Liverpool – ny stadion en must have

Många skyller Liverpools kräftgång denna säsong på dess amerikanska ägare som tog över klubben 2007. Pool får jobba mycket hårt för att försvara sin topp fyra status. Det många (mer än)gärna glömmer bort är att årets säsong på inget sätt är unik för klubben. Laget har inte vunnit någon ligatitel sedan Premier League startade 1992 och under 2000 talet har Liverpool redan hunnit med att missa fjärdeplatsen två gånger. Senast säsongen 2004/05 där man slutade på en femte plats, hela 37 poäng efter titelvinnaren Chelsea.

Tittar vi på klubben under Hicks och Gillets regim är det relativt enkelt och gissa att saker och ting inte riktigt har utvecklats så som jänkarna från början hade planerat. Men det också en del av livet i en konkurrensmarknad samt i ”football capitalism”.

Under bokslutsåret 2007/08 investerade klubben £18.7 miljoner i planeringen av en ny stadion, 60 000 platser med utrymme för en framtida utökning till 75 000. Här misstänker jag att man sneglade åt, och hoppades kunna strukturera en arenafinansiering inte helt olik den som Arsenal lyckades med under 2006. Till en förhålandevis låg finansieringskostnad har Arsenal ökat sina match-day-revenues från £44 miljoner, sista året på Highbury, till £100 miljoner.

Finansieringen av arenan var dock något som the-credit-crunch brutalt satte stopp för. Inte heller blev livet enklare av en ny ”abramovich karaktär” på marknaden. Jag tänker naturligtvis på sheik Mansour och hans investeringar i Manchester City som höjer priset på sportslig framgång. Det senare är kanske den enskilt största anledningen till att bankerna ser ut att kräva en nedskrivning av skuldsidan med £100 miljoner. Konkurrensen och därmed affärsrisken har ökat. Så är läget hopplöst? Jag tror inte det… snarare ett tecken på sundhet.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
Nedbrytning av intäkter från de tre källorna bland the Big4, match-day, commercial samt broadcast, avser säsongen 2008/09.
saxat från Deloitte Football Money League 2010.

Om vi tittar på Liverpools intäktstruktur så kan vi genast konstatera att klubben förväntas ha en stor, outnyttjad potential under matchdagen. Klubbens kommersiella värde går inte att ifrågasätta och man outperformar både Chelsea och Arsenal ganska rejält. Liverpools varumärke är således mycket starkt vilket vi fick ytterligare ett bevis på i samband med det ganska nyligen tecknade sponsoravtalet med Standard Chartered. Värdet på kontraktet uppges ligga i nivå med ligans kommersiella flaggskepp, Manchester United.

En ny stadion, givet att man lyckas finna rimlig finansiering, ger bättre förutsättningar att leverera en fotbollsprodukt i världsklass och samtidigt öka rörelsemarginalerna. För det är inte genom spelarköp och spelarförsäljningar som klubbens mycket starka varumärke bäst kan kapitaliseras. Och här kommer vi naturligtvis in på spekulationerna kring Steven Gerrards samt Fernando Torres vara eller icke vara.

Båda spelarna värderades av klubben så sent som i somras och det är naturligtvis så att om ett bud överstigande spelarnas förväntade nytta till klubben dyker upp, så kommer man att överväga en försäljning. Precis så som Manchester United gjorde i fallet Christiano Ronaldo. Det som talar emot en försäljning är att Liverpool förväntas vilja utveckla sin produkt och inte ligga kvar på dagens nivå eller lägre än så. Men allt har som sagt ett pris.

Hicks & Gillet själva sitter dock i en småknepig sits, främst därför att de har tiden som talar emot dem och alla vet om det. Deras kreditfaciliteter går till förfall denna sommar och måste omfinansieras. En omfinansiering som ser ut att kräva en högre del eget kapital. Förvisso bör det finnas investerare som ser en potentiell uppsida om nu alla pusselbitar skulle falla på plats och ryktena är naturligtvis redan i full gång.

