i Premier League håller på att förbättras. Säsongen 2009-10 redovisade enbart fyra klubbar svarta siffror. Säsongen 2010-11 hade det antalet fördubblats och åtta klubbar av tjugo redovisade vinst före skatt.

Figuren visar det samlade resultatet före skatt för Premier League klubbarna säsongen 2010-11. (£ miljoner)

När vi tittar på vinsten före skatt för hela Premier League så ser det i en första anblick ganska rött ut men om vi räknar bort Manchester City vars förlust förklaras av klubbens mål att nå toppen av den europeiska fotbollens näringskedja så ser vi en mycket tydlig resultatförbättring. Jämfört med säsongen 2009-10 så förbättrades klubbarnas samlade resultat med nästan 40 procent.

Det vi också kan se är att ligaklubbarnas samlade skulder har minskat ganska kraftigt under de senaste två säsongerna (säsongen 2010-11 är alltså den senaste som finansiell data finns tillgänglig för). Framför allt är det skulder till banker och kreditinstitut som har minskat mycket kraftigt. Klubbarnas samlade räntekostnader har också mer än halverats. Från £235 miljoner säsongen 2009-10 till £102 miljoner säsongen 2010-11.

Figuren visar de samlade skulderna för Premier League klubbarna (£ miljoner). Att den samlade nettot på bankslulderna är positivt beror på det för ett år sedan stora cash balanserna hos ManUtd och Arsenal. ”Other Loans” utgörs till största del av de obligationslån som Arsenal och ManUtd har. ”Soft loans” är de räntefria lån som klubbarnas ägare bokfört. Här står tre klubbar för nästan hela summan: Chelsea för £800 miljoner, Newcastle för £277m och Fulham för £200m.

Den enkla förklaringen till det är att bankerna själva håller på att konsolidera sina balansräkningar och inte längre är lika frikostiga med att låna ut pengar. Man vill helt enkelt inte längre låna till fotbollsklubbar. Men det är inte enbart bankerna som har dragit åt svångremmarna. Jag kan tänka mig att även klubbarnas ägare och deras ekonomi på ett eller annat sätt har påverkats av finanskrisen. De är därför inte längre lika villiga att finansiera sina klubbar som istället måste balansera upp sina böcker och närma sig självförsörjning så gott som det går.

Om vi tittar på klubbnivå så ser vi att de hårt sockerpappa-finansierade klubbarna Chelsea och Manchester City sticker ut ganska kraftigt på minussidan. Även om underskotten är mycket stora så lever dessa klubbar inte under något insolvens-hot så länge som deras ägare finansierar. Här finns även tungt ansvar på ägarna att om de väl bestämmer sig för att lämna klubbarna så bör de förbereda en exit genom att ändra klubbstyrningen med större fokus mot balans.

Figuren visar respektive klubbs profit/loss. (£ tusen)
(klicka på bilden för högre upplösning)

Det har som sagt skrivits väldigt mycket om Uefa Financial Fair Play. Det förefaller finnas en mycket romantiserad bild av att regelverket kommer att medföra en balans i mer eller mindre samtliga klubbars böcker. Men så kommer det naturligtvis inte att bli. Det finns två anledningar till att klubbar redovisar röda siffror. Det ena är att deras ägare finansierar klubbarna och de kan därför ha en större kostnadsmassa än de intäkter som matchdag, sponsorer och media genererar.

Den andra anledningen är att klubbarna verkar på en konkurrensmarknad som vilken annan som helst. Och på en sådan marknad finns det alltid vinnare och förlorare, oavsett vilken industri det än handlar om. De klubbar och företag som inte är tillräckligt duktiga straffas. I den stora världen utanför fotbollen går dåliga och innefektiva företag i konkurs eller köps upp. Inom fotbollen överlever däremot de allra flesta klubbarna. I vissa fall transformeras de till det bättre och i andra fall fortsätter de att drivas på ett dåligt sätt.

Det är också något som mycket tydligt syns i diagrammet. Både Liverpool och Aston Villa redovisar stora förluster av den enkla anledningen att de inte har presterat tillräckligt väl i förhållande till de resurser de förfogar över. Detsamma gäller också Blackburn, West Ham och Bolton som också har straffades genom degradering på grund av sportsliga meriter.

Samma mekanism gäller naturligtvis också i den så av många hyllade och hårt reglerade Bundesliga. För bara sex år sedan var Borussia Dortmund mycket nära att gå under och Enligt DFL Bundesliga Report 2012 så redovisade 6 av 18 klubbar i den högsta ligan en förlust under säsongen 2010-11. I Bundesliga 2 var situationen värre och hela 10 av 18 klubbar hade inte böckerna i balans och redovisade röda siffror.

Det är möjligt att Uefa eventuellt kan få bort Sugar Daddies från fotbollen. Mediokerhet däremot, den går inte att reglera bort.

Financial Fair Play – status 2011-12

Under den senaste tiden har vi fått läsa väldigt mycket om Uefa Financial Fair Play och om hur mycket det kan komma att förändra klubbarnas beteende. Men faktum är att vi inte bör förvänta oss någon större revolution. För ett par veckor sedan avslutades årets säsong av de europeiska cuperna: Totalt – inklusive kvalspel, deltog 236 klubbar. I sin senaste upplaga av Annual Review of Football Finance har Deloitte gjort en bild över 225 av dessa och om huruvida de hade klarat regelverket ifall att Uefa FFP hade varit på plats redan innan den nyss avslutade säsongen.

Vi kan se att 95 klubbar – vilket är så mycket som 42% av hela målgruppen inte är tillräckligt stora för att överhuvudtaget omfattas av regelverket. 77 klubbar har redovisat ett positivt resultat över en treårsperiod. Ytterligare 18 klubbar rymmer sig inom de €5 miljoner som man får ha i underskott och 29 klubbar klarar av de €45 miljonerna som klubbarna kan redovisa i förluster givet att de finansierar sig genom eget kapital eller ”liknande”. Denna nivå gäller under de första åren för att sedan minska till €30 miljoner.

