Reverser

På Malmö FF balansräkning per 31/12-2009 kan vi utläsa att man har utestående fordringar på 29 miljoner kronor hos andra klubbar avseende spelartransfers. För att förtydliga, spelarförsäjningarna är bokförda som intäkter på 2009 års resultaträkning men pengarna har ännu inte landat i kassan.

Det behöver inte alls vara några som helst konstigheter. Vi har tidigare uppmärksammat finansieringen klubbarna emellan i fallet Roma vs Liverpool och strukturen avseende kontraktet Alberto Aquilani. Av de i transfersumman fasta £18 miljonerna betalades endast 5 upfront. Resten delades upp i ytterligare tre mindre betalningar under 2 års tid.

Det jag är lite nyfiken på är hur många reverser det finns där ute och hur pass mycket ligger klubbarna efter med sina betalningar efter att aktiviteten på transfermarknaden och därmed omsättningen på pengar varit extremt låg denna vinter. Vilka säkerheter tar klubbar från sina motparter i samband med spelaraffärer? Tar man överhuvudtaget hänsyn till counterparty risk? Antar man att det finns en implicit garanti som till exempel i fallet Dubai? Och kommer kreditförluster och eventuella uppgörelser klubbar emellan vara nästa media-fluga hos sportredaktionerna?

Transfersagan om Francesc Fàbregas

En kul liten historia är den om Fàbregas vara eller inte vara i Arsenal. Arsenal ser ut att värdera Cecs till £30miljoner. Det är nämligen det belopp som man är sägs vara beredd att erbjuda spelaren för ett flerårskontrakt. Värderingen är baserad på den förväntade prestationen och de förväntade kassaflödena som spelaren kommer att bidra till hos Arsenal.

Samtidigt är Barcelona som bekant intresserade av Fàbregas tjänster. För att en affär ska vara möjlig måste dock vissa villkor uppfyllas. Barcelona måste erbjuda spelaren mer än de £30 miljoner som Arsenal erbjuder samtidigt som man måste erbjuda Arsenal mer än de £30 miljoner i transfer fee som klubben värderar spelaren till. Arsenal vill naturligtvis ha en riskpremie eftersom det uppstår ett rekryteringsbehov. Cecs prestation i Arsenal är välscoutad men ”ersättarens” förväntade prestation i klubben exponeras mot en rekryteringsrisk. Denna risk kommer Arsenal vilja att prissätta.

Barcelona måste därför vara beredda att investera upp mot £100 miljoner (€115m) i Francesc Fàbregas inkluderandes både transfer fee samt det personliga kontraktet.

Kan man räkna hem det? Kanske…
Barcelona omsatte säsongen 2008/09, EUR 385 miljoner vilket är 45% mer än vad Arsenal gjorde under samma säsong. (omräknat till EUR där Arsenal dessutom lidit av pundets försvagning) Och tillväxten fortsätter under pågående säsong.

Barcelonas affärsrisk är i det närmaste minimal. Den är betydligt lägre än Arsenals dito. Det finns knappt någon som helst konkurrens i toppen av den Spanska ligan. Antingen kommer man på första plats eller andra. Klubben kan därför kosta på sig den finansiella risk som ett sådant kontrakt trots allt innebär.

Fullinvesterade – dags för produkten MFF att leverera

Malmö FF har nu släppt sitt boklsut för 2009. En mycket snabb okulär besiktning säger att klubben nu är fullinvesterad och där man nu behöver prestera på planen.

Första året med nya arenan gav nya intäktskällor. Match-day-revenues upp 18 miljoner till 37m och sponsor/reklam upp 12m till 61m. Den stora nyttan med en ny arena är naturligtvis paketeringen av erbjudanden där man kan prissätta sköna premier i loger samt klubbstolar där man även slänger in en matbit.

Men inga intäkter är gratis. Kostnaderna upp med ca 60 miljoner där finansieringskostnaderna samt arenadriften naturligtvis drivit kostnadssidan.

