Kategori: Premier League

"The directors does not recommend the payment of a dividend for the financial year"

Vad gör man en söndagkväll ifall man har svårt att somna? Bläddrar genom en årsredovisning så klart.

Eftersom det har ryktats om att Roman Abramovich letar köpare till Chelsea var jag lite nyfiken på vad som finns under skalet. Det man kan konstatera är att Roman ägnat sig åt en ganska så dyr hobby.

Förlusten för den senaste offentliggjorda bokslutsperioden (2007-06) blev £75.8m (-81.2m 2006). Och då ska vi lägga på minnet att klubben visade ett positivt (£9.2m) transfernetto eller ”player-trading” som man kallar det för. Den ansamlade förlusten var per 30/6-07 uppe i £391m .

Roman har sedan han tog över klubben 2003, pumpat in ca £600m för att täcka underskotten samt återfinansiera klubbens gamla skulder som han ärvde. Dessa kapitaltillskott har bokförts som ränte och amorteringsfria skulder på balansräkngen.

Nu kan kanske allt det bli ditt för £800m och frågan är om det inte blir lättare för ManCitys ägare att köpa Chelsea och sedan bara flytta själva truppen till Manchester. Fast det kanske är roligare att lägga sockrade bud på enstaka prospects runt om i fotbollsvärlden.

Sen är det svårt och låta bli att smågarva lite när man bläddrar sig fram till följande kommentar:
”The directors does not recommend the payment of a dividend for the financial year”

————————————
GBP1 ~ SEK 12

"Mer resurser gör allsvenskan mer attraktiv" – Lex Premier League?

För någon månad sedan pratades det om att SEF ville ta över driften av allsvenskan. Vad är det exakt etablisemanget menar? Lars Åke Lagrell verkade förvånad ”diskussionen riktar in sig på frågor som redan är lösta” och ”Allt som har med kommersiella frågor att göra har vi släppt”.

I ungefär samma veva publicerades denna krönika där Premier League nämndes som exempel och kanske en förebild. Tanken kan vara värdeskapande, men vad är det egetligen SEF är ute efter kan man fråga sig?

Den struktur som Premier League skapade när det begav sig i början av 90-talet, handlade inte så mycket om att initialt skapa nya intäkter som inte redan fanns på den engelska ligamarknaden genom den ordinarie tillväxten (bla teknologisk utveckling, TV). Snarare handlade det om en omallokering av resurser. En omallokering som blev en katalysator vad gäller omdistribution av talang, både nationellt och globalt. Det är det faktum som enligt mig stärkte varumärket Premier League och därmed höjde efterfrågan på engelsk ligafotboll vilket gav dem marknadsandelar från den europeiska fotbollskakakan.

Så tro inte att det är NYA pengar den svenska fotbollsmarknaden kan trycka i en sedelpress bara för att man sätter ett ”AB” efter ”SEF” och låter de allsvenska klubbarna bli delägare.

Var skulle dessa pengar komma ifrån? SEF har under flera år, utan framgång försökt sälja Royal League. Varför skulle de hitta nya pengar denna gång? Allsvenskan blir inte mer värd bara för att man byter namn och form på branschorganisationen. Så vem är det man försöker lura egentligen?

Visst, man kan sälja de allsvenska namnrättigheterna vilket totalt skulle generera uppskattningsvis 15 miljoner per år men dessa pengar skulle efter att ha distribuerats med dagens jämna fördelningspolitik ut till klubbarna, försvinna rakt ut i den allsvenska löneinflationen utan att positivt påverka distributionen av talang från omvärlden till allsvenskan och därmed höja det reala värdet på ligan. Precis såsom de nya resurserna från det haussade och lukrativa TV avtalet 2006 har gjort, det vill säga sugits in i det gigantiska svarta hål som kallas ”the-arms-race”.

Nej, det vi pratar om, ifall man nu vill snegla åt Premier League, är ett strukturellt paradigmskifte i svensk ligafotboll som på sikt kan skapa nya intäkter men framför allt, plocka marknadsandelar från de europeiska konkurrenterna vilket är det enda relevanta när fotbollstalang ska distribueras runtom i fotbollseuropa.

Men är det gratis? Fan heller!