Manchester Uniteds framgångsrika emission av obligationslånet samt prisspekulationerna på klubben kring £1.2-1.6 miljarder indikerar om att den kollektiva analysen hos investerarna där ute tror på produkten engelsk fotboll. Vi får inte heller glömma bort att ”Industrin Premier League” genererar profit. Det är dock få klubbar som idag delar på den.

Ett frågetecken skulle kunna vara ägarsituationen. Två starka ägare blir inte sällan oense. Det lär inte underlättas ifall man släpper ytterligare en kock in i köket. En exit bör kanske därför inte uteslutas.

Eftersom finansieringsstrukturen i samband med förvärvet av klubben inte är olik den som finns hos Red Football Ltd (ManU) så vill många gärna jämföra klubbarna med varandra. Det kan man naturligtvis göra men den stora skillnaden är att Manchester United är en för tillfället färdiginvesterad kassako mycket högt upp i näringskedjan medan caset Liverpool kräver ytterligare investeringar för att kanske komma dit. Något som naturligtvis återspeglas i respektive klubbs förväntade marknadsvärde. Nu väntar vi bara på att marknaden ska göra sina bets.

Silly Season wrap up

Precis som jag tidigare noterade så handlade mycket kring vinterns silly season om sändningsrättigheter.
Del1
Del2
Del3
Del4
Både svensk fotboll och Premier League har varit en het potatis i Norden denna vinter. Det är nu bekräftat att MTG har förvärvat sändningrättigheterna för Premier League i Sverige.

Det jag är lite nyfiken på är om inte det ”verkliga värdet” på den allsvenska tv produkten nu kan komma att blottas. Ett antagande skulle kunna vara att allsvenskan har friåkt på produkten Premier League i Canal+. Inte helt olikt lex Grekland samt de övriga ”piigs länderna” som under en längre tid kan sägas har friåkt på den europeiska valutastabiliteten och därmed kunnat finansiera sig till en lägre kostnad än vad man annars hade haft möjlighet till.

Problemet är att verkligheten, för eller senare, kommer ikapp en. Nu är det kanske ingen större issue för de allsvenska klubbarna under de närmast kommande åren eftersom risken redan är såld. Mycket hinner att hända fram till 2016 och kanske strukturerar tv-marknaden om sig lagom till det är dags för nästa upphandling. Marknader har en förmåga att göra det. Men först avvaktar vi och väntar med spänning på att se hur efterfrågan på TV4 Gruppens diversifierade portfölj av sändningsrättigheter utvecklar sig.

Dumheterna kan fortsätta

Ett av argumenten för en tidigarelagd allsvensk start var att supportrarna längtar så mycket efter fotboll under vintern så att de vallfärdar till premiären. Nu har den kollektiva analysen av den allsvenska publiken bedömt den affärsidén. 6038 personer i snitt den första omgången. Vi talar om ungefär 48300 åskådare totalt vilket är 40 000 mindre än året innan. Publiksnittet under premiärongången är ungefär 50% lägre än vad det har varit under 2000 talet och vi måste gå tillbaka till 1998 för att hitta ett publiksnitt i omgång ett som är lägre.

Men det hindrar inte den demokratiskt valda tidpunkten för allsvensk start att bli annorlunda going forward.

– Vi måste förlänga säsongen för att stå oss bättre mot övriga länder

Pelle Olsson är en intelligent person och jag tror att han själv egentligen inte tror på det han säger. Men faktum är att Gefle hör till de klubbarna som saknar komersiellt värde och för klubben är publikservice ingen större issue. Pengarna kommer in som de ska ändå.

Publiken får väl ta på sig ordentligt. Det gäller att se möjligheter…

Men om klubbarna, istället för vad som bäst passar deras egna schema, börjar att agera utifrån ett kundperspektiv så kanske, kanske intjäningen kan börja öka igen. Det är det som gör att man kan stå sig bättre mot övriga länder. Ingenting annat!

