IFK Norrköping vann SM guld 2015 vilket kom något som en blixt från klar himmel efter ett par säsonger med mediokra resultat i ryggen. Peking blev svenska mästare med de relativt lägsta personalkostnaderna som en SM guldmedaljör har haft under 10-talet. Trots en förhållandevis stor spelaromsättning under 2016 följde man upp med en imponerande tredjeplats. Hur länge kan Peking hålla sig kvar i toppen med tanke på klubbens ännu relativt små löpande intäkter från i första hand publik och sponsorer?

IFK Norrköping vill utveckla verksamheten kring stadion. Bland annat driver man en food court och numera också ett gym. Klubben har också planer på att exploatera marken runt Parken. Det går att förstå motiven. Stadions bokförda värde inklusive inventarier och pågående tillbyggnad är 310 miljoner kronor och är belånad till 290 miljoner. Under 2016 var klubbens intäkt per tillgänglig stol (RevPAS) inte högre än 80 kronor under 2016 (jmf MFF som hade en RevPAS på 130kr, KFF 70kr). Frågan är hur framgångsrik man kan bli inom nya områden? Arenarestauranger är en operationellt mycket svår verksamhet. Hög personalomsättning och få tillfällen att träna ihop personalen på gör det utmanande under de korta och intensiva perioderna av försäljning. Rasta som bedriver arenaverksamhet i Kalmar och på Ullevi har en Ebitda marginal på cirka 10 procent. Då har bolaget trots allt en hel del storskalsfördelar. Gymindustrin har vuxit kraftigt på senare år och konkurrensen pressar rörelsemarginalerna som låg på 8 procent för branschen som helhet under 2015.

Framtidsutsikter: Det är tidigt att säga vart framgångssagan IFK Norrköping ska ta vägen. Det är mycket tydligt att Peking har genomfört en kraftig kvalitativ förbättring av sin sportsliga verksamhet under de senaste åren. Samtidigt behöver vi rimligen vänta ytterligare ett par år innan vi ser en tydlig trend i hur klubben positionerar sig i relation till storleken på sin ekonomi.

Peking har idag är ett relativt stort eget kapital utan att riktigt kunna få det att arbeta på fotbollsplan. Eller ja… kan, kan man. Men skulle man börja spendera pengar på spelarkontrakt så som t.ex. Malmö FF (innan 2014), AIK och IFK Göteborg (det är knappt så de själva klarar av det) gör, så är man rimligen hyfsat snabbt lika fattig som Helsingborg. Eller ja, ännu fattigare då man i Norrköpings fall behöver bära en skuld på cirka 290 miljoner kronor som finansierar Parken. Investeringar i spelarkontrakt begränsas således av de låga intäkterna från matchdag samt sponsorer som man har i relation till de större allsvenska klubbarna.

Så länge Norrköping sätter fotbollen i centrum och fortsätter utveckla sin verksamhet kring den så har man goda möjligheter att ta över Elfsborgs plats som förste utmanare till storstadslagen. Det finns en hel del att göra på sponsorsidan och under matchdagen. Att fortsätta sin strategi med att rekrytera utvecklingsbara spelare och de facto utveckla spelarna kan också förväntas att ge ett jämt och positivt transfernetto över tid.

Det finns naturligtvis en risk att IFK Norrköping börjar fokusera för mycket på andra verksamheter. Historien är full av exempel på fotbollsklubbar som har bundit upp kapital och förlorat på att bygga upp affärer utanför deras kärnverksamhet. Fenomenet har inte heller visat sig ovanligt inom näringslivet. Företagskonsulten och författaren Jim Collins menar att företagsledare som skapat en framgångsrik modell ofta faller för frestelsen där framgångssagan förväntas fortsätta på ett än bättre sätt genom nya möjligheter och verksamheter. Motiven kan vara upplevda hot från konkurrenter eller att man finner de nya verksamheterna mer spännande. Kanske är det så enkelt att man rent utav är uttråkad. Mer energi och resurser läggs ner på de nya verksamhetsområdena och man kämpar inte längre lika helhjärtat med sin ursprungliga affärsmodell som var den som gjorde företaget framgångsrikt. När väl de nya verksamheterna inte visar sig motsvara förväntningarna så börjar man återigen att ge mer uppmärksamhet till sin ursprungliga affär. Dessvärre har den under tiden allt som oftast förlorat momentum.