Så lite som 6 klubbar uppfyllde med andra ord inte kraven. Och här är det mycket viktigt att tillägga att klubbarnas sätt att redovisa inte har varit i syfte att approchera ett regelverk. Det är snarare så att klubbarna har tagit extra kostnader och redovisat sämre resultat än vanligt för att sedan – när regelverket väl träder ikraft kunna peka på förbättringar.

Det är inte särskillt troligt att regleringarna kommer att ha någon större inverkan på hur de väletablerade storklubbarna kommer att bedriva sin verksamhet framgent. Däremot så kommer de allra största klubbarna att – givet att regelverket följs, skyddas från nyetableringar av ”suggar daddy” finansierade klubbar.

Jag är lite nyfiken på om Michel Plating ännu har förstått hur vackert uppsnurrad han har blivit upp på läktaren av de väletablerade storklubbarna och om regelverket verkligen blev så som han hade tänkt sig från början. Å andra sidan hade styrelsen i ECA (European Club Association) som ju består av representanter från de allra största klubbarna aldrig skrivit under något som missgynnar dem.

Tänk att vi så länge har fått läsa så mycket om att fotbollen skulle vara så nära sin undergång och så är det inte mer än sex klubbar som i värsta fall skulle riskera att få fäktas lite med Uefa. Det är lite humor, faktiskt.

Brage mot ringrepen?

IK Brage är idag den klubb i Sverige som löper störst risk att bli av med elitlicensen. I bokslutet för 2011 redovisar klubben minus 3.1 miljoner kronor i eget kapital. Det är inte så lite eftersom man inte omsätter mer än 19.5 miljoner kronor.
Så här skriver Svenska Fotbollförbundet i sin genomgång av Superettans ekonomi:
IK Brage hade negativt eget kapital både 2010 och 2011. Klubben upprättade en handlingsplan för 2010 som visade att man skulle hämta hem det negativa kapitalet innan 2011 års slut. Handlingsplanen godkändes av Licens-nämnden, men klubben lyckades inte leva upp till den. Det innebär att IK Brage måste lämna in ett periodiserat bokslut per den 31 augusti 2012, som ska visa att de återhämtat det negativa egna kapitalet per det datumet
Hur stor är då risken att IK Brage blir av med elitlicensen? Det är nog omöjligt att svara på den frågan. Det beror dels på om man får hjälp från sin kommun och dels på licensnämndens godtycklighet. Brage är inte den första klubben att gå denna match.

Mellan 2007 och 2010 har åtta klubbar i Superettan redovisat ett negativt eget kapital och fått arbeta med handlingsplaner. Jönköping Södra har till exempel klarat sig med tre raka bokslut där man har redovisat ett negativt eget kapital. 2008 var det första och våren 2009 fick klubben sin handlingsplan för att återställa det egna kapitalet godkänd från licensnämnden. Men bokslutet för 2009 visade fortfarande ett negativt eget kapital. Dessutom hade det ökat från -0.9 till -1.2 miljoner kronor. 

Nästa steg var att visa ett periodiserat bokslut under hösten 2010 vilket man uppenbarligen klarade av. Dock inte bättre än att man bara månader senare återigen redovisade ett negativt eget kapital på -0.9 miljoner kronor. Återigen blev handlingsplanen godkänd. Under 2011 lyckades så J-Södra till slut redovisa ett positivt resultat och kunde nå ett eget kapital på +-0 i det senaste bokslutet. 

Kanske klarar sig Brage lika väl. Vi får hoppas på det. Men varför lägger svensk fotboll ner resurser på hela denna process? Det hela bygger på godtyckliga bedömningar från år till år. Och det är inte så att klubbarna kämpar för att klara själva elitlicensen utan framför allt för att undvika en konkurs. Det måste finnas en mängd andra projekt där ute där alla dessa arbetstimmar skulle göra mer nytta.

Vem tjänar egentligen på Euro 2012?

På fredag startar europamästerskapen i fotboll. Förberedelserna i både Polen och Ukraina har varit långa och mycket resurser har lagts på att få alla faciliteter som krävs att få plats. Enligt Polens största dagstidning – Gazeta Wyborcza har Polen och Ukraina allt som allt investerat €25 miljarder respektive €10 miljarder i infrastruktur.
Som sig bör så här nära inpå mästerskapen så börjar olika konsult- och revisionsbyråer att redovisa hur pass stora och positiva effekter som värdskapet kommer att ha för arrangörslandets ekonomi. Det som vi bör ha i åtanke här är att dessa undersökningar är beställda av arrangörerna själva och av de tjänstemän som behöver stöd för att kunna genomföra projekten. Majoriteten av de oberoende akademiska studier däremot ger en helt annan bild där konsulternas uppskattningar med råge överskattar verkligheten och att man i bästa fall når jämt upp.
Victor A. Matheson* gör en överblick över ekonomin i sport mega events samt den forskning som finns inom området och argumenterar varför de uppskruvade ex ante prognoserna kraftigt överskattar verkligheten. Även om prognoserna är mycket noga genomförda så tar de inte hänsyn till tre viktiga effekter: substitution effect, crowding out, samt leakages. Den första effekten uppstår när landets invånare spenderar pengar i samband med ett mega eventet. Men eftersom deras disponibla inkomst är den samma så spenderar de mindre på andra varor och tjänster i ekonomin än vad de annars skulle göra. Det som händer är alltså att pengarna endast bokas om mellan olika konton i ekonomin.
Undanträngningseffekten uppstår när besökande supportrar orsakar så att den ordinära turismen går ner på grund av högre priser. Dessa höjningar uppstår på grund av tillfällig kapacitetsbrist. Här kommer troligtvis Warszawa att drabbas minst av denna effekt. Staden är inte särskilt turistvänlig under sommaren och kommer därför inte att förlora särskilt många ordinära turister. Det finns också många affärshotell som vanligtvis upplever överkapacitet under perioden då EM äger rum.
Den tredje effekten uppstår när de pengar som konsumeras i samband med mega eventet inte går tillbaka till de skattebetalare som finansierat det. Förutom den under mästerskapet expanderade svarta marknaden så går den största delen av intäkterna till hotell, restauranger samt annan turistnäring. Den personal som arbetar inom denna industri får ofta jobba hårdare än vanligt och utan någon större ekonomisk kompensation vilket innebär att det realiseras en tillfällig vinst i industrin. Eftersom många av de hotell och restaurangkedjor som finns i städerna inte enbart är lokala företag så kommer de kapitalvinster som uppstår att flyttas till andra ekonomier. Polen kommer troligtvis att påverkas av denna effekt eftersom väldigt många av företag som verkar i landet är utländska. I bästa fall så allokeras de uppkomna kapitalvinsterna till fortsatt expansion inom Polens gränser.
Matheson argumenterar vidare att de ekonomiska förlusterna som uppstår i samband med mega events kan minimeras om länderna lyckas begränsa sina investeringar i nya faciliteter vilka krävs för mästerskapen. När Los Angeles arrangerade de Olympiska Spelen 1984 så byggdes knappt en enda facilitet för sport utan man använde sig av befintlig infrastruktur. Anledningen till det var att man mer eller mindre var den enda sökande staden och kunde vinna spelen utan löften om stora investeringar.