Noterar för övrigt att Idrottensaffärer.se har en ny blogg på plats. Man kan ju säga att han rivstartar direkt.

How the mighty fall…

Ironiskt nog håller Hammarby Fotboll AB:s ekonomiska resultat för 2009 förmodligen till på den övre halvan när samtliga allsvenska bokslut har presenterats. Det är dock föga intressant eftersom det säger oss ingenting om framtiden. Och den närmaste framtiden betyder ett byte av marknad till Superettan med ungefär 20 miljoner mindre i intäkter från de tre intäktskällorna, matchdag, sponsor&marknad samt centrala avtal.

Därför är det ganska ointressant att gräva sig ner i resultaträkningen. Däremot får vi vissa nyckeltal som kan förklara historien och visa vägen som ledde fram till degraderingen. Det finns en hel del tydliga trender och brytpunkter.

Finansiering
Låt oss börja med att titta på de intäkter som Hammarby Fotboll har genererat. Intäkter från matchdag, sponsor&marknad samt centrala avtal är en fotbollsklubbs viktigaste finansieringskälla. I alla fall om man har ambitioner att nå sportsliga framgångar. Det gäller således för en organisation i en fotbollsklubb att klara av och kapitalisera sportsliga framgångar samt det kommersiella värde som klubbens varumärke besitter. Förmågan att göra det är ofta starkt korrelerat med sportsliga resultat men även andra mjuka värden som föreningen har byggt upp under historiens lopp.

figur1. Datakälla: Hammarby Fotboll resultaträkning 2002-2009, msek.

Vi ser en intäktstillväxt som höll i sig ända fram till 2007 där det sista året är ”dopat” med ungefär 5 miljoner i intäkter från UEFA cupen. Som vi ser är intäktsminskningen under 2008 och 2009 brutal vilket innebär att kontrakt som är tecknade fram till dess och vilka är baserade på tidigare erfarna försäljningsnivåer, helt plötsligt började upplevas som väldigt dyra.

Konkurrenskraft
Även om Hammarbys intäkter ökade fram till och med 2007 så måste vi komma ihåg att de allsvenska konkurrenterna också upplevde en liknande tillväxt i sina respektive verksamheter. 2006 fick till exempel allsvenskan ett nytt tv-avtal som kraftigt ökade ersättningen från centrala avtal. Därför berättar inte siffrorna i figur1 sanningen om Hammarbys finansiella konkurrensstyrka.

figur2. konkurrenskraft i relation till de andra allsvenska klubbarna Marknad: intäkter (exkl spelarförs) dividerat med samtliga allsvenska klubbars intäkter (exkl spelarförs). Sport: inspelade poäng dividerat med utdelade poäng i allsvenskan respektive år.
Nyckeltalen dividerade med (1/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan för att korrigera för ändringen av antalet lag 2008 och göra siffrorna jämförbara över tiden.
Ett index på 100 betyder allsvensk norm

Vi ser att Hammarby Fotbolls konkurrenskraft började att minska redan efter 2004. Något som jag analyserade i detta inlägg. Intressant är hur den gröna linjen pressade sig mot den röda under säsongerna 2005 och 2006. Regimen Anders Linderoth som avslutades i november 2006 optimerade resurserna som kom in i form av de löpande intäkterna. Under 2006 fick de också hjälp av en kontraktsstrategi där större delen av truppen levererade under sitt sista kontraktsår för att sedan lämna klubben. Därmed inte sagt att det var en felaktig strategi. Ibland kommer tillfällen med starka momentum och det gäller att ta vara på dessa. Här upplevde klubben en positiv sportslig trend mellan 2003 och 2006. Det som hände 2006 var att man indirekt ”lånade” resurser av framtiden. Man misslyckades dock med att hantera det och regimen post Linderoth upplevde problem med att investerad krona inte längre motsvarade förväntad tabellplacering och därmed genererad intäkt vilket ledde till en negativ spiral och gjorde varje misstag än mer dyrbart än det föregående. För varje år som gick drogs snaran åt.