Figur 1 – Finansiell profil IFK Norrköping. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. 2014 års resultat har stärkts tack vare en markaffär med kommunen med ett nettoresultat på cirka 33 miljoner kronor. Anmärkningsvärt är att pengarna från centrala avtal ligger på ungefär samma nivå som publik- respektive  sponsorintäkterna. Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De blåvita cirklarna representerar Pekings prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017 baserad på en 10 procentig ökning av personalkostnaderna. Kommer Norrköping fortsätta prestera bättre än förväntat eller kommer det ske en korrigering mot normen?

Hammarby har under 10-talet varit kroniska underpresterare. Detta bekräftas inte enbart av placeringen under trendlinjen i figur 2 men också det faktum att Bajen har haft ett negativt transfernetto fem av sju år. Hammarbys resa från en tabellplacering runt 22 under perioden 2010-2013 till plats nummer 11 under 2015 samt 2016 har därför rimligen kostat mer pengar än vad man borde kunna förvänta sig. Givet tabellpositionen borde det egna kapitalet ha varit högre än vad det är. Anledningen till det är att förbättringen i första hand har skett tack vare tillförsel av mer monetära resurser snarare än utveckling. 2014 års lag som firade stora triumfer i Superettan var till stora delar nytt jämfört med 2013. 2016 var mindre än hälften av spelarna kvar från det laget och 2017 upplever man fortfarande ett mycket stort rekryteringsbehov för att kunna ta nästa steg upp i tabellen.

En sak som Hammarby däremot har varit framgångsrika med är att exploatera sin nya hemmaplan. Publikintäkterna var under 2016 högst i allsvenskan. Sponsorintäkterna var femte störst och nosar på det notoriska topplaget AIK:s nivåer. Sedan 2013 har Bajen kunnat öka sina personalkostnader, både i absoluta tal (figur 1) samt i relation till konkurrenterna (figur 2). Under samma period har rörelseresultatet förbättrats kraftigt. Det ökade utrymmet för större personalkostnader har varit starkt bidragande till att Bajen trots allt har förbättrat sin sportsliga position.

Risken i verksamheten förefaller vara låg, noll procent enligt min modell. Samtidigt finns det en mycket kraftig exponering mot publikintäkterna som står för drygt häften av Hammarbys totala intäkter. Publiken har visat ett fantastisk tålamod med mediokra insatser de senaste två säsongerna. Kan det vara för evigt? Den svagt presterande sportsliga verksamheten utgör idag Hammarbys enskilt största risk i ekonomin.

Framtidsutsikter: Hammarby behöver organisera sin verksamhet bättre så att det börjar ske en kvalitativ förbättring. Att likt de senaste åren bara tillföra mer monetära resurser som leder laget till den övre delen av allsvenskan kommer det rimligen inte att finnas tillräckligt med pengar för. Bajen behöver skapa nya resurser genom sportslig utveckling som kan öka storleken på ekonomin. Intäktstillväxten kommer att minska jämfört med de seneste åren. Det är egentligen på sponsorsidan som klubben fortfarande kan växa. Ökningen i centrala avtal från och med 2020 påverkar samtliga klubbar och är med andra ord inte någon konkurrensfördel i allsvenskan, om man inte spelar till sig lite mer pengar via bättre tabellplaceringar. Något man inte gör utan att höja kvaliteten.

Figur 1 – Finansiell profil Hammarby Fotboll AB. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. Vi kan se en 10 procentig ökning i personalkostnaderna mellan 2013 och 2014 samtidigt som resultatet kraftigt förbättras.Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De grönvita cirklarna representerar Hammarbys prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017 baserad på en 10 procentig ökning i personalkostnaderna. Kommer man att klara av att närma sig trendlinjen under 2017?

