Publikservice

Ponera att ligaorganisationen (läs SEF) skulle äga samtliga klubbars intäkter. Match intäkter, marknadsintäkter samt TV intäkter skulle slås ihop till en enda stor kaka för att sedan fördelas jämnt till ligans samtliga klubbar där alla får exakt lika mycket pengar.

Vi skulle få väldigt bra förutsättningar till en mycket jämn tävlingsbalans, men…

Eftersom vi genom erfarenhet kan anta att de allsvenska klubbarna nyttomaximerar (satsar på att vinna) skulle dessa göra allt i sin makt för att sänka sina kostnader (icke sportrelaterade) och istället maximera utgifterna för spelarlöner. Man skulle göra det eftersom man vill klara av att rekrytera så mycket talang som möjligt i relation till sina konkurrenter.

Klubbarna skulle därför ha starka incitamenten att totalt skita i allt vad publikservice heter. Risken med försämrade publiksiffror för den enskilda klubben påverkar ju inte styrkeförhållandet gentemot konkurrenterna. Stora kakan minskar och med den minskar samtliga klubbars intäkter exakt lika mycket.

Jag diskuterade publiknedgången i allsvenskan med en kollega häromdagen, marknadsföring, publikservice, säkerhet, arenakomfort samt arenasäkerhet kom på tal. Det är faktiskt så att det eventuellt kan finnas ett liknande tänk där ute idag.

Om vi till exempel tittar på Trelleborg där publikintäkterna under 2008 endast uppgick till 17% (3.8miljoner) av klubbens rörelseintäkter. En för klubben mycket starkt betydande finansieringskälla är TV & de centrala avtalen. Denna del stod 2008 för 40% av rörelseintäkterna och i Trelleborgs fall handlar en stor del av denna intäktskälla om en ”subvention” från de allsvenska klubbar som besitter ett högre ”marknadsvärde”.

Jag kan tro att marginalkostnaden att satsa på publiken överstiger nyttan, i alla fall på kort sikt. Investeringar i marknadsföring och publikfrämjande åtgärder skulle initialt ta resurser i anspråk från spelartruppen.

Och den bittra sanningen är att det i Trelleborgs fall är mer kostsamt (kraftigt reducerade TV & centrala premier) att degraderas till Superettan än att spela en hel säsong i allsvenskan inför tomma läktare.

Trelleborg har under denna säsongs första 12 omgångar tappat hela 23% i publiksnitt jämfört med motsvarande period 2008. Men man är sannolikt den klubb där en sådan nedgång slår minst på dess ekonomi.

Företag kommer, företag går men fotbollsklubbar består

TV bolaget Setanta Sports är till slut konkursmässigt och bolagets brittiska kanaler släcker nu ner.

Setanta satt på ett mindre rättighetspaket till Premier League. Ett paket som ligan tog tillbaka. Detta eftersom Setanta inte klarade av att fullfölja sina betalningsåtaganden . Sedan tog det bara ett par dagar och Premier League hade sålt paketet till Disney´s ESPN.

Utslagning och konsolidering är en naturlig del av affärscykeln i de flesta branscher. I Sverige såldes nyligen Canal + av ProSiebenSat.1 media till TV4 koncernen.

Och kommer någon ens ihåg TV kanalerna ”Supersport” och ”Sportkanalen”?

Många oroar sig för fotbollsklubbar och dess ekonomier. Röster höjs om att fotbollsindustrin går en död till mötes. Engelska fotbollsklubbar målas ofta upp som skräckexempel.

Stefan Szymanski presenterade under mässan PlayTheGame2009 en mycket tänkvärd jämförelse mellan fotbollsindustrin i England och övriga branscher.

1923 bestod Football League (de fyra högsta och professionella divisionerna) av 88 klubbar.

Säsongen 2007-08 existerade 85 klubbar fortfarande:
48 st befann sig i samma division som 1923
Endast 9 klubbar hade halkat ner två eller fler divisioner.
Endast 3 hade slagits ut (konkurs).

Låt oss titta på hur det ser ut i andra branscher.