Till Euro 2012 har båda länderna byggt nya arenor som har kostat uppskattningsvis €1.2 miljarder på varsin sida av gränsen. Hos IDAN – Danish Institute for Sport Studies skriver man att EM arenorna i Polen och Ukraina riskerar att bli vita elefanter likt de som byggdes till Euro 2004 i Portugal där skattebetalarna än idag betalar finansieringskostnaderna. Dessutom kostar underhållet av arenorna mycket pengar och man har börjat riva eftersom avvecklingskostnaden är lägre än underhållet.

Visst är det så att merparten av de investeringar som Polen och Ukraina har gjort inte har varit i sportsliga faciliteter utan i annan infrastruktur. Polen har också investerat merparten av de €25 miljarderna i vägnätet vilket i allra högsta grad kommer att bidra till landets framtida tillväxt. Men dessa investeringar hade gjorts ändå eftersom behovet för det har varit och fortfarande är väldigt stort. Däremot så har man troligtvis kostat på lite för mycket i värdstäderna där flygplatser, tågstationer och andra objekt har fått en för påkostad utsida än vad man egentligen hade behövt bygga. Dessa resurser hade kunnat användas på annat håll i ekonomin som behöver byggas eller restaureras. Brad R. Humphreys och Szymon Prokopowicz** menar att mega events inte är särskilt effektiva i länder som genomgår ekonomiska transformationer och effekterna från den turism som Euro 2012 ger upphov till kommer att understiga kostnaden för att arrangera mästerskapen. Enligt Gazeta Wyborcza förväntas de 500 till 700 tusen supportrar som besöker Polen inte spendera mer än ca €500 miljoner.
Kan det vara så att statens roll inte enbart är att strikt räkna på cost/benefit på sina investeringar? Skulle politikernas motiv att investera landets offentliga medel kunna förklaras av andra nyckeltal än finansiella? Georgios Kavetsos och Stefan Szymanski*** har försökt att hitta dessa motiv i form av ett ökat välmående bland arrangörslandets invånare. Författarna ställde två hypoteser: Att invånarnas välmående ökar i samband med arrangörskapet. Och att sportsliga framgångar för värdlandet som är bättre än förväntningarna genererar feel – good bland befolkningen. Författarna har hittat signifikanta bevis för den första hypotesen. Däremot finnes inget bevis för den andra. Kanske beror det på att förväntningarna innan turneringen startar är väldigt höga.
Så okej, bröd och skådespel. Frågan som följer är naturligtvis om priset för eventet är värt nyttan i form av ett ökat välmående. Vad tycker Polackerna själva? En färsk opinionsundersökning genomförd av undersökningsbyrån CBOS menar att så mycket som 57 procent av Polens invånare inte intresserar sig för fotboll och 40 procent av dessa inte bryr sig det minsta. Stödet för arrangörskapet bland Polackerna är inte heller överdrivet stort. Inte mer 52 procent av de tillfrågade var positiva till Polens värdskap av Euro 2012. 29 procent var negativt inställda och 19 procent likgiltiga.
Nu kanske ni tror att med det resonemanget så skulle inga mästerskap äga rum. Men det är inte själva mästerskapen som är problemet. Problemet är att länder som egentligen inte har råd att arrangera dessa ansöker om att få göra det och därmed pressar upp priset för värdskapet i samband med auktionsförfarandet. Mekanismen är egentligen ganska lik de överinvesteringar som fotbollsklubbarna gör i talang. Och tänk så många som det beteendet upprör trots att det i de flesta fall är någon rik privatperson som betalar. Samtidigt hyllas de politiker som godkänner skattebetalarnas investeringar till mega event för sin handlingskraft.
Så vem är det egentligen i Polen som tjänar på Euro 2012?
Till de stora vinnarna hör naturligtvis Uefa som låter alla andra utom de själva tar den ekonomiska risken i det som kommer att vara en fantastisk turnering och för vilken organisationen säljer kommersiella rättigheter till. Nya arenor finansieras av skattebetalarna och spelarnas utbildning finansieras av klubbarna.
Utan tvekan är också den polska fotbollen redan idag en stor vinnare innan mästerskapet ens har börjat. Det polska Fotbollförbundet har fått fyra toppmoderna arenor att välja på och arrangera sina landskamper på. Utan att ha investerat en enda Zloty i ägandet av någon spelar man ut respektive arena mot varandra på case-to-case basis. På så sätt kan Fotbollförbundet numera arrangera sina matcher till ett kraftigt skattesubventionerat pris.
Byggandet av de fyra EM arenorna har också iscensatt en arenaboom i landet utan dess like. Fler än 20 arenaprojekt är igång eller redan har färdigställts. Det har bidragit till en mycket stark publikutveckling i den polska ligafotbollen. Inte mindre än fem klubbar hade den senaste säsongen ett publiksnitt som var högre än 15 000 åskådare per match. Och det kraftigt ökade intresset har genererat högre intäkter hos klubbarna vilket bidragit till att tre olika lag har lyckats nå gruppspel i Europa League under två senaste säsongerna. Det var första gången sedan slutet av 1990 talet som en polsk klubb har lyckats kvalificera sig till ett gruppspel i någon av Uefa:s turneringar.
Den polska fotbollsindustrin har lyckats att allokera till sig offentliga medel som hjälpt den att växa. Det är däremot inte gratis för den polska befolkningen. För det är naturligtvis så att det här måste betalas. Antingen direkt över skattesedeln eller genom ormallokering av resurser från olika socialförsäkringar.
Förhoppningsvis kan Polackerna en del tillbaka ifall de genomför arrangemanget på ett framgångsrikt och välorganiserat sätt. Kanske lyckas man också förändra bilden av Polen som under de senaste åren förändrats mycket. Även om landet långt ifrån är framme så är det inte längre det helt gråa östland som Polen så sent som för bara 20 år sedan var. Kanske kan det bidra till fler mindre evenemang i framtiden. Dessa kräver inte särskilt mycket investeringar och färre besökare till evenemangen minimerar undanträngningseffekterna än vad ett mega event orsakar.
——————————————–
*** National well-being and internationalsports events – Georgios Kavetsos & Stefan Szymanski