Klubben är nu hyfsat fullinvesterade där man förutom arenan, under 2009 investerat 27 miljoner i transfersummor (aktiverat som immateriell tillgång på balansräkningen) samt en okänd summa i sign-on-fees (kostnadsfört i sin helhet) och där lönekostnaderna steg från 56miljoner till 70m.

Det gäller således för produkten fotboll att börja leverera. Vi kan förvänta oss en större volatilitetet i klubbens framtida resultat där sportsliga framgångar, tack vare nya arenan, har en högre uppsida än tidigare men där den finansiella risken ökat. I den mycket hårt konkurrensutsatta allsvenskan är man ju även exponerad mot en hög affärsrisk.

Återkommer förhoppningsvis under helgen när jag hunnit läsa rapporten mer noga.

Kontraktstrategier – överinvesteringar vs "relegation clauses"

Låt oss fortsätta på ämnet spelarkontrakt och gå in på överinvesteringar. Kostnaden för fotbollsklubbar att degraderas från en liga brukar vara mycket hög. Den stora anledningen stavas kraftigt minskade intäkter i kombination inte lika kraftigt minskade kostnader.

Det pratas ofta och gärna om nedflyttningsklausuler i spelarkontrakten. Faktumet förefaller dock vara att dessa ofta lyser med sin frånvaro. I England har fenomenet uppmärksammats i takt med att den ekonomiska klyftan mellan Premier League och the Championship har ökat.

Här i en artikel från maj 2004. Snart sex år har gått och vi kan konstatera att ingenting tycks ha förändrats. Att Newcastle United inte hade försäkrat sig mot degradering var kanske direkt ingen hög-oddsare eftersom risken till degradering trots allt har upplevts som relativt liten.

Men att nykomlingarna från säsongen 2008/09, Hull City, under våren 2010 står utan försäkringar kan till en början tyckas lite märkligt. Detta trots att sannolikheten för nykomlingar att etablera sig i Premier League kraftigt har reducerats de senaste åren och att inkomstgapet divisionerna emellan har ökat än mer.

Tittar vi på historiska estimat av wages/revenue – ratios från the Championsip finns det inte heller mycket som säger att de degraderade klubbarna försäkrat sig mot nedflyttning utan majoriteten ser ut att ha valt samma strategi som Hull City.

Hur kommer det sig?

Det mest rationella skulle vara att klubbarna kom överens om att ”relegation clauses” alltid ska skrivas in i kontrakten. Så ponera att klubbarna i ligan är nytto-maximerare och bildar en kartell där de kommer överens om att i kontrakten med sina spelare ekonomiskt försäkra sig mot degradering. Det betyder att det förväntade värdet på samtliga spelares kontrakt blir lägre. För att få fram värdet på kontrakten, måste nämligen kassaflödena diskonteras med sannolikheten till nedflyttning*.

Vi kan direkt konstatera att klubbarna konfronteras med ”fångarnas dilemma”. Klubbarna tjänar på att samarbeta eftersom samtliga klubbars kontrakt är försäkrade men givet att de andra kartellmedlemmarna inte fuskar kan en klubb tjäna på att bryta kartellen. Genom att erbjuda en spelare ett kontrakt fritt från nedflyttningsklausul, ger man spelaren bättre villkor utan att behöva göra några kassautbetalningar och på så sätt kunna knyta till sig talang och därmed minska risken för degradering.

Konkurrenterna är naturligtvis medvetna om risken för att bli utsatta för fusk och ges därför incitament att själva bryta kartellen. Det mest sannolika utfallet blir därför att samtliga klubbar bryter överenskommelsen och på så sätt överinvesterar. Konkurrensbalansen dem emellan förblir nämligen status-quo men till en högre förväntad kostnad och de klubbar som till slut degraderas sitter med svarte petter på hand.