Produkten ”stockholmsderby”
En inte helt obetydlig anledning till den positiva utvecklingen gällande konkurrenskraft fram till 2004 var derbyprodukten. De tre stockholmsklubbarna nådde under 2003 en marknadsandel på hela 37% i allsvenskan. (37% av allsvenskans intäkter genererades i Stockholm) 2009 förväntas denna siffra vara nere på ca 23%. Ju mer efterfrågan på derbyprodukten minskade, desto mer försämrades Hammarby Fotbolls konkurrenskraft. Hammarbys derbysnitt under 2005 och 2006 ligger under derbysnittet vilket förklaras av att klubben tog derbyt tillbaka till sitt hem, Söderstadion.

figur3. De tre huvudstadsklubbarnas intäkter i relation till allsvenskans intäkter. Den röda linjen visar det totala derbysnittet respektive säsong och den gröna Hammarbys ”hemma”derbysnitt. 2005 och 2006 spelades på Söderstadion och 2005 endast en match.

Det kan ifrågasättas ifall det var rimligt att budgetera med intäkterna från en attraktiv derbyprodukt. Här är man ju inte enbart exponerad mot sin egna prestation utan är även beroende av att de rivaliserande klubbarna i huvutdstaden håller en hög nivå. Å andra sidan hade sannolikheten att derbyprodukten överhuvudtaget hade funnits varit betydligt lägre om man inte hade budgeterat för den. Helt klart har det dock visat sig ha varit ett högriskprojekt där Hammarby Fotboll satt med svarte petter på hand.

Investeringar
Nästa figur är intressant, den visar antal miljoner investerade i spelarkontrakt. Under 2008 och 2009 förvärvade Hammarby Fotboll AB spelarkontrakt för 19.7 miljoner. Det kan jämföras med att klubben under perioden mellan 2002 till 2007 totalt sett köpt spelarkontrakt för 24 miljoner. Utöver det tillkommer en okända summor i form av sign-on fee.

Tillsammans med intäktsgrafen (figur1) visar ovan grafik mycket tydligt att de förvärvade spelarkontrakten post 2007 inte har gett tillbaka förväntad avkastning, vare sig sportsligt eller finansiellt. För ironiskt nog minskade intäkterna istället för att öka och vi ser den kraftigt försämrade effektiviteten i form av wages/revenue-ratio.

figur4. Investeringar i spelarkontrakt i form av transfer-fees (msek) samt ration personalkostnader dividerat med intäkter exkl spelartransfers.
Datakälla: Hammarby Fotboll resultat- & balansräknig 2002-2009; inköp av immaterliella tillgångar; balanserade utgifter för nyförvärv.

Förvisso har vi sett en inflation där det nominella priset på talang har stigit. Något som jag uppmärksammat i detta inlägg, men vi kan benchmarka genom att sätta investeringarna i relation till Kalmar FF vars talangutflöde av extraordinär karaktär kan bedömas som än större än Hammarbys. Mellan sommaren 2008 och sommaren 2009 skeppade Kalmar iväg 55 mål och 28 assist (som producerades under guldåret) till utlandet och har under de två bokslutsåren, 2008 och 2009, återinvesterat totalt 7.4 miljoner i form av transfer fees.

Uppenbarligen har den sportsliga organisationen i Hammarby misslyckats med att bygga en stomme och trygghet som är mer immun mot spelaromsättning än vad den de facto var. Man har även inte varit speciellt framgångsrik i sin scouting där syftet med spelarrekrytering bör vara att maximera lagets(produktens) prestation.