Ineffektivitet i fotbollseuropa – Lessons learned from Portugal

I en ganska färsk studie mäter António S. Ribeiro och Francisco Lima* effektiviteten hos klubbarna i den högsta portugisiska ligan. De använder sig av en Data Envelopment Analysis (DEA) där input är spelarnas löner och output är den sportsliga prestationen vilket mäts som tabellplacering. Data är hämtad från den portugisiska motsvarigheten till arbetsmarknadsverket och mätperioden sträcker sig över 2004-2008.
Författarna testar dels hur effektiva klubbarna är i förhållande till de pengar som de betalar spelarna men också huruvida det är effektivt att ha stora löneskillnaden i truppen. Det senare har jag tidigare uppmärksammat i samband med en annan studie och går att läsa i detta inlägg. Vad gäller det första så ger de resultat som Ribeiro och Lima presenterar en bild av att de största klubbarna i Portugal är mycket ineffektiva och de mest effektiva klubbarna går att hitta på den nedre halvan av tabellen.
Flera mindre klubbar är duktiga på att utnyttja knappa resurser. Och det finns exempel på det i de flesta ligor. Samtidigt behöver det inte vara så att de portugisiska storklubbarna utnyttjar sina resurser mindre bra. Mätt i Uefa koefficient -som baseras på klubbarnas meriter i de europeiska turneringarna under de fem senaste åren, så är FC Porto den 9:e bästa klubben i Europa, Benfica den 14:e och Sporting Lisbon den 17:e. Det är mycket bra prestationer av klubbar vars intäkter inte tillhör de 20 största i Europa.
Resultaten i denna analys är starkt påverkade av att dessa tre klubbar tillsammans har intäkter och därmed kostnader i spelartruppen som utgör ungefär 60 procent av den portugisiska ligans totala intäkter. Och eftersom klubbarna inte kan komma på bättre än en första plats i ligan så blir de största klubbarnas effektivitet mycket låg på den inhemska marknaden.
Nedbrytning av intäkterna i den portugisiska ligan säsongen 2009/10. Big Three består av FC Porto, Benfica och Sporting Lisbon. I Portugal säljer klubbarna sina sändningsrättigheter på egen hand och man delar inte intäkter med varandra. Klubbar som historiskt sett varit framgångsrika har skapat sig ett starkt varumärke som de genom denna modell kan kapitalisera mycket väl. Men den största gapet i intäkter kommer från intäkter under matchdagen. datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance. 
Men det innebär också att resurserna i den portugisiska fotbollen inte arbetar på bästa sätt. Det finns för mycket ackumulerad talang i toppen av ligan som egentligen inte behövs i ligavardagen. Däremot gör den nytta i det internationella spelet.
Ett sätt skulle kunna vara att införa revenue sharing. Det skulle jämna ut effektiviteten mellan lagen. Priset för det är att de största klubbarna skulle få svårare att konkurrera i Europacuperna. Frågan är hur viktig frågan är för de olika intressenterna i den portugisiska fotbollen. Ett annat problem är att kostnaden för degradering till divisionen under skulle öka vilket skulle skapa incitament till överinvesteringar i talang för att undvika nedflyttning. På så sätt skulle det minska effektiviteten.
Situationen är inte unik i fotbollseuropa. Det finns flera ligor där talangen koncentreras hos fåtalet klubbar som dessutom göds av ständigt ökade intäkter från de internationella cuperna. Det skapar obalanser i de inhemska ligorna med ett mindre effektivt resursutnyttjande.
Ett sätt att förbättra effektiviteten skulle kunna vara att avreglera dagens nationella ligastrukturer och skapa pan-europeiska ligor där resurserna hos lagen som deltar blir mer likvärdig. Det finns ekonomiska argument för det, men knappast kulturella eller politiska. Så troligtvis är den europeiska fotbollen ännu inte mogen för detta steg.
————————–
Portuguese football league efficiency and players’ wages – António S. Ribeiro & Francisco Lima, 2011

Polska mästarna Slask Wroclaw – en statskapitalistisk produkt

För bara ett par veckor sedan vann Slask Wroclaw den polska ligan i rafflande toppstrid där hela 5 lag hade chansen på titeln med endast två omgångar kvar. Slask har genomgått en smått sensationell metamorfas. Så sent som för sex år sedan var klubbens intäkter mindre än motsvarande tre miljoner kronor per år. Om ett par månader ska man alltså föröka kvala in till Champions League.