********************

Premier League startade 1992 som ett resultat av fruktan för att de största klubbarna i England skulle bryta sig loss och starta en egen låda. Det som hände var att man istället tog dåvarande First division och bytte varumärke till Premier League. Men det var inte det som var knäckefrågan. Den stora skillnaden vad gäller intäkter mot förr var att Premier League för egen räkning fick sälja TV- samt andra kommersiella avtal och distributera dessa till sina 22 klubbar.

Som sagt, initialt skapades förmodligen inga större nya värden genom denna rokad. Det som istället var den stora förändringen var att Premier League tog över äganderätten av hela sitt marknadsvärde.

Tidigare sålde FA samtliga centrala avtal och fördelade dessa efter en viss nyckel till de 4 engelska proffsdivisionerna. Detta innebar att den högsta och kommersiellt mest värda divisionen subventionerade de lägre divisionerna. Den nya strukturen innebar helt enkelt en förändring av fördelningspolitiken i engelsk ligafotboll.

********************

Vid de senast förhandladade TV avtalen för engelsk ligafotboll var fördelningen därför 89% Premier League och 11% Championship*. Det är det förhållande den globala TV-marknaden prissätter värdet av de två första engelska divisionerna, varken mer eller mindre. Championship får med andra ord nöja sig med 11% av de TV pengar de två högta engelska divisionerna tillsammans genererar. Varför så lite? För att marknaden, inte FA säger det.

1995 kickade man dessutom ut två klubbar när man gick från 22 ned till 20 medlemmar i ligan. Figur 1 kan kanske ge en hint om varför, ni får gissa själva.

Premier League fördelar sina TV intäkter till sina klubbar enligt en nyckel av 50-25-25** där 50% är jämnt fördelat, 25% baseras på ligaplacering och 25% på exponering i TV rutan – en viss subvention till de svagare klubbvarumärkena.

Sedan tog marknadskrafterna över, och vi känner tack vare empirin till…

1. Priset på sportslig framgång.

2. Storstadsklubbars konkurrenssfördelar.

Därför resulterade den nya fördelningspolitiken i två tydliga observationer på trender och på sikt ack så utlösande faktorer.

1) Gapet mellan Championship och Premier League ökade över tiden:

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992.

2) De demografiska konkurrensfördelarna började på sikt ge vissa effekter på tävlingsbalansen där topp 5 segmentet sakta men säkert tog fler och fler poäng.

fig2. bilden visar topp 5 klubbarnas poängandel i Premier League. Som synes har det blivit en poängmässig skiktning där topplagen stärkt sina positioner avseende poäng.

Vi ser en tydlig koncentration av talang och kvalitet genom
elitism.

Talang och resurser är nämligen de enda två tillgångsslagen som genererar sportsliga resultat. Utbudet av dessa två i fotbollsvärlden är dock begränsad.

Kvaliteten på fotbollen i värden blir inte högre om alla klubbar på hela jorden idag får €100 miljoner insatta på sitt respektive konto. Men genom att koncentrera tillgångarna till färre klubbar maximerades fotbollskvaliteten för marknadsledarna.

Var det då givet att det skulle bli ManU, Liverpool, Chelsea samt Arsenal?

fig3. Bilden visar intäkterna säsongen 1996-7. datakälla: Winners & Losers – Stefan Szymanski & Tim Kuypers 2000

Inte nödvändigsvis, men ManU hade på förhand de absolut bästa ekonomiska förutsättningarna, sedan var det jämnt skägg. Liverpool hade en historia och tradition av framgång som uppenbarligen hade en betydelse. Arsenal rekryterade Arsene Wenger som visade vad scouting och utveckling kan generera och Chelsea fick en oligark i present.

Resten är historia, de engelska ligaklubbarna dominerade Champions League våren 2008 och Platini klättrade på väggarna.

Det som i själva verket hände var en omallokering av resurserna i England som stimulerade management-skills samt marknadsmekanismen. För Newcastle som tidigare var näst störst på marknaden, innebar det ett steg tillbaka i hierarkin. Tottenham valde den profitmaximerande vägen.