——————————————————-


*Värderingen av ett spelarkontrakt med en ”relegation clause” i fallet Hull City.
Vi utgår från antagandet om ett rakt 3 års kontrakt med en ersättning på £2 miljoner per år. Nedflyttningsklausul reglerar ersättningen till £1m per år i the Championship.

Ett kontrakt fritt från ”relegation clause” har ett nominellt värde på £6m. Från spelarens perspektiv blir det förväntade värdet på hans kontrakt innehållandes ”relegation clause”, diskonterat med sannolikheten för degradering**, ca 20% lägre, dvs £4.9m. Från klubbens perspektiv är klausulen en försäkring. Något som rimligtvis kräver en premie, kanske i form av en sign-on bonus till spelaren alternativt en free-agent-option.

Vi kan även anta existensen av en ”klausul-paradox”. Ju större sannolikhet till nedflyttning desto lägre förväntat värde på kontraktet. Därmed ges klubben större incitament till att inte skriva in en klausul i kontraktet eftersom klubbens kontrakterbjudande upplevs som mindre attraktivt. Utebliven rekrytering av talang till förmån för en konkurrent ger på så sätt ännu större exponering mot nedflyttningsrisken. Vilket skulle ge oss en logisk förklaring till Hull Citys val av strategi. Det vill säga, klubben är i praktiken i stort behov av ”relegation clauses” men i själva verket saknar man dessa hos majoriteten av sina kontrakt.

När det gäller Newcastle United och valet av strategi, skulle det kunna antas vara ett klassiskt fall av adverse selection. Premien för försäkringen ansågs vara för dyr i förhållande till den förväntade risken att åka ur.
——————————————————-
**Sannolikheten för Hull Citys degradering är hämtad från en undersökning där författarna, med hjälp av en regressionsmodell skattat sannolikheter baserat på historiska observationer av 18 oberoende parametrar.
Who will go down this year? The Determinants of Promotion and Relegation in European Soccer Leagues. Jean-Baptiste Dherbecourt et Bastien Drut, Working Paper 2009-40

Kontraktstrategier – gamla teorier

Har ni ännu inte läst Simon Kupers FT-kolumn denna vecka så läs den. Jag väljer att plocka ut stycket nedan.

”Ajax Amsterdam’s general director recently tallied his club’s transfers, and came up with this estimate: only 8.3 per cent of the footballers Ajax had bought in the past decade had succeeded. Ajax’s Dutch rivals, he said, had done even worse.”

Det sätter fingret på mina resonemang här och här.

Lyckas en klubb att motivera sina spelare att stanna kvar ytterligare en säsong under dennes högpresterande period så kommer klubbens rekryteringsbehov, över en 10 års period, att minska kraftigt. Och tittar vi på Ajax-hövdingens estimat kan vi konstatera att när 9 av 10 spelarförvärv är mindre lyckade så kommer i så fall antalet felköp att reduceras rätt så rejält.

Finns således pengar att hämta.

Ytterligare en som har gått på myten…

Då finns det ytterligare en i raden av människor som har gått på myten om höst-vår.

Ni som slaviskt följer den osynliga handen känner till mina tankar som alla finns samlade här. Men låt oss bryta ner det hela på klubbnivå och den insikt som finns hos respektive klubb.

Eftersom svensk elitfotboll består av elitklubbarna och dess organisationer är det uppenbart att den samlade analysen från sveriges fotbollselit inte riktigt vet vad som krävs. Något som även kommit fram i samband med analysen inom ramen för elitprojektet.

–En grundläggande orsak till detta är att i flertalet av våra elitföreningar saknar en gemensam grundsyn på hur föreningarna skall nå framgång.

Naturligtvis kan vi förvänta oss att det finns en bromsande agenda hos de mindre klubbarna. Men man kan även ställa sig frågan om de större klubbarna själva vet vad som krävs och framför allt har förstått värdet av sina respektive varumärken. För någon månad kunde vi läsa om IFK Göteborg och deras frustration i samband med hyresavtalet på den nya arenan i Göteborg.