Wroclaw som är belägen i sydvästra Polen är en av värdstäderna för Euro2012. Stadens största och mest meriterade fotbollslag heter Slask Wroclaw och grundades 1947. Man har spelat 33 säsonger i den högsta divisionen och under slutet på 70 talet samt början av 80 talet hade man sin mest framgångsrika period med ett polskt mästerskap, två silver- och två bronsmedaljer samt en seger i den polska cupen. I Sverige känner vi mest till Slask efter att klubben slagit ut GAIS i UEFA cupens första omgång säsongen 1975-76. Under de senaste decennierna har Slask Wroclaw upplevt en tung period och så sent som 2005 spelade klubben i den tredje divisionen. Klubben ägdes av flera olika privata intressen där ingen lyckades samla kraft och energi för en gemensam strategi. Men det skulle komma nya tider.

2002 valdes Rafał Dutkiewicz till staden Wroclaws president och blev omvald 2006 samt 2010. Kultur har alltid legat Dutkiewicz varmt om hjärtat och det första han tog sig an var att försöka få världsutställningen expo-2010 till staden. När det inte lyckades sökte man på nytt med en kandidatur för 2012 men återigen föll man bort. Denna gång redan i den första omröstningen som ägde rum i november 2007. Istället vände presidenten blickarna mot det europamästerskap som Polen planerade att söka och efter ett politiskt rävspel blev Wroclaw en av de fyra polska städerna som står värd för Euro 2012. Det var ett något kontroversiellt beslut eftersom Krakow var det mer naturliga valet i södra Polen och som dessutom hade ett framgångsrikt fotbollslag i Wisla Krakow som hade kunnat utnyttja faciliteterna även efter mästerskapen.
Men Dutkiewicz och Wroclaw nöjde sig inte med att projektera en ny arena för 40 tusen åskådare. Staden vände sig till Slask Wroclaw privata ägare och köpte ut dem för att sedan bygga upp klubben från grunden. Under stadens vingar och investeringar har Slask genomgått en metamorfos. 2008 var man tillbaka i den högsta divisionen och efter två mellansäsonger med en 6:e respektive 9:e plats så kom man på en andra plats säsongen 2010-11. Klubben har även utvecklats mycket starkt på marknadssidan och bilden nedan visar tillväxten i intäkterna.
Figuren visar utvecklingen i de tre intäktsklasserna. Markna&Spons (mörkblå), Media (gul), Matchdag (ljusblå). Under tiden fram till EM stadion var färdigbyggt har staden finansierat klubbens förluster som till stor del berodde på de låga matchdag intäkterna. Under 2011 uppgick ägartillskotten till PLN 10mln. (1 PLN~SEK 2.2)
Klubbens framgångar under de senaste åren har inte varit fria från kontroverser. Andra klubbar och deras supportrar har till viss del ifrågasatt den skattesubventionerade finansieringen. Fansen stör sig över att deras skattepengar går till att finansiera motståndarna så att de kan vinna mot deras egna lag. Men samtidigt så har Slask Wroclaws framgångar höjt konkurrensen och kvaliteten i ligan vilket har tvingat andra klubbar att uppgradera sig själva. I årets upplaga av Uefa Europa League kvalificerade sig både Legia Warszawa och Wisla Krakow till sextondelsfinal.
Staden har dock kanske ändå varit pragmatiska. För att minska kritiken och höjda röster mot att skattebetalarnas surt förvärvade pengar går till att finansiera ett fotbollslag så har man sålt en del av klubben till en privat delägare. I april 2009 köpte den polske mediemagnaten Zygmunt Solorz hälften av klubbens aktier.
Vilka observationer kan man då notera i denna berättelse?
Till att börja med så är det långt ifrån säkert att privatägda klubbar är de mest effektiva. Under flera år hade klubben drivit på ett ganska mediokert sätt. När väl staden köpte ut de privata ägarna och tillförde kapital så började klubben att växa ordentligt. Efter att ha lagt en stabil grund så hittade man en stark ägare som kunde ta över den operativa rollen.

Inte sällan pratas det om vilka organisationsformer som ska vara bäst för fotbollen och vilka som bör regleras bort. Men för att fotbollen ska utvecklas och bli bättre så behövs det både kunskap och kapital. Man bör vara öppen för alla möjliga typer av finansiering och de organisationsformer som krävs för detta. Stänger man ute möjligheterna genom regleringar så kommer man att till slut ha väldigt få klubbar som kan konkurrera på den högsta nivån i respektive liga.

Fallet med Slask Wroclaw är också ett typexempel på vilka positiva effekter som värdskapet för ett mästerskap kan ha på den inhemska fotbollen. Euro 2012 kommer att bli en kostnad för samtliga polska skattebetalare.
De som är intresserade av fotboll får åtminstone lite skatteåterbäring tillbaka tack vare högre upplevd kvalitet.

Det som också är värt att notera är att det i ännu ej kommersiellt välutvecklade ligor finns möjligheter för klubbar utanför den etablerade skaran att ta sig till toppen. Inträdesbarriärerna dit är inte överdrivet stora som de är i de allra största fotbollsligorna i Europa. Det krävs dock kunskap och en del startkapital, förstås.