För de 100 största bolagen i Storbritanien under 1912 var status år 1995:
Endast 20 var fortfarande bland de 100 största.
Endast 50 hade överlevt och där:
7 hade likviderats.
6 hade förstatligats.
37 har köpts upp av andra bolag.

Är det någon bransch som historiskt visat stabilitet i England och klarat sig igenom ekonomiska kriser så är det just fotbollen.

Klubbarna är så pass attraktiva att de hela tiden lyckas hitta finansiering. Trots att den förväntade avkastningen i de allra flesta fall är obefintlig. Uppenbarligen finns det andra värden.

Ägare kommer, ägare går men fotbollsklubbar består.

Priset på talang sjunker som en sten

Om lite drygt en vecka öppnar transferfönstret. Ett bra tillfälle för fotbollsklubbar att genom en ökad kapitalomsättningshastighet på sina tillgångar stärka stärka sina balansräkningar .

Fönstret ger även en möjlighet till att kunna balansera om sina trupper. Och även om mängden pengar sannolikt kommer att vara mindre, är mängden talang densamma. Och spelare kommer givetvis att byta klubbadress, trots att det är lågkonjunktur.

Redan i november kunde vi se signaler på att priset på talang skulle falla. Juergen Klintsman var även han inne på samma linje.

Vi har under året observerat att riktigt eftertraktade fotbollspelare fortfarande har en hög prislapp, både på transfern men även i form av det personliga kontraktet. Och i ärlighetens namn tror jag att den mycket åtråvärda talangen kommer att bibehålla sitt höga marknadspris.

På mer medelmåttlig talang sjunker däremot priset som en sten. Vi kan förvänta oss att rörligheten på spelare av allsvensk kaliber kommer att bli hög de närmast kommande transferfönstren.

Och korrigeringen har gått snabbt. En bidragande anledning och katalysator är den norska ligans ekonomiska kräftgång. Tippeligan har ju de senaste åren varit en av flera faktorer som drivit löneinflationen på den medelmåttliga talangen i allsvenskan.

Hur illa det egentligen är ställt bland tippeligaklubbarna är nog svårt att säga eftersom tidningsrubriker som vanligt måste tas med en stor näve salt.

Fakta i målet är i alla fall att 2008 så visade de sexton tippeligaklubbarna ett ackumulerat underkott på ca NOK 150 miljoner (ca 180 msek), vilket kan jämföras med det lilla överskott på 8 miljoner kronor som de allsvenska klubbarna trots allt levererade.

I övrigt rapporteras att Lyn ska ha radikala problem och har inte betalat sin arenahyra under 2009. (här och här)

Och att Fredrikstad nu får kommunala lånegarantier för att få lite andrum i sin sparprocess.

Stabaeck som tydligen ställt in betalningarna.
Tromsö som säger sig behöva spara 15 miljoner norska kronor i lönekostnader.
Och för Start ser det ut att räcka med så lite som 5 miljoner.

Även suveräna ligaledarna Rosenborg rapporteras inte ha gått helt oberörda av lågkonjunkturen.

Det ser faktiskt ut som att det under den senaste tiden varit något av norska mästerskapen i krisrubriker.

********

Det finns de som hävdar att klubbarna utnyttjar lågkonjunkturen till att sänka priset på talang samt andra personalkostnader, extra mycket.

Och jag kan nog hålla med. Även om priskorrigeringen beror på marknadsläget och inte kan bortförklaras genom konspirationsteorier, dyker det ibland upp tillfällen där det finns en strategisk uppsida att med starka ord och termer måla upp en värre bild av verkligheten än vad den i själva verket är.

*********

Att situationen till ytan ser ut att vara mer akut i Norge än i Sverige är på kort sikt mycket goda nyheter för några av de allsvenska lagen.

Det finns idag klubbar med mycket knappa resurser men som trots allt besitter hyfsat starka intäkter i relation till sina ligakonkurrenter. Sitter man dessutom på inte helt utgående kontrakt med spelare som är åtrovärda för utländska klubbar högre upp i värdekedjan, kommer det rimligtvis ges goda möjligheter att relativt snabbt kunna komma på rätt köl ekonomiskt.
Det som avgör utfallet är den sportsliga kompetensen i respektive klubbledning – ”talent-picking”, fingertoppskänsla samt leverans på fotbollsplanen.