2008 vann Kalmar FF SM guld. Framgångarna på planen ledde till att flera spelare blev attraktiva på transfermarknaden och ett år senare hade Kalmar FF – tack vare försäljning av spelarkontrakt – byggt ett eget kapital på drygt 70 miljoner kronor. Till skillnad från andra klubbar så spenderades inte dessa pengar på spelarkontrakt utan sparades och så småningom investerades i en ny stadion. Kalmar FF skapade sig en chans att växa som klubb. Men intäktstillväxten har inte varit tillräckligt stor. Sponsorintäkterna är idag 2/3 av Elfsborgs dito och Kalmar FF brottas men en minskad efterfrågan på matcharrangemangen vilket har medfört till att snittpriset per åskådare har sjunkit från 195 kronor till 135 kronor under de senaste fem åren. Räknar man på intäkt per tillgänglig stol (RevPAS) så är den inte högre än 70 kronor (MFF hade 130kr i RevPAS 2016). Med den matematiken är det mycket svårt att få en ekonomi i en stadion som står mer eller mindre oanvänd under 95 procent av årets dagar. En stadion vars investering uppgick till cirka 220 miljoner kronor och där årliga kostnaden att bära den uppgår till cirka 13 miljoner. KFF har inte lyckats att utveckla sin affär på Guldfågeln Arena.

Sportsligt presterar Kalmar FF ungefär som man bör förvänta sig givet storleken på ekonomin. Klubbens strategi inför året har varit att förlänga kontrakten med de spelare som ledde laget till en sjätteplats förra året, snarare än att rekrytera nya. En sund strategi eftersom den ger Kalmar chansen att både fortsätta utvecklas på planen och därmed göra spelarkontrakten säljbara. Det är en investering som belastar driftresultatet genom ökade personalkostnader men som kan ge en god avkastning i framtida transfernetto.

Framtidsutsikter: En avgörande del av Kalmar FF:s framtid vilar på arenaekonomin. Klubben har i år budgeterat med en förlust på 9 miljoner kronor inklusive försäljning av spelarkontrakt på 8 miljoner kronor. Träffar man budget så minskar det egna kapitalet till 24 miljoner kronor och risken i min modell ökar därmed från 44 procent till dryga cirka 65 procent. Snaran börjar sakteligen dras åt.

Eftersom kommunen redan har gått i borgen för drygt hälften av stadionlånen så blir det i slutändan -oavsett hur man än vrider och vänder – skattebetalarna i Kalmar som får betala. Allt handlar egentligen bara om hur och när. Den bästa lösningen är naturligtvis att Kalmarborna själva börjar gå på matcherna. En ökning av RevPAS från 70 till 120 kronor skulle öka de årliga publikintäkterna med närmare 10 miljoner kronor. Rimligen skulle också andra intäkter öka som en funktion av ett ökat intresse runt klubben.

Klubben har ett SM guld 2018 som en vision man tycker är rimlig. Om man lyckas med det så kommer man att bli mästare med de relativt lägsta relativa personalkostnaderna under 10-talet. Om nu ingen annan slår det rekordet under 2017.

Figur 1 – Finansiell profil Kalmar FF. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. Risktrenden är stigande, orsakad av arenaekonomin.Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De röda cirklarna representerar KFF:s prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017. Röda strecket visar den lägsta relativa personalkostnaden som en svensk mästare har haft under 10-talet. På den nivån är det totalt 3 observationer av 28 som placerat sig på en topp-4 placering. En av  de observationerna är KFF med en fjärdeplats 2013.

För 17 år sedan vann Halmstad SM guld. Sedan dess har klubben straffats hårt av den ökade kommersialiseringen i allsvenskan. Halmstad har inte hängt med i racet och den enskilt största intäktskällan är varken sponsor- eller matchdagsintäkter utan det som man i årsredovisningen kallar för “övrig nettoomsättning”.

Under den senare delen av 00-talet försökte man att konkurrera om bättre tabellplaceringar med hjälp av pengar vilket ledde till att klubben till slut inte var långt ifrån att gå omkull. 2015 redovisade man en vinst på 5 miljoner kronor men degraderades till superettan. En kan argumentera för att det var på grund av att man inte spenderade tillräckligt mycket pengar på spelartruppen. Å andra sidan behövde man återställa det på den tiden negativa egna kapitalet för att inte starta popcorn-maskinen hos licensnämnden.

