Ett av de första sakerna jag stötte på när jag började intressera mig för fotbollsekonomi var dynamiken mellan profitmaximering och nyttomaximering.

I en sportliga skulle förhållandet mellan sportslig framgång och lönsamhet kunna förklaras enligt figuren lite längre ner. Vid en viss punkt längst x-axeln börjar marginalkostnaden för att vinna fler matcher överstiga marginalintäkten och förbättrade sportsliga resultat pressar därmed ner lönsamheten. Var den punkt befinner sig varierar klubbar emellan och beror på storleken på dess målgrupp. Real Madrid har hela världen som målgrupp. Getafe har det inte.

En profit-maximerande ägare kommer att vilja placera sig på den punkt i kurvan där vinsten är som störst. En nytto-maximerande ägare kommer att vilja placera sig längre åt höger. Hur långt beror i slutändan på hur mycket pengar ägaren är villig att spendera.

Varför är det intressant?

Kunskapen om klubbägarnas motiv är viktigt när en liga ska implementera olika typer av regleringar. Enligt den sportekonomiska teorin påverkas tävlingsbalansen i en liga olika beroende på om lagen delar intäkterna (revenue sharing) istället för att själva behålla sina respektive intäkter.

I en liga med nytto-maximerande ägare kommer en ökad grad av intäktsdelning att i teorin leda till en jämnare tävlingsbalans.

I en liga bestående av profit-maximerande ägare förväntas däremot tävlingsbalansen bli oförändrad eller sämre om man delar intäkterna mer lika lagen emellan.

Finns det stöd för teorin?

2002 ökade MLB drastiskt sin revenue-sharing formel där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter. Förutom de nationella avtalen som delas lika fick klubbarna börja ge upp 31% av sina lokala intäkter (publikintäkter etc) till en central pool som sedan distribueras ut till klubbarna. Resultaten av denna förändring blev slående. Joel Maxcy kom i sin artikel* fram till slutsatsen att ligan upplevde försämrad tävlingsbalans vilket observerades i form ett signifikant talangflöde från de mindre lagen till de större.

Slutsatserna borde därmed indikera på att majoriteten av ägarna inom MLB kollektivet är profit-maximerande.

Såhär: Om lagen från de större städerna vinner fler av sina matcher så attraherar de rimligen fler åskådare. Det ökar de lokala intäkterna. Tack vare att lagen i de mindre städerna får ta del av denna intäktsökning så har de – givet att de är profit-maximerande – inga incitament att rekrytera bättre spelare för att själva vinna fler matcher.

Marginalkostnaden för bättre sportsliga resultat är högre än marginalintäkterna.

Lönetrycket blir därmed mindre för samtliga klubbar och trots att MLB – bortsätt från en lyxskatt – saknar ett lönetak så har lönekostnaderna som andel av intäkterna minskat kraftigt efter omregleringen 2002.

Den nya regimen har inte gått obemärkt förbi. En som har riktat stark kritik är Boston Red Sox:s och tillika Liverpool FC:s ägare, John Henry:

Change is needed and that is reflected by the fact that over a billion dollars have been paid to seven chronically uncompetitive teams, five of whom have had baseball’s highest operating profits, who, except these teams, can think this is a good idea? Baseball has to address the disincentives created by large-scale transfers of revenue from successful clubs to less successful clubs, at high enough tax levels, the incentive is to invest somewhere other than in baseball.

Henry har under de senaste åren drivit en agenda inom Premier League kollektivet där han menar att intäkterna från de TV rättigheter som säljs utanför de brittiska öarna ska distribueras mindre jämlikt. Fram till 2019 delades dessa intäkter helt lika mellan Premier Leagues 20 klubbar.

De internationella TV rättigheterna har vuxit sig så pass stora att de nu motsvarar 46 procent av ligans totala TV intäkter. Inför nuvarande säsong kom så Premier League kollektivet överens om att förändra distributionsnyckeln. Från och med nu kommer marginalökningen från internationella TV intäkter att distribueras i relation till ligaplacering.

Givet att majoriteten av Premier League klubbägarna är nytto-maximerande ska denna förändring enligt teorin leda till en försämrad tävlingsbalans, till förmån för de största klubbvarumärkena. Men vad händer om en klubbägarna i ligan har olika motiv?

* Revenue Sharing in MLB: The Effect on Player Transfers, Joel G. Maxcy, Sep 2006

Försäljning av spelarkontrakt har vuxit kraftigt under den andra delen av 10-talet. Faktum är att försäljning av spelarkontrakt numera är den tredje största intäktskällan hos det allsvenska klubbkollektivet och utgör 20 procent av intäkterna. Hos Djurgården har försäljning av spelarkontrakt varit den enskilt största intäktskällan under de tre senaste säsongerna med 40 procent av klubbens intäkter.

2018 sålde det allsvenska kollektivet spelarkontrakt för 350 miljoner kronor. Det var dubbelt så mycket som intäkterna från media samt Svenska Spel och bara 30 miljoner kronor mindre än de totala publikintäkterna.

Så vad är grejen?

I början av året läste jag en granskning som konstaterade att samtliga allsvenska klubbar skulle ha gjort negativa rörelseresultat år 2018 om man inte gjorde några spelaraffärer och att beroendet av spelarförsäljningar kommer att bli märkbart även under 2019.

Men vore inte det jättekonstigt om man tog bort en betydande summa från intäkterna i en resultaträkning och att den skulle visa ett positivt resultat?

Senast i oktober kunde Göteborgsposten avslöja att IFK Göteborg skulle gå rejält back i ”driften”, 26 miljoner kronor mot budgeterade 14 miljoner kronor.

Men låter det inte fullt rimligt? Med tanke på att IFK Göteborg under sommaren sålde spelarkontrakt för betydligt mer pengar än väntat.

Saken är att allt är mycket logiskt, om man förstår hur fotbollsekonomin hänger ihop.

Ponera att en klubb går in i säsongen med en budget med 0 kronor i försäljning av spelarkontrakt och 0 miljoner kronor i resultat för året. Klubben har också 0 kronor avskrivningar på spelarkontrakt vilket innebär att man därmed budgeterar med 0 kronor i driftresultat.