Jag tänker främst på klubbarna i Stockholm men även Helsingborg där den sistnämnda, enligt SvFF:s sammanställning som presenterades i slutet av april, har smugit upp som den klubb som omsätter tredje mest i allsvenskan (exkl transfers).

Fotbollsekonomi handlar i mångt och mycket inte om absoluta tal. Alla resurser (pengar&talang) måste hela tiden ställas i relation till omvärlden.

*********

Och marknaden kommer att återhämta sig. För så fort denna priskorrigering och kortsiktiga omdistribution av talang är färdig, börjar allt om från början igen. The-arms-race lever vidare och flertalet av de norska klubbarna omsätter fortfarande mer än de allsvenska. Och vissa allsvenska klubbar omsätter mer än andra.

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Nya drömmar, nya förväntningar, ny inflation och så småningom nya underskott.

Det är trots allt inte mer än 7 år sedan förra gången det vankades ”kris” i fotbollseuropa och spenderarfesten ”var över”.

TV bolagen och sponsorerna må vara nya idag. Klubbarna, rubrikerna och debatten är dock i stort sett desamma.

Nya pengar till den danska superligan?

Den danska superligan påbörjade sin segmenteringsfas någonstans kring 2003. De senaste två till tre åren har ligan så belönats med större framgångar i europaspelet och mycket snart har ligan även vunnit en anda kvalplats till Champions League. Danskarna har börjat plocka marknadsandelar från den europeiska fotbollskakakan.

Nu siktar ligan på att ta ytterligare ett steg och har tecknat ett avtal med IMG som ska försöka sälja ligans sändningsrättigheter utanför Skandinavien. (här)

Nu är inte det någon garanti till framgång. Alla minns vi IMG:s haussade men relativt snabbt sönderrivna samarbetsavtal med Malmö FF och IFK Göteborg.

Men skulle man nu lyckas med att sälja produkten dansk ligafotboll till omvärlden kommer inte heller de allsvenska klubbarna att gå lottlösa utan pengarna kommer även allsvenskan till godo.

Tack vare att klubbarna tillsammans genom ligaorganisationen SEF valt att positionera sig som en leverantör av talang till Danmark kommer en del av de nya TV pengarna att distribueras vidare till allsvenskan genom spelartransfersystemet.

"Football-capitalism" vs "football-socialism"

Har ni 45 minuter över, kan jag varmt rekommendera klippet nedan.

Sportekonomiprofessorn Stefan Szymanski pratade på mässan PlayTheGame 2009 som hölls förra veckan. Szymanski myntar begreppet ”fotboll-kapitalism” (Europa). ”Fotbolls-kapitalism” som har något av sin motpol i USA i form av ”fotbolls-socialism”.

Han berättar om fotbollsindustrin och recessionen. Han pratar om fotbollsindustrins extrema stabilitet i relation till övriga industrier. Men han nämner även instabiliteten vad gäller ägarskap.

Han konstaterar än idag det som präglar hans bok från 2000, ”Winners & Losers, The Business Strategy of Football”

”It´s more or less impossible to make money in football-capitalism”

Egentligen är det inga konstigheter eftersom man redan under A-kursen i nationalekonomi får lära sig om ”noll profit regimen” som på lång sikt råder i en perfekt konkurrensmarknad.

Efter Szymanski kommer William Gaillard, en av UEFAs representanter som pratar om polariseringen i fotbollseuropa som egentligen inte är något nytt fenomen. Han framställer insolvensen som idag präglar många europeiska klubbar som det stora problemet.

Som tidigare observerats, framstår det att UEFA sneglar på delar av den amerikanska monopolliknande modellen och vi kommer sannolikt inom en mycket snar framtid att få se förslag strukturella förändringar samt olika typer av regleringar.

”It´s profitable, it´s stable…”

Inte heller detta är förvånande eftersom monopolmodellen förväntas leverera lönsamhet till dess institutioner.

Såldes konkurrens vs monopol och vi vet ungefär vilka intressenter monopol i första hand gynnar.