Framtidsutsikter: Klubben står och stampar med en omodern arena och en svag balansräkning. Det är rimligt att man återigen prioriterar det finansiella resultat under 2017 för att göra balansräkningen mer solid. Klarar HBK att samtidigt säkra det allsvenska kontraktet så ska man vara mycket nöjd med säsongen.

Figur 1 – Finansiell profil Halmstad BK. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. Tvärtemot allsvenskan så ser vi en trend med minskad ekonomi i Halmstad.Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De blå cirklarna representerar Halmstads prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017.

Det råder högkonjunktur i Djurgården. Kassan är välfylld efter ett antal framgångsrika spelaraffärer och klubben har varit aggressiv på rekryteringsfronten inför säsongen 2017. Men faktum är att Djurgården än så länge bara har bytt skepnad från en mediokert presterande fattig klubb till en mediokert presterande rik klubb. I vanliga fall brukar många och stora försäljningar av spelarkontrakt komma som en belöning efter att laget har skördat framgångar på fotbollsplanen. Vi såg det i Kalmar i sluten av 00-talet och i Helsingborg i början av 10-talet. Vi ser det i Borås med jämna mellanrum och i Malmö ganska ofta.

I Djurgårdens fall så har man lyckats att göra stora och framgångsrika affärer på transfermarknaden utan att laget har presterat särskilt väl. Klubbledningen har visat att man har blivit mycket duktiga på spelaraffärer. Men är man duktiga på att bygga framgångsrika fotbollslag?

Framtidsutsikter: Djurgården behöver bygga en god infrastruktur kring klubben som även kan utveckla sportslig fangång istället för att enbart köpa den. Det senare kostar väldigt mycket över tid. Det är snart 20 år sedan som Djurgården med hjälp av riskkapital tog klivet upp i allsvenskan och snart därefter vann två raka SM guld, bland annat. Riskkapitalet var en konkurrensfördel och gjorde stor skillnad i en på den tiden relativ fattig och mycket jämnlik allsvenska. Men när väl konkurrenterna blev rikare och skickligare så blev livet svårare. Under åren 2005 till 2008 investerade riskkapitalbolaget 85 miljoner kronor i Djurgårdens spelartrupp. 2009 var man inte långt ifrån att åka ur allsvenskan. Det är upp till Djurgården och visa att historien får ett annat slut denna gång.

Figur 1 – Finansiell profil Djurgården Elitfotboll AB. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. Vi ser en 20 procentig ökning i personalkostnader mellan 2015 och 2016. Denna tillväxt förväntas att fortsätta drivet av klubbens sportsliga ambitioner och konkurrenternas ökade finansiella styrka.

Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De blå cirklarna representerar Djurgårdens prestation respektive år. De två första åren under Pelle Olssons ledarskap var Djurgårdens mest kostnadseffektiva under mätperioden. Röd triangel visar förväntad position 2017.

Sentimentet vad gäller BK Häcken är att klubben borde ha kommit högre upp i tabellen tack vare att man har varit näst rikast i allsvenskan, mätt i eget kapital. Det är något som ändå måste ha varit ett av allsvenskans allra största missförstånd under de senaste åren.

Häcken har mycket pengar på banken tack vare att man inte har varit ett topplag. Eller rättare sagt: Tack vare att man inte har spenderat tillräckligt med pengar för att kunna ge sig en ordentlig chans att bli ett topplag. Det positiva transfernettot som klubben har haft under åren har till stora delar lagts på hög.

Men under 2016 har det skett en beteendeförändring i Häcken och klubben har startat en medveten satsning. Tidpunkten är ganska god. Klubben har lyckats att få kommunen och finansiera en ny stadion och de egna pengarna kan istället användas till att rekrytera bättre spelare. Samtidigt brottas IFK Göteborg med ett kostnadsproblem och det finns rimligen möjligheter att plocka marknadsandelar i Sveriges näst största stad.