Under väldigt många år har de två polska giganterna Legia Warszawa och Wisla Krakow försökt att kvalificera sig till i första hand Champions League. Wisla har t.ex. bränt sju försök under bara 2000 talet och ironiskt nog var det Lech Poznan som 2010 blev den första polska klubb att kvalificera sig till ett gruppspel. Denna gång i UEFA Europa League. Kanske blir det också Slask Wroclaw som blir den första polska klubben sedan Legia Warszawa (slutet av 90 talet) att kvalificera sig till det åtråvärda gruppspelet i Champions League. Hur stora var oddsen på det för sex år sedan?

Under året har statskapitalismen fått en del uppmärksamhet, i första hand tack vare den starka tillväxten i Asien. The Economist hade i januari en bilaga som avhandlade ämnet. En av svagheterna var att staten godtyckligt väljer ett fåtal företag som de investerar i. Kapital och kompetens koncentreras därför hos väldigt få och gigantiska företag där de förvaltas mindre effektivt. Båda dessa resurser hade kunnat användas mer effektivt utspritt bland fler privata och mindre företag som idag har svårt att växa. De upplever problem att finansiera och rekrytera kompetens.

Kanske är fallet så i Wroclaw. Det är inte helt omöjligt att stadens subventioner till Slask Wroclaw kan ha skapat negativa effekter till den övriga regionala marknaden för professionell sport. Slask Wroclaw konkurrerar i första hand inte om samma supportermålgrupp med de andra klubbarna i den polska elitfotbollen. Däremot så konkurrerar klubben med andra sporter i regionen. I staden finns även den anrika multisektions klubben Grunwald Wroclaw som genom åren haft framgångar inom främst basket och handboll. Handbollslaget som var mycket framgångsrika under början av 80 talet med tre polska mästerskap degraderades till den andra divisionen i samma veva som Slask Wroclaw började göra avtryck i seriesystemet. För två år sedan sålde man till slut sin plats i andra divisionen vilket symboliserade slutet för professionell handboll i regionen.

Men vad vet jag. Till skillnad från bl.a. tillverkningsindustrin så kanske denna kostnad uppvägs genom nyttan i att stadens invånare åtminstone har klubb att vara stolta över istället för en handfull halvmediokra.

Något fler Premier League matcher på TV i UK – början till full täckning?

Under sommaren kommer Premier League att auktionera ut sina sändningsrättigheter för säsongerna 2012-13 och tre år framåt. Paketeringen till de inhemska rättigheterna har förändrats från tidigare år. Från och med nästa avtal kommer fler matcher att sändas live i brittisk television.

Tidigare har endast 138 av 380 matcher per säsong visats live där enbart en match på lördagar 16.00CET har fått sändas. Den mest diskuterade anledningen är att ligan inte ska ta åskådare från klubbar i lägre divisioner som spelar match den tiden. Men det låter väldigt mycket som ett svepskäl. Det är snarare så enkelt att Premier League har varit rädda att fler matcher som visas live på TV kan komma att minska efterfrågan på biljetter till arenorna. Och en begränsning av utbudet distributionskanaler bidrar rimligtvis till att klubbarna kan hålla högre priser på sina biljetter. För sju år sedan skrev Stefan Szymanski tillsammans med David Harbord en artikel* om att Premier League som kartell och dess försäljning av sändningsrättigheter var ineffektiv för alla parter, ligan klubbarna samt fansen. Enligt Szymanski & Harnord förlorar ligan stora pengar på att inte sända alla matcher.

För ett halvår sedan gjorde Adam Cox en undersökning** åt Premier League i vilken han försökte att sätta ett pris på en eventuell ineffektivitet. Data hämtades från alla matcher i ligan under perioden 2004 till 2008. Studien kom fram till att publikintäkterna minskade i genomsnitt med 19.7% när matcherna visades i TV. Toppklubbarna förlorade £50 060 för varje tv sänd match medan den negativa effekten för de övriga lagen har varit större och uppgått till £169 839 per TV sänd match.

Cox påpekar dock att intäkterna från sändningsrättigheterna uppgår till £4.12 miljoner per match vilket vida överstiger inkomstbortfallet. Knäckfrågan är om en försäljning av fler matcher i TV kommer att ge en så pass bra marginaleffekt? Premier League kommer nu att experimentera och sälja ytterligare 16 matcher per säsong som får visas live i brittisk television. Antalet paket som kanalbolagen ska tävla med varandra att vinna på auktionen ökar därmed från sex till sju.

Denna förändring är goda nyheter för klubbarnas supportrar. Det något större utbudet av distributionskanaler borde rimligtvis innebära en prispress på biljetter till matcherna. Vem vet, om fyra år kommer kanske samtliga matcher att TV sändas i Storbritannien.

—————————

* Premier League Collective Selling Arrangements and the Pay-TV Market, Restricted View: The Rights and Wrongs of FA Premier League Broadcasting – Stefan Szymanski, David Harbord, 2005
** Live Broadcasting, Gate Revenue, and Football Club Performance: Some Evidence – Adam Cox, Jan 2012

Kostnadskontrollmekanismerna fungerar – än så länge

I förrgår presenterade spelarfacket i Major League Soccer sin årliga lista över de löner som ligans spelare får från klubbarna. Den hittar ni under denna länk.

Maxlönen för en spelare i MLS är $335 000 och klubbarna får inte överstiga de $2.8 miljoner som trupperna maximalt får kosta i spelarlöner per år. Utöver dessa restriktioner får klubbarna ta in två designated players. Det är spelare med dokumenterade meriter som anses tillföra värde till ligan. Designated Player Rule togs i bruk 2007 när David Beckham rekryterades till ligan. Varje klubb får ha två designated players. Man kan också ta in en tredje men får då betala $225 000 i luxury tax som andra klubbar får dela på.

Det innebär att löneskillnaden mellan vanliga spelare och de 16 designated players som idag finns i ligan blir ganska kraftig. Klubbarna i MLS har flera kostnadsmekanismer som hjälper dem att exploatera spelarna.