Under sommaren säljer man ett spelarkontrakt med en reavinst på 10 miljoner kronor. Det rör sig om en ganska tongivande spelare i truppen, förstås. De som inte är tongivande är mycket sällan attraktiva på marknaden. Försäljningen orsakar således en alternativkostnad. Vi kan kalla den för kunskapsunderskott. För att täcka kunskapsunderskottet behöver klubben tillföra resurser i form av pengar (nyrekrytering) och tid (utveckling). Under samma transferfönster rekryterar därför klubben en ny spelare till truppen – ett bosmanfall – och betalar 3 miljoner kronor i signon (personalkostnad).

Utöver det skriver klubben långa kontrakt med ett par spelare som man redan har i truppen och som man vill behålla längre och utveckla. Kostnaden för det landar också på 3 miljoner kronor.

När året summeras – allt annat lika – så redovisar klubben en vinst på 4 miljoner kronor. Ett bra resultat. Det som istället uppmärksammas är ”driftresultatet”, minus 6 miljoner kronor. Uppenbarligen lyfts det upp som något väldigt negativt.

Men är det det? Klubben har redovisat vinst och man har återinvesterat pengar i spelartruppen. Faktum är att vinster från försäljning av spelarkontrakt bygger kostnader. Pengar sätts i arbete.

Och vad händer egentligen om en klubb plötsligt inte längre klarar av att få betalat för sina spelare? Rimligen kommer man helt enkelt inte kunna göra alla de saker som man hade velat göra. Man får rekrytera spelare från modeordet – en lägre hylla. Och man får sämre möjligheter att investera i den befintliga truppen, det vill säga inga kontraktsförlängningar med de spelare som är man värderar högst.

Kostnaderna kommer därmed att minska i takt med att befintliga kontrakt löper ut.

Sedan får man analysera. Beror det på marknaden? Att pengar i omlopp plötsligt blir mycket färre. I så fall påverkar det alla klubbar. Den klubb som har starkast balansräkning har bäst förutsättningar att klara av en sådan chock.

Eller beror det på att klubben har blivit sämre på spelarrekrytering och utveckling. I så fall så har man problem. Problemet är däremot inte ”drift-resultatet” per se utan det ligger i kvaliteten på den operationella delen av verksamheten. Det skulle till exempel kunna bero på att man under en tid har kompromissat med sin truppstrategi eller att man förlorar kompetens på viktiga positioner på tjänstemannasidan inom sporten.

Figuren nedanför visar genomsnittligt driftresultat i förhållande till tabellplacering hos ett större urval av klubbar från allsvenskan samt superettan under 10-talet. Storleken på bubblorna representerar det egna kapitalet. Den enkla slutsats man kan dra är att oberoende av spelarförsäljningar inte är den heliga graal. De klubbar som är minst beroende av spelarförsäljningar tillhör de mest fattiga och minst framgångsrika.

Så länge som myndigheterna tillåter handel med spelarkontrakt som vi känner den idag så kommer den förbli en viktig del av verksamheten.

Är det ändå inte rätt så paradoxalt, närmare parodiskt? Att main-stream media rapporterar genom att exkludera försäljning av spelarkontrakt från ”driften”? Med tanke på det mediautrymme som handel med spelarkontrakt ges så skulle man kunna tro att driften enbart handlar om spelarförsäljningar.

Det är inte sällan som vi matas med rubriker om att bosman-spelare värvas GRATIS. Ett annat kärt påstående är att en spelares värde ökar om han förlänger sitt kontrakt.

Inget av det stämmer förstås. Låt oss börja med att titta på nedan exempel.

Under det tredje kvartalet 2019 betalde AIK Fotboll AB 7.9 miljoner kronor signon till nyförvärv. De spelare som anslöt under kvartalet var Felix Michel och Nabil Bahoui och det är ingen vågad gissning att det är den senare som fick den absolut största delen av signon bonusarna.

En kontaktlös spelare sitter på risken att inte hitta någon arbetsgivare men äger samtidigt hela sitt marknadsvärde. För en kontrakterad spelare däremot, äger klubben en betydande del av spelarens marknadsvärde. Den delen är rimligen större i början av kontraktet och mycket mindre framåt slutet.

Enligt FIFA:s officiella uppgifter sker inte fler än 15 procent av samtliga transfers i världen mot betalning klubbarna emellan. Det är egentligen inte särskilt konstigt med tanke på att den säljande klubben ska dela på marknadsvärdet med spelaren. Rimligen blir det svårt för en köpande klubb att hitta ekonomi i en affär där alla parterna förväntas bli nöjda. En spelares värde blir ju inte större om han har längre tid på kontraktet. Värdet är baserat på hans förväntade framtida prestationer och bidrag och det är detsamma oavsett kontraktslängd.

Priset man behöver betala för värdet kan däremot variera. Är det för högt i förhållande till värdet så sker det ingen transfer. Är priset lägre än värdet så lockar det rimligen fler intresserade klubbar vilket driver priset närmare värdet.

Tre tyska ekonomer skrev för elva år sedan en artikel som analyserade kontrakt och spelartransfers i Bundesliga under säsongerna 1996/97 – 1999/2000.

Studien baseras på 543 kontrakt där parametrar innehållande kontraktslängd, lönenivå men även spelarspecifik data såsom position, erfarenhet samt prestation. Sammanlagt rör sig om 415 spelare á minst en kontrakt-observation. Dessutom tilkommer 128 nytecknade kontrakt (66 omförhandlingar och 62 i samband med en övergång). Resultaten säger följande:

Sannolikhet till en spelartransfer minskar ju längre tid återstår av kontraktet:
I början av ett nyskrivet kontrakt bedöms sannolikheten för en transfer vara 9 procent. För varje år som går mot kontraktslutet ökar sannolikheten för transfer med 3 procentenheter, en ökning med 33 procent. Är det så att spelaren har presterat bättre än genomsnittet av urvalet i studien så ökar sannolikheten till transfer med ytterligare 10 procentenheter per år.

Priset på transfern som den köpande klubben betalar till den säljande minskar ju mindre tid det återstår på kontraktet. Enligt den data som fanns i urvalet minskade transfersumman med 55 procent för varje år närmare kontraktslut.

När det kommer till spelarnas ersättning så visar resultaten i studien att spelarens ersättning blir 24 procent högre för varje extra år på kontraktet.

Resultaten ovan är logiska. En klubb vill skriva långa kontrakt med sina mest talangfulla spelare och man gör det i syfte att de ska tillföra kvalitet till laget under en viss tid. Spelaren ger samtidigt upp sina ekonomiska rättigheter under en längre tid och kräver därför en premie vilket återspeglas i högre lön.