Å andra sidan kan man fråga sig om inte det är spelarna som idag har monopol på produkten fotboll i Europa?

****************

För att få ett exempel över strävan efter monopol inom sporten behöver vi inte snegla längre än bortom Stockholms gränser. Vi känner nog alla till elitserien i hockey där klubbarna är livrädda för konkurrens. Kanske minns vi försöken att stänga igen ligan.

Elitserien har under en mycket lång tid haft en någorlunda svag konkurrens om den talang som finns att tillgå inom hockeyn. Ett faktum som innebär att elitserien, till skillnad från fotbollsallsvenskan har kunnat leverera en produkt av hög internationell kvalitet. Det är i det närmaste enbart NHL som befunnit sig högre upp i värdekedjan.

Den senaste tidens ”utbrytningsförsök” är ett mycket intressant fenomen. Jag tror konkurrensen om talang från KHL har skrämt slag på idag lönsamma elitserieklubbar som givetvis är rädda om sin produkt.

http://widgets.vodpod.com/w/video_embed/Groupvideo.2737246

Wages/turnover ratio Premier League

samt ”The Liverpool Football Club and AThletic Ground Limited” annual report year ended 31 July 2008

Tabellen visar Premier Leagues klubbars omsättning för säsongen 2007-08 samt ration löner/omsättning. Vi kan direkt dra två slutsatser.

i. De amerikanska ägarna hos ManU samt Liverpool fyller en mycket viktig funktion i syfte att begränsa ytterligare försämring av tävlingsbalansen i Premier League. Även Arsenals skuldfinansiering av Emirates Stadium ställer krav på höga rörelsemarginaler.

Skulle där inte finnas något avkastningskrav drivet av skuldsättningen, hade de nämnda klubbarna haft än mer resurser till spelarlöner och transfers. Förutom större klyftor, hade inflationen i fotbollseuropa hade varit än större. (quantity theory of money)

Detta faktum förkastar Platinis påhopp i maj 2008 där han klassificerar samtliga skuldmodeller som ekonomisk doping.

ii. Många av klubbarna på den nedre halvan i tabellen ovan finansierar sig tack vare villkorslösa kapitaltillskott från sina ägare. Pengar som aktiveras som en skuld på balansräkningarna. Denna skuld är dock räntefri eftersom de flesta privata ägare i den engelska ligafotbollen sannolikt ser sina klubbar som ”ego-symboler”. Enligt Deloitte är ca 40% av de engelska ligaklubbars aggregerade skulder (£3.1 miljard) just den typen av finansiering.

Så länge klubbägarna är beredda att skjuta till pengar in i systemet underhålls tävlingsbalansen. Skulle lågkonjunkturen drabba ägarna och deras förmåga att finansiera klubbarnas löner kommer rimligtvis tävlingsbalansen att försämras.

*************

De senaste årens löneinflation har gjort att fler och fler röster har höjts om införande av ett lönetak i Premier League.

Låt oss leka med tanken att taket sätts till de 60% av klubbarnas intäkter som Platini haft som sitt riktmärke.

Klubbarna i grönt klarar av kriteriet. Klubbarna i orange måste skära sina kostnader.

Vi kan direkt se att tre av klubbarna i ”Big4” på kort sikt inte skulle påverkas av ett lönetak. Chelsea skulle behöva sälja en del av sina stjärnor. Många tror kanske att ManU, Arsenal och Pool kommer att passa på att sänka sina lönekostnader. Dels för att undvika en försämring av tävlingsbalansen men även för att stärka sina rörelsemarginaler.

Denna tes spricker eftersom dessa tre klubbar måste försöka bibehålla sin konkurrenskraft i Champions League som bra år genererar ca 25-30% av de totala intäkterna.

Ett sådant lönetak i Premier League skulle därför sannolikt öka klyftorna mellan topp 3 och resten av ligan. Huruvida en negativ spiral skulle aktiveras med ett nettoutflöde av talang från ligan kan vi bara spekulera kring.

Sommarens bailout kommer från Real Madrid

Riksbankerna runtom i världen har det senaste året pumpat inm likviditetet i den globala ekonomin.