Åtta år senare…

fig4. visar lönekostnader vs sportsligt utfall i PL säsongen 2004-05. Lägg märke till att topp 4 klubbarna roffat åt sig större resurser till kostnaden för att rekrytera talang. Observera gärna även Leeds fåfänga men misslyckade försök till framgång genom att resa riskkapital.

*************************

Så, vad kan vi lära oss av historien? Framför allt förstå konsekvenserna av det vissa pratar om men förmodligen inte riktigt vet vad som krävs och vad det i förlängningen kostar.

Jag roade mig lite med att simulera hur den allsvenska fördelningen av centrala avtal skulle se ut 2006, det första året med det nya TV avtalet ifall man använde sig av nyckeln från England.

Med bakgrund av de uppgifter som blivit publicerade är 2008 fördelningen av de centrala avtalen supersolidariska 71-12-12.

Låt oss leka med siffrorna och ändra förutsättningarna lite.

Förutsättningar: TV avtal – 160 000 000 kr***

Allsvenskan x 89% – 142 000 000 (80% gav verkligt 2006: 128 MSEK***)

Superettan x 11% – 18 000 000 (20% gav verkligt 2006: 32 MSEK)

Tillkommer centrala avtal 2006 enligt svenskfotboll.se (175msek****-128msek***) = 47 000 000 (vi lämnar fördelningen av dessa allsv vs S1 orörd)

Detta ger totala TV och mediamedel till allsvenskan på : 189 000 000 (verkligt 2006: 175 MSEK)

Dessa fördelas enligt Premier League nyckeln 50-25-25 och vi får följande fördelning av centrala avtal i allsvenskan 2006.

Till höger finns det som de facto betalades ut 2006 enligt de siffror som presenterades på svenskelitfotboll.se efter säsongen 2006.

fig5. (klicka på bilden för högre upplösning)

En viss skillnad, eller hur? Dessutom fick ju Superettan mindre resurser, 18msek istället för 32. För till skillnad från i England där marknaden styr, så är det i Sverige centralorganisationen som fastställer fördelningen allsvenskan vs superettan. Frågan är ju även hur förhållandet av övriga centrala sponsoravtal marknadsmässigt skulle se ut ifall allsvenskan sålde dessa enbart för egen räkning?

Baserat på erfarenheten från England skulle vi sannolikt, efter ett par år med denna distribution av resurser, se marknadsmekanismen göre ett större avtryck där allsvenskan skiktas och där storstadsklubbarna över tiden drog en större fördel av sina demokrafiska förutsättningar. Det blir samtidigt något svårare att degraderas då steget ner till Superettan sannolikt bli större.

Vi skulle förmodligen slippa variationer där en bra säsong vs en dålig säsong är att vinna lilla silvret och året efter sluta 12:a. Vi skulle sannolikt se klubbar med demografisk potential som ges större incitament och utrymme att proaktivt utveckla sina organisationer utan att det tar för mycket resurser i form av ”sportslig kräm” i förhållande till de mindre konkurrenterna och därmed riskera sämre sportsligt resultat. Ska man realisera & kapitalisera den potential större marknader erbjuder kan man inte stå med en administrativ och sportslig organisation ungefär i nivå med en tätortsklubb.

Vi skulle se en försämrad konkurrensbalans och i förlängningen en försämrad tävlingsbalans. Skulle efterfrågan på fotboll sjunka? Det är en hypotetisk fråga. Det vi vet är att det finns ett visst samband mellan sportslig framgång och efterfrågan där variansen är större för vissa klubbar och mindre för andra.

Är det så att det sker en segmentering där de större klubb-varumärkena sakta men säkert positionerar sig högre upp med en tillräckligt stor konkurrensfördel för att inte riskera förlora 10 tabellplaceringar dåliga säsonger. Sannolikt kan det minska standardavvikelsen i dessa klubbars publiksiffror och därmed stabilisera intäktssidan”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Det är enbart den parametern som skapar potential att närma sig Europa. Men som sagt, det kostar!

*******************

Så vad är uppsidan?

Det är på förhand jävligt svårt att spå framtiden och vilka konsekvenser olika beslut får i verkligheten.

Men kanske kan det ske ett paradigmskifte där talang som slagit igenom i en mindre klubb på den allsvenska marknaden, tar ett mellansteg i en positionerad ”storklubb” innan han, givet att ha nått en tillräckligt hög nivå, till slut lämnar den allsvenska marknaden mot ekonomisk ersättning.