De spelare som har utgående kontrakt saknar rättighet att på egen hand helt bestämma var de ska spela kommande säsong. Först har klubben en option på att förlänga kontraktet med spelaren utan att något annat lag i ligan kan blanda sig in i en budgivning om spelarens tjänster. Skulle denna option inte utnyttjas så skickas spelaren till re-entry draft där klubbarna i en på förhand bestämd turordning väljer rätten att erbjuda spelaren ett kontrakt. Syftet med det är eliminera den budgivning som kan driva upp spelarens ersättning och öka klubbarnas kostnader.

Med dessa kostnadskontrollmekanismer riskerar ligan att gå miste om en hel del talang som skulle kunna utveckla ligan, göra den mer attraktiv och på så sätt öka dess intäkter. Den kollektiva bedömningen bland klubbarna är dock att nyttan inte överstiger kostnaderna. Framför allt så håller mekanismerna nere kostnaderna för spelare som inte är tillräckligt bra för att få kontrakt hos andra ligor. Något som naturligtvis också kan bero på att MLS inte är tillräckligt väl scoutad av klubbar från länder med en jämförbar kostnadsmassa. Det kan således finnas en arbitrage möjlighet för bland annat svenska klubbar.

Moneyball – funkar det i fotboll?

I helgen såg jag till slut filmen Moneyball. För er som inte känner till historien så är det en filmatisering av boken Moneyball: The Art of Winning an Unfair Game skriven av Michael Lewis. Den handlar om hur Billy Beane som var och fortfarande är klubbchef hos MLB laget Oakland Athletics utnyttjade statistisk analys för att skaffa sig konkurrensfördelar. Oakland är en franchise med mycket små resurser och kan därmed omöjligtvis konkurrera om den talang som alla andra klubbchefer ser på marknaden och värderade därefter.
Eftersom alla klubbledare och scouter i första hand tittade på välkända nyckeltal som batting avarage och slugging percentage så medförde det att spelare som hade goda stats i dessa egenskaper värderades högst på marknaden, förstås. 
Beane och hans medarbetare försökte därför hitta nya metoder och verktyg för att hitta spelare som kunde ge dem poäng och segrar. Man hittade verktyg som kunde hjälpa dem att identifiera andra nyckeltal som visade sig vara betydelsefulla för produktiviteten i det offensiva spelet men som alla de andra klubbarna och deras scouter inte värderade alls, till exempel sacrifices och walks. Rent konkret innebar det att Beane kunde rekrytera spelare som andra klubbar ignorerade. Och av denna anledning fick de denna talang till ett lågt pris. Oakland Athletics vann 20 matcher i rad men lyckades inte och har än idag inte lyckats nå World Series.
Boken Moneyball publicerades 2003 och drygt två år senare gjorde ekonomerna Skip Sauer och Jahn Hakes en vetenskaplig studie* för att testa om Moneyball hypotesen verkligen stämde, det vill säga att det fanns en felprissättning på den amerikanska arbetsmarknaden för baseballspelare. Sauer och Hakes mätte förhållandet mellan spelarnas produktivitet och lön under perioden 1999 till 2004. De kom fram till att det fanns en felprissättning under den första delen av perioden. Men de upptäckte också att denna korrigerades efter att boken hade publicerats. Det berodde naturligtvis på att de andra klubbarna började lära sig Beanes metoder. Vissa klubbar rekryterade också management från Oakland A´s för att komma över kompetensen.
När John Henry köpte Liverpool genom sitt bolag Fenway Sports Group pratades det väldigt mycket om att metoden skulle implementeras hos den engelska klubben. Anledningen var att Henry själv redan 2002 hade rekryterat ett analysteam till sin amerikanska sportverksamhet Boston Red Sox för att med hjälp av statistisk analys försöka identifiera marknadsimperfektioner på arbetsmarknaden för baseballspelare. Till skillnad från Oakland så vann Red Sox World Series, både 2004 och 2007. Den stora skillnaden mot Billy Beanes lagbygge var att Red Sox hade enormt mycket större resurser och kunde därför rekrytera bättre spelare. Red Sox närmade sig Yankees höga lönekostnader och man nådde ett gap på ca 25% ner till det tredje laget i den liga i vilken man rankar lönekostnader. Så även om den statistiska analysen kan ha bidragit till båda titlarna så säger den långt ifrån hela sanningen.
Ironiskt nog så har Liverpool än så länge under Henrys vingar gjort precis tvärtom. Istället för att identifiera talang med egenskaper som andra klubbar ignorerar så har Liverpool rekryterat en drös med spelare från de andra engelska klubbarna. Och dessa spelarkontrakt är som många känner till väldigt ofta övervärderade på transfermarknaden.
Frågan är om Moneyball är möjligt inom fotbollen? Klubbarna är förhållandevis duktiga att bedöma talang. Det bevisas till stor del av sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång som uppgår till cirka 80% i de två högsta engelska divisionerna. I Major Legaue Baseball var ett motsvarande samband mellan åren 1986 och 2000 uppmätt med cirka 20% i förklaringsgrad. Det borde rimligtvis innebära att det finns mycket färre felprissättningar på arbetsmarknaden för fotbollspekare än vad det har funnits på den för baseballspelare.
Det verkar också finnas ett missförstånd bland allmänheten för hur Moneyball egentligen fungerar. Det är inte själva statistiska analysen i sig som utgör metoden utan det är förmågan att identifiera relevanta nyckeltal som är viktiga för produktiviteten men som andra klubbar inte värdesätter. Moneyball är inte att hitta offensiva spelare som har bra statistik på antal gjorda mål och poäng. Dessa egenskaper är precis vad andra klubbar redan tittar på och talangen prissätts därefter. Moneyball handlar om att identifiera talang med hjälp av andra nyckeltal alternativt på andra marknader än vad klubbkollektivet gör.
Moneyball skulle förvisso också kunna handla om icke statistisk analys. I grund och botten handlar det om att identifiera talang som finns men inte är värderad. En som har lyckats väl är Arsene Wenger som var något av en pionjär i den engelska klubbfotbollen att göra en noggrann scouting på den globala marknaden och kunde tack vare det rekrytera talang till ett betydligt lägre pris än på den inflaterade inhemska marknaden. Men även denna strategi började så småningom anammas av andra klubbar.
I Sverige har vi sett hur Kalmar FF på ett framgångsrikt sätt har scoutat i Brasilien och exploaterat denna marknad. Men även denna anomalie och arbitrage-möjlighet har försvunnit i och med att de andra klubbarna började lägga resurser på att scouta där. Och hemma i Brasilien märkte man att det fanns en klubb i Sverige som tjänade pengar på deras marknad. Helt plötsligt blev det också dyrare och det krävdes fler mellanhänder eftersom alltfler ville dela på de vinster som uppstod i Sverige.
Det kanske största problemet är att nya och framgångsrika metoder inte förblir hemligheter särskilt längre. Klubbcheferna vill väldigt snabbt sola sig i glansen av framgång och berättar gärna för media hur man har lyckats att nå den. På så sätt utsätter de sig för en risk att själva bli utkonkurrerade med sina egna metoder. Information är värt pengar och boken Moneyball berättade inte bara en fantastisk historia, den korrigerade också en del felprissättningar på marknaden.
—————————
* An Economic Evaluation of the Moneyball Hypothesis – Jahn K. Hakes & Raymond D. Sauer, Oct 2005