Alternativt utfall
Avslutningsvis kan vi roa oss med att projektera den intäktsutveckling som med facit i hand hade krävts för att Hammarby Fotboll hade klarat av att hålla sin finansiella konkurrenskraft intakt i allsvenskan. Alternativet till högre intäkter hade varit mindre pengar till mindre klubbar. Något man försökte förhandla fram i form en mer marknadsmässig distribution av sina sändningsrättigher som ju klubbarna gav upp till en central försäljning. En notis från tiden det begav sig finns här. Men det är en helt annan diskussion.

figur5. Gröna linjen visar Hammarbys utveckling av intäkter exkl spelartransfers 2001-2009. Den streckade gula visar en approximation av intäkter säsongen 2006 till 2009 baserat på ett marknadsandelsindex lika med 155.

caps and floors

När NFL säsongen återigen drar igång igen gör man det utan lönetak. Spelarfacket och ligan är inte överens och i det förra avtalet som löper ut efter 2010 finns en klausul som säger att ifall parterna inte var överens om ett nytt avtal innan 2010 började, så skulle sista året på avtalet vara oreglerat. Det många glömmer bort är att det även finns lönegolv. Lönetaket ligger omkring 64% av ”revenue-sharing-income” och lönegolvet är ca 56% av densamma. Det betyder att klubbägarna måste spendera minst 56% av de centralt distribuerade pengarna på spelarlöner.

Det behöver man dock inte göra under 2010. Och eftersom ”football-socialism” inte straffar mediokerhet med degradering så kan vi förvänta oss att många ligalag kommer att passa på och minimera sina lönekostnader. Eftersom det utanför NFL inte finns någon större konkurrens om spelarnas signaturer så får de sämre free-agents vackert acceptera de låga bud de kommer att erbjudas.

För klubbägarna gäller, hellre medioker med högre profit än halvbra med lägre profit. Kanske Inte helt optimalt för konsumenterna, men hur många mindre klubbägare (nettointäktsmottagare) behöver bry sig under 2010 när det finns ett stort revenue-sharing-program på plats?

Elfsborg – stark balansräkning och låg risk skapar möjligheter

I februari 2008 skrev jag följande efter att Elfsborg hade presenterat sina siffror för 2007.
”Någonstans där bör klubben ha sin årsbudget förutsatt att man har en konservativ strategi. Vill man ta risk för att nå sportslig framgång skulle man kunna höja budgeten och ta förluster vissa år för att sedan balansera upp åren då extraordinära intäkterna kommer. Det förutsätter dock sportslig avkastning.

Klubbens stärkta balansräkning tillåter vissa chanstagningar. En sådan strategi har vi ju sett tidigare i allsvenskan med förödande konsekvenser. Fast man behöver ju inte göra som pioniärerna, ta i för kung och fosterland utan öka försiktigt.”

Två år har gått och vi känner igen den föreslagna strategin när vi tittar i Elfsborgs årsredovisning för 2009. Å andra sidan kan man se det som att det är den allsvenska konkurrensbalansen som pressar marginalerna. Vi ser nämligen ytterligare ett exempel på att intäkterna som allsvenskan genererar inte räcker till att täcka kostnaderna. Det krävs intäkter från spelarförsäljningar samt spel i Europa.

2008 redovisade klubben en förlust på 1.5 miljoner till totala intäkter av 89.9 miljoner Då redovisades resultat från spelarförsäljningar på 8 miljoner samt intäkter från europaspel på 3.5 miljoner (nettovinst europaspel +1.2m).

Under 2009 omsatte Elfsborg totalt 99 miljoner och vinsten på den nedersta raden blev 2 miljoner. Bakom de siffrorna döljer sig 9 miljoner i intäkter från europacupspel där den isolerade nettovinsten från denna ”produkt” redovisades som 6.5 miljoner. Resultatet från spelarförsäljningar under 2009 blev 2.8 miljoner.