Sannolikt till ett högre pris än vad som betalas idag. Spelare med kvalitet stannar, utvecklas och säljs på en högre nivå än idag. Detta i sig innebär att allsvenskan skulle plocka marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. Marknadsandelar som sedan delvis distribueras vidare till mindre klubbar genom nya transfers inom rikets gränser.

En mer koncentrerad topp innebär även en större sannolikhet till ett mer frekvent deltagande i de europeiska cuperna. Detta dels tack vare återupprepad erfarenhet, ”Learning-by-doing” vilket även det resulterar att den allsvenska marknaden tar marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. – Reala mervärden skapas genom omallokering av talang inom Europa där allsvenskan kan tjäna några ”talang(kvalitet)enheter” från andra ligor istället som idag, tvärtom.

Skillnaden mot det vi såg i Premier Leagues begynnelse, är att det idag i Sverige inte finns någon klubb med ManU:s särställning avseende intäktssidan. Det är därför upp till ett visst urval av de 16 klubbarna att lyfta upp handsken, kavla upp ärmarna och prestera.

Men viktigaste frågan kvartsår – man måste våga ta snacket. Skulle de mindre klubbarna och övriga i fotbollssverige vara beredda att betala priset? Jag vet inte… De mindre allsvenska klubbarna höjde sina röster direkt när 2006 års fördelning presenterades. Det är snarare så man vill gå åt andra hållet, vilket vi 2008 observerat i form av debatten angående fördelningen av säkerhetskostnaderna. Vad blir det härnäst?

För antingen vill man närma sig Europa eller så skiter man i det men tiger för evigt. För snacket om att vi är på G och att ”de allsvenska lagens framtid i europa äntligen börjat ljusna” har vi hört lite väl många år nu för att det ska låta trovärdigt. Sen säger det ”swap swap boom boom” och trupperna är sönderköpta, ingen talang finns tillgänglig på marknaden att ersätta med och det spelar till slut ingen roll hur mycker riskkapital du än reser.

Alla kan inte sitta i förarsätet. Först när man tagit detta snack kan man börja prata 51 spärrar mm. Innan dess är det bara alibifrågor.

Gott Nytt 2009!

************************

ytterligare läsning i ämet:

”beutyful game but an ugly investment”
”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”
Därför blev engelska klubbar bäst i Europa – Elitism
Därför blev Bundesliga näst-störst i Europa – Herre i sitt eget hus
Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2009!

—————————————————-
datakällor:
* http://www.eufootball.biz/data/tv
**http://www.premierleague.com/page/Faqs/0,,12306,00.html
***https://medlem.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=21425&a=566859&lid=aldreNyheter_268555&lpos=rubrik_566859
**** (sid 6) http://www.svenskfotboll.se/files/%7B777658C8-7E1E-4766-875F-B107D4CE4160%7D.pdf

"Football-crunch" Premier League klubb till salu för £1?

Som sagt, de mindre klubbar i England som skuldfinaniserat sina spelartrupper börjar nu få sina fiskar varma.

Nu uppges Portsmouths ägare Alexandre Gaydamak vara redo att sälja klubben för £1.

Du som funderar på att köpa bör dock tänka på vad som ingår i priset. Du kommer att få finansiera ett mycket kraftigt driftunderskott då klubbens löner/intäkter ratio säsongen 06/07, enligt Deloittes årliga review låg på så mycket som 90%!

Lägg därtill en befintlig skuld som enligt artikeln ska ligga på £95 miljoner och som förmodligen behöver omfinansieras.

Säkerheter som kan ställas? Enligt artikeln har klubbens tillgångar värderats till endast £50 miljoner.

Do the math… Ridå.

Varför händer detta just nu?
Framför allt då tillgången på pengar och kredit idag är begränsat samtidigt som priset på pengar stigit. (här och här)
Ovan faktum påverkar både klubbarnas balansräkningar och/eller ”hjärteinvesterarnas” personliga balansräkningar.

För klubbar som inte är kassakor utan som istället suger kräm blir situationen mycket knepig.