Ska en transfer vara möjlig i början av ett långt kontraktet så behöver den köpande klubben betala en väldigt hög premie till den säljande klubben men också en ersättning till spelaren än vad han har kontrakterat hos sin befintliga arbetsgivare.

En av hypoteserna författarna ställde var att långa kontrakt mellan spelare och klubb skapar värde åt båda parterna. Klubben betalar en premie till spelaren för att han ska skriva på ett längre kontrakt men kan få tillbaka den premien och mer därtill om man säljer spelarkontraktet innan det löper ut.

Dataanalysen pekar på att den delade nyttan parterna emellan ökar med 50 procent för varje kontraktsår.

Den enkla slutsatsen här är att köpande klubb får betala en premie på minst 50 procent för att köpa loss ett spelarkontrakt istället för att rekrytera en bosman-spelare.

Man bör däremot vara försiktig med att säga att bosman-spelare är billigare. Anledningen till att en köpande klubb betalar premien är rimligen den att de egenskaperna som man efterfrågar saknas i utbudet bestående av bosmanspelare. Storleken på den totala kostnaden kan därmed representera kvalitet.

Det långa spelarkontrakt i så fall åstadkommer är att förhållandet mellan kostnad och kvalitet är exsponentiell snarare än linjär.

Studien har ganska många år på nacken och det jag finner intressant är att datan i den är tagen från de begynnande åren efter bosman-domen. Klubbarna och spelarna hade vid den tiden ännu ingen erfarenhet av de nya förutsättningarna och mekanismerna som domen förde med sig.

Under de dryga 20 år som har gått har alla inblandade parter lärt sig reglera risk och avkastning mellan varandra. Vi får läsa om det i form av de olika tillägg i kontrakten vilka har tillkommit under årens lopp, såsom exit-klausuler, Sign-off bonusar, diverse optioner som ger möjlighet att ändra antal år på kontraktet etc.

Över tid anpassar sig marknaden alltid till nya förutsättningar. När det kommer till spelarkontrakt och strategier så har marknaden hittat nya vägar för minska skillnaden mellan pris och värde.

För att ta ett exempel, om en spelare förlänger sitt kontrakt med befintlig klubb så minskar sannolikheten att han byter klubb den närmast kommande tiden. Spelarens värde är fortfarande detsamma, även om han har fått mer i lön och klubbens pris att ha kvar spelaren i truppen har ökat. Spelaren behöver rimligen förbättra sina prestationer för att hans värde ska öka. Samtidigt kan han minska tröskeln för nya intressenter att möta hans värde genom att förhandla fram en exit-klausul. I och med klausulen har ett värde för spelaren vill klubben prisa in den i spelarens lön.

Skulle man göra om studien idag, med samma metod och med data för de senaste tre säsongerna så tror jag att procentsatserna skulle se lite annorlunda ut.

———————————-

Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser – November 2008

Igår kom beskedet om att Östersund FK:s överklagan av beslutet av indragen elitlicens beviljas. Östersund får elitlicens för säsongen 2020.

Beslutet har – som jag har förstått efter en snabb koll i sociala medier – väckt starka reaktioner. Det är inte särskilt konstigt med tanke på det bagage som Östersund FK bär med sig, bland annat åtalet och rättegången mot klubbens f.d. ordförande.

Samtidigt ska licensnämnden förhålla sig till det regelverk som är uppsatt för ändamålet, och ingenting annat.

För att beviljas elitlicens behöver föreningarna uppfylla vissa kriterier inom säkerhet (personal och organisation), tränarpersonal, administrativ personal, medicinsk undersökning, föreningslokaler, planskötsel samt ekonomi.

När det kommer till ekonomi så ska varje förening ska ha minst en godkänd eller auktoriserad revisor. Räkenskapsår och verksamhetsår ska följa kalenderår. Senast den 16 mars ska den av styrelsen och revisorerna samt årsmötet godkända och underskrivna årsredovisningen, inklusive förvaltningsberättelsen, samt
revisionsberättelsen finnas Licensnämnden tillhanda.

Sedan gäller följande: Föreningarna får inte ha negativt eget kapital i årsredovisningen per den 31 december. Östersund hade ett positivt eget kapital i årsredovisningen per den 31 december 2018 vilket innebär att de hade klarat eget kapitalkriteriet för säsongen 2020.

Vidare gäller: Förening får per den 31 augusti innevarande år inte ha några klara och förfallna skulder, inklusive tjänstepensionsbetalningar, till professionell spelare och, i förekommande fall, till klubbdirektör, ekonomichef, medieansvarig, läkare, fysioterapeut, säkerhetsansvarig, SLO-ansvarig, ansvarig för tillträde till arenan mm för funktionsnedsatta, huvudtränare A-lag, assisterande tränare A-lag eller ungdomsansvarig, och inte heller några klara och förfallna skulder avseende skatt eller arbetsgivaravgift. Östersund klarade också av detta kriterium.

Men också följande ska uppfyllas: Senast den 1 oktober ska det av styrelsen undertecknade intyg, avseende föreningens ekonomiska förutsättningar att fortsätta driva verksamheten under hela nästkommande år, vara Licensnämnden tillhanda. Intyget levererades men licensnämnden ansåg att det inte var var realistiskt. Östersund överklagade beslutet och fick rätt i Överklagandenämnden.

Martin Holmgren, ordförande i Överklagandenämnden, kommenterar beslutet:

– Överklagandenämnden har visserligen funnit att de föreligger ett antal osäkerheter kring Östersunds bedömningar av att kunna bedriva sin verksamhet under säsongen 2020. Regelverket kräver dock att en förenings bedömningar ska vara ”uppenbart orealistiska” för att elitlicens ska kunna nekas. Utifrån det material som Östersund presenterat, vilket till viss del skiljer sig från det som åberopades vid Licensnämndens prövning, har Överklagandenämnden konstaterat att Östersunds bedömningar inte är ”uppenbart orealistiska”, varför överklagandet har bifallits och elitlicens har beviljats.
 
