Deppa inte

Läser i Sportbladet om att Trelleborg rasar mot att de har blivit schemalagda i tre lördagsmatcher med matchstart klockan 18. Det finns dock ingen anledning till att gräma sig över det. De svenska elitklubbarna har valt att paketera sina sändningsrättigheter och sälja till högstbjudande som ges stor makt i schemaläggningen av matcherna. Och Trelleborg är kanske den klubb i allsvenskan som får ut mest ur en sådan regim.

Om nu klubbens egna kalkyler stämmer och där man uppskattar ett publiktapp om två tusen åskådare på sina tre lördagsmatcher så betyder det en alternativkostnad på ungefär 300 000 kronor. Det är naturligtvis mycket svårt att värdera men låt oss göra ett antagande om att klubbarna skulle låta bli att sälja bort så stor makt till tv bolagen vilket skulle innebära att den årliga potten med allsvenska tv pengar skulle minska från 130 miljoner till 120. Med dagens allsvenska distributionsnyckel av sändningsrättigheterna skulle det bli en miljon mindre i grundplåten med tv intäkter för Trelleborg. Alternativkostnaden för tappad publik är således betydligt lägre för Trelleborg än vad den skulle kunna bli om klubbarna inte hade sålt makten till tv bolagen.

Och ponera att allsvenskans oförutsägbarhet av någon underlig anledning skulle falla kineserna i smaken och ett kinesiskt tv bolag skulle bjuda det dubbla mot vad Kentaro har betalat men med ett förbehåll om att samtliga matcher måste spelas klockan 7 på morgnarna. Hade jag varit Trelleborg så hade jag slagits med näbbar och klor för att få igenom en sådan affär. Förvisso hade jag förlorat den största majoriteten av de lite drygt 3 miljoner som jag har i matchdag-intäkter. Men istället hade jag fått 6 miljoner mer i grundplåt från de centrala tv pengarna. Och nyttan skulle öka än mer eftersom många av de andra klubbarna skulle förlora pengar på en sådan affär. Något som skulle göra mig konkurrensmässigt starkare i ligan.

Men låt oss återgå till lördagarna. Om det nu stämmer att lördag klockan 18 är den sämsta möjliga tiden för en allsvensk match men att dessa matcher enligt avtal trots allt måste äga rum så är valet att schemalägga Trelleborg dessa matcher det ekonomiskt mest rationella beslutet. Den enkla anledningen är att alternativkostnaden för ligan som helhet blir allra minst då.

Deloitte ARFF 2011 revisted #1 – Premier League vs Flygindustrin

Förra månaden släppte Southwest Airlines sin kvartalsrapport som visade en intäktsökning på 18% till $3.1 miljard och en vinst på $5 miljoner. Det är ingen större vinst men fortfarande betydligt bättre än dess amerikanska konkurrenter American, Delta och United Continental som samtliga hade redovisat röda siffror. Hemma i Skandinavien har vi sett SAS som har haft lönsamhetsproblem. 2009 tog bolaget in 6 miljarder kronor i en nyemission för att året senare emittera ännu fler aktier och resa ytterligare 5 miljarder. I mars 2011 refinansierade SAS en del av balansräkningens skuldsida när man sålde obligationer för motsvarande 2 miljarder kronor där man förbundit sig att betala en årlig ränta på 10% under 3.5 år.

Men alla bolag är inte ineffektiva. Precis som det finns olönsamma bolag, finns det naturligtvis även flera lönsamma flygbolag på marknaden. Bolag som har lyckats positionera sina affärsmodeller väl och utnyttjar sina resurser på ett effektivt sett.

Grafen visar intäkter ($) samt lönsamhet inom den globala trafikflygindustrin. Datakälla: AirTransportAssociation.

Flygindustrin uppvisar en del likheter med fotbollsindustrin. 1978 avreglerades flyget i USA när alla nationella bolag fick tillträde till samtliga linjer och prissättningen blev fri. Denna avreglering var dock inte fri utan gällde enbart flygbolag med amerikanska ägare. Southwest Airlines blev pionjären bland lågprisflyg och tack vare en ny affärsmodell bidrog man till att öka den totala marknaden genom att konkurrera med och ta marknadsandelar från andra kommunikationsmedel såsom tåg och bussar.

Avregleringen i USA ledde till större effektivitet och lägre priser vilket var tilltalande för beslutsfattarna även i Europa där marknaden gradvis har avreglerats. 1993 fick vi en första liberalisering av den internationella trafiken mellan europeiska länder och 1997 fick flygbolag full trafikrätt inom EU. Samtidigt upplever flygbolagen en större konkurrens på grund av entrén av nya aktörer vilket trots den kraftigt växande marknaden håller rörelsemarginalerna nere. Precis som inom fotbollen med ekonomiskt mindre rationella ägare vars nyttofunktion i första hand är sportslig framgång finns det inom flygindustrin bolag som finansieras statliga institutioner. Och inte helt olikt fotbollen är säkerheten viktig, olyckor och terrorattacker som skapar externa effekter åt tredje part vilket jacket i intäktskurvan visar post september 2001.