I fotbollen ser vi liknande aktioner äga rum då och då. Jag har skrivit om flödena här.
Denna sommar kommer räddningspaketet från soliga Spanien. Real Madrid ser ut att innan transferfönstret ens öppnat, ha pumpat in ca 2 miljarder kronor för att fiansiera den europeiska fotbollens driftunderskott. Och även denna sommar kommer pengarna att distribueras vidare genom transfersysystemet nedåt i värdekedjan.

En liten bråkdel av kakan når sannolikt även allsvenskan.
Många frågar sig var pengarna kommer ifrån. Först och främst ska vi komma ihåg två saker.
1. Real Madrid omsätter mest i fotbollseuropa.
2. Real Madrid har till skillnad från bland annat ManU inget avkastningskrav. Medan ManU behöver visa större rörelsemarginaler och därmed måste begränsa sin löner/omsättning-ratio till ca 45% för att finansiera Glazers kapitalkostnad, kan Real lägga hela intäktsmassan på sin verksamhet.
Jämför vi dessa två klubbar, och approximerar ManU:s 45% vs Reals låt oss säga 70%, pratar vi ca €110 miljoner mer i lönebudget, per år!

Sannolikt har Real rest nya krediter för att finansiera själva transfersummorna och man tror sig kunna öka intäkterna ännu mer. Högriskprojekt kan tyckas men Stefan Szymanski kan ha en poäng när han säger:

“Real’s really too big to disappear, whatever debt they can incur,” he said. “No bank would ever be allowed to be the bank that sank Real Madrid.”

Saxat från: Deloitte – Football Money League 2009

"Annual Review of Football Finance 2008"

Deloitte har i dagarna släppt sin årliga rapport, ”Annual Review of Football Finance 2008”

Ladda ner high-lights här. Siffrorna avser räkenskaperna för säsongen 2007-08 vilket innebär att säsongen som nyligen avslutats inte är medräknad. De brutna linjerna i översta grafen illustrerar Deloittes prognos för den gångna säsongen. Premier Leagues två utfall visar effekten av den försvagade inhemska valutan.

grafik saxat från bbc.co.uk



Vi ser att Premier League fortfarande är en liga med kraftig tillväxt men där lönekostnaderna stabiliserat sig kring nivåer kring 60%. Här skiljer sig dock siffrorna kraftigt mellan ligans deltagare och jag återkommer med en kommentar kring detta senare.

Bundesliga visade säsongen tidigare upp en överaskande hög lösnamhet, mycket tack vare att ration löner/omsättning befann på väldigt låga nivåer. Nu har man sett sina marginaler pressas när lönekostnaderna ökat snabbare än intäkterna.

Premier League är därför tillbaka på toppen vad gäller lönsamhet.

Jag tror att Tyskarna inom en snar framtid börjar känna doften av sportslig framgång i Europa. Något som kommer att pressa marginalerna ytterligare men sannolikt även innebära högre biljettpriser på de idag välfyllda tyska arenorna.

Tillväxten i Serie A var hög, mycket tack vare Juventus återkomst i högsta ligan. Egentligen ser det ut som att de fyra ligorna utanför Premier League har följts åt i en relativt jämn takt.

Michel Platini har ju pratat om ett lönetak med nivåer kring 50-60% av intäkterna. Siffrorna i grafiken visar att vinnarna vid en sådan reglering finns i Premier League, Bundesliga samt La Liga.

De övriga två ligorna skulle behöva sänka sina lönekostnader rejält vilket skulle kunna innebära ett nettoutflöde av talang från dessa marknader. Lägre kvalitet skulle sannolikt följas upp med minskad marknadsandel och lägre intäkter. Kort och gott, en negativ spiral.

En sådan reglering riskerar med andra ord att direkt öka inbalanserna i den europeiska fotbollen än mer.

Sommarfunderingar 2009

Vårsäsongen är över och sportredaktionerna har under 2009 lärt sig ett nytt ord – sparpaket.

Tidningsrubrikerna präglas av den ekonomiska krisens vindar som till slut även blåst in över den allsvenska fotbollskartan.