Jag anser att det finns en problematik kring detta kriterium. Om nu bedöms finnas en överhängande risk för att en förening inte klarar av att fullfölja kommande säsong och på grund av det degraderas till en lägre division så är konsekvensen av beslutet att risken ökar ännu mera för att föreningen inte fullföljer den kommande säsongen. Man utsätter med andra ord landets två elitdivisioner för en större systemrisk än vad som hade varit fallet utan en tvångs-degradering.

I Östersunds fall så förväntas man att minska sina kostnader från 80 miljoner kronor till 55 miljoner kronor, under förutsättning att klubben spelar i allsvenskan. I händelse av degradering till Superettan där intäkterna blir betydligt lägre skulle Östersund behöva kapa ytterligare 10 – 15 miljoner kronor i kostnader. Kanske mer. Om det första anses som svårt samt tveksamt så är det senare smått orealistiskt.

Med bakgrund av det skulle jag säga att Överklagandenämnden beslut kan ses som pragmatiskt, även om det idag inte är säkert att Östersund klarar av att fullfölja säsongen 2020.

Man kan då fråga sig vilka åtgärder svensk fotboll – genom sin licensnämnd ska förväntas ta för att undvika en konkurs mitt under brinnande säsong. Det enkla svaret på den frågan är att man helt enkelt får acceptera att det är en del av systemrisken. Som tur är händer det inte särskilt ofta. Att aktivt öka den risken genom subjektiva bedömningar är i mina ögon inte rätt väg att gå.

Med det sagt så tycker jag att 18 års erfarenhet av elitlicensen samt det senaste årets händelser givit goda anledningar till att titta över och revidera regelverken som de svenska fotbollsföreningarna behöver förhålla sig till.

Det har nog inte gått någon förbi att 2019 års allsvenska var mycket skiktad när det kommer till inspelade poäng.  Efter tjugo omgångar hade det skapats ett tio poängsgap mellan plats sju och åtta. När säsongen var slut hade gapet flyttas till topp 5 där det femte placerade laget hade 8 poäng ner till plats sex. Kanske än mer anmärkningsvärt är bottenlagens skrala poäng-intjäning. 25 poäng räckte för att placera sig på plats 12. Det är en mycket kraftig deflation med tanke på att det fram til 2015 har krävts ungefär 35 poäng för att placera sig på motsvarande plats i tabellen.

Men det här är inget som har kommit över en natt utan det är en trend som har varit tydlig under de fem senaste åren. Utvecklingen syns tydligt när man tittar på den kallade Gini-koefficienten baserad på distributionen av vunna poäng. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla får exakt lika många poäng (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb vinner alla poäng, de andra inga alls (total ojämlikhet).

Jag har hört flera säga att skiktningen kommer att öka än mer, beroende på att distributionen av intäkter blir allt mer ojämlik. Är det en korrekt uppfattning och konklusion?

Låt oss göra en närmare analys på distributionen av intäkterna. Först intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt och exklusive premier från Uefa.

Mätt i Gini koefficienten har ojämlikheten vuxit, men bara fram till 2014. Det trots att den fördelningsnyckel som implementerades 2015 för distribution av de centrala intäkterna (media och spel) var något mer ojämlik än den föregående modellen.

Det som däremot har hänt är att de mer ojämnlika intäktsklasserna, försäljning av spelarkontrakt (har en betydligt högre Gini koefficient) och Uefa premier(som mer eller mindre går till ett extemt fåtal klubbar) har under de senaste åren vuxit en större del av allsvenskans totala intäkter.

Inflationen på transfermarknaden är en starkt bidrgande anledning till den försämrade tävlingsbalansen i allsvenskan under de senaste åren. Anledningen till de är att det generellt är de högst placerade lagen i serien som gör de bästa affärerna. De är ju högt placerade tack vare att de har flera bra spelare.

Med det sagt finns det anledningar att tro på att tävlingsbalansen inte blir sämre än vad den har varit under 2019, åtminstone inte på kort sikt.

1. Intäkterna från media och spel fördubblas de närmaste kommande åren. Den förhållandevis jämlika fördelningen av de intäkterna borde rimligen göra de sämre lagen lite mer konkurrenskraftiga.
2. Prisinflationen på transfermarknaden ser ut att avta*.

En annan sak som är värd att ta i beaktande är det faktum att de fem högst placerade lagen i årets allsvenska gick in i 2019 med en solid balansräkning. Tack vare det har de rimligen kunnat sätta mer pengar i arbete och ta höjd för de positiva kassaflödena från media och spel från och med 2020 (också Häcken har en solid balansräkning men den utnyttjas inte effektivt**).

Det finns med andra ord anledningar till att betrakta 2019 som ett extremt år.

* https://osynligahanden.com/2019/10/10/avtagande-prisinflation-pa-transfermarknaden/

** https://osynligahanden.com/2019/02/28/fotbollseuropas-samst-utnyttjade-balansrakning/

I våras skrev jag två inlägg om ekonomin i fotbollseuropa*, där jag bland annat förklarade inflationen på transfermarknaden. Prisökningen har i första hand har drivits av 1) kraftigt ökade priser på inhemska sändningsrättigheter i Premier League under de sex senaste åren samt 2) Premier League klubbarnas gemensamma överenskommelse om att kraftigt begränsa spelarnas andel av de ökade TV pengarna som istället för att gå till spelarnas fickor har skeppats ut på transfermarknaden.

Ett par månader senare skrev jag att inflationen borde rimligen bromsa in i och med att konkurrensen om de inhemska TV rättigheterna i Storbritannien har minskat kraftigt**.

FIFA:s analys av sommarens transferfönster visar tecken på att den bromsar in, prisökningen på spelatransfers. I oktober 2010 implementerades FIFA:s online-verktyg (TMS – http://www.fifatms.com) för registrering av spelartransfers vilken genast också blev obligatoriskt för klubbarna för registrering av samtliga spelarövergångar. Tack vare systemet så går det att få fram god information om flödena på transfermarknaden.

FIFA har nyligen släppt insikter över aktiviteten under sommarens transferfönster hos de fem största ligorna i Europa: England, Spanien, Italien, Tyskland och Frankrike.

Jag har sammanställt data som visar antal internationella transfers (spelare som byter klubbadress över landgränser) samt de bruttobelopp som klubbkollektivet i Big5 har spenderat på dessa. Genom att dividera bruttosumman med antalet transfers som sker mot betalning så får man fram genomsnittspriset.