Värt att notera är också att omsättningen under 2009 är ”dopad” med 4 miljoner. Klubben redovisar ett lån* som ”övrig rörelseintäkt”. Det framgår inte vad det syftar till, men jag misstänker att det är en ”värdepapperisering” av spelarförvärv under 2009 där klubben betalade 11 miljoner i transfersummor till andra klubbar. 11 miljoner som aktiverades på balansräkningens tillgångssida (immateriella tillgångar) och skrivs av linjärt över spelarens kontraktstid. Denna intäkt ”döljer” således 2009 års ökning av capex och dess påverkan på den nedersta raden. En utgift som dock klubben uppenbarligen såg som nödvändig för att möta konkurrensen i toppen av allsvenskan.

Men låt oss inte trötta ut oss med detaljer. Klubben står sig med en fortsatt stark balansräkning och med en relativt jämn resultatutveckling de senaste åren. Den låga kostnaden för att hyra Borås Arena ger samtidigt en mycket låg risk. En vad jag misstänker är väldiversifierad sponsorportfölj med många mindre sponsorer samt ingen derby-produkt som kan crasha är ytterligare faktorer som gör risken mindre jämfört med några av konkurrenterna.

Vi har observerat att Elfsborg har försökt att följa skolboken och lyckats med konststycket att hålla sin spelaromsättning på en relativt låga nivå. Något som man istället kapitaliserar genom starkare kassaflöden från sitt rörelseresultat.

Affärsmodellen hänger dock på fortsatt regelbundet deltagande i det internationella spelet. Lönsamheten skulle också pressas ytterligare ifall konkurrensen i toppen blev större än vad den idag är. Ett potentiell konkurrenshot skulle kunna vara en återkomst av ”produkten stockholmsfotbollen”. I grafiken nedanför kan vi se hur den har försvagats sedan storhetstiden i början av 2000 talet. Till viss del beroende på exponering mot en högre konkurrens från bl.a. Elfsborg som med hjälp av en hävstång från Borås Arena tog steget upp till toppen.

Ett inte helt omöjligt scenario är naturligtvis att en eller två klubbar från huvudstaden återigen seglar upp och, genom av rivalitet triggad efterfrågan, snor åt sig allsvenska marknadsandelar. Vi kan anta att det idag finns en stor outnyttjad intäktspotential i huvudstaden. Det finns naturligtvis klubbar som tjänar att den förblir så.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
De tre huvudstadsklubbarnas marknadsandel. 2003 genererades 37% av allsvenskans rörelseintäkter (exkl spelatransfers) i Stockholm. Nyckeltalet är korrigerat och tar hänsyn till förändringar av antalet lag (2008) och är därför jämförbart över tiden. 2009 är en prognos. Datakälla: svenskfotboll.se samt årsredovisningar från DFAB, Djurgården Marknad AB samt Djurgården Fotboll Försäljning AB.
Högra axeln visar publiksnittet från samtliga sthlm-derbyn respektive år.

Ett sätt att kunna sakta ner en möjlig återhämtningsprocess skulle kunna vara en minskning av allsvenskan till 12 lag. Eftersom både Djurgården och Hammarby befinner sig i en saneringsperiod skulle en ökad konkurrens för dessa två klubbar kunna förväntas sätta käppar i hjulet och ge det nuvarande toppskiktet en förlängd ”competitive-advantage-period” .

Det som rent konkret händer i och med en minskning till 12 lag i allsvenskan är nämligen att man, genom en större degraderingsrisk, ökar konkurrensen för klubbar som befinner sig under den absoluta toppen av ligan. Det kommer att skapa incitament för klubbar att fatta fler kortsiktiga beslut samt överinvestera i talang på grund av att det ekonomiska gapet till superettan ökar och en degradering förväntas bli än mer kostsam än vad den är idag.

Större klubbar som i samband med en omläggning befinner sig i toppen och upplever ett starkt sportsligt momentum gynnas naturligtvis. Jag vågar dock påstå att Elfsborg, tack vare en för närvarande lägre risk än övriga toppkonkurrenter, är den klubb som gynnas mest. Framför allt med tanke på att den lokala tillväxten i Borås kan antas närma sig taket och klubben på sätt kan öka sina intäkter tack vare att något färre klubbar delar på intäkterna från centrala avtal.