Var det här som var brytpunkten och början till den Stockholmska och allsvenska efterfrågekollapsen?

Stockholmsklubbarna hade efter några makalösa år ett gyllene tillfälle att koppla ett rejält grepp om svensk elitfotboll. Man misslyckades.

”En serie med bara Bajen, AIK, Dif, MFF, och Blåvitt snabbt blivit ganska trist”

Men uppenbarligen blev serien inte roligare än att krisrubrikerna idag tar mer plats än de talanger som under 2009 fått sitt genombrott och under mycket kort tid förgyller allsvenskan innan de inom en mycket snar framtid tar steget över till Danmark och Holland.

Stockholmsklubbarna engagerar än idag. Man säljer fortfarande lösnummer och göder tabloidernas försäljningssiffror. Men nu med en helt annan vinkling.

– Då hyllades affärsmodellerna som byggde på tillväxt och framtida drömmar.
– Idag sågar samma informationskanaler dessa strategier och alla undrar varför klubbarna skär ner i organisationerna. Well, intäkterna på årsbasis minskar med sisådär 10-20%.

*************

Den bästa fotbollen spelas idag inte där det största publikunderlaget finns. När Gefle och Trelleborg utmanar om topp 4 placeringar bör kanske, hur charmigt det än må vara, varningsklockorna börja ringa. För snart ska nästa TV avtal upp till förhandling.

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”*.

De mindre klubbarna fick istället mer resurser i relation till de stora vars konkurrenskraft försämrades. Utrymmet till misstag blev mycket mindre och resurserna till organisationsutveckling inte tillräckligt stora. Vi såg tecknen redan våren 2007.

Allt kan inte heller skyllas på ”poor management skills”. För uppenbarligen gjorde Djurgårdens styrelse och management något rätt under den första halvan av 2000 talet. Men marknaden förändrades.

**************

Tycker förvisso även jag att en mer prestationsbaserad fördelningsnyckel hade varit mer fair.

I fotbollseuropa ser praxis ut att vara i nivåer med 50-25-25
50% lika, 25% baserat på exponering i TV och 25 baserat på prestation.

Och medan man i Danmark slår publikrekord, skär den lika delen ned till 33% av intäkterna och tar sats för att vinna en andra kvalplats till Chamions League, sitter man i en allsvensk ring, sjunger Bolibompa och undrar om inte en omläggning av säsongen till höst/vår vore något att ta efter.

**************

25 oktober 2005
”Kokhet: Ailton. ”Storklubbarna” vill köpa”

”Storklubbarna” fick inte resurserna och Ailton stack ett år senare till FC Köpenhamn. Örgryte åkte ur allsvenskan och alla blev förlorare. Utom Ailton förståss, det är de duktiga spelarnas marknad oavsett om pengarna finns i allsvenskan eller någon annanstans.

Ett halvår senare spelade Hammarby sin fotboll på en mycket hög allsvensk nivå men hade inte tillräckligt med resurser för att kunna behålla den starka truppen efter säsongens slut. Kanske hoppades man in i det längsta på en för klubben mer gynnsam fördelning av det nya TV avtalet.


Det behövde inte bli så här.

***************
Idag är Elfsborg inne på sitt fjärde år i toppen. Sakta men säkert närmar man sig den kritiska tidpunkten för en potentiell brytpunkt.

Nyhetens behag på Borås Arena har börjat att avta och vi kan förvänta oss att man inom kort går mot en tid med förlorade marknadsandelar. ”The arms race” har redan börjat smyga sig in i klubbens ekonomiska resultat och klubben sitter på allsvenskans till snittålder äldsta trupp. Det ser dock jävligt stabilt ut och fallgroparna känns lika avlägsna som det gjorde i Djurgårdens fall hösten 2003.

Bosse Johansson är ny SEF ordförande, precis som hans namne Lundquist en gång var. Då hade Stockholm sin gyllene chans. Det ska bli intressant att se ifall den politiska agendan förändras denna gång – att försvara Elfsborgs positioner.

För snart kommer Malmö FF att börja röra på sig och Stockholm kommer förr eller senare vakna ur sitt vinteride.

———————————–
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)