Vi ser alltså att priserna på spelartransfers har planat ut. Till skillnad från tidigare år när Premier League gick in i en ny TV rättighetscykel. Adderar man till vinterns transferfönster (som har mycket lägre aktivitet) så är bilden densamma.

En annan intressant observation är att Big5 ländernas nettospenderande har minskat med närmare 25 procent sedan toppnoteringen sommaren 2017. Att nettospenderandet minskar samtidigt som bruttot inte gör det, beror på att klubbarna inom Big5 ligorna – i en större utsträckning – har handlat spelarkontrakt med varandra under de två senaste sommarfönstren och återa. Det har med andra ord skeppats ut lite mindre pengar till ligorna utanför Big5.

Under sommaren 2019 är det framför allt de engelska klubbarna som har minskat sina nettoutgifter jämfört med tidigare sommarfönster. Faktum är att det engelska klubbkollektivet inte har spenderat så lite pengar netto sedan 2014. Det beror till stor del på att de engelska klubbarna har sålt spelarkontrakt för betydligt mer pengar än tidigare, främst till spanska klubbar.

Varför är detta intressant? Figuren nedan visar hur de engelska klubbarna samt de övriga inom Big5 kollektivet föder övriga fotbollseuropa med pengar. En minskad likviditet på den europeiska transfermarknaden kan få ganska jobbiga konsekvenser i första hand för klubbar som har exponerat sin ekonomi mot transfermarknaden och spekulera på prisökningarna (inflationen). Till exempel Club Brugge som jag skrev om tidigare***.

Minskad transferaktivitet kan komma plötsligt och direkt påverka klubbarnas intäkter negativt. Klubbarnas kostnader tar längre tid att korrigera ner. Det beror på att kostnaderna till stor del utgörs av spelarnas kontrakt som löper över flera år.

Det har också spekulerats över hur en eventuell brexit kan komma att påverka den engelska fotbollen. Dagens Industri hade i somras ett välarbetat reportage om brexit**** och fotboll där rörelsefrihet över gränsen antogs skulle komma att vara det största problemet.

En rimlig konsekvens av detta på kort sikt är att priserna på spelatransfers mellan de brittiska klubbarna inflateras på grund av att de engelska klubbarna i en större utsträckning skulle tvingas förvärva inhemsk talang. En större del av pengarna skulle med andra ord stanna på de brittiska öarna.

Fotbollsekonomin i Europa har med andra ord åtminstone två stora osäkerhetsfaktorer att förhålla sig till den närmaste tiden. Dels den fundamentala som i första hand drivs av minskad tillväxt för TV intäkter men också den politiska risken som ligger utanför fotbollens kontroll.

I förlängningen påverkar det naturligtvis också de svenska klubbarna, samt tävlingsbalansen dem emellan vilket jag noterade för ett par månader sedan*****.

* https://osynligahanden.com/2019/02/08/fotbollsekonomin-i-europa-del-1-transferinflationen/

** https://osynligahanden.com/2019/05/09/tillvaxten-bromsar-in-i-premier-league-och-med-det-inflationen-pa-transfermarknaden/

***https://osynligahanden.com/2019/05/09/har-den-europeiska-transfermarknaden-forvandlats-till-en-spekulationsbubbla/

**** https://www.di.se/nyheter/brexit-ritar-om-spelplanen-i-engelsk-fotboll-rorelsefrihet-det-storsta-problemet/

***** https://osynligahanden.com/2019/07/25/en-polariserad-allsvenska/

Häromdagen blev jag uppmärksammad om det mycket tydliga sambandet mellan intäkter och den nuvarande tabellplaceringarna som råder i årets allsvenska. Korrelationen är så stark som 0.9(!). En annan observation är gapet mellan de sju högst placerade lagen och resten.

En starkt bidragande orsak till gapet är ekonomi. Topp 8 lagen i den nuvarande allsvenska tabellen har 77 procent av allsvenskans totala intäkter. Den andra halvan har med andra ord inte mer än 23 procent av intäkterna.

Storleken på intäkterna är avgörande för hur mycket klubbarna kan spendera på personalkostnader vilket är en mycket bra proxy på spelartruppernas kvalitet. Närmare 75 procent av det allsvenska klubbkollektivets personalkostnader består av spelarnas löner inklusive signon samt de sociala avgifter som lönerna och signon medför.

Anledningen till att spelarlönerna är en bra proxy för kvalitet är att spelarnas talang är transparent på marknaden på vilken det också finns en mer eller mindre fri rörlighet. Klubbarnas strävan efter att vinna så många matcher som möjligt medför att spelarna får ersättning baserad förväntad prestation.

Vad har då hänt under de senaste åren? Konkurrensbalansen i allsvenskan har förändrats kraftigt och det har blivit en ökad polarisering mellan de åtta största lagen och resten. Allt annat lika ska det leda till ett kvalitetsgap, förstås.

Figur 1 visar hur de allsvenska klubbarnas marknadsandelar mätt i personalkostnader har förändrats mellan 2010 och 2018 (respektive klubbs personalkostnad dividerat med allsvenskans totala personalkostnader).

Denna relativa förändring borde rimligen återspeglas på intäktssidan. Pengar till personalkostnader ska ju komma någonstans ifrån.

Mellan 2010 och 2018 ökade det allsvenska klubbkollektivets intäkter exklusive spelartransfers med 63 procent. Intäktsökningen har varit förhållandevis jämlik. De 8 till intäkter största klubbarna har ökat lika mycket som de 8 mätt i intäkter minsta klubbarna, 63 procent vardera per grupp. Det som inte har varit jämlikt har varit intäkterna från spelartransfers.

Under de fem senaste åren har vi sett en enorm prisinflation på den europeiska transfermarknaden. Jag har skrivit om drivkrafterna bakom inflationen i detta blogginlägg. Kortfattat beror det på hård konkurrens mellan Sky och Brittish Telecom på den brittiska TV marknaden under 10-talet i kombination med ett rörligt lönetak som Premier League klubbarna kom överens om 2012.

Figuren nedanför visar hur intäkterna från export av talang från allsvenskan till utlandet har utvecklats under de senaste åren. Och figuren under den visar hur dessa intäkter har distribuerats.

87 procent av samtliga spelartransfers (ca 16 000 årligen) inom FIFA kollektivet sker utan betalning mellan klubbar. Det rör sig om fria transfers, d.v.s. bosmanfall (65 procent av fallen) samt lån och spelare som går tillbaka till sina klubbar efter att ha varit utlånade. Det är med andra ord att ytterst få spelarövergångar genererar som pengar till klubbarna. Det rör sig rimligen om spelare som är tillräckligt talangfulla för att de ska betraktas som värda att betala för.