Klubbens ordförande Bosse Johansson började prata om ett sådant regimskifte redan för ett år sedan.
—————————————
* Villkoren för återbetalning uppges upfylla kraven för att kunna redovisas som en ansvarsförbindelse och tas därmed inte upp som en skuld på balansräkningen.

Serie A: broadcast revenue vs match-day-revenue

Årets upplaga av Deloitte Football Money League var ingen större kioskvältare. De största klubbarna i Europa har än så länge klarat av lågkonjunturen mycket väl och flera av dem upplever fortsatt tillväxt.

De engelska klubbarna straffas sedan två år tillbaka av pundets försvagning mot euron och de spanska klubbarna gynnas kraftigt av den individuella försäljningen av sändningsrättigheter. Se nedan grafik och en kortare kommentar kring detta finns här.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%. Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt. Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.

Intressant är att titta på de italienska klubbarnas intäktsstrukturer. Den absolut största intäktskällan kommer från och med kommande säsong att säljas centralt och distribueras mer solidariskt inom ligan. Förutom förväntad högre inhemsk konkurrens (resonemang här), kan man fråga sig hur väl de italienska klubbarna kommer att klara av den internationella konkurrensen? Även om priset på de paketerade rättigheterna kommer att överstiga summan av de idag individuellt förhandlade så bör ersättningen till toppklubbarna minska.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
Nedbrytning av intäkter från de tre källorna, match-day, commercial samt broadcast.
saxat från Deloitte Football Money League 2010.

Den stora utmaningen är helt klart match-day-revenes. Förutom att kapacitetsutnyttjandet är betydligt sämre än hos konkurrerande ligor så är man dessutom relativt mediokra vad gäller paketering av produkten. Klubbarnas nuvarande beläggningsrad på arenan är: Juventus 85%, Inter 66%, Milan 52%, Roma 50%.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
saxat från economist.com
intäkter från matchdag diviserat med antal besökare. Intäkterna inkluderar ”hospitality paket”, klubbstolar samt vip-boxar. I ManU:s fall genereras ca 40% av match-day-revenues av endast 10% av besökarna.

Deloitte Football Money League 2010

Deloitte presenterar Football Money League på Soccerex konventet.

“Whilst there has been much recent comment on the finances of English football clubs, we believe the fundamentals of football remain strong. Financial problems experienced at the very highest level are far more likely to be a result of mismanagement, weak cost control or a lack of available credit than any problems with revenue generation.”

Överensstämmer ganska väl med min bild. ”Mismamagement” och ”weak cost control” har funnits i alla tider och problemen upplevs på kreditsidan. Denna vinter extra tydliga på grund av den låga omsättningen under transferfönstret. (här och här och här)

Självreglerande mekanismer

Poutsmouth är sedan i fredags förklarat i ”adminstration” och genast höjs röster om att Premier League har misslyckats med att organisera och reglera sig själv.

Om nu syftet var att skydda mediokra och dåligt skötta klubbar från att ta steget nedåt i näringskedjan, så visst, man har misslyckats, radikalt. Men det var trots allt inte det som var syftet när ligan bildades 1992.

Syftet var att skapa en produkt i världsklass och fakta i målet är att ligan fortfarande drar ett stort intresse till sig. Något som bekräftas av den pågående försäljningen av sändningsrättigheter utanför de brittiska öarna. Det nya avtalet sägs vara värderat till dryga £1 miljard för kommande tre säsongerna. En ökning med ca 80% jämfört med det nuvarande som ligger på £625 miljoner. (De inhemska sändningsrättigheterna för de kommande tre säsongerna har ett värde på £1.7miljard)

Mediokerhet är annars något som ligorna runt om i Europa aldrig någonsin har kunnat rädda. Klubbar har degraderats i alla fall så länge jag kan minnas.