”Vi insåg inte värdet av de rättigheterna då. Det gör vi nu och anser att vi måste göra på ett annat sätt den här gången”

Uppenbarligen gjorde man inte läxan och där man på förhand varken kartlade målgruppen eller fastställde affärsmodellen innan man flyttade in på Gamla Ullevi. Häpnadsväckande om ni frågar mig. Men om det ändå kunde stanna här…

Det finns fler rättigheter vars värde IFK Göteborg inte riktigt har lyckats att prissätta. Som evenemangsarrangör äger klubbarna från början sina egna sändningsrättigheter. Något som man sedan ger upp till en kollektiv försäljning. Till sist erhåller man en kick-back genom en distributionsnyckel.

Som en av klubbarna med i allsvenska ögon stora intäkter från matchdag samt marknad hör IFK till segmentet som, ju högre ersättningen från sändningsrättigheterna är, desto mer förlorar man i konkurrenskraft .

Men det handlar inte enbart om ”mantrat” konkurrenskraft. I samband med att klubbarna väl gett upp rättigheterna till mediadistributörerna, har man uppenbarligen även gett upp en del av kontrollen över schemaläggningen av sina egna evenemang. Något jag belyst i tidigare inlägg.

Det blir inte de bästa förustättningarna för när det handlar om planering och försäljning av sina egna live-evenemang och maximeringen av match-day-revenues.

Två år i rad har IFK Göteborg slaktats tidigt i kvalen till UEFA:s turneringar. Nej, dagens fotboll handlar inte enbart om talangutveckling. Och framför allt handlar det inte om vår-höst vs höst-vår.

Om nu inte kunderna själva hellre vill konsumera produkten fotboll i det formatet. För är det någon som ens har ställt frågan till de som förväntas generera det i sammanhanget enda relevanta som påverkar svensk fotbolls konkurrenskraft? Det vill säga intäkter.

Och kanske ska man börja med att ställa frågan vad den samlade bilden hos konsumenterna hellre vill se. En mer polariserad allsvenska med större internationell konkurrenskraft eller en jämn liga? Det senare har man lyckats med att bibehålla under en period där intäkterna ökat med flera hundra procent. Det till priset av en sämre europaranking.

Det är kanske här debatten egentligen borde starta.

Revenue Sharing update – Big 5

För lite drygt en månad sedan skrev jag om förslaget till en kollektiv försäljning av de spanska sändningsrättigheterna. Mycket snabbt krossades dock mina något naiva förväntningar om en tiltad liga av Simon Kupers kolumn i Financial Times.

The Spanish league’s president, José Luis Astiazarán, explains that he hopes to increase total television revenues rather than distribute them differently. “It’s the big teams that have big importance on TV”.

Vilken fantastisk affärsidé. Att bilda en kartell med syfte att höja priset för att sedan använda sig av dagens aktuella proportioner när pengarna väl ska distribueras. Helt plötsligt blir det Barcelona och Real Madrid som friåker på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessa ger ju upp sina rättigheter till kartellen för att sedan knappt få någon konkurrensfördel tillbaka.

Hittills har dessa karteller överlevt myndigheternas onda blickar hävdandes att ligan måste ses som en enhet och att en viss subvention av de svagare klubbarna är nödvändig för den produkt som levereras. Det spanska upplägget däremot är helt annorlunda. Man kan fråga sig om de spanska konkurrensmyndigheterna kommer att kunna blunda för det? Möjligtvis, med lite ”övertalning” så…

Alla som lyfter fram Barcelonas affärsmodell som ett föredöme måste komma ihåg att klubben tillsammans med Real Madrid i det närmaste saknar nationell konkurrens. Pep Guardiola hyllas, naturligtvis. Hans prestation är i själva verket varken mer eller mindre än vad vi kan förvänta oss. En djupare analys av konkurrensbalansen i Spanien finns här.