Klubbar med låga intäkter har rimligen färre sådana spelare i sina trupper. Det fåtalet spelare som dessa klubbar ändå lyckas utveckla har de generellt inte tillräckligt med pengar till att förlänga spelarkontrakten med.

Det hela är tydligt i figur 3 där vi ser att majoriteten av transferintäkterna under de senaste fem åren har hamnat hos de högst placerade klubbarna. Dessa har i sin tur använt intäkterna från spelartransfers till att förstärka spelartrupperna med bättre spelare än de klubbar som tjänar mindre pengar på spelartransfers kan göra.

Slutsatsen torde vara att den stora inflationen på den europeiska transfermarknaden har varit starkt bidragande till polariseringen i den allsvenska tabellen.

Men ingenting varar för evigt. Jag förväntar mig att likviditeten i den europeiska transfermarknaden kommer att minska på en tre års sikt vilket rimligen också kommer att påverka konkurrensbalansen i allsvenskan.

Det rapporteras om att GIF Sundsvall har ekonomiska problem. Igen. Denna gång förväntas föreningen göra ett minusresultat på 7 miljoner kronor för 2019, givet att man säljer spelarkontrakt för 5 miljoner.

Det här är ingen ny företeelse. Under 10 talet har GIF Sundsvall redovisat ett negativt resultat under fyra av nio år samt ett negativt kapital i fem bokslut av nio. Tack vare det senare så har man blivit en stamkund hos licensnämnden och borde vid det här laget ha god erfarenhet av handlingsplaner samt all byråkrati.

Och GIF Sundsvall verkar ha löst den mest akuta krisen. För den här gången. Förra veckan sålde man Linus Hallenius kontrakt till en cypriotisk klubb och efter ett möte med sponsorer så berättade klubbens ordförande Hans Selling att ett riskkapitalbolag kommer att upprättas som skjuter in tio miljoner kronor i klubben.

Det är inte första gången som Sundsvall har stått med mössan i hand. För två år sedan lyckades man låna ihop fem miljoner kronor från sina intressenter för att klara av och fullgöra sina utbetalningar under resterande delen av säsongen. Och så sent som i vintras samlade man ihop närmare sex miljoner kronor från vad man kallade sina vänner på stan. Man bokförde det som ändamålsbestämda medel och kunde tack vare det redovisa ett positivt eget kapitel vid utgången av 2018.

Men faktum är att det har varit en strategi som har lönat sig. På kort sikt. Under 10-talet har GIF Sundsvall spelat sex säsonger i allsvenskan och man är inne på sin femte raka säsong i högsta serien. Samtidigt som Sundsvall har lyckats hålla sig kvar i allsvenskan sedan uppflyttningen 2014 har den absoluta majoriteten av de allsvenska nykomlingarna under de senaste fem åren degraderats.

Flera av dem har skött sina böcker betydligt bättre än GIF Sundsvall. När Falkenberg degraderades 2016 så gjorde man det med en soliditet på närmare 60 procent att jämföra med GIF Sundsvall som hade 0.6 procent i utgången av 2018. Året innan var den negativ. Inte heller J-Södra riskerade sin ekonomi utan redovisade under sina två allsvenska säsonger ett plusresultat på sammanlagt 5 miljoner kronor och degraderades med en soliditet på närmare 50 procent. Sundsvalls dåvarande ordförande Johan Nikula förklarade hösten 2017:

Ser man till omkostnaderna i Gif Sundsvall finns det inga excesser alls. Vi hade 2016 de fjärde lägsta lönekostnaderna i allsvenskan och två av de lag som låg bakom oss spelar i superettan i år. Det finns egentligen ingenting att göra på kostnadssidan. Vi ska upp med intäkterna och det handlar både om publik och publikrelaterade intäkter.

Nikola hade en poäng. Sundsvall har varit duktiga att hushålla med de knappa resurserna och har presterat bättre på planen än vad man kan förvänta sig givet klubbens kostnader. Storleken på kostnaderna har däremot gjort att klubben – under den nuvarande allsvenska sejouren, fram till 2018 – gått sammanlagt med närmare fem miljoner kronor i förlust. Mer än 1 miljon om året i genomsnitt. Hade man haft lägre kostnader med motsvarande belopp så hade man rimligen inte kunnat göra alla de saker som man trots allt gjort väldigt rätt och som har hållit klubben kvar i allsvenskan under de senaste åren.

Hur är vägen framåt? Ordföranden Hans Selling lovar att spelarförsäljningar inte ska finnas i budget igen, i framtiden.

Men det här är inte ett budgetproblem. Om man inte budgeterar med försäljningar av spelarkontrakt så ökar bara det förväntade underskottet givet att inte kostnaderna justeras ner. Och görs det senare så kan inte GIF Sundsvall göra allt de gör i dagsläget.

Man kan som Johan Nikula argumenttara för att det är ett intäktsproblem. Men det har det i så fall varit under väldigt många år nu utan att ha eliminerats. Kanske är ett problem kopplat till självbilden? GIF Sundsvall ser sig själva som ett allsvenskt lag utan att ha en tillräckligt stor ekonomi för att ha den lyxen.

Men lyckas Sundsvall säkre ett allsvenskt kontrakt till nästa säsong så får man chansen att göra en budget i balans, utan försäljning av spelarkontrakt. Det kommande TV avtalet ger ungefär de dryga tolv miljoner i årliga intäkter som fattas för att nuvarande kostnadsnivå ska matchas.

Saken är däremot den att det i så fall inte kommer att gå och öka kostnaderna för spelartruppen från nuvarande nivåer. Samtidigt får Sundsvalls närmaste konkurrenter i allsvenskan mer eller mindre lika mycket TV pengar, 5.4 procent av den allsvenska potten. Erfarenheten säger att de pengarna kommer att användas till att försöka förstärka sina respektive trupper med syfte att undvika degradering.

Med en konservativt försiktig budgetpolicy exponerar GIF Sundsvall sig för en ökad risk att degraderas nästa år och få betydligt mindre TV pengar den efterföljande säsongen. Det finns med andra ord ingen enkel genväg ut från det här men ska Sundsvall utvecklas som förening på längre sikt så behöver man förändra sitt beteende. Uppenbarligen.