*******************

Kan problemen dyka upp i allsvenskan? Glöm inte bort att det finns en hel del klubbar som under 2000 talet finansierat sina spelartrupper genom att på förhand kapitalisera framtida spelarförsäljningar (riskkapital i folkmun).

Nu när de stora driftunderskotten ser ut att börja komma (signaler här, här, här, här) kan det ju eventuellt bli problem att finansiera dessa underskott i de fall vissa klubbar redan sålt en betydande del av de framtida kassaflödena. (mer om det här)

Men än så länge är det bara ett worst-case scenario. Samtidigt så klarar inte särskillt många allsvenska klubbar fler än ett år med ett större underskott.

Jag hävdar fortfarande… ”Dra I handbromsen, bli vinnare i framtiden”

Pundet sänker Premier League

Bundesliga har i sin helhet gått om Premier League vad gäller nivå på tröjsponsring och Bayern München får ut mer för trycket på bröstet än ManU.

Den främsta förklaringen hittar ni i grafen nedan.

Lägg därtill att Aston Villa kör välgörenhet på bröstet, West Hams huvudsponsor, resebolaget XL tidigare i höstas släckte ned verksamheten samt faktumet att West Bromwich denna säsong inte lyckats sälja tröjreklam.

Premier Leagues finansiella konkurrenskraft gentemot sina europeiska rivaler har de senaste två åren försämrats på grund av den inhemska valutans fall.

Noterbart är att topp 6 ligornas totala sponsorintäkter för första gången minskar. Jag tror att vi kommer att få se en prispress på sponsoravtal de närmast kommande åren.

Inför helgens Premier League # v.47

Professor Simon Chadwick och jag verkar vara någorlunda överens om att det är de mindre klubbarna som riskerar att drabbas hårdast av ”credit-crunch” och den förväntade lågkonjunkturen. (premier league debt)

”Clubs such as Manchester United, Chelsea and Arsenal, and the likes of new economic powerhouse, Manchester City, are expected to retain their broad appeal and commercial strength, particularly with overseas investment and fan base.”

Lägg därtill Liverpool och listan blir mer komplett. Kanske en viss brasklapp angående Chelsea där det ständigt kommer signaler om åtstramningar angånde Romans framtida driftunderskotts-finansiering. (här och här)

Frågan är hur väl klubben klarar av att prestera med en ekonomi i balans?

Jag vidhåller dock att ifall mindre klubbar med dåliga finanser i kombination med en hög ratio ”löner/intäkter” slås ut på grund av ekonomisk distress, så påverkar det ligans ”competitive balance” mycket negativt och därmed efterfrågan på fotboll.

Kan i såfall ”credit-crunch” vara det som i förlängningen utlöser en konsolidering av de europeiska ligorna med en ”superliga” som konsekvens? Hur ser situationen ut i de övriga europeiska storligorna?

Avdelningen värdelöst vetande

Arsenals värdepapperisering i syfte att finansiera Emirates Stadium, resulterade i riskpremier (priset) för den fasta delen (£210m) på 52 bps (0.52%) ovanpå statsobligationsräntan med motsvarande löptid (13.5 år) och för den rörliga delen (£50m) på 22 bps (0.22%) ovanpå LIBOR.

I svenska statens garantipaket ligger riskpremierna för krediter längre än ett år på mellan 75 bps och 83 bps. (0.75% – 0.83%)

Tiderna förändras onekligen och med tanke på att obligationsgaranten Ambacs kreditbetyg nedgraderats sitter ett antal marknadsspelare med en ganska dyr risk idag.

Arsenal själva, än så länge, verkar kunna skratta hela vägen till banken.

Tottenham minskar sin profit och vill bygga ny arena

Tottenham har idag släppt sin årsrapport för det brutna räkenskapsåret juli-07 — juni-08. Klubban mår bra ekonomiskt men med prestationen på fotbollsplanen har det varit si så där.

Omsättningen ökade med 11% från £103.1 till £114.8 miljoner, främst drivet av högre TV premier där ersättningen ökade från £33m till £40m.

Rörelseresultatet före avskrivningar samt före ”spelar-trading” ökade från £32m till £35m. Rörelsemarginalen var med andra ord något lägre än föregående period, 30.7% vs 31.1%. Högre löner uppges ökat kostnadssidan.