Hur väl Barcelona och Real Madrid ges möjligheten att kapitalisera sin historia samt framtida förväntningar visas mycket tydligt i figuren nedan. Förutom det nationella jättegapet pratar vi om åtminstonde €100 miljoner i årlig konkurrensfördel gentemot sina största internationella konkurrenter.

Jag kan tycka att det är fantastiskt att vi inte har hört Platini nämna detta en enda gång i sin ”equality” retorik. Å andra sidan kanske det sätter fingret på hela den falska agendan.

saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.
Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%.
Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt.
Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.

Värt att notera är Premier League som de senaste åren har ökat sin subvention från tv pengarna till ligans svagare klubbar.

Fortfarande är distributionsnyckeln 50-25-25 men den gäller numera enbart för de inhemska sändningsrättigheterna. I takt med ligans globala tv expansion har fördelningen av intäkterna från utlandet fördelats lika mellan ligans samtliga klubbar.

Med tanke på topp4 klubbarnas framgångar och växande tv bidrag från Champions League är det egentligen en rimlig utveckling. 1992-2004 var fördelningen av tv pengar från topp till botten 2.2-2.4 ggr (42-45%). Något som mycket sannolikt bidrog till den polarisering som ligan har upplevt. Därefter har detta nyckeltal minskat till nivåer på 1.7 – 2 ggr (50-59%).

Denna omdistribution av centrala intäkter skulle kunna finna sin förklaring i bilden nedanför. Efter att ha nått upp till en viss nivå vad gäller ojämnhet så förefaller det kanske ha funnits en önskan att sakta ner den processen.

Å andra sidan skapar en sådan manöver ett större gap ner till divisionen under. Degradering från Premier League blir också mycket mer kännbar. Något som skapar incitament till överinvesteringar med syfte att rädda kontraktet samt överinvesteringar hos klubbar i the Championship i jakten på en uppflyttning till Premier League.

Dessa är några av de utmaningar som de italienska klubbarna i Serie A samt Serie B nu kommer att ställas inför.

(klicka på bilden för bättre upplösning)
Saxat från: ”The European Club Footballing Landscape, Benchmarking report 2009 Club licensing”

"administration"

Crystal Palace fick igår sin ansökan beviljad och förpassades in i ”administration”. Exakt vad den termen betyder finns mycket väl beskrivet av BBC från den tiden vi upplevde den förra stora ruschen, året var 2002.

Från och med 2005 bestraffas även klubbarna med 10 poängs avdrag. Anledningen till det är att överinvesteringar med administration som en utväg inte ska uppmuntras.

Även om målgruppen av potentiella nya klubbägare i takt med the credit crunch har minskat så förväntas administratorn hitta nya investerare.

I grafen nedan kan vi se en tidsaxel och hur många klubbar som hamnat på obestånd. 2009 års siffror sträcker sig enbart till maj och jag känner inte till det slutliga utfallet. Cynisk nog kan vi bedöma förutsättningarna som relativt goda för att nå ett nytt all time high under 2010.

saxat från: deloitte annual review of football finance 2009

twitter

I kolumnen till höger hade jag tänkt att uppmärksamma aktuella händelser som inte är tillräckligt viktiga för få ett eget längre blogginlägg män ändå är värda en omtanke.

Just nu kan ni läsa om vad Pontus Kåmark egentligen menade i fotbollskanalen europa när han sade att fotbollsekonomin var uppe på regeringsnivå. Vi avslöjar vilken information som med största säkerhet inte fanns med i Lars Åke Lagrells EM kalkyl som han, i jakt på statliga miljardgarantier, lämnade till regeringen. Dessutom heads up om att sportredaktionerna inom mycket snar framtid har kommit till insikt om att obligationer, precis som aktier, ofta prissätts på daglig basis och kan gå upp eller ned i värde. Det kommer man att tycka är jättekul.