Häckens intäkter vilar till stora delar på klubbens sponsorer. Det totala överskottet från Gothia cup är drygt tio miljoner. Men innan pengarna går till klubbens kassa så avsätts fyra miljoner till Gothia cup Foundation. Det är en välgörenhetsorganisation som bland annat hjälper barn i fattiga länder att kunna resa till turneringen.

Framtidsutsikter: Häckens problem är att när man väl bestämt sig för att sätta sprätt på sitt egna kapital så har också flertalet andra konkurrenter fyllt på sina plånböcker tack vare flera framgångsrika spelaraffärer. Häckens egna kapital har därmed blivit mindre värt, i relativa termer. Den röda triangeln i figur 2 visar att de relativa personalkostnaderna minskar något under mitt antagande om en oförändrad nivå i absoluta tal för Häcken under 2017.

Den nya spenderar-nivån som Häcken har lagt sig på är högre än vad man kan finansiera med de löpande intäkterna vilket de sju miljoner i negativt resultat under 2016 var ett tydligt bevis på. Skulle de sportsliga framgångarna utebli helt under de kommande åren och man fortsätter att gasa så tar det inte många år innan man är lika rik som Helsingborg. Det finns idag inte mycket som säger att det ska gå lika illa. Frågan är hur bra det kommer att bli? Kan intäkterna öka? Slår man ihop nettobidraget från Gothia Cup och publikintäkterna så är den summan en femtedel av vad till exempel AIK drar in årligen under matchdagarna.

Figur 1 – Finansiell profil BK Häcken. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet.

Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De gulsvarta cirklarna representerar Häckens prestation respektive år. Bortsätt från 2010 och 2016 har klubben placerat sig mycket nära de tabellplaceringar som man bör förvänta sig. Röd triangel visar förväntad position 2017.

Örebro SK tillhör den allsvenska medelklassen och klubben ekonomi vilar till en stor del på intäkterna på klubbens sponsorer. Den ekonomiska risken i sättet man bedriver verksamheten på är förhållandevis låg och ÖSK är den klubb i allsvenskan som under den senaste tioårsperioden haft det bäst balanserade resultatet före försäljning av spelarkontrakt.

Lågrisk-strategin har dock inte betalat sig särskilt väl. Örebro är varken särskilt rikt eller framgångsrikt på fotbollsplanen. Klubben har under flera år haft ett negativt transfernetto som man har finansierat genom ett positivt driftresultat. Kanske har man tagit för små risker när det kommer till att skriva spelarkontrakt och har på så sätt gått miste om potentiella transferintäkter. Alternativt har spelarna som man har haft i truppen inte varit tillräckligt attraktiva för att kontrakten ska upplevas värda att köpa loss av andra klubbar.

ÖSK har presterat mer eller mindre i linje med vad man ska kunna förvänta sig under 10-talet. Undantaget 2010 där man placerade sig överraskande på en tredje plats samt 2012 då man ramlade ur allsvenskan. En kan argumentera att det var tack vare låg-riskstrategin som Örebro tog sig tillbaka till finrummet bara ett år efter degraderingen.

Framtidsutsikter: Det finns inte så mycket mer än att förvänta sig att Örebro kommer att fortsätta leverera tabellplaceringar i mittens rike. Klubben behöver öka sina intäkter. I första hand genom att locka ny publik till sina matcher och växa därifrån.

Under 2016 sålde Örebro spelarkontrakt för mer pengar än någonsin tidigare. Med en något starkare balansräkning finns det ett litet utrymme att kunna ta mer risk och på så sätt försöka skaffa sig en hävstång i verksamheten. Vill man göra det?

Den röda triangeln i figur 2 visar den förväntade positionen i tabellen givet en fortsatt tillväxt i personkostnaderna på 10 procent. En 10:e plats. Det kan bli ett par – tre placeringar bättre eller sämre. Givet denna nivå på den relativa storleken på personalkostnaderna som ÖSK förväntas ha under 2016 – är en 5:e plats den högsta placeringen som någon klubb har nått under 10-talet.