Tottenhams nettovinst från spelarförsäljningar landade på £16.4 miljoner (£18.7m 06/07) .

Vinsten bottom line, sjönk dock från £19.2m till £0.9m. Minskningen beror på stora investeringar i spelartuppen där klubbens avskrivningar på spelakontrakt ökade från £18m till £37m.

Angående kreditexponering, Tottenham bär en räntebärande skuld på £57 miljoner som delfinansierar balansräkningen. Men med tanke på att cash-flow från operations är fortsatt stark (+£35 miljoner redovisad period), är det ju ingen fara på taket såvida inte Premier League drastiskt tappar intäkter.

Det bokförda värdet (på balansräkningen) på det egna kapitalet är £42.6m. Aktiemarknaden värderar det dubbellt så högt, £85.6m. (börsvärde)

Tottenhams styrelse föreslår att årets utdelning till aktieägarna ska vara oförändrad, 4p per aktie vilket innebär en total utbetalning på £3.7m ut från bolaget tillbaka till ägarna.

Klubbledningen låter samtidigt meddela att man vill bygga en ny arena och säger sig ha en väntelista för säsongskort som rymmer hela 22 000 supportrar. Klubben vill nu bygga nytt med plats för 60 000 åskådare. Frågan är givetvis hur man ska klara av att finansiera ett nybygge. När kredithärdsmältan så småningom lagt sig lär kartan på de finansiella marknaderna målas om och frågan är hur det påverkar det framtida priset på risk och pengar. Men skissa lite kan man ju alltid göra. Fråga Djurgården.

Tottenham-aktien var ett tag upp 6% idag men stängde med en uppgång på 1.1%

edit: uppdaterat ang finansiering.

—————————

£1 ~ SEK 12.40

Silly kommer tidigt i höst

Silly-ryktena kommer tidigt denna höst. Patrik Gerrbrand ser, med ett år kvar på kontraktet vilja flytta bort från den klubben i Norge som gud glömde. Och vem kan klandra honom för det?

En etablerad spelare där man vet vad man får och därmed relativt liten risk. Sedan är det som allt annat, en kostnadsfråga.

Det finns säkert de som tycker man ska sikta högre än så. Men kom igen, get realistic. I konkurrens med först och främst danska klubbar, hur mycket mer etablerat finns det där ute som är möjligt att scouta till samt inom den allsvenska marknaden? Det skulle i så fall vara en dansk som på hemmamarknaden blir utkonkurrerad på grund av just ”forskarskatten”.

Rasmus Bengtsson i Trelleborg är en annan mittback som gjort bra ifrån sig iår. Jag misstänker dock att han är ganska välscoutad av klubbarna på andra sidan sundet. Och det tråkiga är att dessa klubbar inte behöver betala särskillt mycket brutto (inkl sociala) för att totalt out-performa den nettopeng allsvenska klubbar klarar av att finansiera.

Men kanske kan en ”release-klausul” som finansieringslösning i det personliga kontraktet väga upp löneunderläget? Utrycket ”cash is king” har dock aldrig varit så aktuellt som i dessa tider så den möjligheten känns lite begränsad just nu.

**********

Utomlands snackas det om Jose Mourinho till ManU. Givetvis som ersättare till Alex Ferguson när denne går i pension 2010. ManU nekar givetis och hävdar att man inte ens scoutar ersättare så här tidigt. Det sista tror jag inte ett smack på. Denna issue kommer vara klubbens största utmaning på sisådär 20 år. Och även en av Glazers största risker.

Att ständigt vara en absolut toppklubb samtidigt som man levererar 30% rörelseresultat är unikt i fotbollsbranschen men inte enbart varumärkets förtjänst. Så visst tittar man på olika aternativ redan idag.

Premier League debt

En hel del repetition men det har på sistonde varit mycket prat om skulderna i Premier League. Och det blandas och ges lite här och inte ens förbundspamparna verkar riktigt förstå sammanhangen. Medan Platini konsekvent komunicerat ekonomisk doping, pratar hans kollega och FA:s hövding lord Triesman i helt andra termer såsom framtidsoro och avsaknad av transparens. Själv tycker jag transperensen, i alla fall vad gäller tre av topp fyra klubbarna är glasklar.