Det här är intressant från fler perspektiv.

En kan tycka att GIF Sundsvall ska vara lojala mot kollektivet och sköta sin ekonomi bättre och mindre kortsiktigt än vad man har gjort under de senaste åren. Föreningens nuvarande beteende har trots allt straffat klubbar som har tagit betydligt mindre finansiella risker.

Hade jag varit allsvenskan – det vill säga själva ligan – så hade jag därmed helst gärna sett att Sundsvall fortsätter som man gör. Skulle alla mina klubbar agera långsiktigt så skulle resultaten bara bli än mer förutsägbara.

 

Odilon affären, från Hammarby till belgiska Club Brugge. Den har säkert gått få förbi den gångna veckan. En fantastisk affär för Bajen. En osannolik affär säger vissa. Ett mycket väl genomfört scoutinarbete säger andra. Kanske är det ett tecken i tiden. Accelererande priser på spelartransfers. Idag stod det att tyska Bayer Leverkusen slog sitt transferrekord med ett förvärv för €32 miljoner från Hoffenheim.

Kan det vara så att det är en spekulationsbubbla som håller på att växa sig på den europeiska transfermarknaden?

Under de senaste fyra åren har De allsvenska klubbarnas intäkter från spelartransfers trefaldigats. Från ungefär 100 miljoner kronor årligen till dryga 300 miljoner kronor och det beror inte på att talangen har blivt bättre i allsvenskan än på andra marknader: Mätt i Uefa koefficienten har allsvenskan under hela 10 talet rankats ganska stabilt runt plats 22 av de 53 ligor som deltar i Uefas internationella tävlingar.

Anledningen till de ökade transferintäkterna stavas mer pengar i omlopp. Pengar som har kommit in i systemet i från i första hand de accelererande priserna för sändningsrättigheter till Premier League under den senaste sexårsperioden.

Premier League har sedan fungerat som ett hjärta som pumpat ut likviditet genom transfersystemet till de andra ligorna rund om i Europa. De pengarna når till slut också allsvenskan. Bara de senaste två åren har till exempel Hammarby exporterat talang till Belgien för mer än €6 miljoner.

Jag blev nyfiken och lyckades googla fram Club Brugges årsredovisning och med hjälp av translate funktionen kunde jag klassificera posterna och göra en grafisk översikt.

Jag delade upp tillgångarna i transferrelaterade tillgångar och övriga där de transferrelaterade består av imateriella anläggningstillgångar samt fordringar på spelarförsäljningar där det senare är uppdelat på fordringar som förfaller inom ett år och de som förfaller längre fram i tiden.

De imateriella tillgångarna avser de på balansräkningen aktiverade spelarförvärven som Club Brugge har gjort och som skrivs av linjärt årligen under kontraktstidens längd.

Det som sticker ut är att 80 procent av Club Brugges tillgångar är transferrelaterade. Tillgångssidan finansieras till 20 procent av eget kapital. Det innebär en hög finansiell risk.

Tittar vi på resultaträkningen så ser vi att försäljning av spelarkontrakt har vuxit till en mycket betydande del av Club Brugges omsättning samt resultat. Det innebär en hög affärsrisk. Klubben ser inte heller ut att vara lönsam. Precis som ungefär hälften av de ca 700 klubbar som Uefa monitorerar i sin årliga benchmark-rapport.

Hur som helst är det uppenbart att Club Brugge har en mycket mycket hög exponering mot transfermarknaden.

Med en sådan affärs- och finansieringsmodell skulle en minskad likviditet i transfermarknaden få ganska stora konsekvenser för Club Brugge. Personalkostnaderna som står för en stor del av omsättningen tar flera år att få ner. Skulderna ska betalas samtidigt som de långa fordringarna har ökat under det senaste året vilket betyder att det tar längre tid att materialisera en del av tillgångarna.

En fluga gör ingen sommar. Att enskilda klubbar får problem händer hela tiden utan att det får märkbara konsekvenser för systemet.

Knäckfrågan är om Brugges balansräkning är en regel eller ett undantag i den europeiska fotbollsdammen?

När priset på tillgångar ökar snabbt, vilket har hänt på den europeiska fotbollsmarknaden, så bildas det inte sällan spekulationsbubblor.

Jag undrar om det inte är det som håller på att hända?

På söndag avslutas Premier League för den här säsongen. Men inte bara det utan också den nuvarande tre år långa TV rättighets-cykeln. De senaste två cyklarna har Premier League kollektivet upplevt kraftigt ökade intäkter från sändningsrättigheter. Med det har övriga Fotbollseuropa upplevt en kraftig transferinflation med kraftigt ökade priser på talang. Jag har skrivit om transferinflationen i ett tidigare blogginlägg och ni kan läsa den under denna länk.

Den kommande treårscykeln som startar i augusti är ökningen i intäkter från sändningsrättigheter marginell. Ersättningen från de rättigheter som säljs till brittiska aktörer minskar i storlek jämfört med den nuvarande perioden.

Det kompenseras genom en ökning i de internationella sändningsrättigheterna, alltså de rättigheter som ligan har sålt till de dryga 200 TV bolag utanför Storbritannien, till exempel Nordic Entertainment Group (Viasat) i Skandinavien. Men också internationella marknaden är tillväxten procentuellt lägre än vad den har varit tidigare år, vilket är förståeligt i och med att ligan till slut har nått en förhållandevis stor marknadspenetration.

I Storbritannien har tillväxten i TV intäkterna drivits av flera olika faktorer, både marknads-relaterade men också genom en myndighetsreglering. En snabb sammanfattning av historien:

Det var 1992 som 22 klubbar bröt sig loss och bildade Premier League. Den enskild största förändringen var att Premier League började sälja sina kommersiella rättigheter för egen räkning och behöll pengarna inom de egna klubbkollektivet. Fram till dess såldes rättigheterna av FA och intäkterna delades lika mellan de drygt 90 klubbar som utgjorde Football League. Man gjorde det i en tid då marknaden för betal TV var i sin linda.

1989 lanserade SKY sitt första satellit TV erbjudande till Storbritanniens hushåll. 1990 fusionerade man med rivalen BSB och bildade British Sky Broadcasting. Bolaget vann den första upphandlingen av sändningsrättigheterna till Premier League 1992. Under de första 10 åren växte priset på sändningsrättigheterna i takt med storleken på den brittiska betal TV marknaden.