Jag kommer ihåg när jag i början av 80 talet fällde en tår då Arka Gdynia åkte ur högsta divisionen trots att man hade VM bornshjälten från 1982 i laget, Janusz Kupcewicz. Degraderingen blev ett faktum endast två år efter att man vunnit polska cupen och fick äran att representera landet i Europa. Åren som följde innebar en mediokert pendlande mellan den andra- och tredjedivisionen. I början av 2000 talet fick Arka, under Polens största mjukvaruföretag Prokom S.A:s beskydd, nytt luft under vingarna och tävlar idag återigen på den högsta nivån. Men sannolikt kommer man att bli degraderad även i framtiden. That´s the name of the game.

Nåja, låt oss släcka pipan och bege oss tilbaka till England. Steve Gibson, ordförande i Middlesbrough FC förklarar: “A lot of financial pressure on clubs is self-inflicted,”

Att göra fallet Pompey som en symbol för hela ligan är inte helt rättvisst. Här glöms det ofta bort att ägardynamiken bidragit till att göra ligan till det den är. Vi har de amerikanska proft-maximerande ägarna hos ManU och Liverpool vars motiv självreglerar tävlingsbalansen i ligan. Inte alltid helt optimalt för fansen, och vem kan klandra dem, de vill ju inget annat än att se samtliga matcher vinnas.

Men hur ska man kunna ge ligan ett enda incitament till att ändra på den dynamiken som finns? Vi har sett Chelseas uppgång som utan Roman Abramovich aldrig hade inträffat. Och nu Manchester Citys fåfänga väg till toppen.

Spanska ligan skulle, ur ett tävlingsbalansperspektiv, kanske må bra av en leveraged-buy-out i fallen FC Barcelona samt Real Madrid. Det skulle vara mindre bra för de miljoner människor som enbart önskar se ett haussat El-Clasico. Men faktum kvarstår, idag är det de två spanska giganterna som aktivt driver spelarlöneinflationen i fotbollseuropa.

Ska det regleras? Gibson hör till dem som inte vill se en reglerande ”watchdog” som kontrollerar räkenskaperna. – “I think we have to be selfregulating. I think every club has to run itself within its means. There is always risk in any business and I’m not saying football is free of that, it can’t and won’t be. But that risk could be less than it currently is.”

Kanske lite naivt, för ska de självreglerande mekanismerna fungera så krävs det ju offer så att riskerna visar sig vara konkreta istället för att enbart vara abstrakta. Jag har tidigare skrivit om den inte omöjligt antagna implicita garantin.

Men det finns faktiskt en intressant sak som har kommit fram i ljuset i och med fallet Pompey. Premier Leagues nuvarande regler säger att andra klubbars samt spelarnas fordringar har högsta betalningsprioritet.

“This is the first time these rules have been applied,” Mr Levy says. “It is questionable whether they are consistent with the laws of the land.”

Förutom det rättsliga perspektivet undergräver även denna regel den självreglerande mekanismen i ligan.

Stefan Szymanski säger.
“It undermines the incentive of the league to put in place some self-regulatory mechanism to control the finances of the club”

En förändring av denna regel skulle innebära att klubbar som säljer spelare till en motpart med reverser inblandade, men även spelare som tecknar långtidskontrakt med en klubb, ges större incitament att ta hänsyn till motpartsrisk. En högre kreditrisk tar definitivt inte bort samtliga, men det blir rimligtvis något färre kraftigt överprissatta transaktioner och avtal på marknaden.

Det är den typen av ”knappar” som måste identifieras, inte pappersprodukter såsom UEFA-financial-fairplay. Jag väntar med spänning på både problemformulering och handlingsplan.

Så vad händer med Poutsmouth vars skulder uppskattas till dryga £70 miljoner? Framtiden får utvisa, kanske blir det den fjärde professionella klubben sedan 1923 att likvideras.

Mest sannolikt är dock att klubben, likt bl.a. Leeds United och Leicester, tar några steg ned i näringskedjan för att åter ta sats mot högre höjder. Ett öde inte olikt det Arka Gdynia drabbades av på den tiden det begav sig.