BK Häcken – unik balansräkning

BK Häcken hör till de klubbar som inte publicerar sin årsredovisning offentligt. Klubbens sportsliga framgångar gör mig nyfiken och jag får göra som i genomgången av GAIS och använda mig av den data som finns tillgänglig tack vare Svenska Fotbollförbundets genomgångar av de svenska klubbarnas ekonomier för att försöka identifiera vad det är som gör klubben så pass konkurrenskraftig som man är.
Figuren nedanför visar hur klubben tjänar sina pengar. Rörelseintäkterna avser inkomster från matchdag, marknad&sponsring samt media och andra centrala avtal. Trots att man kan få för sig att föreställa Häcken som en liten klubb så omsatte man under 2011 hela 15 miljoner mer än vad Gefle gjorde från dessa intäktskällor. Och om vi skulle ranka allsvenskan efter rörelseintäkter så skulle Häcken ha så mycket som sex klubbar bakom sig.

Vi ser också att klubben har en stark positiv nettoeffekt från Gothia Cup. I diagrammet visas denna effekt genom de intäkter som turneringen genererar minus de kostnader som den för med sig. Även om vinsten från Gothia Cup har minskat de senaste åren så genererade turneringen så mycket som 11 miljoner i nettovinst till Häcken. Det är t.ex. mer än 4 gånger så mycket som Djurgårdens marknadsavdelning genererade till sin klubb under 2010. 

BK Häcken – nedbrytning av intäkter (mkr). Orange linje visar klubbens resultat på den nedersta raden. 2007 och 2008 spelade BKH i Superettan.
Det syns också ganska tydligt att klubben, precis som flera av de andra allsvenska klubbarna, fungerar som en talangfabrik. Erfarenheten från allsvenskan säger dock att alternativkostnaden som uppstår i samband med att klubbar säljer sina duktiga spelare blir hög. Det beror på att många klubbar har problem med att hantera det rekryteringsbehov som uppstår. Om vi tittar på Häckens transfernetto nedanför så ser vi mycket tydligt att klubben har relativt låga kostnader för sin spelarrekrytering. 
Result från handel med spelarkontrakt
Resultatet är beräknat genom att man från klubbens intäkter från spelarförsäljningar subtraherar kostnaden för förvärv av spelarkontrakt samt eventuella kostnader för hyra av spelare. Eftersom Häcken inte aktiverar sina spelarkontrakt som en tillgång på balansräkningen så kostnadsförs hela transfersumman för det köpta spelarkontraktet direkt samma år som spelarköpet sker. Klubbens årliga kostnad för att rekrytera spelare ligger på mellan 1.5 och 3 miljoner kronor vilket ger en mycket bra avkastning på transfermarknaden utan att ha någon större negativ påverkan på den sportsliga prestationen.
Att klubben är duktig på scouting och utveckling syns även i följande figur. Den visar sambandet mellan personalkostnader och tabellplacering från den allsvenska säsongen 2011. Häckens personalkostnader ligger ganska exakt i det allsvenska medelskiktet och klubben presterar något bättre än vad den allsvenska marknaden generellt gör. Det betyder att klubben har en trupp som är välbalanserad och presterar mycket väl i förhållande till hur den är värderad av klubbledningen.
BK Häcken rödmarkerad
Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att Häcken är en mycket välskött förening. Gothia Cup bidrar till att skapa tillräckligt stora resurser för att klubben ska kunna förväntas positionera sig på den övre halvan. Den mycket kompetenta sportsliga ledningen bidrar dessutom till att föreningen kan tjäna mycket pengar på sin verksamhet. I figuren nedanför kan vi se en översikt på BK Häckens balansräkning som måste vara något av ett unikum i fotbollseuropa.

Av klubbens totala tillgångar är så mycket som 90% pengar. Frågan är hur dessa pengar kan utnyttjas mer effektivt? För ska klubben kunna ta ytterligare ett steg så måste man utveckla sin kommersiella sida och öka sina löpande intäkter. Gör man inte det så finns en överhängande risk att andra klubbar med en högre omsättning rekryterar över Häckens sportsliga kompetens.

Översikt på BK Häckens balansräkning baserad på data från SvFF:s genomgång av de allsvenska klubbars ekonomier.