Grafen visar intäkter samt lönsamhet i Premier League. Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance

I dag släppte Deloitte Annual Review of Football Finance 2011. Den avhandlar inte den nyligen avslutade säsongen utan säsongen 2009/10. Den europeiska fotbollsmarknaden ökade med 4% och omsatte €16.3 miljarder under denna säsong.

Även om informationen laggar ett år så finns det ett antal intressanta nyckeltal och trender som är värda att uppmärksamma. Under de kommande veckorna kommer jag att plocka ut ett antal observationer och kommentera dessa på bloggen. Om vi börjar med att titta på den utveckling som Premier League har haft är den inte helt olik flygindustrins med en mycket hög tillväxt men med pressade rörelsemarginaler. Ju högre status som ligan har nått desto fler klubbägare strävar efter att nå äran och berömmelsen i toppen. Och samtidigt som gapet ner till den näst högsta divisionen hela tiden ökar så ökar även kostnaden för degradering. Det upplevs mer rationellt att överinvestera för att öka sina chanser att hänga kvar och därmed redovisa en ekonomisk förlust än att degraderas med konsekvensen av att drabbas av ett ännu högre underskott.

Det engelska ligasystemet är en relativt avreglerad marknad med både fri rörlighet av arbetskraft och kapital, något som inte är okontroversiellt. Men fakta talar för sig själv, den kollektiva analysen av landets fotbollssupportrar säger oss att de trots allt är relativt nöjda med situationen. Den engelska ligafotbollen har upplevt en fantastisk publikutveckling under de senaste 20 åren. Publiksnittet i Premier League ökat med ca 70%, i The Championship med lite drygt 200% och League 1 med ungefär 50%.

Precis som fler människor flyger runt om i världen så ser fler människor fotboll live i England. Den stora skillnaden mellan flygindustrin och fotbollsmarknaden är att konkurrensen har slagit ut en hel drös av flygbolag, bland annat högprofilerade PanAm och flygrutterna har tagits över av mer effektiva aktörer. I England har det däremot försvunnit så lite som tre klubbar av de 88 som 1923 utgjorde de fyra professionella divisionerna. Resten finns kvar idag och flertalet spelar i samma division som då. Anledningen till klubbarnas överlevnadsförmåga är den lokala förankringen samt de trogna fansen som förblir lojala.

Kraftigt ökade intäkter, pressade rörelsemarginaler och misskötta klubbar gör däremot inte fotbollen unik.

Make or Buy – Barcelona vs Real Madrid

Det har länge förespråkats om att egen talangutveckling är mer effektiv än extern rekrytering av talang. Men är det verkligen självklart? Teoretiskt och över tid borde kostnaden för egen produktion kontra extern rekrytering vara lika stor. Om alla klubbar enbart skulle ägna sig åt egen produktion så hade marknaden svämmat över av spelare som blir överflödiga på olika positioner i respektive klubb. Tack vare det skulle klubbar för en relativt billig penning kunna rekrytera sådana spelare för att förstärka de lagdelar där den egna produktionen inte klarat av att bemanna mest effektivt. Men samtidigt, ju fler klubbar som skulle överge egen produktion desto mer skulle utbudet av talang minska vilket skulle höja priserna på externt rekryterad talang. Fler klubbar skulle därför återigen börja producera egna spelare och vi skulle därför närma oss en jämvikt.

Förespråkarna för egen talangutveckling menar att det i första hand är mer kostnadseffektivt. Men tittar vi närmare på besparingen så är det enbart transferpriset som klubben sparar. Spelarnas personliga kontrakt når marknadsmässiga villkor i ett ganska tidigt stadium, oavsett om han spelar kvar i sin moderklubb eller i en annan. Och ju mer framgångsrik akademi en klubb har desto mer exponerad blir man mot risken att förlora sina talanger i ung ålder. Ett exempel på det är Arsene Wenger som gärna scoutar talang i Barcelonas akademi och där han sommaren 2003 hämtade Cech Fabregas. Denna sommar uppges vara på jakt efter två nya spelare i Barcelona. Denna risk höjer rimligtvis kostnaden för den unga talangen i akademin eftersom klubben måste försäkra sig om att behålla spelarna. Och eftersom majoriteten av spelarna i en ungdomsakademi trots allt inte blir stjärnor så är den stora kostnaden inte att utveckla stjärnorna utan att utbilda alla de spelare som till slut faller ifrån. Denna kostnad kan klubbar rimligtvis trejda bort genom att specialisera sig på scouting och istället betala en transfersumma som i teorin borde motsvara kostnaden för att handhålla en egen framgångsrik akademi.

Teori är en sak och praktik en annan. För att testa dessa hypoteser skulle det krävas klubbar som enbart ägnar sig åt egen produktion respektive sådana som enbart specialiserar sig på scouting av externa förvärv. Dessutom skulle båda jämförelsegrupperna behöva befinna sig på samma nivå i näringskedjan. Vi kommer inte att kunna identifiera sådana objekt och de flesta klubbar har någon form av en blandstrategi. Det finns dock en hyfsad jämförelse i fallen FC Barcelona och Real Madrid. Och det finns en akademisk studie* som har jämfört båda klubbarnas respektive strategier.

Båda klubbarna hade för lite drygt tio år sedan svaga finanser och man valde olika vägar att försöka lösa sina problem.