Få har säkert missat ”svensk klubbfotbolls krisplan”. Frågan är vad konsumenterna på den drygt nio miljoner stora marknaden vill?
Att kunden alltid har rätt och väljer den produkt som bäst motsvarar dess preferenser kan illustreras genom den från sent 70 tal stora kampen mellan Betamax och VHS. Efter år av misslyckade försök att lansera en inspelningsbar videobandspelare för hemmabruk kom man fram till ett vägskäl där två format skulle ställas mot varandra. Marknadsaktörerna hade under en tid samarbetat eftersom ingen ville riskera att lansera en plattform som inte blev antagen som standard på den förväntat stora potentiella marknaden.
Två storföretag som länge sneglade på varandra i denna utveckling var Sony och Matsushita-JVC. Man arbetade dock på två olika spår och 1975 lanserade så Sony sin Betamax spelare.
Matsushita å sin sida hade en del kvar att snickra i sin kammare för att lansera en VHS maskin man arbetat med. 1976 träffades företagen i ett möte där man ställde båda formaten mot varandra. Rent tekniskt var de relativt lika där nyttan i Betamax främst låg i större editeringsmöjligheter samt framför allt kassetten som var mindre i storlek. Framför allt det senare trodde Sony skulle bli den avgörande faktorn för konsumentens efterfråga.
Matsushita-JVC å sin sida var övertygade om att VHS styrka, det vill säga den längre kapaciteten vad gäller inspelningstid, ansågs vara mer efterfrågat. Man kom inte överens och blev istället konkurrenter med varsin plattform.
Efter att Betamax funnits på marknaden i två år och skaffat sig ett försprång lanserades så VHS spelaren under 1977 – ”Four hours. $1000. Selecta Vision” .
Betamax kontrade och sänkte priset till $995 och Sony rekryterade även Toshiba och Sanyo till Betamax stallet samtidigt som Matsushita tecknade samarbetsavtal med Hitachi, Sharp och Mitsubishi.
Ganska snabbt märkte man dock att konsumenterna föredrog den längre inspelningstiden och för varje extra timme som Betamax lyckades att utöka kapaciteten med, kunde VHS, tack vare kassettens större storlek, kontra med det dubbla. I USA marknadsförde man sin produkt bland annat som den som klarade av spela in en hel fotbollsmatch.
1979 hade VHS kopplat ett starkt grepp och sålde 2 spelare på 1 Betamax-maskin. 1983 var Betamax marknadsandel på den globala marknaden nere på 13% och 1984 hade alla tillverkare, förutom Sony, ställt om till VHS.
Konsumenterna hade valt den plattform som bäst passade med deras preferenser. Här får vi inte heller glömma bort att Sony inte var någon duvunge i branschen. Men just här hade man fel.
Så vilket fotbollsformat vill konsumenten helst se i Sverige? Det är en rätt så komplex fråga. Vi har ju sett tidigare försök med ”mästerskapsformat” som misslyckats kapitalt och övergivits. Å andra sidan har konsumentgrupperna förändrats sedan dess. Samtidigt har vi under de första sju åren av 200o talet sett att efterfrågan på svensk klubbfotboll kan vara mycket hög även i en rak serie med fler än 12 lag. Vi vet också efter årets experiment att konsumenten inte vill frysa och titta på live fotboll.
Jag vill hävda att man inte behöver ändra dagens format. Det man främst behöver göra är att skapa större incitament för klubbar med demografisk potential att utveckla produkten.
Den till antal lag minskade marknaden skulle kunna vara ett tecken på att svensk elitfotboll ger upp kampen med hockeyn. Istället för att utmana den konkurrerande sporten på regionala marknader med potential så ser det ut som att man istället önskar göra en marknadsdelning. Något som egentligen strider mot konkurrenslagen.
Man önskar här skapa en marknad med höga inträdesbarriärer samt höga exit kostnader. Kostnaden att degraderas blir nämligen högre än vad den är idag. Så det man med andra ord försöker skapa är en naturlig monopolmarknad.
Och vilka klubbar det idag främst gynnar är relativt enkelt att se och är något jag tidigare varit inne på.
Och tänk om Sony på det där mötet 1976 hade lyckats att övertyga Matsushita om Betamax förträfflighet. Då hade vi under flera år varit låsta med en sämre produkt än vad den fria marknaden till slut gav oss.
den osynliga handen 