Prisökningen på Premier Leagues sändningsrättigheter var inte enbart till ondo för Sky Det innebar ju att inträdesbarriärerna för konkurrenterna växte och det saknades tillräckligt kapitalstarka konkurrenter som kunde ta risken och köpa sändningsrättigheter. Det medförde att prisutvecklingen stagnerade i mitten av 00-talet och Sky:s vinstmarginaler ökade.

Men så hände något. 2005 tvingade EU:s konkurrensmyndigheter Premier League att dela upp rättigheterna i sex olika paket varav maximalt fyra stycken fick förvärvas av en enda köpare. Premier League protesterade. Fåfängt. Och det var nog tur att ligans välavlönade jurister inte klarade av att bestrida direktiven. För bara månader senare sålde  Premier League sina sändningsrättigheter till ett pris ca 70% högre än det gamla avtalet. Men nu till två olika motparter, Sky och Setanta.

Setanta var finansierat av riskkapitalföretag och saknade ett eget distributionsnät utan använde sig av flera olika kanaler: Det marksända digitalnätet, Virgin Medias plattform samt BT Vision. Man hade därmed potentialen att nå fler hushåll än Sky och dess setelit-modell. 2008 kom dock finanskrisen och när riskkapitalet tog ner sina risker och tillförseln av pengar ströps så hamnade Setanta på obestånd. Ligan tog tillbaka Setantas rättigheter så fort de missade en betalning och lyckades sälja dessa till ESPN istället, för samma pris.

Prisutvecklingen på sändningsrättigheterna stagnerade återigen men i upphandlingen inför säsongen 2012-13 fick Sky konkurrens av det kapitalstarka British Telecom (BT) som hade investerat stort i sitt bredbandsnät och ville fylla det med innehåll för att bättre kunna sälja det. Konkurrensen mellan Sky och BT medförde att storleken på Premier Leagues sändningsrättigheter i Storbritannien tredubblades inom loppet av två försäljningscykler.

Sky:s vinstmarginaler försämrades kraftigt. Premier League som innehåll hade nu nått en storlek av 25 procent av den totala brittiska betal TV marknaden som var och fortfarande är ungefär £6.5 miljarder. En ganska stor ökning från den tidigare nivån som rullade runt 10 procent.

Uppenbarligen kände både Sky och BT till slut sig vara nöjda med sina respektive marknadsandelar och det blev inget nytt tredje budkrig. Inför den kommande cykeln lyckades Premier League bara sälja fem av sex paket och efter ytterligare ett par månaders förhandlande köpte Amazon det sista sjätte paketet.

Jag har skrivit om Premier League och Amazon ett blogginlägg som finns under denna länk.

Så är den slut nu, pengafesten? Inte helt och hållet. Vi läser med jämna mellanrum och hur de allra största klubbarna i Europa lyckas skriva nya mycket lukrativa sponsoravtal med dräktleverantörer som Nike, Adidas mfl. Det betyder att priserna på den absolut allra bästa talangen kommer fortsätta att öka.

Det som däremot har varit fallet under de senaste sex åren är att den förhållandevis jämlika distributionen av TV intäkterna har gjort att pengarna har strömmat ut i transfersystemet från Premier Leagues samtliga klubbar.

Detta har dessutom fått en hävstång genom den överenskommelse som klubbarna i ligan skrev under och som säger att bara en liten del av nya TV pengar får användas till spelarlöner och som därmed minskar inflationen av spelarlönerna. Lönerna tillåts sedan att öka stegvis år för år. Mer exakt om hur regelverket är utformat finns att läsa i ett tidigare blogginlägg.

Men med en mindre intäktstillväxt under de kommande åren så kommer troligen ration personalkostnader i relation till intäkter att drivas mot de 70 procent som ligakollektivet hade innan Sky och BT:s kapprustning.

Om detta inträffar så går mer av pengarna till spelarna och mindre ut i transfersystemet.

Kan prisutvecklingen på TV rättigheter för Premier League skjuta i höjden igen? Vilket har blivit fallet tidigare år, efter en kortare period av stagnation.

Så är det förstås, men utan ny konkurrens på marknaden eller nya ingrepp från konkurrensmyndigheterna så kommer den nuvarande storleken på Premier Leagues sändningsrättigheter i Storbritannien mest sannolikt inte att öka.

Så hur ser konkurrenssituationen ut?

Den teknologiska utvecklingen har möjliggjort ett nytt sätt att distribuera innehåll till konsumenten – streaming. Det har också under de senaste åren spekulerats om att någon av aktörerna som levererar streamingtjänster skulle komma att utmana Sky och BT om rättigheterna.

Den brittiska marknaden för streaming hade i slutet av 2017 vuxit till £2.2 miljarder där hälften kom från reklamintäkter. Abonnemang där Netflix, Amazon Prime och Sky:s plattform NOW hade närmare £900 miljoner av marknaden och hade tillsammans 15 av 27 miljoner brittiska hushåll. 15 miljoner hushåll är också ungefär det antal som Sky och BT har har som betal TV kunder. Majoriteten av betal TV kunderna köper en streamingtjänst och en stor del av konsumenterna har fler än en leverantör av streaming.

De två figurerna nedanför visar kross-konsumtion av de olika leverantörerna respektive anledningar till att abonnera på respektive leverantör enligt en marknadsundersökning genomförd av GFK.

För aktörerna på marknaden för streaming finns det marknadsandelar att vinna både från varandra men också från de traditionella mediehusen och Premier Leagues sändningsrättigheter är innehåll som definitivt skulle vara ett bra verktyg för att kunna göra det. Men även om flera av aktörerna är mycket kapitalstarka så är kostnaden för en tillväxt driven av Premier League mycket mycket hög.

Och frågan är om streaming-företagen vill det? Att till varje pris slåss om marknaden för distribution av innehåll? För vad är t.ex. Netflix för något egentligen? Är man ett distributionsföretag eller är man ett produktionsföretag med en egen distributionskanal?

Det kommer troligen ta viss tid för streaming-marknaden att strukturera sig.

Under tiden ska vi inte förvänta oss någon tillväxt för Premier League. Rimligen får det också en nedkylande effekt på den överhettade transfermarknaden i hela Fotbollseuropa.