Även tesen om att det främst är kapprustningen mellan ”de fyra giganterna som drivit skuldsidan på balansräkningarna är mycket sneddriven.

Förutom Chelsea där Roman lånar ut pengar för att täcka det galaktiskt stora svarta hål den höga löner/omsättning-ration (70%) årligen lämnar efter sig, har skulderna blande de övriga topp 4 klubbarna inte finansierat spelartrupperna.

Skulderna hos de engelska klubbarna bör därför kategoriseras innan vidare analyser görs.

Man U – Här handlar det om skuldfinansiering i samband med Glazers uppköp, så kallad Levereged Buy Out (LBO). Den typen av finansiering är har varit legio under 2000 talet där priset på pengar (räntan och riskpremie) varit låg. I dagens marknad är dock den typen av affärer helt döda.

Man U har med andra ord inte skuldfinansierat sin fotbollsversksamhet utan skulderna har finansierat Glazers uppköp och ligger på holdingbolaget Red Football Shareholder Limiteds balansräkning. Exakt vilka risker det innebär för klubbens fortsatta framgångar är lite svårt att sia om.

Liverpool liknande struktur som ManU om än i mindre nominella belopp.

Arsenal – Klubben använde sig av skuldfinansiering för att kunna bygga Emirates Stadium
. Man värdepapperiserade tillgångarna och med hjälp av garanten Ambac kunde man anskaffa kapital på kapitalmarknaden till en förhållandevis låg kapitalkostnad.

Egentligen inga konstigheter här heller. Industriföretag gör det, Stockholms Stad gör det, dvs skuldfinansierar sina investeringar.

Ännu känner inte Arsenal av kreditkrisen (här) men ett intressant scenario vore ifall obligationsgaranten Ambac gick i putten och en annan juridisk person tog över fordringarna. Lever samma fina villkor vidare?

Lex Leeds – Klubben lånade drygt £100M för att finansiera spelartruppen i jakt på Champions League titlar med hopp om potentiella intäkter. Facit har vi idag och banklån för att finansiera lönekostnader med humankapital som säkerhet kan inte vara särskillt vanligt, inte heller särskillt sunt för den delen.

Chelsea – Vad säger man, ska vi kalla det ”hobbylån” från Roman som spelar Championsship Manager irl. Nu verkar dessa skulder hamnat på klubbens balansräkning, villkorslöst – so far. Vissa höjer säkert på ögonbrynen men även om Roman tycker projektet är roligt vore han ju korkad genom att inte ta upp skulderna i böckerna.

Hursomhelst, Arsenal (50%), ManU (44%) och Liverpool (58%) håller samtliga en förhållandevis låg löner/omsättning-ratio relativt ligans snitt (63%) vilket ger dessa klubbar relativt stora rörelsemarginaler och därmed ett större handlingsutrymme i dessa tider.

Även Tottenham finansierar en del av sin balansräkning genom räntebärande skulder. Dessa ligger runt 50 miljoner pund. Klubben hör dock till de med lägst löner/omsättning-ratio i ligan på 42% och har till och med utrymme att betala ut årlig utdelning till sina aktieägare.

Däremot lär klubbar som skuldfinansierat enligt ”Leeds-modellen” och som står med höga löne/omsättning-ration få problem och frågan är hur det i så fall påverkar tävlingsbalansen i ligan. Och sådana klubbar lär det finnas fler än en. I sin iver att sportsligt prestera mer än vad marknadsandelen tillåter överinvesteras det i spelarlöner.

Listan med löner/omsättning-ratio här (längst ner i arket).

West Ham vars tröjsponsor XL släckt ner verksamheten och där lönerna ligger kring 80% av omsättningen har problem (mer om det här).

Skulle dessa klubbar komma att börja slås ut under pågående säsong på grund av finansiella skäl, får det direkt negativa konsekvenser för tävlingsbalansen och varumärket ”Premier League”.

Just de mindre klubbars risk till fortlevnad anser jag kan vara den största hotet mot topp 4 klubbarnas skuldexponering. Som jag tidigare skrivit är fotbollsbranschen unik där aktörerna är beroende av varandra för att det överhuvudtaget ska finnas en business. Blir det en utslaning i ligan kan det sluta illa.